Från hotell till hotell

Ibland är livet lyxigare och lite roligare än andra dagar. Just nu är det så. I går checkade Steffi och jag in på Clarion i Helsingfors. När jag köpte min staycation-natt passade jag på att köpa en natt till så vi kunde njuta av hotelliv tillsammans med Steffi som är på besök. Vi badade bastu, simmade, åt supergod middag och drack en drink i skybaren. På alla sätt himla himla bra. 50 euro för en natt är verkligen ett kap!

I morse vinkade jag hejdå till Steffi som tog färjan över till Tallinn (hon kommer tillbaka nästa vecka, så får prata lite mer tyska, jej!). Själv traskade jag mot tåget till Åbo där jag landar om en dryg timme. Det är dags för årets sjätte och sista LittSkap-helg och jag är så peppad. I morgon ska vi diskutera min text och på kvällen är det dags för julfest.

Hejhej, här sitter jag och mitt nya läppstift på tåget.

Hejhej, här sitter jag och mitt nya läppstift på tåget.

Jag har lite svårt att förstå att hälften av Litterärt skapande redan gått, det var ju inte alls länge sedan jag åkte till Åbo för första gången?! Men jag är så otroligt glad över att få gå den här kursen och vara en del av vår fina grupp.

Är det nåt du undrar över kursen? Fråga gärna! Inser också nu att jag glömt bort att svara på en fråga om jantelagen, svar coming up så fort som möjligt! Som sagt, just nu rusar livet framåt och jag gör mitt bästa för att hänga med.

Pizza

I tre kortare (och av varandra oberoende) texter jag skrivit på sistone finns en gemensam nämnare – i alla texter har det figurerat pizza. Alltså pizza. Vi kanske kan dra slutsatsen att jag gillar pizza? Eller att det helt enkelt fungerar bra i text. Nästan lika bra som på riktigt.

Mmmm pizza!

Mmmm pizza!

Överlag är det ju intressant vilken mat eller vilka drycker som figurerar i en text. En testläsarkommentar på Vad heter ångest på spanska? var att det dricks så mycket öl i den. "Måste de hela tiden dricka öl?" Mitt uppenbara svar: ja. Det är en del av historien. Men visst kan det vara bra att akta sig för att ha för mycket liknande scener (eller för mycket öl).

Vilken mat eller dryck skulle du helst skriva eller läsa om?  

P.S. En av pizzatexterna kommer i nästa inspirationsbrev som är på kommande! Så prenumerera på brevet om du inte redan gör det. Blir också annat bra än pizza, jag lovar!  

Rusar hit och dit

Helgen var en enda stor fest känns det som. På fredag var det sushi med mitt gymnasiegäng, på lördag författarintervjuer på Arbis på dagen, snabbdejt med Elisa som bor i Tyskland, Fridas 30-årsfest och så ännu blixtvisit till en lillajulsfest innan jag lade mig tidigt för att stiga upp tidigt på söndag morgon för att spela handboll –mitt lag vann matchen med ett mål!

Hemlagad sushi är så himla gott – och tusen gånger billigare än på restaurang.

Hemlagad sushi är så himla gott – och tusen gånger billigare än på restaurang.

Så med andra ord har jag haft fullt upp. I dag firar Finland 99 år självständighet men för en frilansare/företagare är det här nästan som alla andra dagar (speciellt när jag jobbar med folk i övriga Norden – de har ju vanlig arbetsdag). Dessutom har jag sparkat i gång örhängsfabriken inför julmarknadsförsäljning, kommer i år att sälja mina örhängen den 16–18 december på Kabelfabrikens julmarknad!

Det var så roligt att få intervju Hannele Mikaela Taivassalo, Minna Lindeberg och Sanna Tahvanainen i lördags!

Det var så roligt att få intervju Hannele Mikaela Taivassalo, Minna Lindeberg och Sanna Tahvanainen i lördags!

Har firat självständighet med promenad i härligt väder, i ugnen bakas ett bröd och i kväll ska jag se slottsbalen med Frida och Hanna. För svenska läsare: här i Finland firar vi självständighet genom att se på ungefär tusen personer som skakar hand med presidenten och sedan trängs på dansgolvet i presidentslottet. Det här kalaset visas alltså på tv! Det låter helknasigt, ändå ser jag på det så gott som varje år.

Just nu har jag lite svårt att hänga med i hur fort tiden rusar fram, men jag får bara fortsätta rusa med. I morgon får jag finbesök från Tyskland/England och på fredag blir det äntligen Litterärt skapande i Åbo. Mycket på g, ska försöka hinna med bloggen mellan varven.

Glad självständighet alla fellowfinländare!

Författarintervjuar på Arbis i morgon

I morgon (lördagen den 3 december) ska jag diskutera skrivande och böcker med Hannele Mikaela Taivassalo, Sanna Tahvanainen och Minna Lindeberg under Nyländsk författarmatiné på Helsingfors Arbis. Det är första gången jag får äran att intervjua författare på scen och tycker det ska bli så roligt.

Klockan 14–16 i morgon alltså. Kom! Utöver intressanta diskussioner bjuds på böcker till specialpris. Ses vi i morgon?

... och nu då?

Vilken märklig känsla det här. Jag behöver inte skriva i kväll. Jag behöver inte skriva i kväll. Jag behöver inte skriva i kväll. Jag har fått upprepa det några gånger för mig själv i dag.

Just nu är jag faktiskt så trött att det inte skulle bli speciellt bra, men skulle det fortfarande vara november och NaNoWriMo skulle jag skrapa ihop ett antal ord. Väldigt många dagar i november hade jag noll lust, men jag skrev ändå. För innerst inne vill jag ju också de dagar då det smakar trä. Det om något är väl det ultimata beviset på att en hittat rätt grej?

Egentligen viskar en liten röst nu också att jag borde skriva. Inte så att jag skulle vara tvungen att göra det, utan just för att jag vill. Det spännande är att ju mer en skriver, desto fler idéer och tankar dyker upp. I går när jag skrev den sista scenen (en prolog, what?!) fick jag en idé för en uppföljare till Allt jag (inte) ångrar.

Men men, nu ska jag nu ta en litenliten skrivpaus och ladda batterierna. Redan nästa helg är det Litterärt skapande igen och jag ser fram emot det! Har saknat mina LittSkap-vänner. Dessutom ska vi diskutera min antologitext (det är min tur att ha textsamtal) och jag ser fram emot skarpa blickar på det jag skrivit.

Nåja, jag ska sluta svamla här och njuta av min lediga kväll. Om jag längre vet hur en gör? Tips? #miljöskadad

Jag gjorde det!

Med nästan tre timmars marginal passerade jag 50 000 ord i kväll. Jag gjorde verkligen det. Jag har skrivit ett råmanus på en månad. En enda dag av trettio skrev jag inte, alla andra dagar gjorde jag det. Är texten lysande? Nej så klart inte, men det är lättare att redigera dålig text än ingen text alls.

Jag blev faktiskt så rörd av att jag började gråta. Så många gånger under den senaste månaden som jag har tvivlat och undrat vad jag sysslar med egentligen. Men aldrig har jag tänkt tanken på att ge upp. För jag är ju inte en sån. Jag skriver och skriver och skriver tills andra ska få läsa.

Jag har ännu massvis arbete kvar med det här manuset, men just nu tänker jag bara vara jävligt stolt över att jag faktiskt gjorde det här. För andra gången skrev jag 50 000 ord på en månad. Det är ju nog lite sjukt. Landade slutligen på 50 075 ord (enligt NaNoWriMo:s officiella räkning 50 122, hmm?).

Men nu tar jag paus från Stella och de andra karaktärerna. Ska också bli riktigt skönt att säga hejdå till november. Den här månaden har verkligen bjudit på både toppar och dalar. Men nu: blicken stadigt riktad framåt. En månad kvar av de här (skit)året och så dags för 2017. Jag är så redo!

Att vara äkta

Vi vill alla bli berörda. Vi är nyfikna på människor, historier, livsöden. Vi vill ta del av berättelser. Men vi märker också direkt om något känns falskt, om det inte är äkta. Och då tenderar vi tappa intresset.

Jag märker det varje gång när jag är ärlig om mina tankar och känslor här på bloggen – plötsligt hänger många fler än normalt här. Inte så att jag annars skulle "ljuga" eller vara oäkta, men jag berättar så klart inte allt om mig (tack och lov!). Men genast när jag (eller någon annan) låter läsaren komma under huden väcker det reaktioner. Hen som läser blir berörd.

I går och i dag har jag deltagit i ett seminarium om sociala medier som jag ska skriva om för Nordvision. Det jag reagerade på gång efter gång under alla presentationer och diskussioner var att en idé kan vara hur bra som helst, men om den inte känns äkta för läsaren/lyssnaren/tittaren kommer det aldrig att slå igenom.

Att våga vara äkta och genuin kommer att leda till att mottagaren blir berörd. Det behöver inte alltid vara glädje, det kan också vara ilska och tårar. Men sånt som lämnar en fullständigt oberörd ger ju inte så mycket, eller hur?

Mer än yta

I morgon är det final för Masterchef Australia (mitt favoritprogram ni vet!). Jag har sett 62 (!!) avsnitt. Sammanlagt säkert 75 timmar (eller mer) på ett program om matlagning. Jag har skrattat, gråtit och imponerats. Känslan i den programmet är så äkta och varm att jag gärna har lagt alla dessa timmar av mitt liv på programmet. När jag fick veta vilka som är i final började jag gråta.

Det pratas så mycket om att sociala medier bara handlar om yta, men jag skulle vilja opponera mig. Visst finns det mycket yta också, men det är ju de som går på djupet och är äkta som slår igenom. Ett fint exempel är när Sandra Beijer berättar om sin break up och får över 800 (!!) kommentarer av läsare som vill ge henne kärlek. Fatta vilket stöd och vilken pepp. Kanske det finaste nånsin? 

Nu blev det här lite spretigt men jag hoppas att jag ändå lyckas förmedla det jag vill säga. Alltså var äkta och våga blotta också det som känns dåligt. Högst antagligen finns det någon som känner igen sig och känner sig litelite bättre för att få läsa om att någon annan går igenom samma sak.

Vad blev du berörd av senast?

Svältfödda på singelhistorier?

Ojdå, ni var nästan 500 som läste gårdagens inlägg om det jobbiga med singellivet. Sådana läsarsiffror är inte precis vanliga här inne så jag undrar om vi pratar för lite om ensamhet och hur det kan kännas efter att ett vi går sönder?

Själv har jag lätt ångest varje gång jag skriver något så personligt. Min tanke är verkligen inte att fläka ut mig (eller någon annan) här, utan skriva av mig och kanske kanske kanske kan jag hjälpa någon som kämpar med samma saker?

Vårt samhälle bygger väldigt starkt på en tvåsamhetsnorm och hör en inte till ett "vi" bestående av två är en ju lite konstig. Undrar hur många singlar som får höra frågor som "nåå, ska du inte träffa nån snart?" eller "hur kan nån som du vara singel, du är ju jättetrevlig/snygg/underbar". Inte speciellt konstruktivt eller hur?

Speciellt gråa dagar i november kan det kännas tungt att vara ensam.

Speciellt gråa dagar i november kan det kännas tungt att vara ensam.

Det är absolut ingen hemlighet att jag i framtiden vill vara en av två i ett vi men ärligt talat har det varit rätt skönt att vara bara jag det senaste halvåret. För det mesta har jag så galet tempo att jag inte ens skulle ha haft tid för någon nu. Och jag vill inte vara med någon bara för att inte vara tvungen att vara ensam.

Dessutom tror jag att saker händer sen när det är rätt tid för dem att hända. Nu ska jag försöka fixa ett slut på det här året med hedern i behåll. Det känns som om att jag har minuttidtabell fram tills att jag sätter mig på flyget till Argentina om exakt fem veckor. Varje gång jag vill gräva mig ner under täcket visualiserar jag mig själv i Buenos Aires med ett glas vin i +30 grader. I will survive.

Men ja – det jag ville skriva om är att vi kanske borde bli bättre på att snacka singelliv. Just nu håller till exempel Yle på att samla in historier, ska bli väldigt intressant att ta del av dem. Läs Hannah Norrenas utmärkta kolumn om nätdejting!

Du då – singel eller i ett förhållande? Och vad tycker du är bäst med singellivet/i ett förhållande?

Det svåraste med singellivet?

I dag har jag varit singel i ett halvår. Dagarna går och jag noterar till exempel att tandkrämstuben som köptes samma vecka som förhållandet tog slut också börjar ta slut. Symboliken i det här är ju fullständig nonsens, men det är ändå sånt jag lägger märke till.

Daniela frågade under frågestunden: Vad var det allra svåraste/jobbigaste med att bli singel? Nu ska du Daniela äntligen få ett svar!

Det jobbigaste var att förlora sin närmaste människa. Det finns inte längre någon som kan snacka igenom saker med mig här hemma. Speciellt när jag jobbar hemifrån och inte har så många kollegor så var det skönt att kunna debriefa med någon annan efter arbetsdagen. Han hejade också på mig när jag våndades med mitt skrivande och pushade mig vidare.

Alla människor behöver närhet och att plötsligt inte längre ha det är konstigt. Visst har jag ju en massa fina människor i min omgivning, men det är ju ändå inte riktigt samma sak. Och en kan ju inte slänga in sig i något nytt helt genast heller – eller det kan åtminstone inte jag.

Har en varit tillsammans i nästan fem år och bott ihop i ungefär 2,5 år är det så klart jättekonstigt att plötsligt vara för sig själv, men jag har ju bott ensam tidigare och varit singel största delen av mitt liv så det här är ju inget nytt. Men fyfan det är tråkigt att laga mat bara för sig själv. Haft noll inspiration att laga mat, blä!

Det blir väldigt sällan som en tror, men oftast blir det ju bra ändå.

Det blir väldigt sällan som en tror, men oftast blir det ju bra ändå.

Det bästa däremot är att jag har min frihet. Missförstå mig rätt nu, jag var också fri i mitt förhållande, men det är en annan sorts frihet som singel. Jag skulle knappast ha åkt till England (hade inte haft råd med det utöver vår planerade sommarresa) och jag skulle knappast vara på väg till Argentina om fem (!) veckor. Jag skulle kanske inte ha träffat en del människor jag träffat nu och gått miste om någon upplevelse – vem vet.

Ett uppbrott ändrar också en som människa. Klart att jag till stor del är samma människa som för ett halvår sedan, men det är också mycket jag lärt mig om mig själv och om livet som jag är tacksam över. Det här är världens störst kliché, men jag har verkligen vuxit och förhoppningsvis blivit en lite bättre typ.

Men det allra viktigaste: fastän det gjorde ont att det tog slut förstår jag också nu varför det gjorde det. Allt har sin tid och vi hade vår. Nu väntar andra äventyr och människor runt hörnet. Och jag tror att det kommer att bli hur bra som helst.

Krama sig fram

Är det något jag gillar så är det att hylla bra människor som gör bra grejer. Ofta råkar det bli kvinnor, men visst har jag också många bra och inspirerande män i min omgivning. Den "nyaste" mannen jag gärna vill lyfta är Världens bästa Karlsson och framför allt inlägget Tro att du är något.

Linn skrev ett inlägg om hur den kvinnliga avundsjukan bara är skräp – och jag kan bara hålla med. Sällan får jag lika mycket pepp och kärlek som av mina fellow kvinnor. Nästan alltid då jag postar något på Facebook är det mest kvinnor som står där med sina hejarop (visst, en del män också, men en majoritet är kvinnor).

Jag tror väldigt mycket på att en ska krama sig fram – inte armbåga sig fram. Det talade jag också om i något avsnitt i den sedermera pensionerade podden Projekt framgång. Är du snäll och sjysst kommer folk att vara snälla och sjyssta mot dig.

Lyft andra så lyfter de dig!

Förra lördagen sprang jag in i en gammal lagkompis från handbollen. Jag hade inte sett Anna på jättelänge och det var roligt att catch up och då fick jag också höra att hon nuförtiden designar väskor, hur häftigt? Blir alltid så inspirerad när någon gör sin egen grej och lovade Anna att jag skulle tipsa om henne här. Inte för att jag har så många läsare – det spelar knappast någon roll för hennes försäljning – men för att jag gärna lyfter bra typer som gör bra grejer.

Har tidigare också skrivit om mina idoler och fyra driftiga kvinnor. Jag kunde skriva om jättemånga till. Just nu är jag till exempel väldigt imponerad av Anna Jakobsson Lund som ska ge ut sin egenutgvina dystopitrilogi på engelska och Sandra Beijer som än en gång bloggar så ärligt och fint om sin break up. Båda är sådana som ser till att lyfta andra och därför tror jag också att de själva lyfter. Ger en kärlek så får en kärlek. Så enkelt är det.

Foto: Unsplash

Foto: Unsplash

En av de finaste grejerna jag fått höra om mig själv är av en kompis då hon hörde av sig efter att hon hört att mitt förhållande tagit slut: "Och jag tycker det är så otroligt starkt och fint av dej att du trots det har orkat peppa och uppmuntra alla andra hela sommaren, eftersom vi rör oss i liknande blogg- och instagramsfärer ser jag ofta dina fina kommentarer och är så imponerad av att du alltid sätter tid på att lyfta och heja på andra! Till och med nu under sommaren då du helt säkert haft helt tillräckligt bara med att försöka lappa ihop dej själv."

Själv känner jag att mår bättre då jag får lyfta och peppa andra. Det ger mig styrka och handlingskraft. Men nu är det din tur! Kan du inte tipsa mig om någon bra typ som jag kanske har missat? Eller någon du vill ge lite kärlek till?

Where does the love go?

Vi kan kalla det regression eller back to the roots men jag kollar på Sex & The City för jag vet inte hur månte gången. Just nu går den vardagskvällar på tv och jag bänkar mig lydigt i soffan som om det vore 2001.

Det finns många åsikter om den serien men jag tycker fortfarande den är så bra. Varje gång fastnar jag för något nytt. Nu har Carrie och Mr Big just gjort slut och Carrie är tillbaka i singellivet. I nästan varje avsnitt finns det något jag identifierar mig med och jämför med mitt eget liv.  

Visst, ganska långt ifrån det glammiga livet i New York, men singelliv och hjärtesorger lär vara ganska lika överallt. För några avsnitt sedan frågade Carrie: "When you break up, where does the love go?"  

Finns väl inget bra svar på den frågan. Får väl bara hoppas på att kärleken hänger runt nånstans i kroppen och väntar på att få komma fram när rätt person kommer emot. Om jag ska tro juloraklet Lotta är det en skäggig man i rutig skjorta och tighta jeans. Inte mig emot!

upload.jpg

Är du ett SATC-fan eller helt ointresserad av serien? Vilken serie brukar du återvända till?

P.S. Det är ju inte helt dumt att kolla på SATC medan en försöker skriva 50 000 ord chicklit på en månad!

November, det är du, inte jag

November. En månad väldigt få gillar. Det var ju rätt så fint när vi ännu hade snö och några soliga dagar men nu är det så grått att det känns som om all gråhet håller på att äta upp mig från insidan. Grått grått grått.

Men att gnälla på vädret är inte speciellt konstruktivt så jag ska försöka mig på något annat i stället. Kan ju konstatera att NaNoWriMo-tåget går som på räls – fastän det inte riktigt känns så. Jag håller fortfarande tidtabellen och har jag kommit så här långt ska jag väl klara av att komma i mål? Drygt 13 000 kvar nu.

Just nu har jag ändå kommit in i den obligatoriska fasen där jag känner att allt jag skriver är skit och att hela projektet är dumt och onödigt. Träffade en kompis i dag som frågade om det är bra eller dåligt att skriva under sån press. Tja, både och tycker jag. Tror faktiskt att texten skulle bli lika skit fastän jag skulle ge mig tre månader tid i stället för en.

Jag har inte heller glömt de obesvarade frågorna från frågestunden. Jag har bara haft noll energi över för bloggen, men hoppas den energin återvänder så småningom. Jag gillar ju verkligen att hänga här och läsa era kommentarer. Men just nu skyller jag lite på november och hoppas på bättre energinivåer framöver.

Hur tacklar du november?

Staycation

I ett dygn levde jag i en parallell verklighet när jag åkte iväg på min staycation. Faktiskt min första någonsin. En staycation är alltså en semester i den egna hemstaden. Tidigare i höst tipsade Lina på sin blogg om att det nyöppnade Clarion-hotellet sålde hotellnätter för 50 euro och jag var inte sen att boka en natt. Kan säga att jag inte ångrar det alls. Inte alls.

Det kändes nästan som om jag skulle ha varit utomlands, det finns ju en lite speciell stämning på hotell. Hotellet är riktigt nytt. Så nytt att det fortfarande sprang omkring gubbar med stegar och verktyg och fixade både smått och stort. Det störde ändå inte mig.

Jag blev otroligt väl bemött redan i receptionen och är så glad över att vi i Finland börjar bli bättre på det här med kundbetjäning. Jag tyckte ju att det var lite pinsamt att jag bokat en billig hotellnatt (VARFÖR skäms en för sånt, kan nån förklara, det var ju liksom inte min idé att hotellet skulle sälja billiga nätter?) men blev behandlad som en helt "vanlig" kund. Liksom så klart.

upload.jpg

Orsaken till att jag bokade min staycation var att jag skulle ge mig själv en liten belöning mitt i NaNoWriMo-projektet. En liten morot (och kanske piska) för att ge mig lite extra energi att orka månaden ut. I dag skrev jag i lobbybaren och uppenbarligen var det en bra idé med tanke på att jag skrev 2500 ord på 1,5 timme!

Redigerade också min antologitext som jag borde skicka till mina LittSkap-kompisar i morgon. Jag är fortfarande inte klar, men jag känner att texten lyfte några nivåer. Den första versionen var nog inte speciellt bra. Men jag har lärt mig att det är så jag fungerar. Hafsar ur mig skräp och så får jag redigera fram nåt bättre. 

upload.jpg

Jag trivdes så bra att jag inte riktigt ville åka hem. Tror jag ska gå till lobbyn och skriva en annan gång också. Som sagt, det är något speciellt med stämningen på hotell, kände mig så inspirerad. Utsikten från min tillfälliga office var så fantastisk att jag var tvungen att gå ut och fota lyftkranarna (kände mig som Peppe!). Tyckte också att det var lite symboliskt att Sofi Oksanen övervakade mitt skrivpass.

upload.jpg

I går kväll skrev jag i skybaren på sextonde våningen. Baren var proppfull och musiken på hög volym. Jag kände mig lite konstig när jag satt där med min laptop, men jag höll ju på med stor konst. Eller egentligen skrev jag en sexscen och hoppades att ingen som stod bakom mig kunde svenska, ehe.

Det kändes verkligen som om jag hade varit utomlands. Minus då ett gäng finska businessmän vrålade "nyt sitä shampanjaa" (hit me champagnen) vid bardisken. Nåja, det är väl smällar en får ta. Min syster Anna kom också på ett glas vin med mig så vi fick njuta av utsikten tillsammans. Kul med sällskap fastän jag är rätt bra på att underhålla mig själv. Speciellt när jag skriver saknar jag inte sällskap.

upload.jpg

Det jag gillade allra mest var gymmet (det var litet, men på sextonde våningen!), bastuavdelningen och simbassängen. Jag fick både bada bastu och simma i lugn och ro. Bassängens vatten är uppvärmt men själva bassängen är utomhus (det fanns ett nättak, men det regnade igenom).

upload.jpg

Det mest skrämmande var att den bortre ändan av bassängens botten var av glas – alltså kunde man i princip titta neråt och "njuta" av utsikten. Jag har lite höjdskräck så hade rätt mycket ångest där så måste simma snabbt snabbt förbi varje gång, haha.

upload.jpg

Jag åt också middag på restaurangen i går och var så mätt efter förrätt och huvudrätt att jag knappt kunde röra på mig. Frukosten i morse var också jättegod, mest imponerad var jag av möjligheten att kunna beställa en custom made-omelett. Det krävs liksom inte mycket för att imponera på mig.

Så jag kan verkligen rekommendera Clarion för alla som behöver hotell i Helsingfors. Och nej, det här inlägget är inte sponsorerat. Haha, I wish! Men jag tyckte så mycket om mitt hotelldygn att jag tror att jag ska göra det här till en tradition – alltid då och då åka på staycation för att skriva. Miljöombyte är alltid bra!

Har du varit på en staycation nån gång?

Halvvägs med min finlandssvenska Bridget

25 247 ord. Så långt har jag kommit i mitt NaNoWriMo-manus. Alltså exakt halvvägs in i den här knäppa utmaningen som går ut på att skriva 50 000 ord under november. Jag har fått några frågor utanför bloggen gällande Nano och mitt manus så jag tänkte att det skulle vara bra att klargöra vissa grejer.

Vad är det där chicklit?
En direktöversättning skulle ju vara litteratur för kvinnor (och ofta av kvinnor). En term som en del anser vara nedvärderande, själv har jag inga problem med att kalla det här chicklit. Mina tänkta läsare är ju främst kvinnor och min huvudperson är en kvinna, så ja, det är chicklit. Inte konstigare än så. Eller den korta beskrivningen: jag skriver om en finlandssvensk Bridget Jones.

Får vem som helst läsa?
Nej. Helt som vilken annan text som jag skulle skriva väljer jag själv vem som får läsa vad och när. Under själva tävlingen fyller jag själv i ordmängden (så det går ju att fuska om en är lagd åt det hållet) och i slutet ska jag ännu bekräfta ordantalet genom att copypastea in hela texten på NaNoWriMo-sidan, men efter ordräkningen sparas inte texten någonstans.

Varför göra det här?
Varför inte? Vissa dagar har jag verkligen noll lust att skriva men (med undantag för en dag, post-bröllop) har jag skrivit varje dag. Ofta skriver jag min dagsranson på en timme, ibland på 45 minuter. Blir allt jag skriver guld? Nej så klart inte. Men det skulle det knappast bli fastän jag skulle sitta tre timmar åt gången kanske två gånger i veckan. Och skulle jag jobba enligt den metoden skulle jag definitivt inte ha kommit upp till över 25 000 ord.

Vad händer efteråt?
Jag tar en paus från texten och vilar hjärnan. Efter en månad eller två plockar jag upp texten och läser den från början till slut och försöker klura ut vad jag behöver ändra – antagligen är det massvis. Men då har jag i alla fall en text att jobba med. Tusen gånger lättare än att stirra på en blank sida.

I väll ska jag fira med ett glas vin att jag kommit halvvägs och i morgon ska jag göra något extra roligt – jag ska nämligen på en staycation. Men mer om det i morgon!

En lugn söndag på lande

Ibland undrar jag om det händer lika mycket i andras liv som i mitt? Hela den här hösten har varit ett virrvarr av jobb, skriv, resor, fester, möten och nu när jag har några lite lugnare veckor börjar det sjunka in hur mycket jag faktiskt varit med om.

Efter att ha läst om utbrändhet bland annat på Linns blogg har jag blivit noga med att lyssna på mig själv. Verkligen tillåta mig vila mellan varven (vilket också betyder att bloggen fått lite dåligt med uppmärksamhet den här veckan, förlåt!).

Det går att pumpa på med fullt tempo en viss period, men det behöver absolut varvas med lite lugn. Just nu är jag på lande och det är så vintervackert och tyst här. Min ultimata vila och belöning kommer ju i januari då jag kommer att vara drygt två veckor i Argentina – längtar så! Jag har lite börjat kolla boende och planera resan, men ska skriva mer om det så fort jag har en tydligare plan.

Men ja, helt lugnt är det ju inte i mitt liv just nu. Det är ju trots allt NaNoWriMo-tider och jag har äntligen skrivit (nästan!) i kapp efter förra helgens svacka. Ligger knappt 300 ord efter och hoppas jag ska ta igen glappet i dag. Borde också redigera en text som jag ska skicka in till kurskompisarna på Litterärt skapande. Så det här med "lugn söndag" är ju lite hur en ser på saken, ehe.

Hur har din helg varit?

Frågor om mitt skrivande – här kommer svaren

Alltså ni vet inte hur glad jag blir över att ni som trillar in här på bloggen faktiskt ställer frågor när jag ber er göra det. Jag tänkte att det äntligen skulle vara dags för svar. I den här första delen fokuserar jag på frågorna kring mitt skrivande.

Malin frågar: Har du det helt tyst när du skriver eller har du på musik/tv i bakgrunden? Hur sitter du och vad gör du annat än skriver (dricker té kanske)?

Det finns inget entydigt svar. Ibland lyssnar jag på musik, ibland kan tv:n snurra på i bakgrunden, ibland är det tyst. Allra helst sitter jag faktiskt på kafé då jag skriver skönlitterärt, men nu under NaNoWriMo skulle det bli väldigt påfrestande att lyckas med det varje dag (och jag måste verkligen skriva varje dag).

Nu har jag faktiskt tyvärr fastnat i min soffa (inte alls bra, har bokat massage för i morgon för min axel som krånglar). Annars sitter jag vid mitt matbord som samtidigt är mitt arbetsbord. #tjugoniokvadratmeter

Däremot har jag ingen ritual kring mat eller dryck. Oftast dricker jag bara vatten, ibland kokar jag te. Vill jag kicka fantasin i gång dricker jag en öl eller ett glas vin.

Det viktigaste är att jag lovar mig själv att jag faktiskt ska skriva. Ofta utmanar jag mig själv – hur många ord skriver jag på 45 minuter eller på 60 minuter? Det är märkligt hur mycket en kan producera genom att tävla mot sig själv!

Inkku frågar: Var du bra på att skriva som barn? Var du den vars texter lästes högt i klassen? Eller när "växte" du till att bli skribent och journalist?

Hmm, minns inte faktiskt om mina texter har lästs högt? När jag gick i trean skrev jag nya ord till luciasången (som jag sjöng solo när jag var lucia, verkligen noll självbevarelsedrift i den åldern). Jag har alltid haft uppmuntrande moddalärare som hejat på mig och mitt skrivande.

Tror det viktigaste är att jag alltid verkligen gillat att skriva. Tror faktiskt inte att jag var den som skrev de bästa eller häftigaste historierna, men jag var den som alltid skrev. Mina journalistjobb och själva utbildningen på Soc&kom har naturligtvis hjälpt mig med mitt skrivande men det mesta som har med skönlitteratur att göra har jag lärt mig i processen med mitt första manus.

Och det här med att vara bra på att skriva. Tycker det är ett så krångligt begrepp. Ofta tycker jag faktiskt inte att jag är så himla bra på att skriva (eller har inte alls så fantastiskt språk och är inte lika träffsäker som många andra), men jag är effektiv och jag skriver. Det kommer en långt med.

Löjligt stolt i oktober 2014 när jag skulle skicka in mitt manus.

Löjligt stolt i oktober 2014 när jag skulle skicka in mitt manus.

Till hur många förlag skickade du ditt första manus och vilka förlag var det? Fick du svar från dem alla?

I första rundan hösten 2014 skickade jag till tre förlag om jag minns rätt. Det enda (stora) finlandssvenska som fanns då och så två svenska. De svenska refuserade inom en månad med standardrefusering, S&S refuserade efter fyra månader med kommentarer som jag bollade vidare till en lektör.

Foto: Unsplash.

Foto: Unsplash.

Hur långt har du kommit på Nationen? Är den färdigt skriven? Jag blev nyfiken på Saga-karaktären och vill gärna läsa mer! :)

Nationen var på testläsarrunda i augusti och jag fick många bra kommentarer som hjälper mig vidare. Jag ville ändå ta en liten andningspaus inför höstens Nano-projekt och valde att låta Nationen vila. Min plan är att redigera manuset klart för inskick till förlag under början av nästa år.

Och för alla som undrar var frågeställaren har läst om Saga – i mitt senaste inspirationsbrev hade jag med ett uppläst kapitel med Saga som är en av mina tre huvudkaraktärer i Nationen. Vill du också höra? Beställ brevet!

Så, det var alla frågor den här gången. Är det nåt mer du undrar är det bara att fråga på! Är alltid lika glad för kommentarer och frågor. Eller så får du supergärna klicka på hjärtat vid inlägget så vet jag att du gillar det jag skriver.

Ligger efter

Jag ligger efter med allt känns det som. Jobbade sjukt intensivt hela förra veckan och så världens finaste och roligaste bröllop på lördag och jag är helt slut som människa och försöker på nåt sätt få ett grepp om det här som kallas livet.

Jag och världens bästa stridspar Frida.

Jag och världens bästa stridspar Frida.

NaNoWriMo vållar också en hel del huvudbry. Jag kämpade mig just över 10 000 ord men i dag borde jag komma upp till 13 333 för att hänga med i takten. Mest oroar jag mig över att det mesta som jag skriver är dåligt. Riktigt riktigt dåligt.

Klagade lite till Malin på Facebook-chatten och hon sa att det hör väl till. Och så är det ju. Skapandets toppar och dalar är en del av processen och just nu krälar jag där på bottnen. Meeen det är ju länge kvar av november ännu och jag kanske kommer att vaska fram guld senare under månaden.

Nu gjorde jag faktiskt det man egentligen inte ska göra – jag gick bakåt i texten, fyllde på med sånt jag tycker att saknades och det känns som att tanken är lite klarare igen. Så nog ska jag väl komma i mål. Nästa vecka har jag dessutom planerat in lite extra pepp för mig, men mer om det en annan gång.

Tack förresten för alla frågor på förra inlägget, ska börja beta av dem så fort jag kommit ikapp med mitt övriga liv. Förhoppningsvis snart alltså.

Jag var klädd i denna underbara skapelse från E/S Design. Mer om det en annan gång!

Jag var klädd i denna underbara skapelse från E/S Design. Mer om det en annan gång!

A shitty first draft

Ett av de vanligaste (och kanske bästa?) skrivtipsen som finns är att bara skriva på och redigera sen. Och det är exakt det som NaNoWriMo går ut på. Att skriva, skriva, skriva. Bara vidare, framåt, ord efter ord.

Hittills har jag lyckats fylla dagskvoten varje dag, fastän starten har varit värsta möjliga med tanke på hur mycket annat jobb jag haft (jag skriver artiklar från morgon till kväll). I går skrev jag Nano-dagskvoten på 45 minuter och då kryper ju nog tankar in om hur kvaliteten egentligen är.

Det kan ju helt enkelt inte bli bra om jag skriver 1700 ord på 45 minuter. Men å andra sidan är jag säker på att jag skulle skriva ett lika dåligt råmanus om jag skulle ge mig tre månader tid i stället för en.

Som jag skrivit också här flera gånger så redigerar jag mig fram till kärnan i min berättelse. Hur jag än planerar och tänker inför gör jag ändå grovjobbet efteråt. Då kan jag lika bra fortsätta med min shitty first draft och se vart det leder.

Under helgen kan det förresten vara lite tystare här på bloggen – i kväll ska jag på en 30-årsfest (med Halloweentema och jag har ingen aning om hur jag ska klä mig) och i morgon är det Lisens och Eriks bröllop.  Överlag kan det hända att det är lite tystare på bloggen under november (eller så skriver jag en massa strunt här för att slippa skriva på Nano-manuset).

MEN. Jag tycker det skulle vara så roligt med några frågor. Om skrivandet, om singellivet, om handbollsregler eller kanske nåt helt annat? Låt det regna in frågor medan jag firar 30-åringar och kärlek. Okej?

Fragen Sie bitte så svarar jag!

Fragen Sie bitte så svarar jag!

Exakt två månader till Argentina

Den första snön (läs: slasket ) har erövrat Helsingfors, jag har just nu alldeles för mycket jobb och det är så mörkt så mörkt.

Men jag överlever allt det här tack vare tanken om att jag om exakt två månader sätter mig på ett flygplan med destinationen Buenos Aires. Jag tänker inte ens ta med mig min dator. Då ska jag bara semestra har jag bestämt! 

Har du bokat en vinterresa?  

En mini-Kugge år 2009 i Argentina. Extremt glad över att jag just lärt mig dricka öl. 

En mini-Kugge år 2009 i Argentina. Extremt glad över att jag just lärt mig dricka öl.