Såg mig själv på tv, dog inte

I går kväll bänkade jag mig, väldigt nervös, framför tv:n för att se hur förra onsdagens intervju egentligen blev. I en intervjusituation är jag oftast så inne i ämnet att jag efteråt knappt kommer ihåg vad jag sagt – men slutresultatet blev ju riktigt bra! Dessutom är Sonja och Mårten jättehärliga typer.

Jag måste ju bara ta en skärmdump på när min bok visas så här fint på nationell tv!

Jag har (igen!) fått många fina kommentarer och hejarop som bekräftat att det faktiskt gick bra, så det känns ju skönt att höra. Missade du Efter nio i går så finns programmet på Arenan, jag dyker upp i rutan vid 17:30 in i programmet.

Gårdagens intervju på X3M gick också bra, vi snackade om drömmar och hur en ska uppfylla dem tillsammans med Dan och Simon. Intervjun kan du höra på Arenan 1 h 11 minuter och 30 sekunder. Enligt Jennifer lät jag världsvan – vet inte riktigt hur jag ska tolka den kommentaren?! Hehe.

Måste naturligtvis ta en selfie med Simon och Dan.

Just nu är det inga fler intervjuer bokade, men i stället blir det ju Konstens natt hos Förlaget på torsdag. Kom då! Lovar signera din bok och så ska jag läsa högt. Måste bara bestämma mig för vad jag ska läsa.

Men nu ska jag igen trilla ner från den här författardrömmen och översätta lite texter och kanske göra nåt annat smart också. Som ni vet så lever en ju inte precis på att ge ut en debutroman i Svenskfinland, men det är ju inte heller som om att nån skriver för pengarna.

Efter nio, X3M och Duellen

Intervjuförfrågningar och annat roligt trillar in, vilket är jätteroligt. Just nu upplever jag väl mina höjdpunkter i medie-Svenskfinland. I går var jag med i Hufvudstadsbladets legendariska Duell. Var skitnervös inför men tyckte faktiskt det var roligt. Fick 0 poäng på en fråga, men är annars helt nöjd med min prestation. Dessutom är det inte så farligt att "misslyckas" i offentligheten. Alla misslyckas vi nån gång.

I dag på eftermiddagen nån gång efter kl 15 besöker jag X3M-studion och i kväll ser ni min nuna i Efter nio (klockan 21 på Yle Fem/Teema). Det bästa var att Efter nio-inspelningen var samma dag som min releasefest så jag fick smink och hår fixat och kände mig som om jag skulle ha trillat rakt in i Hollywood.

En klassisk bild från sminkstolen hos Efter nio.

Jag lovar att länka till Efter nio-klippet som ska dyka upp på Arenan, tror också X3M Eftermiddag går att höra på Arenan om du missar det. Mycket på gång nu, men bara roligt. Nu ska jag ändå leka helt vanlig journalist och skriva två artiklar innan jag tar på mig författarrollen för att charma Svenskfinland på både radio och tv! Happy måndag gott folk!

Kommentarer trillar in

Det jag väntat på lika länge som på själva releasefesten är att boken äntligen ska få bli läst. Under de senaste dagarna har de första kommentarerna av snabba läsare redan trillat in och jag kan inte säga annat än att jag är glad och lite chockad.

Folk som säger att de sträckläst, en som säger att hon tycker att det är sommarens bästa bok och ett mästerverk(!), andra som skriver att de älskar min bok och nästan alla som önskar att jag ska skriva mer. Fear not, kommer inte att sluta skriva!

Under helgen har jag signerat och paketerat in böcker som jag ska droppa i närmaste postlåda i morgon.

Jag försöker nu förbereda mig på att alla inte kommer att lovorda – på Goodreads hittade jag en som tyckte att jag hoppar för mycket från scen till scen och kände genast modet sjunka. Hade lust att förklara att det är så jag skriver – det är scen på scen på scen. Det är så jag vill skriva.

Sen insåg jag att alla inte kan tycka om den stilen (så klart!). Och hen hade ändå skrivit att boken "är trevlig att läsa och den målar upp Ecuador på ett sätt som gör att det känns som att en är där själv". Så det var ju verkligen inte en dålig recension. Men hösten blir garanterat en prövning i känslighet. Det gäller att fokusera på de som gillar det jag gör och försöka strunta i resten. Och minnas att jag ju faktiskt skrivit den här boken för ingen annan än mig själv.

Men hur sjukt är det inte att folk läser? Att de kommenterar? Att boken nu är "fritt byte"? Och hur sjukt är det inte att folk skriver åt mig att de älskar det jag skriver? Jag blir uppriktigt lycklig av varje positiv kommentar och vet inte vad jag ska göra av alla känslor. Det är väl bara att enjoy the ride! Det här händer nu. Det händer.

The time of my life

Vilken fest! Vilken kväll! Vilka människor! Hela gårdagen kändes som en enda enorm kärleksbomb. Jag fick så många fina meddelanden, minst femhundra kramar, en massa bubbel, choklad, blommor och annat fint.

Festens yngsta gäst Ebba hade matchat sin outfit med mig.

Men det jag aldrig kommer att glömma är när jag står där på scen på releasefesten för min debutroman och tittar ut i publikhavet på Tenho och restaurangen är sprängfylld av människor jag tycker om och som vill fira min bok med mig. Då brast det nästan för mig, var så himla fint och overkligt. Det var då jag verkligen förstod att jag har skrivit en bok.

Min redaktör Amanda och jag.

Kvällen blev ett virrvarr av kramar, signeringar, skratt, hastiga samtal och bubbel. Jag är fortfarande helt överväldigad att det verkligen var så många som kom och som ville fira min bok. Och så många som hörde av sig under dagen och kvällen.

Ett megastort tack till Förlaget som trodde och tror på mig och mitt manus, men ett ännu större tack till världens bästa föräldrar som tog hand om bokförsäljningen hela kvällen. Jag kan bara säga wow – jag har glädjen att känna dom bästa människorna! Bonustack går till min syster Maria som sydde världens finaste klänning till mig! <3

Mina föräldrar och jag!

I dag har jag försökt smälta allt som hände i går och bland annat kollat på min absoluta favoritfilm Dirty Dancing. Vid slutscenen började jag gråta, precis som alltid. Nu kändes allt extra mycket. I går var jag Baby och min bok var Johnny och I truly hade the time of my life! Tack alla som delade min stora dag på ett sätt eller annat! Den här dagen kommer att finnas med mig alltid.

Now I've had the time of my life
No I never felt like this before
Yes I swear it's the truth
and I owe it all to you

Fest i kväll!

Nu är dagen äntligen här – releasefest för min debutroman Vad heter ångest på spanska? När jag vaknade i morse kändes det som julafton och födelsedag på en och samma gång, så att säga att jag är lite ivrig är nog en underdrift.

Före festen ska jag göra en annan spännande och rolig grej, men det ska jag skriva mer om sen. Nu ska jag försöka jobba lite, träna och sen börja förbereda mig inför kvällens fest. Jag tror det kommer att bli så himla roligt! Kom, kom om du är i Helsingfors!

Min bok lär också ha dykt upp bokaffärer och i dag såg jag för första gången någon jag inte känner som hade taggat med #vadheterångestpåspanska på Instagram. Så fin bild dessutom! Tänk – nu finns liksom boken i folks händer? Så galet! Och så värt att skåla för i kväll!

Min bok tycks matcha sjukt bra med detta vin!

Stockholm lost & found

En lite trött och sliten resenär här hej! Min resa började mindre bra med att jag lyckades klanta till det och glömma min Kindle på flygplanet. Historien fick ändå ett lyckligt slut när jag (240 kronor fattigare) åter har förenats med e-boksläsaren. Jag lyckades också köpa fel mascara på flygplatsen – eller jag köpte ett fransförlängningsvax (?!) i stället för själva mascaran. Håhå alltså, hade verkligen inte hjärnan med mig på torsdag!

Men i övrigt har jag inget att gnälla över. Jag har fått äta en massa gott och hänga med Lisen och Clara. På fredagen visade Stockholm sig från sin bästa sida och jag lavjade Sandra Beijer fullt ut: picknick, kort kjol, cava och babybel-ost. Min bok blev spådd i tarotkort och jag fick en ny kompis. Sedan fortsatte vi ut i Stockholmsnatten.

På Claras favoritställe: Lemon Bar där vi dansade oss svettiga. Jag lärde mig också att jag inte alls hatar GT som jag trodde. Helt bra att veta om en skulle råka bli bjuden på en GT i framtiden.

På lördag gick vi en shoppingrunda och jag hittade ett par nya skor, en kul dekorationsgrej till releasefesten och annat smått och gått. I dag köpte jag något jag länge drömt om: en gul regnrock. På lördagskvällen åt vi pizza och drack sedan öl utomhus och hade en så där bra sommarkväll en kan ha.

Supergod pizza på Omnipollos hatt.

Nu väntar jag på att planet mot Helsingfors ska lyfta. Ska bli riktigt skönt att sova i egen säng – behöver verkligen ladda upp för nästa vecka. Bara tre nätter tills releasefestdagen som har potential att bli årets roligaste dag full av kramkalas och glädjetårar. Nästa vecka borde också boken dyka upp i affärerna! Guldgusti är sannerligen värd sitt namn.

Jättegod ramen på Ki Mama Ramen, men mina dumplings (som inte syns på bild) var ännu godare.

Mot Stockholm!

Hallå hallå internet! Jag sitter som bäst på Helsingfors-Vanda flygplats och väntar på att boarda mitt plan mot Stockholm. Ska hälsa på min kompis Lisen och bara passa på att njuta av staden.

Kan inte minnas när jag senast besökt Stockholm endast för skojs skull, däremot har det blivit rätt många snabba jobbresor dit de senaste åren. Min plan är att vi ska göra så lite som möjligt. Eller mest hänga i fina parker, ha spontanpicknick och dricka kall öl och skumpa. Och en kanelbulle måste jag få. Det blir väl bra?

Förresten så går artikeln med mig nu att läsa på Hufvudstadsbladets webbsida. Jag gillar att journalisten tog med det jag sa om att min redaktör Amanda, illustratören Linn och jag är ett powerteam på tre unga kvinnor. Är själv stolt och glad för att ha fått jobba med så begåvade personer. Ett sant privilegium.

Jag undrar hur många foton en kan ta på sin bok? Svar: antagligen jättemånga.

Mindre än en vecka kvar till releasefesten förresten och i går skrev jag ett inlägg om just releasefester och hur det egentligen funkar på Debutanbloggen. Läs det om du inte redan läst!

Nu undrar jag om jag ännu lyckas klämma in nån random detalj i det här inlägget eller om jag kanske bara ska koncentrera mig på att dricka min skumpa och tagga för Stockholm. Vi hörs när vi hörs men glöm inte att det händer en massa spännande på mitt Instagramkonto. Eller bilder och sånt. Hej hej!

Signerat första boken

Guldgusti, guldgusti! Jag undrar om nån månad nånsin i framtiden kommer att toppa guldgusti 2017? Det är så mycket roligt och spännande som händer. I dag har jag till exempel signerat min roman för första gången. Hur stort?

Den första som fick boken signerad var så klart min kompis Bianca. Hon var den första som läste och jag har flera gånger efteråt undrat över att hon inte knäckte mig totalt med sin respons. Mitt första utkast var så otroligt dåligt och ändå såg hon nåt bra i det. Tänk så fint alltså! <3

I dag bjöd Bianca på middag och vi skålade i prosecco och båda blev lite rörda. Jag har så länge tänkt på att boken ska komma, att den snart kommer, att den snart finns, så att det inte riktigt sjunkit in att den nu finns. Att jag gjorde det. Tur att jag har vänner som påminner mig om det.

När bebis och bok matchar perfekt!

Dagarna går också åt till att frenetiskt googla mig själv och boken – ja jag erkänner det helt utan skam för jag är så himla ivrig. Jag hittade bland annat detta blogginlägg och det känns så fint att min bok får hänga så många andra bra, till exempel Evas!

I dag har jag också varit helsidesmaterial (!) i Vasabladet (tack Yvonne för fotot) och i morgon lär det dyka upp en artikel i Hufvudstadsbladet. Så sjukt egentligen att det här bara "plötsligt" händer. Att det händer mig. Allt är möjligt när en vägrar ge upp.

Nu finns boken!!!

För 1668 dagar (!) sedan började jag skriva Vad heter ångest på spanska? och i dag fick jag äntligen meddelandet om att boken hade kommit från tryckeriet till Förlaget. Jag satt en stund och visste inte riktigt vad jag skulle göra av mig själv. Sedan tränade jag, duschade och rusade i väg till Förlaget.

Där möttes jag av ett stort gäng som precis hade avslutat ett möte och sedan tryckte Andrea boken i handen på mig. Jag stod där med ett fånleende medan vd:n knäppte en bild på mig. När jag gick därifrån ösregnade det men jag kunde inte ha brytt mig mindre – äntligen finns min bok!

Hela dagen har varit rätt så overklig och jag är så glad och tacksam över all kärlek jag fått på sociala medier. Kan knappt föreställa mig hur det kommer att bli på releasefesten. Jag har firat med sjukt god kantarellpasta och skumpa. Med jämna mellanrum måste jag plocka fram boken och bara känna på den. Nu finns den!

Om du vill ha boken så kan du köpa den direkt av mig och få den signerad, eller så köper du till exempel via Adlibris (finns både på svenska och finska Adlibris) eller Bokus. Det dröjer ändå några dagar innan boken finns i butikerna – samma gäller med mina egna böcker. Men jag hoppas kunna börja skicka iväg böcker under nästa vecka och då borde den också ha dykt upp i butikshyllorna!

Guldgusti levererar!

Den här helgen hade jag tänkt ta det lugnt men i stället blev det en massa roligheter – och bra så! En ska väl passa på så länge det är sommar i det här landet. I fredags var jag på en 30-årsfest där jag inte kände så många men det var så himla roligt!

Jag fick bland annat vara med om en musikquiz för typ första gången. Var urdålig men det var sjukt roligt ändå! Jag fick också prata lite spanska under kvällen och det om nåt gör mig alltid glad.

I går hängde jag med min barndomsbästis Annika på Kallio Block Party – eller en stor del av tiden hängde vi på min balkong och bara snackade. Det är nåt magiskt med vänner en känt länge. Fastän vi inte ses så ofta så landar vi direkt där vi slutade senast. Alltid lika fint att ses och snacka.

Vi tyckte det var sjukt roligt att dricka skumpa på högstadieskolgården, hehe!

Efter helgens roligheter har jag varit rätt seg i dag men tänker att det är okej. Försöker överlag lära mig själv att det faktiskt är tillåtet att göra ingenting – brukar för det mesta vara duktig på att ha dåligt samvete över allt jag borde göra. Det är frilansarens och företagarens förbannelse, ibland känns det svårt att vara helt ledig. Men å andra sidan skulle jag inte vilja ha någon annan tillvaro så jag klagar inte.

Guldgusti förresten – det var Linnea (så klart!) som uppmärksammade mig på att au-gusti ju blir guldgusti i och med att au är beteckningen för guld i det periodiska systemet. Och det känns ju mer än rätt, speciellt i år. Den här månaden har börjat så himla bra och jag har så mycket roligt att se fram emot!

Vilken dag som helst ska boken komma från tryckeriet – missa inte min lilla tävling. Just nu är vinstchanserna väldigt stora, hehe! Alltså: När får jag hålla i boken? Den som gissar närmast vinner en Vad heter ångest på spanska?-tygkasse och solkräm!

Första intervjun avklarad!

I dag har jag blivit intervjuad för första gången om boken. Det var roligt och jag kände mig inte speciellt nervös men efteråt märkte jag att jag ändå var rätt trött, så säkert var jag nervös inför. Jag hojtar till när artikeln finns, men om jag förstod det rätt på journalisten ska texten publiceras redan på måndag!

Också resten av dagen har gått i litterära tecken. Jag lunchade med Anna vars Projekt Ines precis kommit i nyutgåva. Jag rekommenderar boken varmt. Så välskriven och intressant. Vi snackade marknadsföring, uppträdanden och bokmässor med Anna. Lika kul som alltid.

Efter lunchen svängde jag snabbt hem för att sedan åka till min syster som är min sömmerska. Hon syr nämligen min releasefestklänning! Jag har köpt världens finaste tyg och det kommer att bli så bra. Är också extremt imponerad av hennes sytalang. Skulle jag behöva sy själv skulle jag antagligen dyka upp i en svart sopsäck.

Knappt två veckor till releasefesten och jag väntar så! Men mest väntar jag på boken som borde komma när som helst från tryckeriet. Vi kan väl ha en liten gissningslek. När får jag hålla i boken? Den som gissar närmast vinner en tygkasse och solkräm!

Äntligen augusti – min månad!

Den första augusti och många undrar säkert vart sommaren försvann. Själv är jag ett augustibarn och har således alltid tyckt om den här sensommarmånaden. De senaste åren har augusti också ofta bjudit på det bästa sommarvädret. Varmt men sen blir det ändå mörkt om kvällarna vilket är rätt mysigt efter många och långa ljusa nätter.

I år är augusti extra mycket min månad. Förutom att jag fyller 31 i slutet av månaden släpps också min debutroman! Jag har redan några intervjuer inbokade och det är mycket roligt program annars också.

Jag får fira min roman, jag får fira att jag fyller år, Förlaget har öppet hus på Konstens natt i Helsingfors, Förlaget ordnar höstfest för författarna. Utöver det hoppas jag på att det händer smått och gott kring boken på sociala medier, jag har redan fått så många fina kommentarer. Tack! <3

Bring it on augusti, jag är redo!

Dessutom blir det mycket roligt häng med vänner. I dag ska jag till lande och träffa saknade Berlinkompisar som kommer på besök, nästa vecka ska jag åka till Stockholm för att hälsa på Lisen, vi ska ha sushikväll med hela sushigänget samlat för första gången på länge och så tänker jag mig att det blir en och annan spontan rolighet.

Som jag skrev i förra inlägget så har den här sommaren varit märklig men nu känns det äntligen att jag håller på att bli mig själv igen. Och tur det med tanke på att min månad börjar nu! Vad ser du fram emot i augusti?

Limbo

Den här sommaren har varit märklig. Och precis så där som det brukar så blev den inte som jag hade tänkt mig. För tre veckor sedan skickade min redaktör och jag Vad heter ångest på spanska? till tryckeriet och efter det har jag gått igenom ungefär alla känslolägen som finns.

Jag har varit otroligt glad, stolt, euforisk och lycklig. Men jag har också känt mig otroligt nere, inte haft lust på så mycket och bara känt mig tom. Jag har försökt ta tag i redigeringen av Nationen men det går inte. Jag har försökt semestra men det har jag inte heller gjort med så stor framgång. Det händer hela tiden något i huvudet jag kan inte riktigt kan greppa.

Det är en märklig känsla att släppa ett projekt en jobbat med i 4,5 år. Den där romanen har funnits så himla länge i mitt liv. Drömmen om att skriva en bok har funnits ännu längre. Och nu finns en roman men ändå inte. Boken existerar men inte i sin fysiska form och de senaste veckorna har jag befunnit mig i ett limbo.

Fick storhetsvansinne och beställde en massa vykort. Är ju världens snyggaste omslag!

Märkligt nog har jag inte fått nån ångestattack och velat dra tillbaka hela boken, ändra någon mening eller så. Inför själva boken känner jag mig faktiskt lugn och stolt. Den är så bra den kunde bli. Men ändå känns det konstigt.

Så just nu väntar jag på att jag ska få ett meddelande om att boken är färdig. Att jag får rusa iväg till förlaget eller tryckeriet för att få hålla i boken. Jag ser fram emot att den snart finns i affärer, i händerna på livslevande människor, att den kanske snart dyker upp på sociala medier, att folk skriver om boken. Att folk läser.

Det är ju därför jag skrivit – för att andra ska få läsa. Och jäklar vad jag längtar efter det. För det är då en bok verkligen blir till. I läsupplevelsen. Fram tills dess hänger jag runt i mitt limbotillstånd och försöker leva så normalt det går. Men ibland kommer jag ihåg att jag faktiskt skrivit en bok och blir lite så där wow. Jag har sagt det hundra gånger, men jag kommer inte att fatta det förrän jag får hålla i boken. Min bok. Wow.

Är du intresserad av ett litet smakprov kan du läsa de 30 första sidorna eller lyssna på mig som läser in de två första kapitlen. Och så hoppas jag att du blir sugen på att läsa mer. Boken finns också att beställa – vill du få boken signerad kan du köpa den direkt av mig, eller så köper du till exempel via Adlibris (finns både på svenska och finska Adlibris) eller Bokus.

P.S. Så småningom ska jag försöka väcka bloggen till liv efter denna sommardvala. Snart börjar det ju hända allt möjligt roligt som jag absolut vill dokumentera här på bloggen!

Människohundarna

Mitt i slutfasen av Vad heter ångest på spanska? och tusen andra deadlines kom vår Litterärt Skapande-antologi plötsligt från tryckeriet! Min första bok, fastän jag "bara" är en av tolv författare i den. Stort ändå!

Hannas fina foto!

Själv bidrar jag med tre korta texter som alla på något sätt handlar om kärlek och drömmar. Sånt som blev, kunde ha blivit och kanske aldrig blir. Jag kämpade så otroligt mycket med de här texterna och när jag läste igenom dem i antologin kände jag att jag inte har tillräckligt med distans till dem ännu, men jag tror de är bra. Åtminstone i något skede av processen gillade jag dem, hehe!

Boken borde komma när som helst till affärerna och jag ser nu att den redan går att beställa på Adlibris! Vill du testa din lycka rekommenderar jag att du går och skriver en kommentar i Hannas inlägg om antologin – hon lottar nämligen ut ett exemplar på sin blogg!

En annan tävling du inte ska missa är min tävling på Instagram! Jag lottar nämligen ut ett litet sommarpaket som består av solkräm från Dermoshop, en tygkasse, några vykort och så de tre första kapitlen av Vad heter ångest på spanska?

Så gå nu ut på internet och se till att vinna dig ett exemplar av Människohundarna eller mitt lilla sommarpaket!

Boken är i tryck!

I går satt min redaktör Amanda och jag på en högtidlig picknick. Först gav vi i samråd trycklov för boken, efter att en sista gång ha kollat att allt är rätt, och sedan skålade vi och åt ananas (naturligtvis!) för att fira boken.

Den är i tryck nu. Den är i tryck nu. Den är i tryck nu.

Jag har upprepat det här ungefär en miljon gånger för mig själv nu. Boken är i tryck och framförallt är den färdig. Helt sjuk känsla efter 4,5 år jobb. Eller 1639 dagar (ja jag räknade). Om en dryg månad blir det releasefest på Tenho (alla är välkomna!) och jag ser så mycket fram emot allt bokrelaterat skoj som väntar i höst!

Så småningom ska jag också passa på ett ge lite mer kärlek till den här stackars bloggen som blivit lämnad vind för våg. Har så otroligt mycket jag vill berätta om och skriva ner. Helst av allt skulle jag faktiskt nu säga att jag redan är på semester, men nej det är jag inte. Har en del deadlines att ta hand om men sen hoppas jag verkligen på lite lugnare tempo i några veckor.

Vill du hänga med i mitt liv rekommenderar jag att du följer mig på Instagram – heter kuggekugge och där uppdaterar jag regelbundet. Och så klart skriver jag varje onsdag för Debutantbloggen!

Ett brev från mig själv för ett år sen

I fjol när jag låg nere i min deppgrop bestämde jag mig för att skicka ett brev till mig själv i framtiden. Ett år in i framtiden närmare sagt. I går kväll fick jag brevet levererat till min inbox. Jag kom ihåg att jag skrivit det men inte vad jag skrivit.

Jag var förberedd på en lång ramsa om hur skit allt var just då, med tanken om att det skulle få mig att känna bättre ett år senare. I stället hade jag skrivit värsta pepp-brevet till mig själv. Här några utdrag:

Glöm inte att tänka på dig själv, på att må bra. Träna, springa, skriva, läsa. Stanna upp, vila, ta det lugnt. Allt behöver inte ske just nu, inte ens nästa vecka. Om du vågar tro på dig själv och allt du är kapabel av kommer vad som helst att hända.

Vid det här laget hoppas jag att boken är mer eller mindre tryckt, kanske redan utgiven? Om inte, KÄMPA PÅ! Att skriva är din dröm, den ska ingen få ta ifrån dig. Fortsätt skriva, orka redigera – fastän det känns skit.

Just nu är det en lite söndrig version av dig som skriver det här. Man reparerar inte ett hjärta på en månad, kanske inte ens på två. Men jag vet att om ett år känns det redan triljoner gånger bättre.

Livet är jävligt konstigt, men det är ju just därför jag valt att skriva. För att beskriva allt det märkliga vi människor sysslar med. Glöm och göm inte sorgen, ta fram den, dissekera den och skriv den. Kommer att bli skitbra.

Tro på dig själv. Du är fucking fantastisk!

Blev mest imponerad av vilken framtidstro och styrka jag kunde besitta just då. Och är stolt över mig själv för att året blev så bra som det blev.

Har du skrivit ett brev till dig själv i framtiden? Om inte, gör det! 

Allt är för bra nu

Hej från Berlin – här har jag hängt sen fredag! Och förlåt för denna outannonserade och plötsliga bloggpaus och tystnad. Men de senaste veckorna har jag drunknat i jobb och annat fix. Efter en lång paus stiger också tröskeln, får väl bara påminna mig själv om att jag inte behöver redogöra för precis allt och bara börja.

Men varför tystnad? Jag har flera gånger i vår skrivit på bloggen om topparna och dalarna, om känslorna som hela tiden bubblar upp till ytan. Så har det varit också de senaste veckorna. Jag kan plötsligt och helt utan orsak brista ut i gråt och jag kan också segla högt över molnen. Jag har flera gånger velat skriva nåt här på bloggen men sen kommit av mig.

I fredags fick jag förläggarens kommentarer på manuset och det var positiva och uppmuntrande ord – och tur är det. Inom två veckor ska boken nämligen i tryck. Jag har i dag beställt fint marknadsföringsmaterial, jag har börjat klippa en bok-trailer och jag försöker styra upp så mycket jag kan.

Men i slutändan handlar det ju ändå om hur läsarna tar emot boken. Hittar den rätt läsare är jag säker på att det går bra – men det gäller att hitta rätt läsare. Det kan vara väldigt knepigt, men jag hoppas jag och förlaget lyckas med det.

Huvudsakliga orsaken till mitt Berlinbesök var min kompis Steffis möhippa i lördags. På kvällen skulle vi klä oss som våra ungdomsidoler. Jag var Baby Spice och Steffi Michael Jackson.

Nåja, jag skulle egentligen inte skriva om boken i det här inlägget men det är nog den jag kan skylla på för alla humörsvängar. It's a small step for womankind, but a huge leap forward for me. Så det kanske inte är så konstigt att alla diskussioner och tankar förr eller senare landar i boken. Jag menar – i augusti går en av mina allra största drömmar i uppfyllelse. Och det är stort.

Det jag skulle skriva om är att allt är så bra nu. Alltså verkligen allt. Jag har haft tillräckligt (nästan för mycket, men ska inte klaga) med jobb på sistone, boken är på slutrakan och den kommer att bli så himla fin, jag är i Berlin och det är sommar. Vad mer kunde jag egentligen önska mig?

För exakt ett år sen stukade jag vristen och var nere i en djup grop. Nydumpad och med söndrig fot. Så himla himla förstörd. Helt sjukt egentligen hur mycket hänt sen dess. Och fastän jag inte är pessimistiskt lagd kan jag inte låta bli att undra: när kommer kraschen? Eller får jag verkligen ha det så bra som jag har det just nu?

Varför ska en alltid vara rädd för det värsta?

Festen har dött för längesen
Soffan har blivit till en säng
Jag lånar någons stövlar i storlek 45
Går ut igenom dörren och där är sommaren
I gräset sover någon än, ser ganska obekvämt ut men
Jag knäpper några bilder och skrattar för mig själv
I samma stund så vet jag att allting har ett slut

Allt är för bra nu
Går runt i t-shirt och är trött
Sitter på pianot mellan flaskor, glas och fimpar
Blundar tills jag skymtar lyckan och jag vet att allt är för bra nu
Allt är bra nu

Att få ett nej

"Jag har läst ditt manus med ett visst nöje." Bland annat det stod i mitt första refuseringsbrev jag fick för 2,5 år sedan och jag kommer aldrig att glömma den formuleringen, kan den utantill. Och när jag fick den blev jag arg, besviken och ledsen.

I dag är jag glad över att det blev ett nej i februari 2015 och det är exakt det jag bloggar om i dagens inlägg på Debutantbloggen. Det svider när en får ett nej. En känner sig misslyckad och oduglig. Men att få ett nej i den stunden behöver inte betyda att det är ett nej för alltid.

Och vem går nu egentligen genom livet från ett positivt besked till nästa? Alla har väl fått ett nej på det ena eller det andra. Jobb, stipendieansökningar, killar/tjejer. Åtminstone jag har samlat på mig en ansenlig mängd nej på allt det där.

Vad är ditt senaste nej? Mitt är på ett jobb jag sökte och inte fick. Jobbet verkade jätteintressant, men jag tänker att det inte var meningen den här gången. Ofta tänker jag så, att universum nog har koll på mig och det jag vill ha just i stunden kanske inte ändå är rätt och därför får jag inte det. Nån annan som tänker lika?

Regeringen föll

I lördags blev Jussi Halla-aho vald till Sannfinländarnas nya partiordförande och i dag har Samlingspartiet och Centern meddelat att de inte kan fortsätta regeringssamarbetet med ett parti som leds av honom.

Jag måste erkänna att jag faktiskt är lite förvånad. Det senaste åren har det skett en förskjutning som lett till att rasism blivit "rumsrent". Det är få politiker i regeringspartierna som tagit avstånd till rasismen och rasistiska uttalanden.

Men nu hände det. Jag känner att det är för tidigt att glädjas men jag är glad över att våra politiker ändå har nån sorts ryggrad. Det är nämligen farligt att flörta med rasism och högerextremism.

För 1,5 år sen skrev jag den här dikten som en del av en kortare diktsvit. Jag är glad över att jag just i dag kan säga att den här dikten inte stämmer. Inte just i dag alltså.

regeringen föll inte
    blev inte fälld
 
gubbar har inte blivit lärda
    att falla
    att fällas
 
män
 
de behöver inte
    avgå
    förnedras
    försvinna
 
men det betyder inte att
andra inte kan
    falla
 

Nu ska det bli minst sagt intressant att se vad som händer i den finländska politiken till näst. Lyckas de skrapa ihop en ny regering eller blir det nyval? Inte kanske precis det många tänkte inför Finlands 100-årsjubileum kan jag tänka mig. Hur tror du att det kommer att gå? Jag vågar spekulera noll, känns som att vad som helst är möjligt just nu.

Resor som förändrar en

För tio år sedan åkte jag iväg på min första längre resa långt bort. Då var jag nästan fyra veckor i Australien och hälsade på en kompis. Två år senare åkte jag ensam för fem månader till Latinamerika. Jag hade nyligen blivit politices kandidat och ville ta en studiepaus och jag ville lära mig spanska.

Jag var tjugotvå år och hade nog ingen aning om vilken resa som väntade på mig. I dag förstår jag inte heller hur jag verkligen vågade åka i väg, jag tror faktiskt att jag inte ens var speciellt rädd eller nervös? I dag är jag glad över att jag var så ung och orädd och "bara" åkte.

På seglats från Colombia till Panama.

Den fem månader långa resan blev (utan att jag visste det) startskottet för en helt annan sorts resa: min författarresa. Mamma brukade flera gånger efter resan säga att jag måste skriva om mina upplevelser men jag visste inte riktigt hur eller vad. När jag 2013 flyttade till Berlin och plötsligt hade massvis med ledig tid visste jag att jag måste börja skriva.

Min resa 2009 började i Ecuador och det blev också i Ecuador min berättelse landade. Själv besökte jag sammanlagt tio latinamerikanska länder under mina fem månader, men jag tänkte att det blir för mycket att ta in i romanformat så Erika fick nöja sig med att resa runt i Ecuador.

Titicacasjön i Bolivia.

I dag läste jag slut min kompis Hillas bok (på finska) om hennes ettåriga resa i Latinamerika. Hilla har valt en annan väg än jag – i stället för att skriva en roman har hon skrivit en mer traditionell reseberättelse om sina upplevelser. Vi kände inte varandra då när hon åkte i väg och vi hade inte exakt samma rutt eller tidsplan, men ändå fanns det så mycket jag kände igen mig i i hennes reseberättelse.

De eviga bussresorna, möten med nya människor, oväntade situationer och helt enkelt den enorma glädjen av att få lära sig ett nytt språk och uppleva nya kulturer. Ibland måste jag ta en paus i läsningen för att tänka tillbaka på min egen resa och det var nästan som om jag i huvudet diskuterade med Hilla och jämförde mina upplevelser med hennes.

San Blas-öarna i Panama.

Både Hillas resa och min resa har förändrat oss på sätt ingendera av oss förstod under själva resan. Och verkligen inte inför. Vi förälskade oss båda i Latinamerika men lärde oss så mycket av oss själva under de hundratals timmarna i buss. När jag läste Hillas bok levde jag med i svängarna och tänkte tillbaka på min egen resa. De sista meningarna fick mina ögon att tåras och känslorna att välla fram.

Det är ungefär den känslan jag har försökt skapa i Vad heter ångest på spanska? – visa hur det är att resa långt bort för att hitta sig själv. Det är också det jag valde att skriva om i mitt debutantporträtt i Svensk Bokhandels katalog med höstens böcker. Det är alla resor jag gjort som format mig och det är en resa jag skickar Erika på i boken.

Vissa resor är så mycket mer än att åka från plats A till plats B. Vissa resor förändrar en för alltid. Och vissa resor lämnar en aldrig. Jag är så glad att jag "konserverat" en pytteliten bit av de tankar och känslor en kan känna under sådana resor i min debutroman.