Det kommer aldrig bli som förr

I dag har jag varit singel i fyra månader. I början av sommaren ville jag bara att tiden skulle rusa iväg, att det skulle bli höst och att distansen skulle växa sig så stor att allt det som gjorde så ont då inte skulle göra lika ont längre.

Nu har det då gått fyra månader. På ett sätt har tiden gått fort, på ett sätt inte. Men tiden har gått och jag mår miljontals gånger bättre än då när jag mådde som sämst. En grej som hjälpte mig och som jag googlade fram var och varannan kväll för att klara av allt var Sandra Beijers lista med 19 punkter över hur en kommer över någon.

En av mina selfies med Sandra. Hon var så himla härlig!

En av mina selfies med Sandra. Hon var så himla härlig!

I fredags köpte jag Sandras nya bok Allt som blir kvar på bokmässan och hörde ett seminarium som hon deltog i. Efteråt hade jag chansen att snacka en stund med henne. Jag berättade att jag googlat fram listan en miljon gånger i sommar efter att mitt förhållande tog slut. Jag blev så rörd att jag började gråta, men Sandra var bara så otroligt snäll och gullig och sa att allt kommer att bli bättre, så mycket bättre än tidigare. Sedan insisterade hon på en kram. Alltså!

Jag har ju hela tiden vetat att det ska bli bättre och det är redan så mycket bättre. Fyra månader känns både kort och långt. På ett sätt är jag ju inte längre samma människa som då men ändå är jag det. Oberoende så har jag massvis med nya insikter i bagaget som jag hoppas leder mig rätt i fortsättningen. Om inte annat så har jag i alla fall massvis med skrivmaterial, haha.

Har funderat på att skriva en egen överlevnadslista, vad tror ni om det?

Har de senaste dagarna spelat Lalehs låt på repeat. Så sjukt bra!

Bokmässan i selfies

Söndag och bokmässebakfyllan är ett faktum. Alltså ingen fysisk bakfylla utan psykisk. Som om huvudet fått kämpa extra mycket för att registrera allt som hände mellan torsdag och lördag.

Därför kör jag nu den enkla varianten av bokmässerapport i form av selfies med folk jag tvingade posera med mig (okej, de flesta ställde snällt upp)!

upload.jpg

En selfie med Charlotte var naturligtvis given. Så roligt att få hänga med henne och följa hennes seminarier och uppträdanden. Dessutom var hon så otroligt proffsig hela tiden. Extremt glad över att vi lärt känna varandra och blivit vänner – eller som Charlotte presenterade mig: "Det här är Michaela, hon är min testläsare. Och skrivarkompis. Och vän!" Haha.

upload.jpg

Här poserar jag med Anna Ahlund som debuterade i år med Du, bara. Jag följer Anna på Instagram, på debutantbloggen och så klart på hennes gemensamma blogg med de två andra Annor …

upload.jpg

… varav jag fick träffa bägge på fredag. Ovan med Anna Arvidsson som debuterar nästa år med Ordbrodösen och nedan Anna Jakobsson Lund som nu kommit ut med tredje delen, Enda vägen, i sin trilogi om systemet. Jag har läst de två första första som e-böcker men böckerna var så fina så jag valde att köpa trean som fysisk bok och fick den naturligtvis signerad. Hurra! 

Det var så roligt att få träffa alla Annor – som sagt läser jag den gemensamma bloggen och följer alla på Instagram. Alltså sociala medier, så himla himla bra!

upload.jpg
upload.jpg

Här är jag med en fjärde (!) Anna, nämligen Anna Lindholm som skrivit boken Projekt Ines (som jag skrivit om tidigare). Vi råkade ses på fredag på ett seminarium och så slutade det med att vi åt middag ihop och snackade skrivet, livet och allt det andra. Anna är jättesmart, rolig och allmänt en bra typ! Läs hennes bok!

upload.jpg

Mässans andra (eller egentligen första) spontanmiddag åt jag med Nina som jag träffade på Finlandsarenans mingel på torsdag. Hon kommenterade att vi båda känner Bokbabbel och så började vi snacka. Nina var hur trevlig som helst och jag kände hur Bokbabbel var med oss i tanken, nästan som om hon skulle ha varit min beskyddare som såg till att jag inte behövde äta ensammiddag. Så roligt med alla dessa möten!

upload.jpg

Okej, nu börjar det hända grejer. I fredags fick jag nämligen träffa Sandra Beijer efter ett seminarium som hon deltog i. Jag var löjligt star struck och Sandra var precis så härlig och gullig som jag tänkte mig. Har läst hennes blogg i flera år och känner mig ofta väldigt inspirerad av den och henne. Alltså vilken kvinna hon ändå är Sandra, sån himla skön inställning till livet. Kommer leva länge på vårt möte!

upload.jpg

En annan extremt bra kvinna är Simona Arhnstedt vars blogg jag också följt med länge. Också hon var precis så härlig, smart och varm som jag föreställde mig. Var så glad över att få chansen att snacka en stund med henne, blev väldigt inspirerad och empowered av vårt möte och det Simona sa under både en intervju som jag hörde och på ett seminarium – men mer om det i ett annat inlägg.

upload.jpg

Den sista bilden är ingen regelrätt selfie, men här står jag med Sara Lövestam som jag är lite förtjust i. Hon är extremt rolig och skriver på ett så behagligt sätt. Jag köpte hennes nyaste bok i deckarserien om Kouplan (har läst de två första och storgillar) och ser fram emot att läsa den nyaste.

Ja det var min mässa i selfies. Väldigt bra om jag får säga det själv. Fortfarande rätt upp i varv efter alla möten och diskussioner. Hoppas verkligen jag ska få åka till Göteborg också nästa år!

Kontrasterna

I dag på eftermiddagen fick jag äntligen äta den berömda räkmackan på 23:e våningen i Gothia towers vid mässan. Den var allt det jag förväntade mig: god, stor och svindyr. För en knapp timme sen kom jag hem och mättade magen med snabbnudlar.

upload.jpg

Älskar kontrasten i det här. Räkmackor och räknudlar på samma dag, i två olika världar och jag får vara en del av båda. Känner mig väldigt lycklig och tillfreds med mycket just nu, mässan var verkligen fantastisk. Bättre rapport följer - så klart! Nu ska jag försöka varva ner och smälta allt. 

upload.jpg

Hej från bokmässan!

Hälsningar från Göteborg, här är det full rulle, inte många andningspauser mellan varven men desto roligare och intressantare. Det leder däremot till att jag inte hinner så mycket med bloggen.

Gårdagen innehöll lunch med Charlotte, seminarier, skumpamingel, middag med ny kompis och till slut en halv timme i badkaret på hotellrummet. Trots att kvällen slutade rätt tidigt är jag redan lite mör. 

I dag har jag hunnit med ett möte, med att skriva ut en artikel från igår och ett seminarium. Slängde just i mig lite lunch för snart följer minuttidtabell för att hinna med allt. Följ mig på Instagram, uppdaterar rätt så flitigt. Både med bilder och på min instastory. Kuggekugge heter jag där! 

Selfie med mässveteranen Leena. 

Selfie med mässveteranen Leena. 

Fulländad datorlycka

För en dryg vecka sedan gjorde jag något jag borde ha gjort för länge sedan – jag köpte nämligen en ny dator. Min gamla MacBook Air har redan en längre tid varit ganska trött och batteritiden har varit hopplöst dålig vilket lett till att jag för det mesta varit tvungen att jobba hemifrån fastän jag allra helst tar mig ut till ett kafé för att jobba och skriva.

Jag funderade lääänge om jag verkligen skulle ha råd med en ny dator, men insåg sedan att en fungerande dator är det viktigaste jag har. Jag betalar ingen hyra, jag har inga andra stora utgifter på företaget (förutom företagarpension, skatter och sånt som är obligatoriskt) så utgiften för datorn skulle betala sig tillbaka många gånger om.

Redan för flera månader sedan fick jag upp ögonen för Apples nya MacBook – den är ännu mindre och smidigare än min Air och dessutom 400 gram lättare. Det känns verkligen som om den inte väger nånting alls och så är den dessutom rosa. Liksom bara det är värt alla pengar, haha.

Är verkligen supernöjd med köpet, batteritiden på nya MacBooken är magiskt bra (få se hur länge det håller i sig) och jag gillar verkligen att skriva på den. Bäst av allt är att jag nu har TVÅ skärmar. Jag översätter rätt mycket så det har ibland varit krångligt att växla mellan två dokument på en skärm och nu slipper jag göra det. Alltså så himla smidigt.

Jag skäms nästan för att jag är så begeistrad över materiella ting men livskvaliteten har verkligen gått upp för mig. Känns som att jag jobbar snabbare och smidigare än tidigare och vad är nu väl bättre än det? Att det blev en ny mac var självklart, har haft Appledator sedan 2007 och kommer aldrig mer ha en PC (däremot gillar jag mer Android-mobiler, don't ask me why).

Hur viktigt är det med teknik för dig?

Bokmässa på torsdag!

I fjol fick jag för första gången chansen att åka på bokmässan i Göteborg tack vare Addeto. Jag hade hört väldigt mycket om mässan inför, men hade nog inte förstått hur det skulle vara att vara på plats och ställe. Inte fastän jag läst Bokbabbels gif-inlägg om mässan. I dag publicerade hon årets, alla måste kolla!

Bokmässelook från i fjol. Har ingen aning om vad jag ska ha på mig i år. Annat än bekväma skor!

Bokmässelook från i fjol. Har ingen aning om vad jag ska ha på mig i år. Annat än bekväma skor!

Först tyckte jag att mässan inte skilde sig så mycket från Helsingfors bokmässa – annat än i storlek så klart, men ojoj så fel jag hade. Det absolut bästa med Göteborgs bokmässa är alla seminarier. Jättemycket intressant och varierande program.

I fjol skrev jag sinnessjukt många artiklar från mässan för Addeto, i år ska jag försöka lägga lite rimligare målsättningar för mig själv. Vill naturligtvis också hänga med folk, för i år känner jag ju faktiskt många som är på väg på mässan och ser fram emot torsdagens vinmingel som jag inte riktigt vågade mig på senast. Tror att det annars också blir extra kul i år.

Själv tar jag alltså flyget till Göteborg på torsdag – fick precis presskortet och är löjligt taggad. Ska du till mässan?  Vad tycker du jag absolut inte ska missa? 

Så nöjd över att jag förstod att jag så klart skulle ackreditera mig för mässan.

Så nöjd över att jag förstod att jag så klart skulle ackreditera mig för mässan.

De stora frågorna

Söndag och alla de där stora frågorna har snurrat på i huvudet. I går träffades vi med sushigänget (mitt gymnasiegäng) och för första gången någonsin lagade vi inte sushi utan sommarrullar. Vi försökte komma på när vi börjat med sushitraditionen men ingen av oss fyra på plats (två saknades) kom på när exakt det var. Men vi gissade på ungefär 2007.

upload.jpg

Samtidigt kom vi in på frågor om hur vårt umgänge förändrats för varje år. Vi är alla mer avslappnade och säkra på oss själva. Det är sant att det blir roligare för varje år som går i och med att självsäkerheten växer och vi kanske också litar mer på varandra och verkligen vågar prata om stora saker.

Vi är alla kring 30 och tankar kring att gifta sig, få barn och så vidare är naturliga samtalsämnen. Samhället säger att vi ska föröka oss – helst i går och att en inte ska vänta för länge. Speciellt inte som kvinna, för det kan bli för sent helt biologiskt.

Samtidigt finns det massvis med 30-åringar som inte ens kan tänka sig barn på flera år. De finns liksom inte med i livsekvationen än så länge. Det finns så mycket annat att satsa på. Karriär, resor och andra roligheter. För många är inte ett förhållande något måste och många är hellre ensamma än i ett "dåligt förhållande" – vilket absolut är bra och något som speciellt kvinnor inte hade chansen till tidigare (åtminstone inte i samma utsträckning).

Men det är ett faktum att förstföderskorna bara blir äldre och äldre och jag tror inte pressen från samhället gör något bättre. Jag vet att det inte finns någon rätt tid för att "skaffa barn" (usch så jag avskyr uttrycket) och speciellt som singel är det ännu svårare.

Hur och när ska en partner komma in i bilden? Borde en som singel hela tiden ha förhållanderadarn på och jaga efter någon som vill reproducera sig med en? Och tänk om en dejtar och dejtar men aldrig hittar någon? När är det dags att strunta i förhållandet som aldrig dyker upp, börja fundera på konstbefruktning och göra det själv?

Efter sommarrullarna gick vi ner till Brewdog med Lina för att leva drömmen en lördag kväll.

Efter sommarrullarna gick vi ner till Brewdog med Lina för att leva drömmen en lördag kväll.

Vad är drömmen egentligen?

I dag råkade jag slå på tv:n när dokumentären Den svåra kärleken visades (tyvärr finns den inte på Arenan och jag hittar inte den nån annanstans heller, så kan inte länka, men här finns en text om den). Men det handlade om en 28-årig kvinna och 41-årig kvinna som funderar på det här med barn och förhållanden. Utöver dem intervjuades också en del experter.

En sak som jag började fundera på var att kräver vi kanske för mycket? Jag hatar också uttrycket att en ska "nöja sig", men ibland undrar jag om vi inte har rätt så orealistiska förväntningar på livet. Vi väntar hela tiden på nästa grej och nästa och nästa som ska komma och göra allt bättre.

Det är så himla svårt att leva i nuet och vara nöjd för att samhället skriker att vi behöver få det "alla andra har" för att bli lyckliga. Gräset är alltid grönare på andra sidan (kanske för att en inte kan se den riktiga färgen på gräset förrän en står där själv).

Den här gifen är så beskrivande. Just så här är det ju, eller hur?

Den här gifen är så beskrivande. Just så här är det ju, eller hur?

Jag säger inte att en ska ta första bästa partner och starta en babyfabrik (som om det skulle vara så lätt), men att tro att den stora kärleken ska ha alla trehundra egenskaper som finns på önskelistan är lite att ta i. Men om det är något som inte stämmer med en person tänker många säkert att det bakom hörnet finns en snyggare, smartare och bättre partner och en håller på i all evighet utan att någonsin landa. Tinder i sig är ju som en evig kortpacke med män (eller kvinnor), swipear du vidare hittar du garanterat nån som är ännu bättre.

Det här gäller så klart inte alls alla och jag överdriver lite nu, men jag hoppas att fler skulle vara lite dummare som i Jan Stenmarks klassiska bild för att slippa ha så mycket ångest. Det är säkert de som är "för dumma" för att hela tiden sträva efter nåt mer som är lyckligast i slutändan.

Det här kortet hänger på min toadörr och är ett av mina favoritcitat som jag tänker på ofta.

Det här kortet hänger på min toadörr och är ett av mina favoritcitat som jag tänker på ofta.

Så klart tycker jag att alla ska ha målsättningar i livet och jobba framåt, men det är också viktigt att inse att det inte finns en person eller en händelse som kommer att göra ens liv till den där "drömmen". Att hela tiden vänta på nästa grej gör att en glömmer att uppskatta det en har.

Nu känner jag att jag flummar lite men det är så stora frågor och funderingar och jag tror att det är många i min ålder som går omkring och har lätt söndagsångest över allt det här. Jag vet att det inte finns några universella och rätta svar, mest hoppas jag att folk känner att de har möjligheten att göra som de vill.

Funderar du på när du ska stadga dig och när det är dags för barn? Känner du press på att du måste passa in i samhällets normer?

Vad är en idé värd?

Jag tror att många tänker att det som krävs för framgång är en jättebra idé. Ska du skriva en roman behöver du komma på världens bästa idé för storyn och sen är det "bara" att skriva ner allt och casha in.

Så är det ju inte riktigt. Efter att en kommit på den där guldidén gäller det att verkställa och det är sällan "bara". Oberoende av vad en väljer att syssla med så krävs tålamod (och envishet!) och ofta inser en i något skede av processen att den där guldidén kanske inte var så bra sist och slutligen – eller att den åtminstone kräver revidering och omarbetning.

Själv älskar jag att brainstorma och slänga fram nya idéer – det är ju roligt. Speciellt om jag får göra det i grupp. Men hur många idéer slängs inte fram varje dag, också bra idéer, som sen blir ogjorda för att ingen orkar verkställa.

Det jag försöker säga är att idéer är kul, men det krävs så mycket än en bra idé för att åstadkomma något. Men visst, en bra idé är en otroligt bra startpunkt.

Själv är jag rätt öppen med mitt skrivande och de teman jag skriver om – med andra ord har jag outat idéerna i ett relativt tidigt skede. Är jag rädd för att nån ska stjäla min idé? Nä, det är jag inte, för ingen kommer ändå att göra precis som jag skulle göra. Men vet också många som inte vill säga något alls om det de jobbar med och det är ju också så klart hur okej som helst.

Vad tycker du om idéer? Är de heliga eller delar du gärna med dig?

Förra veckan när jag var på simstadion fick jag en idé om Raimo som älskar simhopp och måste så klart sedan skriva om honom. Kanske inte någon guldidé, men en rolig text att skriva ändå. Och fritt fram att stjäla idén och skriva om Raimo som gillar simhopp!

Förra veckan när jag var på simstadion fick jag en idé om Raimo som älskar simhopp och måste så klart sedan skriva om honom. Kanske inte någon guldidé, men en rolig text att skriva ändå. Och fritt fram att stjäla idén och skriva om Raimo som gillar simhopp!

Naondel

Lite så där skämtsamt kallar jag mig Maria Turtschaninoffs stalker och efter att ha läst ut Naondel kan jag lyckligtvis fortsätta med det. Jag älskar verkligen hennes böcker och efter att jag läste Anaché för några år sedan har jag slukat allt hon skrivit. Jag tycker det är så otroligt häftigt att jag känner en livslevande författare och att jag faktiskt kan prata med henne. 

Maria signerar boken på sin releasefest.

Maria signerar boken på sin releasefest.

Jag förstår naturligtvis att en författare är en helt vanlig människa, men en människa som ger mig nya världar och horisonter stiger ändå högre i rang än gubbarna som i somras reparerade min mikro. Alla behövs, men jag behöver inte stalka mikrogubbarna. Tidigare i somras var jag förresten och lyssnade på Maria i Karis och skrev om det på bloggen.

I går läste jag ut Naondel och bara älskade hela boken. Hittills har Anaché varit min favorit, men Naondel kan nu ha kvalat upp till toppen. Jag försökte läsa långsamt, ta in allt på sidorna och bara njuta (trots de ibland hemska och obehagliga beskrivningarna av våld och mörker). Boken väckte så mycket hos mig och jag önskar redan att jag kunde återvända till alla kvinnorna i berättelsen.

Här lyssnar vi andäktigt på Marias tal på releasefesten. Jag i grå klänning.

Här lyssnar vi andäktigt på Marias tal på releasefesten. Jag i grå klänning.

Det jag gillar mest i Marias böcker är de uppfinningsrika namnen. På människor, mat och ting. Älskar också att maten får en så stor roll i böckerna – hon har ju också skrivit en kokbok så kärleken för maten är synlig. Och alla som känner mig vet att jag älskar mat.

Men om du inte läst något av Maria tycker jag absolut att du ska göra det. Hon kommer definitivt att vara en av de där stora författarna folk minns ännu om några hundra ord. Det är jag säker på!

Fick höra av mamma och pappa att jag hade fin frisyr på releasen – och jag undrade hur i fridens namn de visste hur jag såg ut, men det visade sig att de sett bilderna på Facebook, haha! Här snackar jag med Tommy.

Fick höra av mamma och pappa att jag hade fin frisyr på releasen – och jag undrade hur i fridens namn de visste hur jag såg ut, men det visade sig att de sett bilderna på Facebook, haha! Här snackar jag med Tommy.

Bilderna i inlägget har jag lånat från Förlagets Facebook-sida.

 

Min tidningsannons!

Inlägget innehåller länkar till mitt företag Pinions.

Under våren fick jag höra om projektet Amos arv som gick ut på att granska Konstsamfundet. Journalisterna bakom projektet samlade in pengar via crowdfunding och eftersom jag är ett stort fan av projekt där folk gör något eget så ville jag absolut stöda tidningens produktion genom att köpa en annonsplats.

Skämtsamt skrev jag att jag skulle smälla upp en stor bild på mig själv i annonsen och det gjorde jag – nästan. Tidningen publicerades förra veckan och jag har fått jättefin respons för annonsen. Så här såg den alltså ut:

Jag ville att annonsen skulle vara stilren och rätt enkel. Fotot är taget under en photo shoot med min kompis Jenna för två år sedan och jag tycker bilden funkade perfekt. Fick kommentarer om att annonsen väckte habegär och då har jag väl lyckats rätt bra, eller hur?

Många frågar mig faktiskt hur det går med mina örhängen och jag rycker mest på axlarna. Det går inte så mycket just nu. Det är helt skoj, men eftersom det inte genererar så mycket pengar vill jag inte heller lägga ner så mycket tid på det, men det är en rolig hobby vid sidan om allt annat.

I december ska jag igen sälja på julmarknad så jag hoppas få in lite extra pengar då! Om du är sugen på ett par örhängen (och inte vill vänta till julmarknaden) gör du det enklast för dig själv genom att mejla mig på michaela@pinions.fi (så får du en faktura sedan).

amosarvannons

Tror faktiskt inte annonsen generar så mycket försäljning, men tyckte det var ett kul sätt att stöda ett intressant projekt (köp & läs tidningen!) som har lett till en hel del stormar i det finlandssvenska medielandskapet. Själv tycker jag att det är bra att nån vågar skaka om i ankdammen, hoppas det här bara är början på diskussionen.

Själv har jag inte hunnit läsa alla artiklar ännu, men det jag läst hittills i tidningen (och i artiklar om den) säger mig att den verkligen behövdes. Har du läst?