Och så blev jag 30!

Medan jag satt på Bar 9 tillsammans med ett gäng författare och kreativa personer byttes dygnet över till den 26 augusti och jag slutade vara tjugonånting och klev in i ett nytt årtionde av mitt liv. En del tycker att det här med ålder är rätt så betydelselöst men visst känns det mäktigt på något sätt. Har tre årtionden bakom mig och förhoppningsvis mångamånga framför mig.

En liten liten kris sköljde över mig i går. En liten ångest om att jag är trettio och singel men sedan slängde jag krisen där den hör hemma, duschade och drog ett varv med rött läppstift och åkte iväg till Förlaget som ordnade program Konstens natt till ära.

När jag kom fram möttes jag av ett bokbord med massvis av intressanta böcker (och en värmevåg). Så imponerad över hur snabbt Förlaget kickat i gång verksamheten. Den här gången köpte jag "bara" Maria Turtschaninoffs Naondel och Maria sa att det var den tredje (!) boken hon signerade, kändes mäktigt.

Sedan fick jag och många andra lyssna på Maria som läste högt ur Naondel. Visst är det nåt magiskt över att höra författaren själv läsa? Orden och meningarna får en helt annan betydelse. Senare under kvällen läste Hannele Mikael Taivassalo ur sin nya roman In transit som om hon vore en rockstjärna. Så himla bra!

Hannele Mikaela Taivassalo som läser ur In transit.

Hannele Mikaela Taivassalo som läser ur In transit.

Andra jag hörde under kvällen var Annika Sandelin som läste ur Pinsamt och viktigt. Jag skrattade högt flera gånger och blev väldigt sugen på att höra mer. Perfekt present för någon yngre släkting! Hörde också Claes Andersson läsa ett kapitel ur sin nyaste bok Stilla dagar i Mejlans, så himla bra det också. Den vill jag också läsa!

Claes Andersson.

Claes Andersson.

Under kvällen hann jag prata med flera kompisar och bekanta och knöt flera nya kontakter och hittade kanske några nya kompisar också. Vinet var inget Förlaget sparade på, tack för trakteringen! Claes Andersson spelade piano och vd Fredrik Rahka imponerade på saxofon. Med andra ord ett väldigt lyckat och roligt evenemang.

Och roligare blev det! För sen gick vi som sagt till Bar 9 och jag hade nedräkning till tolvslaget. Plötsligt var klockan över midnatt och det kom skumpa till bordet och mitt fina sällskap sjöng för mig. Vilket himla bra sätt att inleda det här årtiondet. Med skumpa, författare, förläggare och andra kreativa människor. Hoppas det ger en fingervisning om vad som komma skall.

Måste naturligtvis ha en selfie på Maria, Naondel och mig. Och så klart när det är mörkt och bilden blir maximalt suddig haha.

Måste naturligtvis ha en selfie på Maria, Naondel och mig. Och så klart när det är mörkt och bilden blir maximalt suddig haha.

I dag har jag lunchat med Erik och ska i kväll hänga med Madde och Lina och fixa det sista inför morgondagens fest. Då smäller det och den här födelsedagsveckan når sin höjdpunkt. Så pepp på festen!

Ångesten och krisen då? Äh, det struntar jag i. Jag har ju absolut inget att ha ångest över. Har så många fina människor i mitt liv och otroliga möjligheter som lurar bakom hörnet. Tror det här blir jättebra. Skål för mig! 

Födelsedagsvecka

Jag älskar att allt fler tar till sig konceptet födelsedagsvecka. I mitt fall är det inte egentligen så märkvärdigt, annat än att jag råkar ha mycket roligt program den här veckan.  

På  måndag träffade jag min kompis Ida som gör mig lika glad varje gång. Vi snackar livet, skrivet och allt det andra. Är som en energiinjektion att hänga med henne. Känner att jag blir lite klokare och lite snällare av att snacka med Ida. 

upload.jpg

I går fortsatte festligheterna med min kompis Hannas födelsedag. Vi åt sushi hos Jano som själv hade fixat allt, hon kunde få anställning på en sushirestaurang any day. Sjukt gott! 

upload.jpg

Och just nu är jag på väg till Tallinn för att shoppa lite förfriskningar inför lördagens fest. Är så sjukt taggad på att ordna kalas att jag helt glömmer bort att ha ångest över att fylla 30. Dessutom påstår de flesta att livet bara blir roligare för varje år som går och det tror jag. Just nu ser jag mest fram emot guldhösten som Ida kallade det. Tror hårt på att hösten och det kommande året kommer att föra mycket gott med sig.

Vad förväntar du dig av hösten? 

Tusen, tolvtusen och fyrahundratusen tecken

En text blir sällan bättre av att pressas in i en viss teckenmängd men ibland är restriktioner så klart en del av leken. Till exempel när jag nu deltog i en novelltävling där novellen inte fick innehålla mer än tolvtusen tecken. Det är jättelite. Jättejättelite. Försök nu sen klämma in en konflikt, en spännande historia och ett snyggt slut på den teckenmängden. Snudd på omöjligt om ni frågar mig.

Men jag hade bestämt att jag skulle delta i romancenovelltävlingen och så fick det bli. Jag hade en bra idé (tycker fortfarande idén är bra) men det kändes som om jag hade behövt ungefär tvåhundra sidor för att få fram allt det jag ville säga och texten blev inte precis det bästa jag producerat.

Foto: Hannes Wolf / Unsplash.

Foto: Hannes Wolf / Unsplash.

Som tur är fick jag hjälp av min LittSkap-handledare som pekade på precis allt jag försökt "gömma" i texten. När vi träffades sa jag knappast nåt annat än "jag vet, jag veeet". Men utan hennes skarpa blick och kommentarer skulle jag bara ha fortsatt gömma skräp i texten i stället för att försöka göra den så bra som möjligt.

Den blev ju nog bättre, men jag inser att jag verkligen behöver tid för att producera nåt bra. Det blir inte bra på första, andra eller ens tredje försöket. Jag måste redigera mig fram till historien, mening för mening.

Det kan vara en ganska tröttsam process men jag gillar den (om jag inte har en deadline och blir tvungen att panikredigera), men jag är säker på att jag ändå lärde mig nåt av arbetet med novellen. Bland annat att jag inte är så bra på det formatet, haha.

Men om tolvtusen tecken är omöjligt, så vad är då tusen? Vår hemuppgift inför nästa kursträff av Litterärt Skapande (som är redan nästa vecka!) var att skriva en text på maximalt tusen tecken med fokus på rytm och språk. Eeh. Det slutade med att jag skrev en dikt för jag visste inte annars hur jag skulle få till det. Om jag inte får mördande dålig kritik för mitt alster kan jag kanske publicera dikten här senare.

Fyrahundratusen tecken då? Eller okej 388 214 tecken. Så långt är Nationen just nu. Nästan sjuttiotusen (!) ord. Har aldrig skrivit något så långt och känner fortfarande att jag borde kötta ut mer (säkert stryka också) men för mitt inre ser jag hur texten bara växer och växer och växer. Hjälp! Det är redan nästan tjugotusen ord längre än Vad heter ångest på spanska? Hur lång ska den bli?

Hahaha. Älskar att Words spell check ville att jag ska ändra guliskillen till geléskålen. (För svenska läsare: gulis är förkortning av gulnäbb och syftar på en första års studerande.) Stycket är ur Nationen.

Hahaha. Älskar att Words spell check ville att jag ska ändra guliskillen till geléskålen. (För svenska läsare: gulis är förkortning av gulnäbb och syftar på en första års studerande.) Stycket är ur Nationen.

Men. Ingen historia är sig lik. Vissa historier berättar en på några meningar, vissa kräver hundratusen ord. Är bara så himla fascinerad av de här olika textmassorna. Massivt och mindre massivt.

En klassiker är ju noveller på sex ord. En av de mest kända måste vara Hemingways (eller vissa hävdar att det inte är hans, men ändå):

For sale: baby shoes, never worn.

En annan favorit är på finska och skriven av Arno Kotro:

Pyrki, pääsi, valmistui. Kaikki jäi kesken.

Fri översättning: Sökte studieplats, blev antagen, utexaminerades. Allt blev på hälft.

Ja det är sannerligen fascinerande med teckenmängder och ord men sist och slutligen handlar det "bara" om att berätta en bra historia. Brukar du tänka på hur lång en roman är? Räknar du själv tecken/ord när du skriver?

P.S. Det här inlägget är drygt tretusen tecken, när vi nu talar om det.

Klar med redigeringen (for now)

Det är en så himla dubbel känsla det här med att göra något färdigt. Eller i det här fallet "färdigt". I dag hade jag bara några kapitel kvar av min snabbredigering av Nationen och hittade på tusen andra saker i stället för att redigera.

Dels handlade det om att slutet faktiskt är jobbigt och relativt halvfärdigt (ännu också!) men dels handlade det om den märkliga känslan av att släppa ett manus från sina händer. Speciellt ett manus som inte på långa vägar är färdigt. Nå till slut satte jag mig ner och fixade klart. Hett tips på att få något gjort: bara gör det.

Men nu när jag är klar med mitt behöver jag hjälp för att veta var jag ska lägga krutet. Vad fungerar, vad fungerar inte? Tur att jag har fyra snälla testläsare som lovat ta sig an texten. Så skönt att veta att jag kommer att få hjälp, nya idéer och förhoppningsvis också nya krafter.

I höst hoppas jag också ha tid för att börja skriva nytt, siktar på att börja med det i oktober, eller allra senast vid NaNoWriMo. Om jag börjar i oktober kör jag kanske ett fusknano, vi får se. Men vill så gärna skriva nytt, inte bara hänga med "gamla" karaktärer. Har dessutom en idé jag tror väldigt mycket på.

Men nu känns det skönt att manuset är i andras händer, bra start på veckan som faktiskt är min födelsedagsvecka (ja, det är en grej!). På fredag fyller jag trettio och på lördag blir det kalas. Himla pepp på det! Men mer om festen senare. För jag räknar med att ni är sjukt nyfikna på hur jag ska fira, eller hur?

Tack Yle!

I går avslutades OS i Rio och jag måste erkänna att jag inte följt med så mycket annat än handbollen men det har varit mer än nog för mig. Massvis med högklassiga och spännande matcher och gårdagens skräll när Danmarks herrar slog Frankrike i finalen – wow!

En del matcher har visats på tv, men de flesta kollade jag via Rio-appen på datorn. Det var många som gnällde på den och tyckte att den var trög, inte riktigt fungerade och så vidare. Visst, den funkade inte alltid supersmidigt, men jag fick ändå se alla matcher jag ville se.

riohandboll

Alla som vuxit upp med YouTube kan knappast ens förstå att det förr var så gott som omöjligt att se handboll på tv. Det kom kanske en eller två matcher om året (kan hända det var fler, men så kändes det) och de matcherna brukade vi banda på VHS (!) så att jag kunde se dem igen.

Att som handbollsjunior nästan aldrig ha möjligheten att se topphandboll var ju inte så motiverande och jag är fortfarande lika exalterad när jag får se handboll på tv. Tänk nu att få se världens bästa spelare ge sitt allt. Inget vinner den känslan. Och jag är så glad över att möjligheten finns i dag. Nu kan alla ivriga handbollsjuniorer se så mycket handboll de vill.

Så tack Yle för att ni möjliggör det här. I stället för att gnälla på buggar i appen vill jag bara tacka. För jag minns hur det var förr. Och nu är jag extremt taggad inför handbollssäsongen som för min del börjar om två veckor med första träningen.

Följde du med OS? Vad kollade du mest på i så fall? Lite "kul" förresten att den enda medaljen Finland tog med sig hem var den där morsan som slår andra kvinnor. Nej huhhu. Grattis Mira Potkonen säger jag! 

Livsdejt med mig själv

När ett förhållande tar slut har en världens chans att utvärdera sig själv, sitt liv och fundera på vad en egentligen vill. En skulle ju tro att en har koll på sina drömmar och mål men jag tror att många knappt hinner ha koll på sin vardag, hur ska en då ha tid för att fundera över the big picture?

Redan i början av året köpte jag boken Your best year yet och så där som det går i livet hade jag aldrig tid att läsa den. Tidigt i sommar bestämde jag mig för att jag ska läsa boken, sätta mig ner och fundera på vad jag vill och hur jag ska nå dit.

Missförstå mig rätt, jag har rätt bra koll på vad jag vill ha (bokkontrakt!) men när livet plötsligt är upp och ner tänkte jag att det kan vara bra att hänga med mig själv i några timmar och gå igenom allt. Det var någon som skrev att lika viktigt som det är att gå på rutinkontroller för sin hälsa är det bra att göra rutinkontroller med sig själv.

Så jag satte mig och läste boken och sedan slog jag upp ett nytt häfte och svarade på de tio frågor som finns i boken. Bland frågorna finns bland annat följande fyra frågor:

  1. Vad har jag åstadkommit det senaste året?
  2. Vilka är mina största misslyckanden det senaste året?
  3. Vad har jag lärt mig?
  4. Topp-10 målsättningar för det kommande året?

Poängen med de två första frågorna är att verkligen lista allt. Stort som smått. Under det senaste året har jag bland annat åstadkommit följande:

  • Blivit antagen till Litterärt Skapande.
  • Skickat in manus på nytt till förlag.
  • Startat podd.
  • Skrivit poesi.
  • Röjt upp balkongen.
  • Ordnat klassträff för gymnasiegänget.
Lätt ivrig inför första kursträffen i Åbo.

Lätt ivrig inför första kursträffen i Åbo.

På listan av misslyckanden finns bland annat följande:

  • Ett avslutat förhållande.
  • Inte sålt så många par örhängen (utöver julmarknaden).
  • Fick inget stipendium för skrivandet.
  • Jag har jobbat för mycket.

Ja ni ser, det är både stora och små saker. Men till min stora glädje blev den första listan mycket längre än den första. Kanske jag är bra på att se det som är bra eller så var det faktiskt ett rätt bra år ändå fastän det slutade mindre bra med uppbrottet.

Den tredje frågan är intressant och viktig. Jag tror vi sällan stannar upp och funderar över vad vi lärt oss. På jobbet, i ett förhållande, på matlagningsfronten. För faktum är att vi lär oss hela tiden, varje dag. Oftast sker det nästan obemärkt och då fäster vi kanske inte så mycket uppmärksamhet vid det, men jag tror vi alla borde fundera över hur mycket nytt vi fått med oss det senast året.

Den sista frågan jag tog upp här handlade om att stapla tio målsättningar för det kommande året. För nån vecka sedan bloggade jag listan med 100 mål och en del är naturligtvis samma som för det kommande året. Fram till augusti 2017 hoppas jag ha åstadkommit följande grejer:

  1. Utgivning (åtminstone på gång) av Vad heter ångest på spanska?
  2. Vara klar med redigeringen för Nationen.
  3. Skriva ett råmanus för en finlandssvensk chicklit.
  4. Åka på ensamresa någonstans.
  5. Blogga aktivare.

Ähum. Jag kräver i alla fall inte för lite av mig själv på skrivfronten, men jag måste få skriva något nytt, annars går jag sönder. Vill inte heller låta Nationen ligga alltför länge (därför redigerar jag den nu) och så hoppas jag av djupet i mitt hjärta att Vad heter ångest på spanska? ska finnas inom bokpärmar så småningom. Antingen via etablerat förlag eller så eget.

De två andra målsättningarna är redan på bra väg. I början av augusti bokade jag nämligen en resa till Buenos Aires/Argentina (paus för fanfarer!) i januari. Jag är borta över två veckor och är orimligt pepp på det här. Rödvin, sandstränder, biffar och spanska. Jag var ungefär en månad i Argentina under min fem månader långa resa år 2009 och föll pladask. Så taggad på att åka tillbaka!

Köpte biljetter på spanska, rätt så stolt över mig, hehe!

Köpte biljetter på spanska, rätt så stolt över mig, hehe!

Också bloggen har fått mer kärlek. Ny sajt, någorlunda aktiv uppdatering. Hoppas verkligen det håller i sig. Det brukar ju vara så att ju mer jag bloggar desto lättare blir det att slänga in ett nytt inlägg. Men ibland kan redan några dagars paus kännas som en oöverkomlig mur. Helt knäppt.

Däremot kunde jag öva mig på att skriva lite kortare inlägg. Blir alltid våldsam ordspya när jag sätter i gång (och jag som trodde jag kan fatta mig kort).

Vad tror du om det här? Att fundera på vad som varit bra, vad som varit mindre bra och hur du vill att du ska ha det? En årlig check up och livsdejt med dig själv? Personligen tror (och hoppas) jag att jag kommer att fortsätta med det här i många många år.

Måste väl vara enklare att navigera fram i livet om en har ens litelite koll på vart en är på väg. Att alla planer inte blir riktigt som en bestämt sig ska en inte heller hetsa upp sig för. Åtminstone har en försökt. Och det är det enda som räknas tycker jag. Slutresultat är sist och slutligen inte alls lika intressanta som själva processen.

Det är vägen, inte målet, säger jag och skäms inte ens fastän jag precis levererat klyschornas klyscha. För så är det ju, eller hur?

Livsdejt – brukar du göra nåt liknande? Kanske lämpligt söndagsprogram? Tänd några ljus, koka en kopp te och fundera – hur vill du att det kommande året ska set ut. Var vill du vara om ett år?

Skriva med öl

Det finns ett känt citat av Hemingway som säger att en ska skriva i fyllan och redigera nykter. Speciellt om en har svårt med att släppa hämningar och tycker att all text blir skräp så kan det vara bra att dricka ett glas och låta orden flöda. Jag lovar att det funkar och för det mesta kan en hitta sånt en inte visste att fanns.

Nå. Nu gör jag ju tvärtom, typ. För här sitter jag på balkongen och dricker öl och redigerar. Men min redigering går oftast ut på att jag måste skriva mer, fylla på, kötta ut för att jag har en tendens att springa förbi alla scener där jag verkligen borde stanna. Så jag vet inte om jag ska kalla det redigering eller att skriva? Skridering? Eh? Kanske inte.

redigeringsöl.jpg

Min vanligaste kommentar i mina egna texter är MER och så ungefär tio utropstecken. Kanske har jag så bråttom när jag skriver att jag inte hinner stanna upp och tänka efter eller så får jag helt enkelt inte till djupet i första (eller andra) versionen. Måste gräva ner mig, lager för lager för att hitta till scenerna där det verkligen bränner till och där läsaren får vara med och uppleva och känna.

Så ni vet vad jag sysslar med den här lördagskvällen. Hoppas ni också har det bra ute på stugor och balkonger och i parker och på fester och i soffan. Eller vad ni nu än har för er den här vackra lördagen. Jag fortsätter med min text och min öl. Kanske finns det nån annan där ute som sysslar med samma metod?

Blogg eller hemsida?

En orsak till att jag valde att flytta över bloggen till Squarespace var möjligheten att kunna få in mer info på sidan på ett snyggt sätt. Visst fanns ungefär exakt samma info på min WordPress-blogg också, men jag tyckte att sajten kändes klumpig och jag fick inte till det som jag ville. Här kan jag mecka runt som jag vill.

Efter flytten frågade Yvonne om vad skillnaden egentligen är mellan en blogg och en hemsida. Jag tror det varierar från människa till människa. Primärt är den här sidan min blogg men samtidigt ser jag hela sajten som min portfolio och mitt visitkort. Jag såg att Hanna skapat en skild portfolio och det funkar ju också jättebra, men själv tycker det är praktiskt med allt på samma ställe.

Men det beror nog säkert också på vad en sysslar med och vad bloggen finns till för. Min blogg är ju lite allt möjligt. Jag skriver om skrivet och en dag hoppas jag kunna ha en flik på sajten som heter Mina böcker. Här på Squarespace är det också möjligt att koppla en shop med bloggen, och då kunde jag sälja mina örhängen direkt via bloggen (men har inte ännu hunnit kolla in det alternativet).

Via bloggen hoppas jag också kunna hitta/locka eventuella uppdragsgivare för jobb som jag faktiskt kunde få någorlunda bra betalt för – det är smidigt att bara skicka länken till min blogg och så får en eventuell kund snabbt en bild av mig och hur jag skriver.

Det känns ju väldigt 2016 att finnas på internet. Som att en nästan måste det för att hitta ett hippt och spännande jobb. Eller är det bara jag som är för insyltad i bloggar och mediebranschen?

Vad tycker du? Är det skillnad på blogg och hemsida? Och föredrar du att ha allt på ett ställe eller olika sajter för olika ändamål? Jag har ju också en skild sida för mitt företag Pinions, men där uppdaterar jag väldigt sällan och känner ibland att sajten faktiskt är lite överflödig. Håhå. Det här är sannerligen ett i-landsproblem.

Testläsning & feedback

Förra veckan hade jag den stora glädjen att testläsa Charlottes manus för del två i Idijärvitrilogin. Det är alltid spännande att få ta del av ny text och det är alltid en stor ära! Men det är inte riktigt som att läsa en publicerad bok, speciellt om texten inte är så bearbetad gäller det att försöka se vad författaren vill säga. Vad vill hen?

Jag tycker det enklaste sättet är att försöka ställa frågor. Varför gör karaktär x så där? Varför händer det där? Ofta känns det som att jag inte kan tillföra så mycket men det att en kommer med ett nytt perspektiv tillför så otroligt mycket mer än en själv kan förstå.

Enligt Charlotte hade jag pekat på många grejer som hon anat eller vetat (känner så igen mig i det där!) och att jag också kommit med nya idéer som hon kan ha nytta av. Med mina kommentarer kan jag så frön i hennes tankar kring manuset och förhoppningsvis hjälpa vidare.

Att skriva är (för det mesta) ensamt. Det är svårt att skapa tillsammans och oftast vill en inte ens göra det. Men i något skede måste en släppa in andra i processen och då är testläsare guld värda. Anna skrev ett inlägg på Debutantbloggen där hon undrade om folk klarar sig utan skrivarvänner. Själv skulle jag i alla fall inte göra det.

Efter ungefär sjumiljoner vändor med den egna texten är det omöjligt att se den objektivt, oftast vet jag inte ens vad jag skrivit och då är kommentarer utifrån det bästa som finns. Det är ändå viktigt att själv avgöra vilka kommentarer som hjälper och vilka en inte anser vara lika relevanta. Det är ju ändå ens egen text.

Ja, att läsa andras texter är spännande, men det är också spännande att läsa sin egen text. Speciellt om en (läs: jag) inte läst den på flera månader som jag med Nationen (mitt andra manus).

Det var så himla kul att få hänga med Mikael, Astrid och Saga, jag märker att jag saknat dem. Stundvis var jag helt uppslukad av berättelsen och funderade hela tiden på vad som ska hända till näst, haha. Nu ska jag göra några små justeringar och sen tänkte jag skicka ut den till några testläsare – jag behöver input för att komma vidare.

Skrämmande, spännande men livsviktigt för att det ska bli bra. Utan andras kommentarer skulle jag fortfarande sitta och pilla på kommatecken i stället för att lyfta blicken och se berättelsen. Har du använt dig av testläsare eller själv testläst för någon?

Tack förresten för all kärlek och alla kommentarer på förra inlägget. Ni är bäst!

Skapa för pengarna?

Hur känns det när du skrivit så länge men inte fått något betalt för det?

Så här frågade min kompis nångång i början av året. Då hade det gått drygt tre år sedan jag började skriva skönlitterärt och väntade fortfarande på ett antagningsbesked. Och det gör jag ännu också. Väntar på att någon vill publicera de skönlitterära texter jag skrivit (för annat skriv får jag lyckligtvis pengar, det är ju det jag lever på).

Men om (när!) jag blir publicerad betyder det ju inte att det kommer att klirra avsevärt mycket i kassan. Speciellt om jag tänker på hur många timmar jag lagt ner på att jobba med manuset. Skulle vi försöka räkna ut nån timlön skulle den väl kanske landa på någon cent, om ens så mycket. Inget en precis lever på. Det här är också ett ämne jag tidigare skrivit om.

Så vi som skriver gör det väldigt sällan, eller typ aldrig, för pengarna. Vi gör det för att vi inte kan låta bli. Skrivandet är lite som feminismen för mig – när jag väl öppnat ögonen är det svårt att blunda och låta bli att tänka på det. Jag måste helt enkelt fortsätta skriva. Förhoppningsvis kommer det en dag när mina ord finns inom bokpärmar och alla som vill kan läsa.

Just nu väljer jag att skriva för egna pengar (tid är pengar) men hoppas naturligtvis en dag på att kunna få ett stipendium eller två som skulle möjliggöra att jag kunde satsa helhjärtat på skrivandet och inte behöva bekymra mig över ekonomin.

Maria skrev i dag ett bra inlägg där hon diskuterar just det här. De som skapar gör det inte för pengarna och bara för att en skulle få pengar för att skapa betyder det inte att en på något sätt skulle göra det mindre. Snarare skulle jag jobba ännu hårdare (om det nu ens är möjligt) om jag skulle få ett stipendium.

Men ja, jag skriver och skriver och skriver tills det en dag blir något som folk läser. Förhoppningsvis dröjer det inte så länge till. Och då hoppas jag att det är många som vill läsa. Klicka gärna på gilla-hjärtat om du är nyfiken på mina romaner, så vet jag att det finns några där ute som vill läsa sen när det gäller. Lite tisdagskärlek för mitt flunsiga jag, okej?

Vardagen, livet & målen

Den femtonde augusti och nu är min semester på riktigt över. Då riktigt i början av juni när jag funderade på hur jag skulle överleva uppbrottet och samtidigt passa på att njuta av sommaren visste jag att bara jag klarar mig fram till England med hedern i behåll så kommer det att bli bra, då är jag över det värsta. Och jag klarade mig, så där som en alltid gör.

Så småningom sjunker det in att jag faktiskt är singel men precis som hela sommaren försöker jag se det från den ljusa sidan. Alla möjligheter finns och det pirrar i magen av förväntningar och sånt jag inte riktigt kan greppa, för jag vet ju verkligen inte hur mitt liv kommer att se ut om ett år.

Så här ser en förväntansfull människa ut. Åtminstone en förväntansfull Kugge.

Så här ser en förväntansfull människa ut. Åtminstone en förväntansfull Kugge.

Linn skrev ett ärligt och fint inlägg om vikten om att ta hand om sin mentala hälsa, om hur lätt det bara är att köra på utan att reflektera över hur en egentligen mår. Jag (som säkert många andra moderna människor) känner igen mig i det här. Det är så lätt att pusha vidare, hela tiden sträva efter något mer, något nytt, något spännande.

I sommar har jag varit tvungen att stanna upp och fundera. Vem är jag? Vart är jag på väg? Vad vill jag? Linn skriver att hon absolut inte ska lista 100 mål för sig, men för mig fungerar listan som ett sätt att lugna ner mig. Fattar ni alls vad jag menar?

Alltså – jag behöver klara nedskrivna mål för att sluta yra runt. När jag vet vad jag vill är det lättare för mig att andas, jag vet nämligen var mitt fokus ska ligga. Och just nu är det skrivandet. Jag vet inte hur många av mina 100 mål handlade om skrivandet, men många och det är precis så jag vill ha det. Det är där jag lägger mitt krut just nu.

Det stressar inte mig, det ger inte ångest, det ger mig en riktning.

Genom att lista alla skrivrelaterade (och andra mål) ger jag också mig själv ett sorts tillstånd – det är okej för mig att jobba så hårt för det här eftersom det är det jag verkligen vill mest. Samtidigt ska jag bli bättre på att ta hand om mig själv och ta det lugnt.

Och på tal om det. Hur ironiskt är de inte att här hade jag tänkt kicka i gång vardagen med pompa och ståt men så vaknar jag med en kaktus i halsen? Nå, jag har köpt en massa frukt och grönsaker, chili, vitlök och ingefära och tänkte grotta ner mig i alla OS-handbollsmatcher jag missat under veckan i England.

Min kompis Janne som bodde hos mig medan jag var i England hade laddat kylen full med B12-vitamin. Uppskattat!

Min kompis Janne som bodde hos mig medan jag var i England hade laddat kylen full med B12-vitamin. Uppskattat!

Vardagen försvinner ingenstans och som tur är har jag inga akuta jobbdeadlines (några mejl har jag ju ändå skickat iväg, en är ju frilansare och företagare). Hur har din vardag kickat i gång?

Ladda batterierna

Att få resa är ett av mina privilegium som jag skulle ha svårt att ge upp och något jag uppskattar väldigt mycket. Jag är lika lycklig varje gång jag får sätta mig på ett flyg, en buss eller ett tåg eftersom det betyder att jag kommer att få uppleva något nytt.

upload.jpg

Veckan här i England har varit så bra på många sätt. Bäst har naturligtvis varit att få hänga med Steffi (och bevisa för mig själv att jag fortfarande kan prata tyska), men jag har verkligen njutit av naturen och landskapen här. 

upload.jpg

Igår gick vi en runda på tretton (!) kilometer och jag riktigt kände hur kreativiteten kickade igång. Så himla skönt att kunna blicka ut långt långt i horisonten och bara låta ögonen vila på något annat än en skärm. Känner mig uppvilad och redo för vardagen som sätter igång på allvar på måndag. 

Nu ska jag fortsätta njuta av England i ett dygn till. Hoppas du har en skön helg!

100 mål

Blondinbella gjorde det och sedan Malin. I går såg jag att också Daniela hade hakat på. Jag vill också! Att skriva ner 100 mål för livet är jobbigt men roligt. Framför allt tror jag att det kan vara jättebra att verkligen fundera över vad en vill.

Jag lyckades få ner ungefär 40 ganska snabbt och sedan fick jag börja tänka efter, men det gick ändå relativt enkelt att skriva ner målen. Kanske i och med att jag i sommar på grund av min nya livssituation verkligen har funderat över vad jag vill göra med mitt liv.

För några veckor sedan satte jag mig också ner en kväll och hade livsdejt med mig själv på balkongen och funderade på hur jag vill att inkommande år ska bli och vad jag vill jobba för, men det kan vi ta i ett annat inlägg. Nu 100 mål jag vill uppnå!

1.          Bli publicerad författare.

2.          Ge ut böcker ungefär med 1–2 års mellanrum.

3.          Starta eget förlag.

4.          Ordna skrivarkurser.

5.          Vara skrivcoach/mentor för någon.

6.          Starta upp ett kafé som samtidigt är en bokaffär.

7.          Importera tyger, tröjor, väskor etc från Ecuador och sälja i Finland/Norden.

8.          Åka till Galápagosöarna med någon jag älskar.

9.          Resa runt i Sydamerika med någon jag älskar.

10.       Få ett 1–3 årigt stipendium från Kulturfonden för att kunna skriva.

11.       Få ett pris/erkännande för det jag skrivit.

12.       Göra finlandssvensk intervjupodd i stil med Värvet.

13.       Träna ett knattelag i handboll.

14.       Springa 10 km under en timme.

15.       Träna regelbundet 3–4 ggr/vecka.

16.       Bo utomlands en period, gärna Berlin.

17.       Delta i ett minitriathlon (bara på skoj!).

18.       Få en eller flera romaner översatta till andra språk.

19.       Få göra intervjuer på scen (alltså intervjua andra).

20.      Moderera fler evenemang.

21.       Bli kär i någon som är minst lika kär i mig.

22.       Ordna ett hejdundrande bröllop (för att samla alla nära och kära).

23.       Bli mamma.

24.       Köpa en större lägenhet och fixa drömköket.

25.       Bjuda kompisar regelbundet på middag, gärna en gång i veckan.

26.       Resa en gång om året ensam nånstans.

27.       Bli kolumnist för någon tidning.

28.       Få sommarprata (har redan första meningen klar!).

29.       Få upp antalet bloggläsare.

30.      Skriva något skönlitterärt på finska.

31.       Lära mig italienska.

32.       Läsa 50 böcker om året.

33.       Få uppträda på Göteborgs bokmässa på ett seminarium.

34.       Signera böcker på Akademen.

35.       Få lysande recensioner på en roman.

36.       Ordna träffar med mina läsare.

37.       Film på en av mina böcker.

38.       Träffa Simona Ahrnstedt och snacka skriv.

39.    Se Eurovision Song Contest live.

40.       Åka till Nya Zeeland.

41.        Åka till Island.

42.       Få en ny vän varje år.

43.       Köpa en superbekväm (och dyr) säng.

44.       Ha ett eget skrivarrum med fin utsikt.

45.       Laga en ny maträtt varje vecka.

46.       Aldrig sluta jobba som journalist (eller den som ställer frågor och berättar om människors öden).

47.       Föreläsa om mitt skriv, om företagandet – ja sånt jag är bra på.

48.       Aldrig låta pengar bli viktigare än nödvändigt.

49.       Alltid hjälpa andra då jag kan och har resurser för det.

50.       Aldrig sluta tro på mig själv.

51.       Ordna releasefest.

52.       Skapa ett meningsfullt förhållande med en redaktör.

53.       Köra motorcykel igen.

54.       Ordna fest minst en gång om året.

55.       Göra välgörenhetsjobb.

56.       Donera blod igen.

57.       Lära mig dansa salsa.

58.       Se Håkan Hellström live.

Kanske bästa låten för just den här listan?

59.       Träffa Sandra Beijer.

60.       Kunna försörja mig på mitt skrivande (skönlitterära och journalistiska).

61.       Vara tacksam för något varje dag.

62.       Bli bättre på mindfulness (eh, en borde väl börja då).

63.       Ha minst en månad semester varje år.

64.       Utvärdera varje år som gått och göra upp en plan för nästa.

65.       Ge tillbaka – dela med mig av den kunskap jag får och redan besitter.

66.       Ta hand om både min mentala och fysiska hälsa (massage, terapi etc).

67.       Leva i ett jämställt parförhållande.

68.       Skriva en teaterpjäs.

69.       Skriva en barnbok.

70.       Skriva en äkta finlandssvensk chicklit.

71.       Vara årsfesttalare på StudOrgs årsfest.

72.       Göra ett eget tv-program.

73.       Utvecklas som fotograf.

74.       Ordna klassträff också i fortsättningen.

75.       Alltid slutföra mina projekt.

76.       Se en känd person ha mina örhängen.

77.       Delta i julmarknader och annat skoj men inte låta örhängena stjäla för mycket av min tid.

78.       Gå på teater minst fyra gånger om året.

79.       Bli bättre på att skilja på jobb och fritid, hitta rätt balans.

80.       Bli medlem i Finlands svenska författareförening.

81.       Äta så lite kött som möjligt.

82.       Bli promoverad som jubelmagister (i väntan på år 2061!).

83.       Fira varje delseger i mitt skrivande.

84.       Ljudbok av någon av mina romaner.

85.       Inte ödsla tid eller energi på sånt jag inte kan påverka.

86.       Bemästra rött läppstift.

87.       Bli intervjuad på tv.

88.       Se Zlatan spela live.

89.       Få en helsida/ett uppslag i HBL/DN/HS.

90.       Skriva en bok tillsammans med någon.

91.       Planka 90 sekunder.

92.       Fortsätta med regelbundna träffar för sushigänget.

93.       Lyckas med balkongodling.

94.       Skriva intressanta och meningsfulla sponsrade inlägg på bloggen.

95.       Delta i NaNoWriMo igen.

96.       Bli bättre på att säga nej.

97.       Åka på en kompisresa nånstans med ett bra gäng.

98.       Bli lite lyckligare för varje dag som går.

99.       Få mer frilansuppdrag på finska.

100.   Alltid vara ärlig mot mig själv och andra.

Huh, vad tror ni om det här? Låter jag kaxig om jag säger att jag verkligen tror jag att kommer att lyckas med det mesta? Har du själv listat 100 mål? Om inte, så gör det!

Flykt York

Jag skulle ljuga om jag skulle påstå att det var lätt att publicera det förra inlägget. Jag har nämligen hela sommaren funderat på hur jag ska berätta om det för alla som brukar hänga här. Den här bloggen rör sig inte så mycket i det privata, men jag kände ändå att jag behövde få det ur mig.

Dels för att ett uppbrott alltid förändrar en människa, plötsligt lever en med nya villkor men också nya insikter. Men inget så dåligt att det inte skulle föra med sig något gott också. Bland annat besöksrekord på bloggen, heheh.

Hela sommaren har jag funderat otroligt mycket på mitt liv och vad jag egentligen vill göra med det. Jag har funderat över hur jag är som människa och hur jag önskar att andra ska uppfatta mig.

Men mer om det en annan gång – har bland annat hakat på utmaningen att lista 100 målsättningar, de lovar jag publicera i morgon. Tills det ska ni få hänga med mig till York dit jag kunde rymma från ångesten kring förra inlägget. På något sätt blev det lättare att berätta allt medan jag inte var i Finland och kunde tänka på annat resten av dagen.

upload.jpg
upload.jpg

York är en gullig stad som jag i ärlighetens namn inte visste så mycket om innan vi åkte hit i dag. Jag googlade lite i går och fick bland annat veta att KitKat (chokladen) kommer härifrån. Kan inte påstå att jag vet så mycket mer efter dagens utflykt, men åtminstone kändes det värt att åka dit – det gick snabbt att bilda sig en uppfattning om centrum. Lite väl turistigt var det kanske, men det får en väl tåla i semestertider.

Katedralen var fin (vilken katedral är nu i och för sig inte det?) och glassvagnen intill katedralen måste vara det gulligaste jag sett. Inget blir ju sämre av att försäljaren är en ung kille som läser en bok. Försökte kolla vad han läste men vågade inte gå så nära. Kunde ju i och för sig ha frågat, hehe.

upload.jpg

Vi åt äkta engelsk publunch och drack öl till det – så klart. Älskar bilden på Steffi och mig fastän den är suddig. Men alltså maten, ingen gourmetupplevelse precis och skulle ha räckt som föda för en liten by men jag tänkte att åtminstone en gång måste jag få riktig engelsk mat under den här resan. Hoppas ännu på en äkta english breakfast.

York omringas av en mur och jag tyckte den här skylten var extra rolig.

York omringas av en mur och jag tyckte den här skylten var extra rolig.

upload.jpg

Dagens höjdpunkt var helt klart chokladmuseet The Chocolate Story. Vi fick en guidad rundtur och lärde oss om hur chokladen hittat till York på 1800-talet – just i York har det funnits flera chokladtillverkare och därmed också hård konkurrens. Museet var modernt och interaktivt och vår guide väldigt engagerad.

Det bästa var att vi hela tiden fick smaka på choklad under själva guideturen. Till slut fick vi ännu dekorera varsin chokladslickepinne. Ser löjligt lycklig ut bilden, hehe. Dagens York-utflykt avslutades med en Guinness på en bar vid tågstationen. I morgon bär det av till Manchester!

upload.jpg

En stukad fot, ett brustet hjärta

Den här sommaren blev inte precis som jag tänkt mig. Egentligen blev den över huvud taget inte som jag tänkt mig men ändå blev den bra.

I slutet av maj tog mitt förhållande slut efter att mitt ex valde att gå en annan väg. Jag tänker inte gå in på några detaljer här men alla som har varit med om ett uppbrott vet att det inte är så himla kul. Efter nästan fem år tillsammans är vi en enhet som inte längre finns. Jag har varit ledsen, förvånad, arg och ungefär alla känslor det går att känna – ibland under en enda dag.

Inget, absolut inget, blir bättre av ett en sedan en månad senare stukar vristen. Nej då känns det som om någon häller bajs på en från himlen. Speciellt om en stukar vristen just när en bestämt sig för att rycka upp sig och börja träna ordentligt igen för att må bättre och få lite endorfiner i kroppen. 

Men vet ni. Livet går vidare. Inget varar för evigt. Och så vidare. Hela sommaren har jag varit världens största maskin av klyschor, odlat dem runt mig för att påminna mig om att det kommer att bli bra, det kommer att bli bättre. Jag känner redan nu att jag är på rätt väg. Jag har ju så himla mycket roligt att se fram emot, så himla många planer. Så himla mycket eget. 

Det finaste bland all den här skiten har varit alla otroligt fina människor jag omges av. Har säkert aldrig fått lika mycket pepp och kärlek som den här sommaren. Alla ni som varit här för mig vet precis vem ni är och jag är tacksam för varenda en. Jag är stark, starkare än jag kanske tror, men utan allt stöd skulle jag säkert ligga i en pöl på golvet. 

Men hur mår du då kanske någon undrar. Jag mår, utan att ljuga, riktigt bra för det mesta. Klart att det går upp och ner, men jag har verkligen kämpat för att se de ljusa sidorna i situationen – som att jag får kolla på Pretty woman utan att nån tycker jag är larvig eller att jag helt enkelt inte behöver ta en annan människa i beaktande utan helt och hållet kan fokusera på mig själv. För i ärlighetens namn pågår det rätt mycket grejer just nu som kräver mycket av mig.

Och är det nåt jag är bra på så är det nog på att vara singel, jag är liksom i mitt rätta element och kan tycka det är riktigt kul (även om jag naturligtvis hoppas på att få bli kär nåt tag igen, men det får komma med tiden). Men ändå, just nu är alla dörrar öppna och jag är så nyfiken på var jag kommer vara om ett år. 

Den här sommaren blev inte alls som jag tänkt mig, men det blev jättebra ändå. I stället för en några veckors road trip till Norge blev det spontanbesök på folks sommarstugor, spontankvällar i Helsingforsnatten och spontanhäng överlag. Jag skulle knappast ha kommit iväg till England i sommar om det inte vore för uppbrottet. Men nu är jag här och njuter för fullt, jag behöver inte ens låtsas att jag mår bra. Det är ingen lögn utan på riktigt. 

Så, läget är verkligen rätt så bra just nu. Hur svårt det än var att se det då i slutet av maj. Men alla de där töntiga klyschorna är sanna och jag ser fram emot vad livet kommer att slänga framför mig till näst. Just nu känns det som om det bara kan gå uppåt. I alla fall lovar jag ta emot allt med öppna armar och sedan se vart det leder. 

I sommar har det blivit en del gråt, men också mycket skratt och glädje. 

I sommar har det blivit en del gråt, men också mycket skratt och glädje. 

Bildbomb från minivandring

I dag trotsade jag min stukade vrist (som redan mår mycket bättre) när Steffi tog mig ut till en vandringsled vid Dovestone Reservoir. Steffis snälla sambo körde oss dit och sedan vandrade vi iväg.

Ibland sken solen, ibland regnade det, ibland blåste det galet mycket. Ja vädret var i alla fall inte tråkigt och landskapet otroligt fint, men jag låter nedanstående bildbomb tala för sig själv.

Glad guide som blivit något av ett vandringsproffs under tiden i England.

Glad guide som blivit något av ett vandringsproffs under tiden i England.

upload.jpg
Obligatorisk selfie!

Obligatorisk selfie!

upload.jpg
upload.jpg
Kloka ord som stämde mer än väl i dag.

Kloka ord som stämde mer än väl i dag.

upload.jpg
upload.jpg
upload.jpg
upload.jpg
upload.jpg
Jag orkade i mål med Zlatans superkrafter och stödet som höll vristen på plats.

Jag orkade i mål med Zlatans superkrafter och stödet som höll vristen på plats.

Foten krånglade lite ibland, men för det mesta gick det hur bra som helst. På knappt två och en halv timme gick vi nästan 10 kilometer och nu känns det i hela kroppen. Kanske bästa känslan när kroppen verkligen fått jobba, ser så fram emot att få träningen i gång igen.

Har du ren kickat i gång vardagsrytmen eller är det ännu sommartempo som gäller? Själv är jag SÅ redo för hösten (eller rutinerna då, det får gärna vara varmt och fint i några veckor till).

England levererar

Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av den engelska landsbygden men hittills har jag mest fått gnugga mig i ögonen och vrida nacken i märkliga ställningar för att beundra landskapen här. Det är grönt, gulligt och så engelskt. 

Utsikten från vardagsrumsfönstret. 

Utsikten från vardagsrumsfönstret. 

Jag är alltså en vecka och hälsar på Steffi och hennes engelska sambo. Steffi och jag lärde känna varandra i Berlin men så hittade hon kärleken och flyttade till den engelska landsbygden.

upload.jpg

Byn de bor i heter Slaithwaite och här bor endast 4000 människor. Det här ligger ändå mittemellan Leeds och Manchester så det är inte lång väg till storstäderna. Det lilla jag sett hittills verkar så himla sympatiskt och det känns som om jag ramlat in i en brittisk tv-serie. Vi har inte gjort så mycket, är rätt mör efter att ha vaknat tre imorse engelsk tid. Tur att utsikten är så fin att det räcker med att få stirra ut genom fönstret eller att åka bil till matbutiken. Matbutiken i sig är ju också ett spännande utflyktsmål, gick omkring och petade på det mesta som låg på hyllorna för att klura ut vad det är. 

Ost och vin till lunch, klagar ej! 

Ost och vin till lunch, klagar ej! 

Ska försöka hålla er uppdaterade under veckan, känner på mig att telefonens kamera kommer att få jobba hårt. Nån som varit här i knutarna och har bra tips? 

Vin i augustinatten

Kära blogg, här kommer ett äkta dagboksinlägg.

I går på eftermiddagen hoppade jag i bilen och körde till Sibbo för att hälsa på hos Kicka och hennes familj. Det är sån lyx att få åka ut till kompisars sommarstugor vid havet. Älskar mitt eget lande, men det är högt uppe på ett berg och vi har varken sjö eller hav riktigt nära, så det är alltid kul att få åka ut till skärgården (fastän jag den här gången stannade på fastlandet). Men hav som hav.

När Kicka och Jon gick för att bada bastu passade jag på att läsa klart Sommarön och kan rekommendera den för alla som vill ha underhållning med lite mystik. Perfekt läsning en ledig dag!

Jon hade grillansvaret.

Jon hade grillansvaret.

På kvällen åt vi sen middag och så satt vi till tre på natten på verandan. Vi pratade, drack vin och skrattade så att jag har ont i magmusklerna. Så himla bra kväll på alla sätt och vis. Nu är jag lite trött och borde packa inför min resa – i morgon åker jag nämligen till England för att hälsa på min tyska kompis Steffi som bor där nu. Ser så fram emot det! Hoppas du också haft en skön helg! 

Augustinätter är så otroligt vackra och stämningsfulla.

Augustinätter är så otroligt vackra och stämningsfulla.

Releasefest och författarvänner

Jag tror att det är viktigt att omge sig med människor som sysslar med ungefär samma saker som en själv och som har liknande målsättningar. Naturligtvis är det viktigt med alla sorters människor och livsmål, men jag får alltid så mycket kraft av likasinnade. Nu har jag insett att jag ju känner en hel del författare personligen. Undrar hur Kugge fem år skulle ha reagerat om hon vetat att det 25 år senare är vardag att jag hänger med författare?

I torsdags var jag på Peppes releasefest för att fira hennes tredje (!) bok Livet & patriarkatet. Jag hade faktiskt den stora äran att korrekturläsa boken och tycker den funkar finfint som en introduktion till feminism – en bok jag definitivt skulle ha behövt för fem, tio år sedan när jag inte riktigt förstod grejen med feminism.

Den kanske viktigaste insikten jag fått av Peppe från bloggen och nu boken – det handlar inte om mig, det handlar om strukturer. Bara för att jag inte känner mig förtryckt av patriarkatet behöver inte betyda att det inte finns andra kvinnor som gör det. Den egna erfarenheten är alltså inte det som gäller, utan det är viktigt att se helheten. Men nåja, Peppe förklarar det här mycket bättre än jag, så läs boken!

En suddig bild på Peppe och hennes förläggare Anna Friman.

En suddig bild på Peppe och hennes förläggare Anna Friman.

Själva festen var en kul tillställning med massvis med bekanta. Jag yrade mellan borden men hann ändå inte prata med alla, till exempel Jennifer var där men jag hann inte mer än vinka ett hastigt hej. Finast var när Peppes förläggare Anna Friman höll ett kort tal. Överlag härlig stämning, glada och lyckliga människor – vad är väl bättre än det?

Så himla snygga böcker!

Så himla snygga böcker!

Tidigare under dagen hade jag svängt förbi Akademen och köpt Eva Frantz debutbok Sommarön. Har kommit ungefär halvvägs i boken och hoppas hinna läsa klart i dag. Så stark rekommendation på den också.

Nu är ju varken Peppe eller Eva mina närmaste vänner, men det är ändå fint att få vara en del av den här fina gemenskapen av bra typer. Jag känner nog inte peppigare människor än författare och skrivarkompisar. Sån enorm kraft i de här kontakterna. Klart att en skrivarkompis inte kommer att erbjuda mig förlagskontakt, men med den hjälp jag får av alla bär långt.

Releasefestklädd.

Releasefestklädd.

Så jag tror ett steg för att nå ens drömmar är att försöka hitta likasinnade, knyta kontakter och vara öppen för alla möjligheter. Till exempel via bloggen har jag fått en hel del vänner som hjälpt mig både med mitt skriv men mycket annat också. Men här gäller, precis som alltid, att en måste vara genuin. Det går inte att samla på sig en massa kontakter och "vänner" om inte en är redo att ställa upp själv. Det är i växelverkan som styrkan ligger.

Skanslandet

Sommaren i Helsingfors fortsätter att leverera. I dag åkte Bianca och jag ut till Skanslandet för första gången. Det är alltså en av de nya öarna som Helsingfors nu öppnat för allmänheten och faktiskt den första som jag besöker. Lonnan öppnade redan för två år sedan och jag vet många som har varit där. Den här sommaren är det ändå mest Skanslandet som synts i mitt Instagramflöde.

upload.jpg

Vi tog båt från Hagnäs, men det går också båtar från Salutorget. Tycker själv det var ganska mysigt att åka från Hagnäs – i alla fall är det ovanligare än att hoppa på båten från Salutorget som en gör bland annat på väg till Sveaborg.

Personalen på JT-Line var supertrevlig och jag fick bland annat ladda min Kindle då jag insåg att batteriet var tomt. Det kostar 7 euro att åka tur-retur och jag tycker priset är mer än rimligt. Då kan en välja att åka till och från Hagnäs, men det går också att åka via Lonnan och Sveaborg och komma tillbaka till Salutorget. Med andra ord kan en syssla med island-hopping i äkta Helsingforsanda!

upload.jpg

Vi lämnade Helsingfors fastland och molnen bakom oss. Kan inte säga annat än att Helsingfors är så otroligt vackert. Älskar att det ligger vid havet och att skärgården är så tillgänglig som den är.

upload.jpg

Skanslandet är en gammal militärö, men har också varit hemvist för lotsar på 1700-talet. Det verkar ha gått vilt till där då enligt öns historia: "Bränneriet och krogen fick [lotsarna] ibland att glömma att arbeta. Öborna misstänktes även för smuggling av brännvin och olovlig utskänkning." Låter alltså som en ö där jag skulle ha trivts också för trehundra år sedan, hehe.

upload.jpg
upload.jpg

Det fanns en hel del gamla byggnader men vi var egentligen inte så nyfikna på dem den här gången eftersom siktet låg på den lilla sandstranden vi hade sett på kartan. Nu inser jag dessutom att vi egentligen inte hängde på Skanslandet, utan på den mindre grannön Kungsholmen.

upload.jpg

Vi lade oss ner på klipporna och njöt av den här utsikten. Kändes otroligt rofyllt och lugnt. Visst fanns det en del andra människor, men det kändes faktiskt som om vi var på en exklusiv ö bara för oss. Bianca var modigare än jag och vågade sig på en snabb simtur.

upload.jpg
upload.jpg
upload.jpg

Den sista bilden knäppte jag medan vi köade in till båten och bilden ger egentligen en helt felaktig bild. Det ser så rofullt ut, men i verkligheten var det massvis med folk där som ville åka tillbaka till fastlandet eller vidare till nästa ö.

Men det var faktiskt enda gången jag irriterade mig på mängden människor – så en behöver inte vara rädd för att dränkas i turistmassorna, det finns alltid någon klipphäll där det är lugnare. Med andra ord kan jag varmt rekommendera ett besök på Skanslandet och Kungsholmen. Eller kanske du redan har varit där? Själv vill jag absolut utforska öarna fler gånger.