En mör debutant

Aldrig i livet trodde jag att alla dessa bokroligheter skulle ta så mycket på krafterna. Men jag är helt slut. Tänk att det här som är så spännande och kul kan vara så tungt? Och jag är hungrig konstant. I och för sig är jag alltid hungrig, men nu har jag varit extra mycket hungrig.

Den här veckan har verkligen allt hänt. Allt. Fotografering, omslagsförslag, fotografen som skickade 24 foton, träff med redaktör och marknadsföringsgrejer. Samtidigt som jag har jobbat på mina LittSkap-antologitexter och kommenterat några andras texter. Jag börjar bli helt snurrig.

Ny frisyr och ölörhängen.

Ny frisyr och ölörhängen.

I dag var jag i nästan tre timmar på mitt förlag. Först snackade min redaktör Amanda och jag om manuset och vad som ännu behöver slipas (ja efter fyra år finns det fortfarande saker som kan bli bättre). Amanda har verkligen skarp blick och vi kom fram till mycket viktigt och bra. Nu är det "bara" att omvandla snacket till romantext. Men jag vet att det blir jättebra så jag är motiverad!

Efter att vi snackat klart om manuset pratade vi om omslagsförslagen och skrev ner några ändringsförslag till illustratören. Det kommer att bli så himla snyggt, kan knappt vänta på att få se slutresultatet. Eller att få visa det till er. Men om en dryg månad eller så!

Till sist blev det ännu snack om marknadsföring och bokmässa och sånt med Andrea. Hon är en idéspruta som alltid är glad (också då hon säger att hon inte är glad). När jag sa att jag börjar ha svårt att smälta allt som händer sa hon att jag alltid kan återkoppla med henne, så fint! <3

Andrea är så rätt kvinna på rätt plats.

Andrea är så rätt kvinna på rätt plats.

Jag kan inte understryka det nog – jag är så otroligt glad och tacksam över att få jobba ihop med unga, smarta och drivna kvinnor som Amanda och Andrea och överlag med Förlaget.

Nu hoppas jag att jag lyckas somna i kväll. Nästan alla kvällar den här veckan har jag snurrat runt i sängen tillsammans med alla tankar. Känner att jag behöver processa allt för att hänga med. Så jag är verkligen mör men väldigt glad också. Jag lever ju liksom drömmen.

Jag vill inspirera dig

Okej, förlåt för ganska töntig och klyschig rubrik, men det är sant. Det finaste någon kan säga åt mig efter att jag skrivit ett inlägg eller postat nåt på Facebook eller Instagram är: "Så inspirerande."

Att jag började skriva skönlitterärt för fyra år sedan kan vara en av de bästa grejerna jag gjort i mitt liv (och då har jag gjort många väldigt bra grejer). Det handlar inte bara om skrivandet utan om att få göra något som är mitt eget, att få skapa något från tomma intet.

Efter det har jag blivit en sådan där jobbig typ som prackar på sin diet till alla – förutom att min diet är mycket hälsosammare än typ 99,9 procent av dieterna. För min diet handlar om att tillåta sig själv att skapa, att göra något kreativt. Jag tror verkligen att det gör gott för alla. Vad slutresultatet blir spelar absolut ingen roll, men jag tror det är viktigt att alla har något eget.

Därför började jag också med mitt inspirationsbrev förra hösten. Jag vill så gärna peppa och inspirera andra. Nästa vecka skickar jag ut mitt femte brev (med länkar till alla tidigare brev) och blir superglad om du vill prenumerera.

Brevet innehåller alltid en skrivövning och en text skriven av mig som jag inte publicerat nån annanstans. Jag kallar det för en deluxeversion av bloggen och om ens en person blir inspirerad av mitt brev har jag lyckats. 

Prenumererar du redan, vad tycker du om brevet?

P.S. Missa inte mitt inlägg på Debutantbloggen i går – det handlar om att tro på att ens tid kommer.

Omslagsförslag!!!

Författarveckan levererar. I morse vaknade jag till ett mejl med omslagsförslag. Därav tre utropstecken i inläggsrubriken. Det är så coolt att se nån tolka mitt verk – se vad illustratören valt att lyfta fram, vilka detaljer hon fäst sig vid.

Jag kan ju så klart inte visa nåt eller säga nåt mer. Men iiihhhäääähhuuuh sammanfattar ganska bra mina känslor just nu. H: författarn som är bra på att lägga ord på känslor

En samlarbild från februari 2014 i Ecuador får illustrera fiilisen. Lite så här känns det. Jag gungar tryggt in i bokvärlden men ändå känns det som om jag skulle vara i fritt fall. Iiiihhh!

En samlarbild från februari 2014 i Ecuador får illustrera fiilisen. Lite så här känns det. Jag gungar tryggt in i bokvärlden men ändå känns det som om jag skulle vara i fritt fall. Iiiihhh!

Författarvecka!

Helgen kom och gick. I lördags promenerade jag med Lina, drack vin med Lina och gick sedan iväg på middag och kalas. Vi firade Mirjam som blivit klar med studierna och fått ett nytt jobb. Det var sjukt roligt men i går var jag extremt mör. Bilden nedan är också den enda publicerbara här på bloggen, vi hade gradubingo! (För svenskar: gradu är samma som D-uppsats.)

Men. Ny vecka, nya tag och den här veckan är det en äkta författarvecka för mig. I dag hade jag lunchdejt med min littskap-handledare. Vi pratade om mina tre texter som jag ska ha med i vår antologi för Litterärt skapande. Det var ett bra samtal och jag börjar äntligen känna att jag kan andas lite lugnare när det kommer till de texterna.

Alltså jag förstår inte varför, men uppenbarligen skriver jag mycket hellre tvåhundra sidor än tio. Nu har jag då i stället skrivit tre kortare texter, känner mig mycket mer bekväm med det riktigt korta formatet. Min längsta text är nu drygt 7000 tecken, som längst har den varit 17 000. Så över tiotusen tecken har fått ryka!

Ibland kan vi diskutera en menings existens i flera minuter. Ska den stå kvar, ska den strykas. I dag kom vi fram till att just den meningen fick stå kvar.

Ibland kan vi diskutera en menings existens i flera minuter. Ska den stå kvar, ska den strykas. I dag kom vi fram till att just den meningen fick stå kvar.

Men författarveckan då? I morgon fortsätter den med den omtalade fotograferingen. TACK för alla kommentarer här på bloggen och Instagram. Med sällan skådad iver kommenterades det kring val av läppstift och jag blev så himla glad för varje kommentar jag fick! Valet landade (nästan unisont) på det vinröda läppstiftet. Nu måste jag bara bestämma mig för vad jag ska ha på mig.

Och på torsdag ska jag sitta ner med min redaktör och snacka om Vad heter ångest på spanska? En kunde ju tro att texten så här efter fyra års arbete är så gott som klar, men det finns ännu vissa grejer jag vill slipa på och ser verkligen fram emot att få diskutera texten. Det är som om att texten blir lite mer verklig då. Dessutom är det lättare att se bristerna då det uppstår en dialog med någon, att harva på med text ensam gör en galen till slut.

Dessutom kan det hända att jag den här veckan ska få se några skisser på omslag, can't wait! Hon som ska göra omslaget har läst manuset och gillade det, så det är i alla fall en bra utgångspunkt. Så en riktigt rolig och spännande vecka på gång.

Vad har du för planer? Ska du uträtta stordåd?

En trilskande text

Jag är en relativt rationell människa. Åtminstone gillar jag saker som är logiska och att det finns en förklaring till allt. Jag vill gärna gå ner på en praktisk nivå och förstå varför nåt funkar på ett visst sätt.

Ja då borde jag kanske inte skriva.

Jag har ändå försökt bli klok på skrivet. Komma på ett system som funkar för mig, bara för att inse att det inte finns ett system. Ibland funkar en grej, ibland en annan.

Just nu håller jag på med mina texter till vår antologi med Litterärt skapande. Jag skrev utkastet till en text i september och sen dess har jag filat på den. Flyttat meningar, skrivit några till, raderat en hel massa. Men det har hela tiden funnits en känsla om att texten inte är helt rätt. Att något inte funkar.

Så efter min förra handledarträff bestämde jag att jag skulle skriva om texten helt och hållet. Inte se på den senaste versionen utan börjar med ett nytt dokument, blank sida.

Och det hjälpte. Texten är fortfarande inte perfekt, men den är mycket bättre. I dag har jag igen flyttat runt på ord, läst texten hundra gånger högt för mig själv, låtit datorns talsyntes läsa texten för mig. Det är då jag hör vad som inte funkar, vad som sticker ut.

I morgon måste jag skicka texten till min handledare. Jag hoppas bara att hon också tycker att texten blivit bättre. Annars vet jag ärligt talat inte vad jag ska göra med den.

Det sjuka är att min andra text som ska med i antologin – den skrev jag på tio minuter på mobilen. Texten bara ramlade över mig. Visst har jag putsat lite i den sen dess, men väldigt lite. Dessutom har jag fått otroligt fin respons på den av både handledare och kurskompisar.

Ja ja, ibland är det lätt och en träffar rätt, ibland är det svårt. Men text (och antologi!) ska det bli. Måste bara flytta runt på några ord först. Och dricka lite vin. Det är viktigt i den här delen av processen (som i alla andra).

När jag höll på att bli riktigt galen på min text gjorde jag det enda rätta: gick ut på en promenad. Allt känns alltid bättre efter en promenad.

När jag höll på att bli riktigt galen på min text gjorde jag det enda rätta: gick ut på en promenad. Allt känns alltid bättre efter en promenad.

Fåfängan / hjälp mig!

På tisdag ska jag bli fotograferad för mitt författarporträtt. Av nån anledning känns det här som en väldigt stor grej. Jag hoppas ju att bilden kommer att spridas mycket i media (för att boken får synlighet) men så känns det också ganska festligt med mitt första författarporträtt. Liksom tänk nu, när det börjar bli dags för fotografier, ja då händer det på riktigt.

Det rosa läppstiftet och min blåvita tröja hade jag när Jon fotograferade mig för Debutantbloggen. Ska jag köra samma koncept igen?!

Det rosa läppstiftet och min blåvita tröja hade jag när Jon fotograferade mig för Debutantbloggen. Ska jag köra samma koncept igen?!

Nu funderar jag – vad ska jag ha på mig? Jag tror jag åtminstone ska ta min blåvita jacka/tröja som är nästan mitt signature-plagg (som jag köpt i Berlin). Men tror jag ska ha med mig några alternativ. Kanske min Marimekkoklänning eller nåt annat färggrant – vill definitivt inte vara klädd i svart.

Och nästa stora fråga: vilken färgs läppstift ska jag ha?! Har ju fått fnatt på läppstift och äger nu tre (haha, jag är en sån rookie) fina. Ett klassiskt klarrött, ett rosa och ett vinrött. Alla är ju fina men vilken är mest jag? Vad blir bäst? HJÄLP MIG!

Vinrött läppstift.

Vinrött läppstift.

Klarrött läppstift och en Frida.

Klarrött läppstift och en Frida.

I normalfall brukar jag inte bry mig så himla mycket om mitt utseende, är extremt low maintenance. Och skulle vi vilja ha ett äkta författarporträtt skulle jag ha smutsigt hår i en märklig knåka på huvudet, leggings och min Ecuador-tröja (vilket ju i och för sig skulle passa med bokens tema), men ibland vill också jag se representabel ut. 99 procent av tiden ser jag nämligen ganska rojsig ut.

Ja det här är ju sanningen.

Ja det här är ju sanningen.

Så mycket kärlek och en bokpodd

I går kväll vandrade jag i väg till restaurangen Tenho (som jag nästan bor granne till) för att fira den nya bokpodden Hietanen & Henrikson. Efter fem avsnitt kan jag säga att jag älskar den här podden.

Det kan hända att jag är lite jävig i och med att jag känner både Hietanen och Henrikson, men det är helt enkelt två otroligt smarta kvinnor som pratar böcker på ett inkluderande sätt.

Anne och Ida blir intervjuades av producent Kia Svaatichin. Det här är ett sant dream team.

Anne och Ida blir intervjuades av producent Kia Svaatichin. Det här är ett sant dream team.

Förutom att jag fick fira den fina podden träffade jag också en massa kompisar och bekanta och bara kände hur jag överöstes av kärlek. Det var så många som gratulerade mig för min bok och var allmänt så peppande och fina. Om det är så här redan nu – hur kommer det att bli när boken faktiskt finns? När det är releasefest? Alltså jag kommer ju att falla ihop i en pöl. En pöl av kärlek.

Så tack alla ni som säger fina saker live eller här på bloggen, det betyder så otroligt mycket för mig att det finns så många där ute som följt min resa och hejar på mig. "Jag ser så fram emot att läsa din bok", sa Kia just innan jag gick hem från Tenho i går. Inombords svallar en liten panik, men mest ganska mycket stolthet och glädje.

Men tillbaka till Hietanen & Henrikson – har du lyssnat på podden? Om inte, gör det omedelbumbs!

Mitt i intervjun kom Carita Mannerheim, Svenska Yles nya kulturjournalist, upp på scen och tog över intervjun.

Mitt i intervjun kom Carita Mannerheim, Svenska Yles nya kulturjournalist, upp på scen och tog över intervjun.

Mina sämsta dejter

Alla hjärtans dag är här – Facebook har påmint mig genom att tipsa att jag ska överraska min älskling med en överraskningsresa till Venedig så att vi kan pussas där. Nå som ni vet så finns det ingen att pussas med just i dag och det kanske finns andra singlar där ute som bara vill spy över alla rosa ballonger och hjärtan.

Därför tänkte jag att vi kan väl skratta åt riktigt dåliga dejter? Själv vill jag inte ens tänka på hur många dåliga dejter det blivit genom åren (svar: många) men det finns ju några som faktiskt borde få plats i historieböckerna. 

För jag brukar alltid säga: det värsta som kan hända på en dålig dejt är att det blir en rolig historia – i dag har jag så många att jag kunde fylla en bok. I dag tänkte jag berätta om två.

Den första var en regnig dag i augusti 2011. Jag hade precis bestämt att jag skulle ge nätdejting en chans till. På den tiden fanns inget Tinder utan det var hederlig nätdejting som gällde. Jag hade snackat med en läkare (!) som verkade sportig och ambitiös men allt började gå snett när vi skulle bestämma dejtplats. Senast vid det här skedet borde jag ha backat, men nej.

Han hade tight schema den dagen, han skulle studera och sen vidare på något annat men han skulle hinna med en kaffedejt. Han föreslog Böle station. För den som inte varit i Helsingfors kan jag berätta att det är ungefär sista stället där en ska gå på en dejt.

Det ösregnade när jag tog bussen till Böle och kände smått på mig att det här inte kommer att bli bra. Vi träffades och känslan förstärktes. Han var iklädd träningskläder – inte så där snyggt som många i dag – utan hederligt slitna träningsskor och nån sorts träningsoverall. Jag minns faktiskt inte exakt.

Vi gick upp till andra våningen till en indisk (?) restaurang och drack Liptons Earl Grey ur fula tekoppar och jag tror inte vi hade något att prata om. En knapp timme senare sa vi hejdå och sågs aldrig igen.

Det låter kanske inte så farligt men det är en av de märkligaste upplevelserna jag varit med om tills för en tid sedan då jag hade lunchdejt med en kille. Han verkade lite märklig inför så jag får väl skylla mig själv för att jag över huvud taget skulle träffa honom.

Vad jag än sa under dejten ville han ha statistiska bevis, exakta siffror. Jag kunde inte konstatera något om samhället utan att slänga fram bevisen så att säga. Men vänta, det blir bättre (eller egentligen mycket sämre).

I något skede kom vi in på våld mot kvinnor och han sa att han hade tittat på våldtäktsstatistiken i Finland och "den kan ju inte stämma, det kan omöjligen göras så många våldtäkter i Finland". Han hade räknat ut att om statistiken stämmer blir varje finländsk kvinna våldtagen i medeltal 1,9 gånger under sitt liv (eller hur det nu var) och det här kunde ju absolut inte stämma enligt honom (alltså suck!!). 

Jag försökte argumentera enligt bästa förmåga, men han fattade verkligen noll. Jag förstår faktiskt inte varför jag satt kvar så länge. Till slut steg jag upp och sa "den här dejten slutar nu" och så gick jag iväg.

Ja håhå. I kväll finns det ingen risk för en dålig dejt, jag ska nämligen på massage! Jag tänkte också unna mig lite sashimi på lax och avokado och kanske ett glas vin. Och så ska jag dejta mina bästa personer – mina karaktärer.

Hur har din sämsta dejt varit? 

Minen hos en människa som tröttnat på dåliga dejter.

Minen hos en människa som tröttnat på dåliga dejter.

Måndag är ändå måndag

En av de vanligaste grejer frilansare/företagare säger är att de aldrig har nån söndagsångest och att måndagar är så mycket bättre när de inte längre jobbar "normalt" 9–17. Visst, det kan jag hålla med om. Jag kommer ihåg att jag hösten 2011 hade åtta måndagar i rad då jag började klockan 5 på morgonen och det var ju inte så speciellt kul. Min jobbsituation är definitivt mycket bättre nu.

Men vet ni. Jag tycker fortfarande att måndag är måndag. Jag studsar inte upp ur sängen med ett leende på läpparna redo för en ny vecka. Snarare grymtar jag nåt och vill helst sova vidare. Det handlar kanske i och för sig mer om att jag verkligen inte är nån morgonmänniska alls.

Just den här måndagen förgylldes av lunch med Bianca och promenad med en ny människa som jag ren tycker så otroligt mycket om!

Just den här måndagen förgylldes av lunch med Bianca och promenad med en ny människa som jag ren tycker så otroligt mycket om!

Med allt detta sagt är jag ju ändå otroligt nöjd och glad över att själv få styra över mina arbetstider. Jag behöver ju inte jobba på måndagar mellan 9 och 12 om det inte funkar (och väldigt sällan gör jag det heller). Jag kan i stället jobba lite senare eller – hör och häpna – en annan dag. Ja ja, så jag ska sluta gnälla nu.

Hur är det måndagar och dig? Kommer ni bra överens?

Manusinskick och tusen tankar

Den här helgen har varit bra på väldigt många sätt. Jag har läst igenom mitt manus för kanske femtionde (hundrade? tusende?) gången. Sett saker som behöver bli bättre och gillat det mesta. För en dryg timme sedan skickade jag in den nyaste versionen till min redaktör och ser fram emot att få prata vidare med henne.

Det måste väl vara det lyxigaste just nu – att jag har en redaktör som jag kan diskutera med. En text kräver jobbiga frågor (helst ställda av någon annan) för att den ska kunna bli så bra som möjligt.

Jag har läst mitt manus på dator, på papper, på Kindle, på iPad …

Jag har läst mitt manus på dator, på papper, på Kindle, på iPad …

Nu börjar jag också inse att folk verkligen kommer att kunna läsa och sedan kritisera. Får lite hjärtklappning när jag tänker på framtida recensioner och är glad över att det ännu finns tid att slipa på texten. Det är för övrigt ett bra trick när en läser sin egen text: bara tanken om att nån annan (tänk gärna på en specifik person) ska läsa hjälper en att se missar och svagare partier!

I övrigt har helgen fört med sig en matchvinst, spontanhäng med Frida och en städad lägenhet. Jämfört med hur deppig jag kände mig förra veckans söndag är det som om jag nu skulle leva ett annat liv. Det är väl värt att komma ihåg också – efter depp kommer ofta pepp.

I torsdags hade jag också träff med min handledare och kom till många viktiga insikter, men det får bli ett inlägg i sig. Det häftigaste med hela det här skrivandet är ändå att det hela tiden händer nåt i mig fastän det ofta känns som att allt går så långsamt. Är ju trots allt bara fyra år sedan jag började skriva och nu jobbar jag ihop med min redaktör.

Så alla ni där ute som drömmer – kämpa vidare! Det kommer att hända om du vägrar ge upp. Rebecka Edgren Aldgren skrev också ett superbra inlägg om just det här på Debutantbloggen. 10 procent talang, 90 procent hårt arbete. Kan inte annat än hålla med.

Vad gör folk hela dagarna?

När jag var liten älskade jag Richard Scarry-boken Vad gör folk hela dagarna? – jag liksom tröttnade inte på den. Det måste väl vara urtypen av blogginlägget där en går igenom sin arbetsdag. Maria gjorde det för ett år sedan, Jennifer gjorde det förra veckan och nu tänkte jag att jag kunde ge en sammanfattning av en arbetsdag – nämligen den som är på gång just nu.

Jag vaknade vid 9, lite sur och tvär som jag brukar vara om morgnarna. Jag duschade och fixade mig inför ett seminarium på Sveriges ambassad. I samband med morgonbestyren twittrade jag för Debutantbloggen och tog ett foto för Debutantbloggens Instagramkonto som jag publicerade under spårvagnsresan till centrum.

Ett litet konstruerat stilleben för Instagram. Fick gräva fram manusbuntarna.

Ett litet konstruerat stilleben för Instagram. Fick gräva fram manusbuntarna.

Klockan 11 började seminariet Åtgärder för en inkluderande arbetsmarknad. I en dryg timme satt jag och knackade oavbrutet på datorn – har numer övergått till att anteckna på dator i stället för hand (förutom vid intervjuer). Då går det mycket fortare att skriva artikeln, halva jobbet är ju liksom redan gjort.

Efteråt var det dags för (jättegod!) mingellunch då jag mest smög omkring på Sveriges ambassad och beundrade rummen och utsikten mot havet. Det skulle ha bjudits på vin, men till min stora förvåning höll jag mig till vatten.

Te ur extrafint porslin!

Te ur extrafint porslin!

Efter lunchen promenerade jag i väg med planen att sätta mig på ett kafé för att skriva ut artikeln från dagens seminarium. Min vandring slutade på översta våningen i Kampen (ville vara nånstans med mycket ljus!).

Wifit fungerade inte, så jag skrev 7500 tecken om förmiddagens seminarium i racerfart. Ingen piska är lika bra som att det inte går att logga in på Facebook, hehe. Efter det har jag låtit texten vila, jag ska kolla på den i morgon, göra justeringar och sedan översätta till finska.

Försökte lite nonchalant ta några bilder, men tyckte det var ganska pinsamt, haha!

Försökte lite nonchalant ta några bilder, men tyckte det var ganska pinsamt, haha!

När jag blev "klar" med artikeln kopplade jag datorn till mobilens wifi och började svara på mejl om både det ena och det andra. Bland annat gällande Nylands litteraturförening (ser nu att jag borde uppdatera startsidan, kanske jag gör det efter att jag publicerat det här inlägget). Jag svarade också på en mejlfråga jag hade fått gällande publicering och hur en ska väcka förlagens intresse (kort svar: ge inte upp).

Sedan publicerade jag min senaste artikel för Addeto – en artikel där jag lyckats klämma in det finska inbördeskriget, Finlands relation till Sovjet, "tvångssvenska" och Skam. Riktigt intressant om jag får säga det själv. Sedan publicerade jag ännu texten (på finska och svenska) på Addetos Facebook-sida. Jag mejlade också artikellänken till intervjuobjektet.

Nu är klockan snart fyra och jag känner mig lite hyper, har haft lite svårt att komma i gång med rutinerna men i dag har jag verkligen fått mycket gjort, yay! Däremot önskar jag att jag skulle få en ordentlig skrivdag så småningom. Jag behöver kontinuerlig tid för att kunna koncentrera mig på ett manus. Det är svårt för mig att koncentrera mig på skrivet när det är tusen andra saker jag ska ha koll på.

Vilket väder! VILKET VÄDER!

Vilket väder! VILKET VÄDER!

Men jag har verkligen ingen "normal" arbetsdag – dagarna varierar så otroligt mycket. De senaste veckorna har jag märkt att mycket av min tid går åt till mejl, sociala medier och annat "internettjafs". Det mesta är ju faktiskt nödvändigt, men ibland känns det som om jag inte åstadkommer något på riktigt. Bara länkar hit och dit, laddar upp det ena med det tredje. Nån annan som känner igen sig?

Hur ser dina arbetsdagar ut?

Nytt hår!

I somras kapade jag av mitt extremt långa hår (bildbevis längre ner) som någon sorts reaktion på singellivet. När något förändras i ens liv utan ens egen vilja, vill en gärna påverka något annat. Gärna något så konkret som hår. Och faktum är att det långa håret absolut behövde kapas av.

Nu hade det igen gått väldigt lång tid sedan mitt förra frissabesök (är verkligen sämst i världen på att gå till frissan, måste bli bättre) så det började vara dags. Mitt hår blir lätt risigt i topparna och det började vara någon konstig mellanlängd. Inte speciellt långt, och inte speciellt snyggt heller. Det bara hängde.

Inom kort ska det tas ett författarporträtt på mig och då vill jag ju gärna se någorlunda fräsch ut – inga risiga toppar på det fotot, tack! Eftersom min nya favoritfrissa flyttade till Lahtis frågade jag på Facebook om frissatips och i dag blev det äntligen dags.

Skulle du köpa en bok av sådan här författare?

Skulle du köpa en bok av sådan här författare?

Jag minns inte när mitt hår senast varit så här kort men jag gillar det verkligen. Firade med att köpa ett nytt läppstift också. Börjar ju snart bli guru på det här med läppstift. Har alltså gått från att typ aldrig ha läppstift till att så gott som alltid ha läppstift då jag sminkar mig (vilket inte är alls varje dag).

Så vad tycker du? Blev det en bra klippning? Kommer jag att vara representativ på författarporträttet? Kommer jag att sälja skitmånga böcker nu för att alla tycker jag är så snygg? H: humoristen

Alltså VEM är den där människan med det långa håret?! Till höger Maria.

Alltså VEM är den där människan med det långa håret?! Till höger Maria.

Det här med kärlek

Kärleksbloggen här igen. Jag funderar om jag verkar väldigt needy när jag skriver att jag gärna skulle vilja träffa nån att bli kär i – eller om jag bara är ärlig och dum nog att inte skämmas för det? De flesta (obs inte alla!) vill väl ändå gärna hitta någon att vara kär i?

Sen kan det ju ibland kanske låta som att hela mitt liv kretsar kring kärlek och icke-kärlek men så är det ju inte riktigt. Men alltså söndagar då en är lite dagen efter känns extra jobbiga. Då vill jag ju helst bara kramas, berätta dåliga skämt och kolla en film ihop.

Liksom vem skulle INTE bli kär i en människa som läser Runeberg på fest?! Ehehe. Foto: Jennifer.

Liksom vem skulle INTE bli kär i en människa som läser Runeberg på fest?! Ehehe. Foto: Jennifer.

Vissa söndagar (och andra dagar) känns det så förbannat hopplöst och jag tänker att ingen nånsin kommer att älska mig igen. Sen rycker jag upp mig och tänker att klart som fan att nån kommer att älska mig. Jag är ju fantastisk. Helt på riktigt. Jag vet ju det men ändå slår det snett i huvudet ibland.

Och faktum är att jag mår hur bra som helst för mig själv och jag behöver verkligen ingen man som ska komma och rädda mig, men visst skulle det vara kul att få bli riktigt galet kär i nån. Att känna det där pirret och gå omkring med ett fånleende.

Får väl bara fortsätta ha ögon och hjärta öppet så händer det förr eller senare. Att jag blir kär i nån som blir kär i mig. Vad är ditt bästa trick för att våga tro på kärleken och att allt kommer att lösa sig till slut?

En fin bild från lördagens fest, också Jennifers bild!

En fin bild från lördagens fest, också Jennifers bild!