Bokmässan i selfies

Söndag och bokmässebakfyllan är ett faktum. Alltså ingen fysisk bakfylla utan psykisk. Som om huvudet fått kämpa extra mycket för att registrera allt som hände mellan torsdag och lördag.

Därför kör jag nu den enkla varianten av bokmässerapport i form av selfies med folk jag tvingade posera med mig (okej, de flesta ställde snällt upp)!

En selfie med Charlotte var naturligtvis given. Så roligt att få hänga med henne och följa hennes seminarier och uppträdanden. Dessutom var hon så otroligt proffsig hela tiden. Extremt glad över att vi lärt känna varandra och blivit vänner – eller som Charlotte presenterade mig: "Det här är Michaela, hon är min testläsare. Och skrivarkompis. Och vän!" Haha.

Här poserar jag med Anna Ahlund som debuterade i år med Du, bara. Jag följer Anna på Instagram, på debutantbloggen och så klart på hennes gemensamma blogg med de två andra Annor …

… varav jag fick träffa bägge på fredag. Ovan med Anna Arvidsson som debuterar nästa år med Ordbrodösen och nedan Anna Jakobsson Lund som nu kommit ut med tredje delen, Enda vägen, i sin trilogi om systemet. Jag har läst de två första första som e-böcker men böckerna var så fina så jag valde att köpa trean som fysisk bok och fick den naturligtvis signerad. Hurra! 

Det var så roligt att få träffa alla Annor – som sagt läser jag den gemensamma bloggen och följer alla på Instagram. Alltså sociala medier, så himla himla bra!

Här är jag med en fjärde (!) Anna, nämligen Anna Lindholm som skrivit boken Projekt Ines (som jag skrivit om tidigare). Vi råkade ses på fredag på ett seminarium och så slutade det med att vi åt middag ihop och snackade skrivet, livet och allt det andra. Anna är jättesmart, rolig och allmänt en bra typ! Läs hennes bok!

Mässans andra (eller egentligen första) spontanmiddag åt jag med Nina som jag träffade på Finlandsarenans mingel på torsdag. Hon kommenterade att vi båda känner Bokbabbel och så började vi snacka. Nina var hur trevlig som helst och jag kände hur Bokbabbel var med oss i tanken, nästan som om hon skulle ha varit min beskyddare som såg till att jag inte behövde äta ensammiddag. Så roligt med alla dessa möten!

Okej, nu börjar det hända grejer. I fredags fick jag nämligen träffa Sandra Beijer efter ett seminarium som hon deltog i. Jag var löjligt star struck och Sandra var precis så härlig och gullig som jag tänkte mig. Har läst hennes blogg i flera år och känner mig ofta väldigt inspirerad av den och henne. Alltså vilken kvinna hon ändå är Sandra, sån himla skön inställning till livet. Kommer leva länge på vårt möte!

En annan extremt bra kvinna är Simona Arhnstedt vars blogg jag också följt med länge. Också hon var precis så härlig, smart och varm som jag föreställde mig. Var så glad över att få chansen att snacka en stund med henne, blev väldigt inspirerad och empowered av vårt möte och det Simona sa under både en intervju som jag hörde och på ett seminarium – men mer om det i ett annat inlägg.

Den sista bilden är ingen regelrätt selfie, men här står jag med Sara Lövestam som jag är lite förtjust i. Hon är extremt rolig och skriver på ett så behagligt sätt. Jag köpte hennes nyaste bok i deckarserien om Kouplan (har läst de två första och storgillar) och ser fram emot att läsa den nyaste.

Ja det var min mässa i selfies. Väldigt bra om jag får säga det själv. Fortfarande rätt upp i varv efter alla möten och diskussioner. Hoppas verkligen jag ska få åka till Göteborg också nästa år!

Kontrasterna

I dag på eftermiddagen fick jag äntligen äta den berömda räkmackan på 23:e våningen i Gothia towers vid mässan. Den var allt det jag förväntade mig: god, stor och svindyr. För en knapp timme sen kom jag hem och mättade magen med snabbnudlar.

Älskar kontrasten i det här. Räkmackor och räknudlar på samma dag, i två olika världar och jag får vara en del av båda. Känner mig väldigt lycklig och tillfreds med mycket just nu, mässan var verkligen fantastisk. Bättre rapport följer - så klart! Nu ska jag försöka varva ner och smälta allt. 

Hej från bokmässan!

Hälsningar från Göteborg, här är det full rulle, inte många andningspauser mellan varven men desto roligare och intressantare. Det leder däremot till att jag inte hinner så mycket med bloggen.

Gårdagen innehöll lunch med Charlotte, seminarier, skumpamingel, middag med ny kompis och till slut en halv timme i badkaret på hotellrummet. Trots att kvällen slutade rätt tidigt är jag redan lite mör. 

I dag har jag hunnit med ett möte, med att skriva ut en artikel från igår och ett seminarium. Slängde just i mig lite lunch för snart följer minuttidtabell för att hinna med allt. Följ mig på Instagram, uppdaterar rätt så flitigt. Både med bilder och på min instastory. Kuggekugge heter jag där! 

Selfie med mässveteranen Leena. 

Var inte för ivrig flicka lilla

Jag är en sådan där som hoppar jämfota av glädje och tjuter av iver – om det är nåt spännande eller roligt på gång. Jag tycker helt enkelt att det är kul att visa att jag är glad, att det går bra, att jag ser fram emot något. Om jag lyckas med nåt bra vill jag gärna berätta om det för nära och kära – då blir det ju dubbelglädje. Jag skrattar, peppar och hejar för att jag tror på positiva känslor.

Men. Det känns ju som att en absolut inte ska visa sin iver. Det är bättre att nonchalant luta sig bakåt och klistra på en likgiltig min. För det är ju lite pinsamt att vara ivrig. Som om man till och med är lite dum. Likgiltighet är hundra gånger creddigare än iver.

En del av jargongen på sociala medier handlar om att komma med det bästa och roligaste skämtet. Att vara så ironisk som möjligt och skriva lollollol överallt. Då visar man att man är medveten om vad som händer (eller kanske till och med visar upp något man själv gör), men att man ändå inte är så där pinsamt ivrig.

Jag tycker att det är ganska tröttsamt att hela tiden behöva dämpa sig för att inte verka för ivrig. Klart att en inte hela tiden behöver tjoa och tjimma, men visst ska man få vara glad över sånt man åstadkommit eller sånt som är på gång? Eller om man är glad över något ska man gärna göra det lite i smyg, ni vet humble brag.

Gaah. Det finns så mycket som är skit i vår värld så jag tycker att alla stunder då man får chansen att hoppa jämfota av iver ska man absolut ta. Däremot ska man naturligtvis känna efter i stunden och inte vara överdrivet glad och strössla positiva pinterestcitat under varje diskussion, det gör nog ingen nytta.

Känner du igen det här fenomenet? Eller är jag den enda? Och jo, jag karikerar ju lite, men är så trött på det här. Tycker för övrigt att folk på bloggar är i allmänhet gladare och stoltare över det de gör, vilket jag tycker är fint. Det är väl självklart att man ska få glädjas över fina grejer som händer!

Första inspirationbrevet skickat

I flera timmar slet jag – med texten och utseendet men i dag har jag skickat i väg mitt första #kuggeskriver-inspirationsbrev! Den första kommentaren kom av Malin som skrev på Facebook-chatten att hon gillade brevet, puh!

I dag skapade jag också en egen sida för inspirationsbrevet här på bloggen. Där finns lite mer information och där kan du också sign up om du inte redan gjort det. Lovar att du får det första nyhetsbrevet skickat till dig i så fall.

Utöver själva brevtexten hade jag med en skrivövning som Yvonne redan gjort och publicerat på sin blogg, så kul! Jag bifogade också en text om Raimo som gillar simhopp, en text som bara rann ur mig för några veckor sedan när jag egentligen skulle skriva något annat.

Jag vet inte ens riktigt vad målsättningen med mina brev är. Mest vill jag väl inspirera folk att göra sin egen grej och ge det kreativa skapandet en chans. Det ska bli så pirrigt att höra vad de andra som prenumererar tänker och tycker. Fastän det tog rätt länge för mig att fixa brevet tyckte jag ändå att det var så kul och en gång i månaden blir perfekt tempo. Hoppas du vill prenumerera!

Fulländad datorlycka

För en dryg vecka sedan gjorde jag något jag borde ha gjort för länge sedan – jag köpte nämligen en ny dator. Min gamla MacBook Air har redan en längre tid varit ganska trött och batteritiden har varit hopplöst dålig vilket lett till att jag för det mesta varit tvungen att jobba hemifrån fastän jag allra helst tar mig ut till ett kafé för att jobba och skriva.

Jag funderade lääänge om jag verkligen skulle ha råd med en ny dator, men insåg sedan att en fungerande dator är det viktigaste jag har. Jag betalar ingen hyra, jag har inga andra stora utgifter på företaget (förutom företagarpension, skatter och sånt som är obligatoriskt) så utgiften för datorn skulle betala sig tillbaka många gånger om.

Redan för flera månader sedan fick jag upp ögonen för Apples nya MacBook – den är ännu mindre och smidigare än min Air och dessutom 400 gram lättare. Det känns verkligen som om den inte väger nånting alls och så är den dessutom rosa. Liksom bara det är värt alla pengar, haha.

Är verkligen supernöjd med köpet, batteritiden på nya MacBooken är magiskt bra (få se hur länge det håller i sig) och jag gillar verkligen att skriva på den. Bäst av allt är att jag nu har TVÅ skärmar. Jag översätter rätt mycket så det har ibland varit krångligt att växla mellan två dokument på en skärm och nu slipper jag göra det. Alltså så himla smidigt.

Jag skäms nästan för att jag är så begeistrad över materiella ting men livskvaliteten har verkligen gått upp för mig. Känns som att jag jobbar snabbare och smidigare än tidigare och vad är nu väl bättre än det? Att det blev en ny mac var självklart, har haft Appledator sedan 2007 och kommer aldrig mer ha en PC (däremot gillar jag mer Android-mobiler, don't ask me why).

Hur viktigt är det med teknik för dig?

Bokmässa på torsdag!

I fjol fick jag för första gången chansen att åka på bokmässan i Göteborg tack vare Addeto. Jag hade hört väldigt mycket om mässan inför, men hade nog inte förstått hur det skulle vara att vara på plats och ställe. Inte fastän jag läst Bokbabbels gif-inlägg om mässan. I dag publicerade hon årets, alla måste kolla!

Bokmässelook från i fjol. Har ingen aning om vad jag ska ha på mig i år. Annat än bekväma skor!

Först tyckte jag att mässan inte skilde sig så mycket från Helsingfors bokmässa – annat än i storlek så klart, men ojoj så fel jag hade. Det absolut bästa med Göteborgs bokmässa är alla seminarier. Jättemycket intressant och varierande program.

I fjol skrev jag sinnessjukt många artiklar från mässan för Addeto, i år ska jag försöka lägga lite rimligare målsättningar för mig själv. Vill naturligtvis också hänga med folk, för i år känner jag ju faktiskt många som är på väg på mässan och ser fram emot torsdagens vinmingel som jag inte riktigt vågade mig på senast. Tror att det annars också blir extra kul i år.

Själv tar jag alltså flyget till Göteborg på torsdag – fick precis presskortet och är löjligt taggad. Ska du till mässan?  Vad tycker du jag absolut inte ska missa? 

Så nöjd över att jag förstod att jag så klart skulle ackreditera mig för mässan.

Vad har jag lärt mig?

Jag fick en fråga här på bloggen som handlade om vad jag lärt mig under Litterärt skapande hittills. Och när ni frågar svarar jag så klart – bara att ösa på med frågor i kommentarsfältet om du undrar nåt. Nu dags för den här frågan.

Ofta sägs det att skrivarkurser och författarutbildningar leder till en likriktning, att alla på kursen börjar skriva på samma sätt. Den myten tycker jag vi direkt kan ta kål på, för så är det verkligen inte. Alla vi som går kursen har våra egna sätt att uttrycka oss och det bästa med kursen är att försöka bli bättre på just det egna uttrycket.

En sak jag klagade på för min handledare var att det kändes som om att jag skrev samma text. Om och om igen. Det är liknande situationer och dialoger och jag kände mig så otroligt fantasilös. Sedan sa hon det bästa jag nånsin fått höra om just mitt skrivande.

Det är bra att skriva "samma text" flera gånger – för det är då jag skärper till mitt eget sätt att skriva. Inför kursen hade jag rätt mycket ångest för att just mitt sätt att skriva inte är tillräckligt fint. Jag skriver ingen stor prosa, absolut inget som kan anses vara finlitteratur. Men jag har lärt mig att mitt sätt att skriva är precis lika viktigt som alla andra sätt.

Skriver jag bättre nu?

Men vad har jag då konkret lärt mig? Det är så otroligt svårt att säga. Jag tror att nästan alla kreativa studier sker lite i skymundan, det är svårt att greppa och peka på vad som lett till vad.

Har jag blivit en bättre skribent under kursen? Säkert, men det är inget jag kan bevisa. Men jag har lärt mig att tackla olika sorters uppgifter och tvingat mig själv att tänka i andra banor och fått många insikter om både min egen text och andras. Det viktigaste är kanske att jag lärt mig läsa olika sorters texter. Jag har också blivit bättre på att förstå texter som jag egentligen inte alls förstår – om ni alls fattar vad jag nu menar.

Jag har inte planer på att börja skriva som någon annan, men det finns alltid något i andras uttryckssätt som sätter i gång min egen kreativitet. Och det är kanske just det mycket handlar om – att lära sig att se möjligheter och mönster. Både i egen text och andras. Liksom öppna ögonen på nåt sätt.

Det här är något jag tänkte fundera vidare på i inspirationsbrevet – skickar ut det första i morgon (iih så spännande!) så ännu hinner du haka på. Fyll i namn och e-postadress så lägger jag dig på listan. Som sagt är det absolut ingen spam utan en kreativitetskick i mejlformat.

Utöver mer tankar kring kreativitet och möjligheter ska de som beställer brevet få läsa om Raimo som älskar simhopp. Och det vill ni väl alla, eller hur? Skrev texten rätt fort och vet inte riktigt vad jag ska göra med Raimo, så de som prenumererar får en chans att hänga med honom i stället för att han ska behöva hänga på min dator i all ensamhet.

Och på tal om skrivarkurser – vill du gå en kurs i höst hinner du ännu haka på på Nylands litteraturförenings kurs som går måndagar varannan vecka klockan 18–20 på Richardsgatans bibliotek i Helsingfors, första träffen är om en vecka. Mejla mig på michaela.vonkugelgen@gmail.com för mer information.

Vet nu förresten inte alls om jag svarade så tillfredsställande på frågan om LittSkap men fråga vidare om det är nåt du undrar över! Eller fråga om nåt annat. Som sagt, frågor är alltid välkomna här!

De stora frågorna

Söndag och alla de där stora frågorna har snurrat på i huvudet. I går träffades vi med sushigänget (mitt gymnasiegäng) och för första gången någonsin lagade vi inte sushi utan sommarrullar. Vi försökte komma på när vi börjat med sushitraditionen men ingen av oss fyra på plats (två saknades) kom på när exakt det var. Men vi gissade på ungefär 2007.

Samtidigt kom vi in på frågor om hur vårt umgänge förändrats för varje år. Vi är alla mer avslappnade och säkra på oss själva. Det är sant att det blir roligare för varje år som går i och med att självsäkerheten växer och vi kanske också litar mer på varandra och verkligen vågar prata om stora saker.

Vi är alla kring 30 och tankar kring att gifta sig, få barn och så vidare är naturliga samtalsämnen. Samhället säger att vi ska föröka oss – helst i går och att en inte ska vänta för länge. Speciellt inte som kvinna, för det kan bli för sent helt biologiskt.

Samtidigt finns det massvis med 30-åringar som inte ens kan tänka sig barn på flera år. De finns liksom inte med i livsekvationen än så länge. Det finns så mycket annat att satsa på. Karriär, resor och andra roligheter. För många är inte ett förhållande något måste och många är hellre ensamma än i ett "dåligt förhållande" – vilket absolut är bra och något som speciellt kvinnor inte hade chansen till tidigare (åtminstone inte i samma utsträckning).

Men det är ett faktum att förstföderskorna bara blir äldre och äldre och jag tror inte pressen från samhället gör något bättre. Jag vet att det inte finns någon rätt tid för att "skaffa barn" (usch så jag avskyr uttrycket) och speciellt som singel är det ännu svårare.

Hur och när ska en partner komma in i bilden? Borde en som singel hela tiden ha förhållanderadarn på och jaga efter någon som vill reproducera sig med en? Och tänk om en dejtar och dejtar men aldrig hittar någon? När är det dags att strunta i förhållandet som aldrig dyker upp, börja fundera på konstbefruktning och göra det själv?

Efter sommarrullarna gick vi ner till Brewdog med Lina för att leva drömmen en lördag kväll.

Vad är drömmen egentligen?

I dag råkade jag slå på tv:n när dokumentären Den svåra kärleken visades (tyvärr finns den inte på Arenan och jag hittar inte den nån annanstans heller, så kan inte länka, men här finns en text om den). Men det handlade om en 28-årig kvinna och 41-årig kvinna som funderar på det här med barn och förhållanden. Utöver dem intervjuades också en del experter.

En sak som jag började fundera på var att kräver vi kanske för mycket? Jag hatar också uttrycket att en ska "nöja sig", men ibland undrar jag om vi inte har rätt så orealistiska förväntningar på livet. Vi väntar hela tiden på nästa grej och nästa och nästa som ska komma och göra allt bättre.

Det är så himla svårt att leva i nuet och vara nöjd för att samhället skriker att vi behöver få det "alla andra har" för att bli lyckliga. Gräset är alltid grönare på andra sidan (kanske för att en inte kan se den riktiga färgen på gräset förrän en står där själv).

Den här gifen är så beskrivande. Just så här är det ju, eller hur?

Jag säger inte att en ska ta första bästa partner och starta en babyfabrik (som om det skulle vara så lätt), men att tro att den stora kärleken ska ha alla trehundra egenskaper som finns på önskelistan är lite att ta i. Men om det är något som inte stämmer med en person tänker många säkert att det bakom hörnet finns en snyggare, smartare och bättre partner och en håller på i all evighet utan att någonsin landa. Tinder i sig är ju som en evig kortpacke med män (eller kvinnor), swipear du vidare hittar du garanterat nån som är ännu bättre.

Det här gäller så klart inte alls alla och jag överdriver lite nu, men jag hoppas att fler skulle vara lite dummare som i Jan Stenmarks klassiska bild för att slippa ha så mycket ångest. Det är säkert de som är "för dumma" för att hela tiden sträva efter nåt mer som är lyckligast i slutändan.

Det här kortet hänger på min toadörr och är ett av mina favoritcitat som jag tänker på ofta.

Så klart tycker jag att alla ska ha målsättningar i livet och jobba framåt, men det är också viktigt att inse att det inte finns en person eller en händelse som kommer att göra ens liv till den där "drömmen". Att hela tiden vänta på nästa grej gör att en glömmer att uppskatta det en har.

Nu känner jag att jag flummar lite men det är så stora frågor och funderingar och jag tror att det är många i min ålder som går omkring och har lätt söndagsångest över allt det här. Jag vet att det inte finns några universella och rätta svar, mest hoppas jag att folk känner att de har möjligheten att göra som de vill.

Funderar du på när du ska stadga dig och när det är dags för barn? Känner du press på att du måste passa in i samhällets normer?

Din tid kommer

Att skriva är att acceptera berg-och-dalbanan. Det går upp upp upp långsamt så att det knakar och knarrar och en undrar om konstruktionen alls ska hålla ett varv till. Det kittlar i magen och en skrattar lite smånervöst. 

Sedan når en toppen och blickar ut över staden som breder sig under ens fötter. Allt är möjligt den där lilla sekunden när vagnen står stilla.

Efter det rusar vagnen ner. Det är spännande tills vagnen kör in i den mörka tunneln som aldrig verkar ta slut. All skit och allt tvivel väller över en och allt känns mer eller mindre hopplöst.

Sedan börjar vagnen klättra igen och kör runt runt runt i all evighet.

Just så här är det för mig och mitt skrivande. Ibland känner jag att fan vad det här ska bli bra, fan vad jag kommer att bli stor en dag – speciellt om jag får respons där jag får beröm för mitt sätt att skriva och uttrycka mig själv. Då känner jag att jag hittat rätt, att jag gör min grej.

Och ibland känner jag mig riktigt skräp och värdelös. Har lust att radera varenda ett ord jag skrivit och söka ett heltidsjobb nånstans där jag inte behöver tänka en enda kreativ tanke.

Men sedan börjar den där vagnen klättra uppåt igen, det kittlar i magen av alla oskrivna texter som måste få komma ut, alla texter som behöver mer omsorg för att kunna möta potentiella läsare.

I dag har jag känt av en svacka, varit riktigt på botten, undrat varför jag över huvud taget blivit antagen till en författarutbildning när jag uppenbarligen inte kan skriva. Jag lade på Håkan Hellströms skiva medan jag laddade upp en ny artikel på Addeto och så kom favoritlåten från skivan – Din tid kommer.

Stig till toppen av världen
Där änglar leker
Res dig efter varje smäll
Du har en ängel på din axel
Din tid kommer
Din tid kommer

Ja så är det. Min tid kommer. Men tiden är inte riktigt mogen för mig än.

Vad är en idé värd?

Jag tror att många tänker att det som krävs för framgång är en jättebra idé. Ska du skriva en roman behöver du komma på världens bästa idé för storyn och sen är det "bara" att skriva ner allt och casha in.

Så är det ju inte riktigt. Efter att en kommit på den där guldidén gäller det att verkställa och det är sällan "bara". Oberoende av vad en väljer att syssla med så krävs tålamod (och envishet!) och ofta inser en i något skede av processen att den där guldidén kanske inte var så bra sist och slutligen – eller att den åtminstone kräver revidering och omarbetning.

Själv älskar jag att brainstorma och slänga fram nya idéer – det är ju roligt. Speciellt om jag får göra det i grupp. Men hur många idéer slängs inte fram varje dag, också bra idéer, som sen blir ogjorda för att ingen orkar verkställa.

Det jag försöker säga är att idéer är kul, men det krävs så mycket än en bra idé för att åstadkomma något. Men visst, en bra idé är en otroligt bra startpunkt.

Själv är jag rätt öppen med mitt skrivande och de teman jag skriver om – med andra ord har jag outat idéerna i ett relativt tidigt skede. Är jag rädd för att nån ska stjäla min idé? Nä, det är jag inte, för ingen kommer ändå att göra precis som jag skulle göra. Men vet också många som inte vill säga något alls om det de jobbar med och det är ju också så klart hur okej som helst.

Vad tycker du om idéer? Är de heliga eller delar du gärna med dig?

Förra veckan när jag var på simstadion fick jag en idé om Raimo som älskar simhopp och måste så klart sedan skriva om honom. Kanske inte någon guldidé, men en rolig text att skriva ändå. Och fritt fram att stjäla idén och skriva om Raimo som gillar simhopp!

Chicklit eller romance?

Den senaste tiden har jag funderat mycket på vad skillnaden mellan chicklit och romance egentligen är. Kanske mest på grund av att jag tänkt skriva utkastet till en renodlad chicklit i höst. Det är ändå folk som tycker att ordet chicklit inte alls är bra, men själv använder jag det inte alls som ett nervärderande begrepp (men förstår också argumenten emot).

För mig är chicklit roligt, underhållande, stundvis pinsamma situationer och mycket värme. Den ultimata chickliten måste väl vara Bridget Jones (som jag faktiskt bara sett på film, inte läst). Storstäder, män och krånglig kärlek. I många chicklits är shopping också något som kan synas, men för just mig känns inte den biten så viktig.

Vad är då skillnaden till romance? Jag vet faktisk inte. När nån säger romance tänker jag automatiskt sex (och harlequinromaner), men enligt Sveriges romancedrottning Simona Arhnstedt är sexscener inte ett måste i en romance. Hon har också fått mig att ändra på synen på romance – är numera ett stort fan av åtminstone Simonas böcker.

Det enda som  är viktigt är att de två som historien kretsar kring ska få varandra på slutet – och jag tycker att det är samma premisser som gäller för en chicklit. När du börjar läsa ska du veta att det slutar med kyssar och ett löfte om en gemensam framtid.

Det ska vara kärlek och det ska sluta lyckligt. Eller är det nåt annat du förväntar dig av en chicklit/romance? Hur skulle du beskriva genrerna? Och vad tycker du om benämningarna chicklit och romance? Har det nån betydelse vad en väljer att kalla sin roman?

Inspirationsbrev

En vecka till mitt första #kuggeskriver-nyhetsbrev som jag nu insett att jag ska döpa om till ett inspirationsbrev. Det är ju egentligen inga nyheter jag tänker förmedla, utan inspiration. Efter att jag själv börjat skriva försöker jag få alla att hitta på en kreativ sysselsättning för sig själv och nu ska jag göra mitt bästa via e-post.

Jag såg att också Malin tänkt börja skicka ut ett nyhetsbrev som hon kallar inspirationsmejl och jag var inte sen att stjäla den benämningen. Så dumt egentligen att jag inte tänkt på det själv från första början.

Det är ju inspiration jag vill syssla med – jag vill visa att det går att nå sina drömmar om en är redo att jobba för dem.

Vill dela med mig och inspirera

De bästa kommentarerna jag får här på bloggen handlar om att jag inspirerat någon till att skriva eller göra något annat kreativt. Det behöver absolut inte bli romaner eller ens något som nån annan får se, men jag tror de flesta mår bättre av att få göra något kreativt (och kravlöst).

I dag har det gått 1339 dagar sedan jag började skriva på min första roman (och då hade jag nog ingen aning om vad jag sysslade med). Än så länge står jag utan ett förlagskontrakt men jag har lärt mig så otroligt mycket under de där över 1300 dagarna.

Det jag lärt mig delar jag gärna med mig till andra. Jag är absolut ingen expert, men jag har gjort många misstag och för varje misstag och misslyckande har jag lärt mig något. Det sägs att en måste lära sig från sina egna misstag och så är det ofta.

Men om jag ens kan ge lite lite visdomar och kärlek till läsarna med mitt inspirationsbrev har jag lyckats. Dessutom ser jag fram emot att dela med mig av texter som jag inte riktigt vet vad jag ska göra med, men ändå inte vill publicera dem här på bloggen.

Så om du vill ha en rejäl skopa inspiration en gång i månaden tycker jag absolut du ska signa up på mitt inspirationsbrev. Jag kommer inte att spamma eller ens försöka sälja något (och tröttnar du på mig får du naturligtvis avbeställa brevet när som helst). Hoppas du ger mig chansen att inspirera dig!

Naondel

Lite så där skämtsamt kallar jag mig Maria Turtschaninoffs stalker och efter att ha läst ut Naondel kan jag lyckligtvis fortsätta med det. Jag älskar verkligen hennes böcker och efter att jag läste Anaché för några år sedan har jag slukat allt hon skrivit. Jag tycker det är så otroligt häftigt att jag känner en livslevande författare och att jag faktiskt kan prata med henne. 

Maria signerar boken på sin releasefest.

Jag förstår naturligtvis att en författare är en helt vanlig människa, men en människa som ger mig nya världar och horisonter stiger ändå högre i rang än gubbarna som i somras reparerade min mikro. Alla behövs, men jag behöver inte stalka mikrogubbarna. Tidigare i somras var jag förresten och lyssnade på Maria i Karis och skrev om det på bloggen.

I går läste jag ut Naondel och bara älskade hela boken. Hittills har Anaché varit min favorit, men Naondel kan nu ha kvalat upp till toppen. Jag försökte läsa långsamt, ta in allt på sidorna och bara njuta (trots de ibland hemska och obehagliga beskrivningarna av våld och mörker). Boken väckte så mycket hos mig och jag önskar redan att jag kunde återvända till alla kvinnorna i berättelsen.

Här lyssnar vi andäktigt på Marias tal på releasefesten. Jag i grå klänning.

Det jag gillar mest i Marias böcker är de uppfinningsrika namnen. På människor, mat och ting. Älskar också att maten får en så stor roll i böckerna – hon har ju också skrivit en kokbok så kärleken för maten är synlig. Och alla som känner mig vet att jag älskar mat.

Men om du inte läst något av Maria tycker jag absolut att du ska göra det. Hon kommer definitivt att vara en av de där stora författarna folk minns ännu om några hundra ord. Det är jag säker på!

Fick höra av mamma och pappa att jag hade fin frisyr på releasen – och jag undrade hur i fridens namn de visste hur jag såg ut, men det visade sig att de sett bilderna på Facebook, haha! Här snackar jag med Tommy.

Bilderna i inlägget har jag lånat från Förlagets Facebook-sida.

Min tidningsannons!

Inlägget innehåller länkar till mitt företag Pinions.

Under våren fick jag höra om projektet Amos arv som gick ut på att granska Konstsamfundet. Journalisterna bakom projektet samlade in pengar via crowdfunding och eftersom jag är ett stort fan av projekt där folk gör något eget så ville jag absolut stöda tidningens produktion genom att köpa en annonsplats.

Skämtsamt skrev jag att jag skulle smälla upp en stor bild på mig själv i annonsen och det gjorde jag – nästan. Tidningen publicerades förra veckan och jag har fått jättefin respons för annonsen. Så här såg den alltså ut:

Jag ville att annonsen skulle vara stilren och rätt enkel. Fotot är taget under en photo shoot med min kompis Jenna för två år sedan och jag tycker bilden funkade perfekt. Fick kommentarer om att annonsen väckte habegär och då har jag väl lyckats rätt bra, eller hur?

Många frågar mig faktiskt hur det går med mina örhängen och jag rycker mest på axlarna. Det går inte så mycket just nu. Det är helt skoj, men eftersom det inte genererar så mycket pengar vill jag inte heller lägga ner så mycket tid på det, men det är en rolig hobby vid sidan om allt annat.

I december ska jag igen sälja på julmarknad så jag hoppas få in lite extra pengar då! Om du är sugen på ett par örhängen (och inte vill vänta till julmarknaden) gör du det enklast för dig själv genom att mejla mig på michaela@pinions.fi (så får du en faktura sedan).

Tror faktiskt inte annonsen generar så mycket försäljning, men tyckte det var ett kul sätt att stöda ett intressant projekt (köp & läs tidningen!) som har lett till en hel del stormar i det finlandssvenska medielandskapet. Själv tycker jag att det är bra att nån vågar skaka om i ankdammen, hoppas det här bara är början på diskussionen.

Själv har jag inte hunnit läsa alla artiklar ännu, men det jag läst hittills i tidningen (och i artiklar om den) säger mig att den verkligen behövdes. Har du läst?

Den ologiska planeraren

Jag är en sån som älskar att planera. Fester, evenemang, projekt, mitt jobb, livet (ja jag planerar också sånt som inte går att planera). Men när jag skriver ogillar jag av nån anledning att planera. Jag insåg det just nu, för ungefär fem sekunder sen, och började fundera på vad det kan bero på.

Att få ihop ett romanbygge kräver ändå en viss planering (eller en superhjärna som jag definitivt inte besitter). Om romanen ska vara trovärdig och ha en vettig dramaturgisk kurva kan det vara bra att planera. Ens lite.

Inför Nationen trodde jag att jag hade gjort en plan. Nå, eeh tja. Kanske nåt ditåt, men det var absolut ingen synopsis utan mer lösa tankar som jag slängt ner i ett häfte och varit stolt över mig själv för att jag för en gångs skull planerat.

När jag fick Charlottes kommentarer förra veckan insåg jag det än en gång. Jag hade inte planerat. Åtminstone inte tillräckligt. Det mina historier brister på är en viss logik. Ibland gör mina karaktärer saker bara för att jag råkar tycka att det är kul att skriva just då.

Men det funkar inte så! För att det verkligen ska bli bra så måste jag veta varför varför varför en karaktär gör på ett visst sätt. För om jag inte vet blir det bara pannkaka av allt ihop.

Fiilisskrivare

Orsaken till att jag ställer mig så motvilligt till planerandet är säkert för att jag älskar att skriva mig fram till saker. Har nu skissat på antologitexten och hade en lös "plan" och så började jag bara skriva. Ord efter ord efter ord.

Texten rinner ur mig och i något skede insåg jag att jag nog borde veta hur det ska sluta och vad som ska hända, haha. Har redan rätt mycket text och tror inte jag får så många sidor till mitt förfogande – alltså borde jag veta på ett ungefär vad som ska hända.

Inför nästa romanprojekt – min chicklit/romance (vi tar den diskussionen i ett annat inlägg) – har jag bestämt att jag måste planera. Ha ett hum om dramaturgin och vart jag är på väg för att slippa fixa och trixa så mycket efteråt. Men det är ju så mycket roligare att skriva än att planera …

Tänk! Det finns faktiskt saker jag helst inte vill planera, men nu ska jag tvinga mig själv. För jag vet att det innebär mindre jobb i redigeringen om jag har lite bättre koll. Och att avvika från planen kommer definitivt att godkännas. På debutantbloggen finns förresten ett superbra inlägg om synopsis!

Du då? En som planerar allt i minsta detalj eller låter livet/orden bara flöda och ser vart det leder? Och snälla sig att det finns hybrider som jag där ute!

Dagens skrivaroffice som jag sedan blev tvungen att flytta till terrassen där det är vindstilla och varmare.

Brokenships

Nej, inga söndriga skepp eller fartyg utan utställningen Museum of broken relationships på Helsingfors stadsmuseum. Jag har hela sommaren tänkt att jag ska gå men har känt ett motstånd. Är jag redo för en utställning som handlar om brustna hjärtan? 

I går insåg jag (tack vare museets instakonto) att utställningen stänger efter den här helgen så det var nu eller aldrig. Lite symboliskt stänger utställningen exakt fem år efter att vi träffades första gången med mitt ex. Jag vet att det inte har någon verklig betydelse men jag gillar att hitta symbolik i datum och sånt. Lite så där som att universum håller koll på en på sitt märkliga lilla vis. 

Utställningen då? Otroligt stark och gripande. Några gånger fick jag pressa ner tårarna. Undrar hur många som gått ut med röda ögon? Säkert en del. Jag klarade inte av att vara så länge där. Dels var det många människor, dels. Ja ni vet. Så här skrev jag på instagram efteråt:

Alltså kärlek och brustna hjärtan. Jag antar att det är en del av livet och hör till. Det är sant att tiden läker men det gör inte att det som en gång fanns inte längre finns. Det gamla finns fortfarande men på ett annat sätt. Livet visar nya stigar och nya möjligheter. Nya människor. Med ett öppet hjärta kommer en långt, det är jag säker på.

Jag är definitivt en som möter livet med ett öppet sinne och "my heart on my sleeve". Det kommer alltid att finnas folk som kommer att såra en, men om en inte öppnar hjärtat kommer ingen heller få chansen att bevisa motsatsen.

Vilken typ är du? Ett öppet hjärta eller mer försiktig? 

Att börja om från början

Att börja. Starta igen. Bara göra efter en paus kan vara svårt. Den här hösten innehåller så många börjor (haha det är nog inte ett ord) att en stor del av min tankeverksamhet går åt att organisera allt i huvudet. Jag ska börja om från början med:

• Löpningen (och träningen överlag).
• Ett nytt romanmanus.
• En antologitext för Litterärt skapande.
• Nya jobb.
• Ny livssituation.

Inget av det ovan nämnda är egentligen sjukt skrämmande eller annorlunda jämfört med vad jag gjort tidigare i livet men min grundkondition är lidande i mycket.

Bara att ställa sig vid strecket och börja springa. Foto: Unsplash.

Springa

Till exempel löpningen – jag hade fått upp så bra momentum det senaste året och hade sett fram emot en träningsfylld sommar men så stukade jag ju vristen i juni och tränade väldigt lite. Framför allt löpning. Nu har jag sprungit två löprundor och är om möjligt ännu rödare än normalt efteråt (dagens flås finns förresten på Instagram-story, heter kuggekugge på insta om du vill följa).

Benen tynger, pulsen skjuter i höjden och jag är så evinnerligt långsam och seg. Men jag vet att det blir bättre bara jag släpar ut mig gång efter gång. Vristen bråkar inte och jag kan ju faktiskt springa. Så otroligt skönt.

Skriva

Jag har börjat skissa på antologitexten. Jag har ju orden, dom finns, men det känns segt och jag är nästan lite blyg och tvär mot texten. Fråga mig inte varför, men nu har jag en deadline om några veckor då min handledare ska läsa så inget sätter väl fart på en lika bra som en deadline.

Vill också börja med det nya romanmanuset. Fastän det alltid är lite skrämmande att börja med ett sådant jätteprojekt längtar jag så efter att få skriva nytt, slänga in mig i nya situationer och lära mig mer om min huvudkaraktär (som fortfarande inte har något namn!!!).

Dejta

Privatlivet har också fått en helt ny start. Plötsligt är jag singel och står i ruta ett. Försöker bli klok på Tinder och andra dejtingappar. Skickar meddelanden till män som svarar eller kanske inte svarar (varför är det så få som svarar, kan nån förklara för mig va?).

Har absolut ingen panik att hitta någon ny genast genast genast, vill mest påminna mig om att det finns män där ute. Såna som till och med kan vara trevliga och som jag kanske kan bli kär i en dag. Plenty of fish in the sea och så vidare.

Men ja börjor (vi bestämmer att det är ett ord) är vad den här hösten handlar om och egentligen är det ju ganska najs. För jag tror att många av de här börjorna kommer att leda till mycket nytt och spännande. Så det är väl bara att börja då, ehe.

Vad ska du börja med i höst?

P.S. Just nu sprutar jag ut blogginlägg i våldsam takt (för att vara jag). Kanske det också är en ny början. Ska jag fortsätta så här eller blir det för mycket?

Det jag inte ser

I går skrev jag en Facebookuppdatering som löd så här: Lycka är att simma på ett nästan tomt simstadion en solig eftermiddag i september.

I dag kunde jag skriva följande uppdatering: Lycka är att ha en skrivarkompis som testläser ens manus och ringar in precis allt det jag försökt dölja eller inte kunnat se själv.

Världens bästa Charlotte har läst Nationen och kommit med just de kommentarer jag behövde. Lite stönar jag, för det är mycket jag behöver göra, men mest jublar jag. För det här kommer att bli så himla himla bra. Och lyckligtvis fick jag ju inte bara (konstruktiv!) kritik utan också en del beröm som gör att jag orkar vidare. Eller vad sägs om följande:

Du har ett jättefint flyt i ditt språk med många känsloyttringar och liknelser som är hur fina som helst. Jag blir faktiskt lite avis och hoppas att ditt språk ska smitta mitt skrivande nu när det är dags för min omskrivning!

Jag läste Nationen på bara fyra dagar, det kanske inte låter så snabbt men för en mamma på semester med sin 8 månaders son är det rekordfart och mycket snabbare än ngt jag läst i år. Jag ville verkligen veta hur det skulle gå för karaktärerna, din text har fått mig att bry mig om dem och jag tänker fortfarande på dem trots att jag slutade läsa redan igår förmiddags.

Sedan följde en lång rad med idéer och kommentarer på just det jag behövde höra. Det är inte bara rosor och konfetti, men så är det med skrivandet. Det kräver sin tid och jag har en tendens att rusa fram utan någon plan vilket leder till att jag får fundera till efteråt i stället.

Så dagens tips: försök hitta en skrivarkompis som du kan dela din text med, för då blir du så mycket bättre än du är. I mitt fall väntar jag ännu på andra kommentarer och ska bli så spännande att höra vad de andra reagerat på. Sedan får jag göra upp en action plan för redigeringen. Och sen får jag försöka klämma in redigering bland allt annat jag tänkt göra i höst.

Jag och Charlotte i Stockholm för ungefär ett år sedan.

Två år ute ur skrivargarderoben

Exakt för två år sedan outade jag på min blogg att jag skriver. Att jag har författardrömmar. Att jag vill bli publicerad. Då hade jag skrivit ungefär ett år och nio månader. Jääättelänge tyckte jag. Hahahaha säger jag nu och fnissar lite åt min naivitet.

Jag har jobbat med mitt manus sedan januari ifjol och är äntligen (!) på slutrakan.

Alltså hahahaha fortsätter jag med. Äntligen på slutrakan. Känns som att jag sagt just de där orden en miljon gånger och varje gång har jag haft lika fel. Men för varje gång lär jag mig: den här processen är långsam och det ska få ta tid. Ingen nybörjare skriver en bok huxflux. Eller kanske finns det genier där ute, men jag är definitivt inte ett av dem.

I går när jag var på Maria Turtschaninoffs releasefest för Naondel (som jag också började läsa i går och förälskade mig totalt i texten) kom en av festgästerna fram till mig och sa att hon läser min blogg, det gjorde mig naturligtvis jätteglad. Och sen sa hon (på ett ungefär):

"Din bok måste ju bli jättebra, så länge som du har hållit på med den. Du vinner säkert nästa Finlandia-pris."

Jag blev naturligtvis smickrad av orden men kände att tja, så är det ju inte riktigt. Ja, jag har hållit på i en mindre evighet, men jag har också gjort allt så fel så fel från början. Mitt första manus har varit mitt testvarv. Jag har skrivit om det nästan från början till slut, tror faktiskt inte det finns många meningar kvar från det första utkastet och ändå är det nästan samma historia. Nästan. Ändå inte.

Men oberoende av hur det går med Vad heter ångest på spanska? så har jag lärt mig hiskeligt mycket som jag kunnat använda mig av när jag skrev Nationen, som jag kommer att kunna använda mig av när jag påbörjar nästa romanprojekt nu i höst. Lärdomar som jag förhoppningsvis hela tiden bygger på och utvecklar.

Ingen skrivtid är förgäves, men visst skulle det gärna få gå snabbare i fortsättningen. Eller åtminstone skulle det vara bra om jag själv hade bättre koll på när jag är där vid slutrakan.

Och det där med att vara naiv. Jag tror det var avgörande att jag var så naiv då för två år sedan och trodde att det snart snart skulle hända. Alltså verkligen trodde. Då skulle jag kanske fortfarande haft en chans att slita mig loss ur skrivandet, nu finns det inte längre någon återvändo från den här galenskapen.

Jag stretar på tills mina ord finns i bokpärmar. Sen tar jag itu med nästa projekt. Det finns inte några alternativ längre. Jag måste få skriva. Och nu hoppas jag från djupet av mitt hjärta att alla som vill snart ska få läsa.