Pengarna och icke-pengarna

För tredje året i rad blev det tyvärr inga pengar från Kulturfonden. Jag skulle ljuga om jag skulle säga att jag inte är besviken. Jag hade verkligen hoppats på att det skulle ha trillat in lite eurosar på mitt konto, men icke. Som opublicerad författare kan en ju inte förvänta sig något, ändå svider det lite.

Jag såg att Ellen inte heller hade fått några pengar och hon skrev några rader om crowdfunding men förkastade sedan tanken. Själv har jag funderat så otroligt mycket på det, att skulle folk vara villiga att betala mig för att understöda i mitt skrivande? Kanske, kanske inte?

Dagens office var mysigt!

Dagens office var mysigt!

Just nu är min plan att sälja sinnessjuka mängder av debuten som kommer i höst (bra plan eller hur?). Jag bara väntar på att omslaget ska bli offentligt – bara det kommer att sälja några hundra ex. Typ. Men alltså seriöst, det är jättejättefint!

Nåja, storhetsvansinne kan vara både bra och dåligt och jag behöver ju sälja himla många böcker för att på riktigt tjäna en ordentlig slant, men en kan ju alltid drömma. Och min kompis tyckte ju att det fanns goda chanser till att Vad heter ångest på spanska? blir en succé. Jag bestämmer mig nu att lita på henne och ta (den hårda) verkligheten sen när den slår mig i ansiktet med räkningarna.

Och för att balansera upp pengaflödet just nu (ehe) har jag tackat ja till ett roligt jobbuppdrag! Det gör mig inte rik, men lite pengar trillar in på kontot och det kommer att vara roliga och intressanta texter att skriva. Ska berätta mer om det senare!

#kuggeskriver – ett varumärke?

Egentligen är jag lite allergisk för att en ska branda sig själv, skapa ett varumärke runt sin person, men faktum är att det är det som gäller i dag. Oberoende om en vill sälja böcker eller göra något helt annat. Mycket handlar om personifiering.

Det är jag som gör, det är jag som skapar, det är jag som säljer. Ibland kan det kännas riktigt unket med denna eviga jag-centrering, men det tycks vara tidens melodi. Ett bevis på det är selfies på Instagram – gång på gång märker jag att mina selfies får mer gillningar än andra bilder. Otroligt intressant och fascinerande tycker jag. Och det har klart lett till att jag tar mer selfies – you get what you ask for!

Linnea skrev ett inlägg om vad hennes blogg tidigare hett och vad den heter nu och det fick mina tankar att snurra. I augusti när jag flyttade över bloggen från Wordpress till Squarespace döpte jag om den till #kuggeskriver.

Jag valde namnet för att jag använt hashtaggen på Instagram och tycker att det funkar bra – jag skriver bok (böcker), jag skriver artiklar och jag skriver blogg. Också bloggens Facebook-sida heter Kugge skriver (skrivet just så eftersom fb inte godkänner en # i namnet). Gilla förresten sidan om du inte gör det ren, okej?!

Vad heta på Facebook?

Nu den stora frågan jag funderar på: jag tänker mig att min Facebook-sida ska vara min författarsida – alltså en officiell kanal att kontakta mig och där jag också kan marknadsföra mina böcker och uppträdanden och sånt. Men blir det otydligt om sidan heter Kugge skriver? Eller borde den bara rätt och slätt heta Michaela von Kügelgen?

Just nu är det ju "bara" bloggläsare och vänner som gillar sidan, men tänk om en potentiell bokläsare vill komma i kontakt med mig via Facebook? Hittar hen då i så fall först till min blogg och därifrån till Facebook? Och så finns jag ju också på Instagram med öppen profil och där kan ju vem som helst också höra av sig. Så det ska ju inte vara omöjligt att få tag på mig, men jag vill ju vara så "hittbar" som möjligt.

Vad tycker du? Ska min fb-sida också i fortsättningen heta Kugge skriver eller borde jag döpa om den till mitt namn för att göra det mer "officiellt"? Eller är det så att jag bara leker i en påhittad sandlåda där inget av det här spelar någon roll? Hjälp mig!

P.S. Det här med varumärken och branding är så pass intressant att jag tror att jag ska fortsätta på temat i morgondagens inlägg på Debutantbloggen!

Två veckor till kommunalval

Om två veckor på söndag är det kommunalval här i Finland. Precis som i alla andra val tycker jag att det är otroligt viktigt att rösta. Jag har faktiskt röstat i alla val sedan jag fyllde 18 – förutom i ett. 2009 när det var EU-val var jag i Sydamerika och närmaste finländska konsulat var över 1000 km bort, så då lät jag bli att rösta (med en rätt så okej orsak tycker jag), men annars alltid!

För mig är några kriterier viktiga när jag väljer vem jag ska rösta på. Vi har ju personval i Finland, vilket betyder att en alltid röstar på en person, men i praktiken innebär det en röst för partiet (speciellt om en röstar på en kandidat som inte blir invald). Det viktigaste är alltså att först veta vilket parti som känns mest rätt.

Jag har i de olika valen röstat på flera olika partier, lite beroende på vad det har varit för val och vilka frågor som varit viktiga i just det valet för mig. Efter att jag valt parti strävar jag efter att rösta på en ung kvinna som är finlandssvensk/talar svenska. 

Tack vare mina studier på Soc&kom (med många statsvetare och politiknördar som studiekompisar) känner jag rekordmånga kandidater som ställer upp nu. De som varit synligast i mitt flöde har varit Mia Haglund och Aura Kostiainen från Vänsterförbundet, Katja Mannerström och Maria Ohisalo från De gröna och Silja Borgarsdóttir Sandelin och Karin Palmén från SFP. Alla kandidater i Helsingfors.

Överlag är jag imponerad av hur många unga och smarta människor som ställer upp och verkligen vill jobba för en bättre kommun. Själv skulle jag aldrig vilja gå med i politiken, men jag beundrar alla som är villiga att göra det och som har visioner om hur vi ska kunna ha det ännu bättre i fortsättningen. Men just för att jag inte själv vill gå med tycker jag att det är extra viktigt att jag röstar på en person som står för de värderingar som är viktigast för mig.

Brukar du rösta i kommunalval? Vilka värderingar är viktigast för dig? Och framför allt: har du redan bestämt vem du ska rösta på? Det har jag – lyckligtvis! 

Mia Haglund som är en av mina goda vänner ordnade i dag valkafé i Björnparken. Kanske världens finaste smörgåstårta?!

Mia Haglund som är en av mina goda vänner ordnade i dag valkafé i Björnparken. Kanske världens finaste smörgåstårta?!

Throwback till Galápagosöarna

I dag påminde Facebook mig om att det är exakt åtta år sedan jag var på Galápagosöarna i Ecuador. Jag var sju nätter på en (lite skruttig) båt och vi åkte runt öarna och såg massvis med otroligt häftig natur och så klart tama djur som inte var det minsta rädda för människor.

Därför tänkte jag att en bildbomb från den resan skulle sitta fint just den här lördagen. Bara att se på bilderna får mig att vilja åka tillbaka typ direkt. Jag jämför faktiskt alltid priser med "för den summan skulle jag ha åkt till Galápagos". Men det är jättedyrt – men också väldigt värt det. Och jag gissar att det är snäppet dyrare nu än 2009 …

Alltså ååååh! Visst är det vackert? Av alla mina resor/upplevelser är det har otvivelaktigt den bästa. Allt var perfekt, precis allt. Till och med vår lite skruttiga båt. Om du nångång funderar på att åka till Galápagos – bara gör det. Du kommer inte att ångra det!

Vilket är ditt allra finaste resmål? Vart skulle du åka tillbaka nu genast om du fick chansen?

Bästa responsen

Senast när jag träffade min redaktör Amanda frågade hon när någon "ny" senast läst manuset. Själv är jag ju blind som bara den för texten efter fyra år och nu har Amanda också läst så många gånger att ett nytt perspektiv behövdes.

Jag har använt mig av många testläsare, men ingen ny på länge. Så jag frågade en kompis som läser mycket, men inte hade läst Vad heter ångest på spanska? i nån av vändorna än, om hon skulle vilja läsa manuset. Hon sa jag och skickade just responsen.

Och det var så himla bra respons. Jättejättebra. Kolla nu:

Jag läste den på flyget! Det var så bra underhållning! Kan inte fatta att du skrivit den (inget illa mot dig men den känns så proffsig!). Gillade storyn och personerna och tyckte om miljöbeskrivningarna. Jag undrar inte alls om den blir en succé! Jag tycker redan det att jag sträckläste den på flyget säger allt.

Jag fick läsa det här flera gånger för att förstå. Hade jag inte suttit i mitt favoritvardagsrum (Tenho) hade jag hoppat upp ur soffan och tjutit av glädje. Jag får göra det här på bloggen i stället. IIihh!!! Kan inte vänta att alla ska få läsa den kommande succén! (Nej, jag förväntar mig inte att alla ska älska, men det känns mycket bättre nu.)

Till sist skrev kompisen ännu "nu vill jag läsa mer av dig". Vilken tur då att jag är igång och ivrig över Nationen. Åh, inget peppar lika bra som bra respons av folk en litar på. Glad fredag kära bloggläsare! 

Imorse gjorde jag en intervju på Microsoft och blev glad när jag märkte att mitt läppstift matchade de fina sofforna, hehe!

Imorse gjorde jag en intervju på Microsoft och blev glad när jag märkte att mitt läppstift matchade de fina sofforna, hehe!

Några ord om frilansliv och pengar

Att vara frilans innebär (surprise, surprise) att inkomsterna är extremt ojämna, men i över fyra år har jag livnärt mig på mitt frilansande så bevisligen går det. Min stora räddning är mitt 50-procentiga kontrakt med Addeto. Fastän jag har kontrakt är det ändå jag som bestämmer om mitt arbete (tid och oftast också innehåll) och fakturerar via firman.

Utöver det översätter jag texter och skriver artiklar – när nån hör av sig och behöver en frilansjournalist. Till min stora glädje har jag ett brett nätverk och jag blir ofta rekommenderad och/eller anlitad av vänner, bekanta och bekantas bekanta. Jag tar det som ett gott tecken och ser alltid till att göra jobben så bra som möjligt.

Förra hösten hade jag otroligt mycket jobb och höga stressnivåer. Men det syntes också på kontot. I år har det varit extremt tyst i både januari och februari. Nu i mars har det äntligen börjat trilla in jobb. Tre förfrågningar på två veckor (men arbetsmängden är inte ens i närheten av vad den var under hösten) och plötsligt cashar jag in ca 1000 euro mer den här månaden.

Men tidigare i år har firmans konto alltså gapat lite tomt. Ändå har jag litat på att jag alltid kommer att klara mig. Just när jag tror att jag måste ta ett extrajobb på ett kafé blir jag ombedd att skriva en artikel/översätta en text och vips har jag jobb igen. Som tur är.

Foto: Unsplash.

Foto: Unsplash.

Men visst oroar jag mig över pengar. Ändå är jag glad över att jag vågat ta steget ut och leva i den här ibland osäkra frilanstillvaron. Jag vet faktiskt inte hur mycket jag skulle orka/ha tid för att skriva om jag hade ett heltidsjobb som journalist. Dessutom är jag så himla dålig på att stiga upp på morgonen och ett liv utan väckarklocka kan vara det bästa som hänt mig (men ändå hatar jag måndagar).

Det jag alltså försöker säga är att jag är otroligt glad över att min jobbsituation funkar och att jag lever på det jag allra helst vill göra. Ibland stressar jag över pengarna men så gott som varje dag är jag lycklig för allt det jag får göra. Att nu få ett heltidsjobb skulle vara min största mardröm. Nu drömmer jag bara om stora försäljningssiffror för debuten och fortsatta bokkontrakt.

Du? Fast jobb och fast inkomst eller frilansliv?

P.S. Behöver du hjälp med en artikel, korrekturläsning eller översättning? Här finns jag och lovar att göra ett gott jobb för de pengar du betalar mig!

Så mycket nytt

Alla som läser bloggen och följer mig på Instagram kan inte ha missat att det händer mycket nu. I går fick jag se "mitt" uppslag i Förlagets höstkatalog och jag tänkte bara "shit, det är faktiskt på riktigt". Som om jag inte riktigt hade fattat det än.

Jag väntar så mycket på att alla ska få se katalogen, mitt superfina omslag och läsa den fantastiska beskrivningen av boken som min redaktör Amanda skrivit. När jag läste det tänkte jag "wow, den där boken vill jag ju läsa". Fattade ju sen att jag skrivit den, hehe.

I dag fick jag också vara med om nåt spännande och roligt för första gången – jag blev nämligen intervjuad till TV-nytt om att vara företagare och hur allt började. Klockan tre i dag fylldes min etta av en journalist, en fotograf och två praktikanter från Soc&kom. 

Det var kul att bli intervjuad och sen blev jag fotograferad. Både stillbilder och så rörlig bild också. Jag ombads bland annat göra örhängen framför kameran och det var roligt att pyssla, länge sen sist. Efteråt var jag helt slut i skallen men det var jätteroligt och praktikanterna verkade jättesmarta och härliga. Hej hej om ni läser det här nu, hoppas vi ses igen!

Men den här intervjun fick mig att inse att det säkert blir tungt i höst när jag förhoppningsvis blir intervjuad om boken. Jag tycker att det är jätteroligt och pratar gärna om det jag gör. Och jag hoppas så klart att boken ska få mycket synlighet. Men framförallt vill jag ju uppmuntra andra att göra sin egen grej. Efter i dag inser jag ändå att det kommer att bli tungt – men roligt!

Det finaste praktikanterna sa i dag var att de blev så inspirerade av att lyssna på mig och det är exakt det som driver mig framåt. Jag vet inte ännu när själva inslaget sänds, men nångång nästa vecka. Lovar länka sen!

Alltså snubbar

Jag har nu i några dagar testat en ny dejtingapp (för mig) där vem som helst kan skriva åt en. Det krävs alltså inte en match som på till exempel Tinder. Nå, jag har blockat kanske tjugo killar jag inte är intresserad av och inte vill ha fler meddelanden ifrån. Men i dag hände nåt jag aldrig varit med om tidigare.

En man skrev åt mig ungefär så här (fritt översatt från finska): Hej fröken journalist! Jag vet inte om du kan tänka dig ett liv utan för Ring 3 eller svara på mitt meddelande? Ja, jag bor på landet men om dagarna jobbar i jag i Helsingfors centrum. Vi skiljs åt av 40 minuter motorväg och jag kan gissa att du högst har en jopo (för svenskar: en finsk hipstercykel)? P.S. Det framgår inte ur din profil vad du är ute efter, glömde du att berätta det?

Jag tyckte meddelandet var lätt underhållande för liksom vem fanken skriver så där? Så jag svarade så här: För det första har jag bil och för det andra lönar det sig kanske inte att börja en konversation genom att fittas med personen i fråga. Jag tänker inte svara på fler meddelanden av dig.

Vad svarar han då? Jo så här: Vill du berätta vad som sårade dig i mitt meddelande? Jag tycker inte jag fittades alls. Jag kunde så klart säga att du är tjockare än medeltalet, men det förblev fortfarande oklart vad du är ute efter.

Alltså. Jag fattar inte att snubbar tror att det är okej att skriva sådär åt nån nånsin. Så jävla sjukt. Som tur är tar jag inte åt mig, men alltså vafan? VAFAN?

Och så vill jag bara säga grattis till alla normala män där ute – ni kommer inte att ha några som helst problem att hitta en trevlig tjej.

Så himla tråkigt att du idiotsnubbe tycker att jag är tjock, själv tycker jag att jag är fabulous!

Så himla tråkigt att du idiotsnubbe tycker att jag är tjock, själv tycker jag att jag är fabulous!

Vad händer efter antagning?

Okej dags för sista frågan jag fick förra veckan: Vad händer efter antagning? Jag skrev ett inlägg som tangerade det här på Debutantbloggen för nån vecka sen, men tänkte att jag ska försöka bena ut frågorna ännu tydligare här. Så här frågade Sara:

Redigerar man (du) på sin fritid eller får man nåt förskott för att kunna redigera på arbetstid så att det går snabbare?
När kontraktet är skrivet får författaren ett förskott, men det handlar sällan om svindlande summor. Eftersom jag är frilans (och nu haft det väldigt lugnt på jobbfronten) har jag haft gott om tid att redigera på "arbetstid". Vissa böcker blir också antagna väldigt tidigt och så finns det gott om tid för redigering. Min roman går i tryck först i augusti, så det är ju inte sååå bråttom nu.

Ett antal versioner av manuset.

Ett antal versioner av manuset.

Hur stor andel av skrivtiden skulle du uppskatta att redigeringen med förlaget tog? (Typ 50% före antagningen och 50% efter.)
Med tanke på att jag börjat skriva i januari för fyra år sedan har jag ju gjort massvis med jobb innan förlaget blev inkopplat (och så ska det absolut också vara!). Jag har gjort en del redigering nu men jag tycker att den går rätt så fort och smidigt nu. Jag diskuterar med min redaktör och har tydligare mål än tidigare. Och nu vet jag också att det faktiskt blir en bok, vilket på nåt sätt gör allt mycket lättare.

Hur mycket tid förväntar sig förlaget att du kommer att lägga på pr när boken är släppt?
Nu är det ju så att jag vill lägga ner en massa tid på det här så jag är kanske fel människa att svara på frågan, hehe. Men alltså ingen författare tvingas till något, vissa gör mer pr, andra mindre. De flesta brukar ändå uppträda på bokmässan och så klart ställa upp på intervjuer. Att sen ordna jippon utöver det hänger nog rätt mycket på författaren skulle jag säga. Själv tycker jag det ska bli så roligt så roligt med mässor, intervjuer, boksamtal och så vidare. Jag börjar inse att jag är en rätt konstig författare.

Finns det fler frågor? Ställ dem nu, eller undra för evigt! Nånej. Men liksom jag finns här och svarar enligt bästa förmåga. H: guru-Kugge

Varför blir en bok antagen?

Jag fortsätter att svara på frågorna från förra veckan. Jag fick en fråga om förlaget angett någon orsak varför de vill ge ut min bok. Tyvärr (!) är det ju inte så att jag fått en lista med fem punkter som beskriver varför de väljer att ge ut min bok (men det skulle vara en skön egoboost med en sådan).

Det jag däremot fått höra av min förläggare är att han hoppas att min bok ska läsas också av dem som normalt inte läser så mycket. Jag blev väldigt glad över den kommentaren och hoppas att det också ska gå så.

Kanske min bok kan väcka läslusten hos nån? Jag skriver inte finlitterärt (vad det nu egentligen är). I stället försöker jag skriva med ett driv så att just vem som helst ska kunna plocka upp boken, läsa den och förhoppningsvis känna igen sig själv. Det har också min redaktör sagt – det finns en hög igenkänningsfaktor när en läser.

Själv tycker jag att det är konstigt att det skrivs så få romaner som handlar om livet som tjugonånting – det är ju då en fattar många stora beslut. Vad ska jag studera? Jobba med? Vem ska jag leva ihop med? Vad vill jag med mitt liv? Jag är inte någon guru och boken ska inte komma med några pekpinnar om hur folk ska leva sina liv, men just den där igenkänningen kan vara ett stöd för någon som funderar på vad hen ska göra i livet.

Foto: Unsplash.

Foto: Unsplash.

Men varför blir en bok antagen då? I grunden ger väl förlag ut böcker som de tycker att är bra och som de kan tänka sig att läsarna skulle uppskatta. Mycket svårare än så är det ju inte. Sen finns det så klart en del böcker som ges ut för att förlaget vet att boken i fråga kommer att sälja och då är den litterära kvaliteten nödvändigtvis inte lika hög. Men förlagsbusiness är också business.

Hur tror du att förlagen tänker? Obs på att jag så klart inte vet, jag bara skriver utgående från det jag lärt mig om förlagsbranschen och det jag själv fått höra. Och det är så klart fritt fram att i kommentarsfältet spekulera kring varför just jag blev antagen (ni vet, den där egoboosten jag söker, hehe). Det kan ju vara svårt utan att ha läst själva boken, men det är många som följt med på resan en längre tid och säkert har snappat upp både det ena och det andra. H: komplimangfiskarn

En fråga jag inte tröttnar på

Ända sedan jag kom ut ur skrivargarderoben har jag fått en fråga oftare än andra: När kommer din bok? Fram till januari i år har jag mest fått rycka på axlarna och säga att sen när förlagen inser hur fantastiskt mitt manus är. 

Nuförtiden får jag lyckligt svara: Den kommer i höst. Vi har inte slagit fast något datum än, men jag räknar med att jag håller i min debutroman om senast ett halvår. Med tanke på hur länge jag harvat på med skrivandet kommer det här halvåret att gå på en nanosekund.

En selfie om dagen är bra för ... magen?

En selfie om dagen är bra för ... magen?

Allra gladast är jag ändå över hur glada alla är för min skull. I dag var jag på ett seminarium där jag bland annat träffade min gamla gymnasierektor som också var min modersmålslärare. Hon gav mig en stor kram och gratulerade för boken. Och hon är verkligen inte den enda, jag kan knappt träffa kompisar och bekanta utan att bli gratulerade. Ni ska alla veta att det betyder så otroligt mycket för mig. Tack!

P.S. I dag är jag segare än seg, men i morgon ska jag fortsätta svara på frågorna jag fick förra veckan!

Kaosmåndag

När en måndag börjar med väckning klockan sju bådar det sällan gott i mitt liv. Seriös fråga till alla er med normala jobb (och framför allt till er med barn): hur fanken fixar ni vardagen? Jag är singel och har tillräckligt med jobb att hålla reda på mig själv och min vardag.

Nåja, i morse steg jag upp tidigt för att åka till Grankulla för att intervjua och fota för en artikel för tidningen Folkhälsan. Helst skriver jag bara, men ibland måste (får?) jag också fotografera och det är väl helt okej och kan till och med vara kul. Förutom en dag som denna.

Jag har ett snällt ex som lånade sin kamera till mig men i morse när jag knäppte de första bilderna såg jag direkt att något var snett. Kameran fokuserade inte alls och allt blev bara suddigt. Jag fattade inte vad som var fel i inställningarna men till slut (efter kanske sjuhundra panikartade meddelanden och obesvarade samtal) ringde exet som suttit på möte tillbaka och vi löste problemet.

Text som skulle ha behövts i dag. Foto: Unsplash.

Text som skulle ha behövts i dag. Foto: Unsplash.

Enligt uppdragsgivaren blev det fina bilder så allt slutade väl, men den där kallsvetten i morse är inget att rekommendera. Däremot rekommenderar jag att vara kompis med sitt ex. Så himla snällt att jag fick låna kameran och fick panikhjälp. Tack, tack, tack för det. Både för lån och stöd.

Överlag rekommenderar jag att vara snäll mot folk och att alltid försöka förlåta och gå vidare. Alla gör vi misstag och fuckar upp, det är en del av livet. Men åtminstone jag vill inte leva genom att vara sur och arg på någon i evigheters evighet. Det tar bara energi från mig, energi jag hellre lägger på annat.

Många påstår att det inte går att vara kompis med sitt ex, men jag påstår att en kan göra precis vad som helst. Jag tror att mycket händer på grund av en orsak och fastän det känns riktigt pissigt i stunden förstår en senare varför det gick som det gick. Så jag går vidare och lämnar gammal skit bakom mig och blickar framåt.

Hurdan är du – en som förlåter eller en som aldrig glömmer? 

En torsdag i livet/skrivet

Sen i går jobbar jag äntligen med Nationen igen. Jag har satt en inofficiell deadline för redigeringen den 5 maj. Då åker jag nämligen på en 11-dagar lång Europaturné för att hälsa på kompisar i Amsterdam, Hamburg och Berlin (megayay!) och tror jag vill ha en skrivpaus då.

I går började jag redigeringen med Mikael (en av tre huvudkaraktärer i romanen). Tanken är att mina kurskompisar på Litterärt skapande ska få kommentera några kapitel med honom under nästa kurshelg då det är min tur att ha textsamtal. Fastän det är tre veckor till kurshelgen måste jag skicka in texten i morgon så det var väl dags att börja då. There's nothing like a deadline!

Jag har lite tvekat med att ta i projektet eftersom jag vet hur mycket jag behöver göra. Jag har ca 70 000 ord men mycket arbete kvarstår och jag har bävat inför det men det jag nyskrev/redigerade i går gav mig massvis med energi. Det kommer att bli så bra så bra. Nu är det "bara" att redigera alla resterande kapitel, hehe. I dag har jag mest flyttat runt på kapitel och funderat på hur det blir bäst.

I dag hade jag också handledarträff för att en sista gång tala om mina antologitexter med min handledare. I stället för att ha en längre text har jag valt att ha tre kortare och en av de texterna har jag bråkat med sedan september.

Men vet ni. Nu är texterna klara! Och det känns så himla skönt. Alltså verkligen jätteskönt. Min handledare sa att jag ska vara stolt över mig själv för allt arbete jag gjort med den jobbiga texten och att jag också valt en form som passar mig. Vi har nämligen konstaterat att noveller på 10–15 sidor inte alls är min grej. 

Däremot verkar jag vara rätt bra på kortare texter enligt handledaren som överlag gillade mina texter, vilket kändes skönt. Det är också några kompisar som läst texterna och fått kommentarer som "Lite du e queen of texts." eller "Alltså, så bra de är! Det märks att du är författare!". Nu hoppas vi att läsarna tycker det samma!

Vår antologi för Litterärt skapande kommer alltså i höst så då får jag ställa två egna böcker i bokhyllan. Rätt stort ändå. Jättejättestort.

P.S. Har inte glömt frågorna jag fick i förrgår, svar är på kommande!

Kan hon, kan jag

Våren 2013 läste jag på Sandra Beijers blogg att hennes debutroman skulle komma samma höst. Då hade jag precis börjat skriva på det som kommer att bli min debutroman och jag minns kristallklart att jag då tänkte: om Sandra kan, så kan jag.

Det var så klart inte bara Sandra Beijer som gjorde att jag trodde på att jag en dag kunde bli publicerad. Jag har redan som 5-åring bestämt att jag ska bli författare och har faktiskt aldrig mött någon som sagt åt mig att jag inte kan bli det, snarare tvärtom. Och det är jag otroligt tacksam och glad för.

Men förebilder är otroligt viktiga, genom att se andra uppfylla sina drömmar och göra det de vill är det lättare att själv tänka sig i samma roll. Just inom författaryrket saknas inte kvinnliga förebilder, men som jag skrev på Debutantbloggen i dag så är det ändå manliga författare som värderas högre och får ta mer plats.

Idolen och jag.

Idolen och jag.

Jag har ingen aning om hur jag och min roman kommer att bemötas men jag lovar att jag kommer att ta plats och att jag kommer att vara högljudd. Det hoppas jag att alla andra kvinnor också är. Att vi vågar vara stolta över det vi gjort och att vi vågar tro på oss själva.

Jag har länge tampats med ångest kring att jag inte är tillräckligt litterär eller att min berättelse är för enkel men nu är det slut på det – en gång för alla! Min roman är viktig för mig och jag tror att det finns många unga kvinnor (och män) som kan relatera med känslorna och tankarna som min huvudkaraktär Erika tampas med. Om det bara finns en läsare som kommer att känna igen sig med Erika och kanske få tröst är jag mer än nöjd och glad.

Det jag skriver är viktigt fastän jag inte är man. Det du gör är viktigt fastän du inte är man. Det här är självklarheter men det kan vara bra att påminna sig själv om det. Och påminn gärna kvinnor i din omgivning om att de är smarta och viktiga. Själv försöker jag göra det varje dag.

Och kom ihåg: kan jag, så kan du!

Omslaget är klart!

Vad var det jag skrev om de där topparna och dalarna? Dal i går, topp i dag för jag har nämligen fått se det färdiga omslaget och det blir så himmelens fint! Kan knappt vänta med att få dela det med er. Men snart, jag lovar!

upload.jpg

Än så länge får ni nöja er med mitt glada face och helt enkelt tro mig när jag säger att det blir jättefint. Jag tänker att jag måste trycka upp en massa fint jag kan dela ut sen.

Vykort! Planscher! Klistermärken! Bokmärken! Varför inte en hel klädkollektion?!

Okej, kanske inte kläder – förutom scarfen jag tänker beställa så fort manuset går i tryck och vi inte längre kan ändra på en enda mening eller ett enda kommatecken. Men ni fattar grejen. Jag är så ivrig, så himla himla ivrig. Och väldigt glad också.

Tryck gärna på hjärtat om du är nyfiken på boken (så vet jag att det är nån annan än mamma som vill ha den i sin bokhylla). Och passa på att fråga om det är nåt du undrar över. Allt känns ju rätt så självklart för mig, men det kanske verkar väldigt yrt utåt. Så shoot! Vad vill du veta om processen eller boken?

Måndagsterapin

Mitt humör har nog aldrig varit så mycket upp och ner som de senaste månaderna. Höga toppar och djupa dalar. Topparna består av allt roligt som händer med boken, vänner och familj, fester och annat skoj. Och dalarna – jag vet inte.

Vissa dagar känns bara skit skit skit och humöret är nere. I dag var en sån dag. Jag vet inte ens vad det beror på. Min borttappade ryggsäck har hittats i Åbo, hade finfint lunchbesök av Bianca och en sexveckorsbebis men ändå var humöret neråt. Jag var så klart på gott humör och glad när jag hade sällskap men sen bara ner i dalen igen.

upload.jpg

Försökte pigga upp mig med att köpa nya böcker på Akademen – har fortfarande mycket kvar på presentkorten jag fick i födelsedagsgåva så jag har en del böcker jag kan köpa. Men jag gick mest håglöst omkring, köpte till slut två. Bara för att.

Men dagen räddades av den bästa måndagsterapin: handbollsträningarna. Jag påminner mig själv (igen) om hur mycket bättre jag mår när jag tränar. Då glömmer jag allt annat och efteråt känns allt litelite bättre igen. Ny dag i morgon. Tror bestämt jag ska äta pizza till lunch. Kan ju inte bli annat än bra då!

upload.jpg

Det spontana skrivet

Förr hatade jag spontana skrivövningar. Jag förstod inte poängen. Varför ska jag skriva nåt kort som inte leder till nåt längre? Så himla onödigt.

Nu älskar jag spontana skrivövningar. Jag vet aldrig var jag hamnar, vart texten är på väg. Jag skriver ner historier jag inte visste att fanns inom mig och öppnar upp för nya världar och berättelser som kan ha potential att bli nåt mer.

Den här helgen är jag som sagt i Karis på skrivarkurs. Vi skriver. Mycket. Korta övningar som varvas med en längre sammanhängande övning i fem delar (en berättelse jag är överraskande förtjust i). Det bästa jag vet är att få höra direktiv. Nån som säger: ha med det här och det där. Och skriv. Tolv minuter!

En av mina favoritövningar i dag var att vi alla skulle välja en bild och sedan skriva utgående från det. För att jag (uppenbarligen) älskar att blotta mig själv ska jag dela med mig av den oredigerade texten. Bilden nedan fungerade alltså som min inspirationskälla.

Ett foto av ett foto. Originalet står Sally Mann för.

Ett foto av ett foto. Originalet står Sally Mann för.

En text på tolv minuter

Den här sommaren ska jag fylla sexton. Jag har hört att franska barn får börja dricka vin när de är tolv. Inga stora glas eller så, men vin utspätt med vatten. Jag har ibland fått smaka på skumpa. På nyår och vappen. Och när kusin Sebastian tog studenten förra månaden.

När mamma och pappa ordnar fest brukar jag hjälpa till. Föra tomma burkar och glas in i köket. Om det ligger kvar något i burkarna brukar jag hälla i mig det. Oftast är det varma ölslattar i bottnen på burkar som är prydda av läppstiftsmärken och luktar cigaretter. Alltid cigaretter. Det smakar inte gott men jag tror att det är hela grejen med alkohol. Det ska inte smaka gott.

När pappa häller upp snaps till kompisarna ser de alla först glada ut men sen grimaserar de. Om det inte är gott måste det finnas andra skäl att dricka, tänker jag.

Nu är gräset är fuktigt mot mina bara fötter. Pappas och mammas vänner sitter ute i trädgården och skålar och sjunger. Det håller på att mörkna men snart blir det ljust igen. Det går så fort att jag nästan glömmer bort nätterna. De är så korta att de knappt finns. Och för varje kort natt är jag ett dygn närmare min sextonårsdag. Nu är det bara trettiotvå nätter kvar.

Jag fyller år då sommaren brukar vara som bäst. Het men med svarta nätter då stjärnorna kommer fram. Augustidagar då man kan tro att man inte längre är i Finland utan nånstans i Sydeuropa. På dagarna väller hettan emot en, på nätterna döljer mörkret det man inte vill att alla ska se.

Händer som trevar sig under kjolkanten, läppar som söker sig fram, trädstammar som skaver mot ryggen.

Jag plockar upp några burkar från bordet, pappas kompis ger mig en klapp på rumpan. Alla skrattar. Jag går in och ställer ner burkarna på den överfulla köksbänken. Sedan skakar jag dem, två åt gången. Det finns ännu några klunkar kvar i en av ölburkarna. Jag häller det i mig och grimaserar.

Den här sommaren ska jag fylla sexton och bli vuxen. Det säger alla släktingar. Vid sexton är man inte längre något barn.


I morgon ska vi skriva mer och det ser jag verkligen fram emot! Nu lajvar jag Karisbo och hänger på Serendi och senare ikväll blir det middag med några av kurskompisarna. En väldigt bra helg på många sätt alltså!