Fem saker du (kanske) inte visste om mig del 2

I våras blev jag utmanad av Jennifer på Instagram att berätta fem random fakta om mig själv och jag insåg att de här fem grejerna aldrig dök upp på bloggen, så jag tänkte att det är så dags nu! Det blir med andra ord en uppföljare till inlägget från i fjol.

tandglugg.jpg

1. Hålfria tänder

Jag har aldrig haft hål i tänderna och mina visdomständer har inte behövt opereras bort. Jag var hos tandläkaren för nån vecka sedan och fick beröm för mina tänder (men hon sa att det också säkert är nåt genetiskt). Däremot hade jag tandställning för att korrigera mitt bett. Då ville de också ta bort glipan mellan mina framtänder men mamma sa nej. Och vilken tur, älskar den!

2. Jag <3 mjölk

Som tonåring drack jag cirka två liter mjölk om dagen. Mjölk var det bästa som jag visste i dryckesväg. Nu dricker jag nästan aldrig mjölk, däremot flera liter vatten om dagen. Mmmm finskt kranvatten. Kanske livets godaste dryck?

3. Jag har spelat handboll i över 25 år

Jag har spelat handboll sedan jag var 6 år och tycker det är världens bästa sport (tyvärr var jag på toppen av min handbolls"karriär" som 13-åring). När jag var junior visades handboll väldigt sällan på finsk tv så vi bandade in matcher på VHS (!!) för att kunna se igen. Nuförtiden kan kidsen (och jag) kolla nästan obegränsat på handboll på internetz.

handboll.jpg

4. Rrrrr

Jag kunde inte uttala r när jag var liten så jag gick i talterapi. Det gjordes också en operation för att "klippa" en del av tungsenan så att tungan fick bättre rörlighet. Rrrrr! Obs att jag tycker att det är gulligt att inte kunna uttala r, men då i tiderna skulle det bort.

5. Allergi- och PMS-fri

Jag är inte allergisk för någon mat, kan äta allt. Har inte heller PMS eller mensvärk eller nåt annat som stör vardagen (förutom en krånglande rygg, men den kan jag hålla i styr med träning). Jag tänker väldigt ofta på hur lyckligt lottad jag är.

Är det nåt du känner igen dig i eller nåt du absolut inte hade trott om mig?

Det här med semester

Från och med i dag har jag semester officiellt. Så officiellt som en företagare nu kan ha semester. Men jag har i alla fall meddelat mina uppdragsgivare om att jag kommer att vara ledig i tre veckor och jag har lagt ett automatiskt out of office-svar på mejlen. Men sen då? Hur funkar det här med semester egentligen? I fredags (eller egentligen redan tidigare förra veckan) när jag var färdig med allt så kände jag inte den där glada semesterkänslan, jag kände inget alls.

Jag har haft betald semester en (!) gång i mitt liv, för sju år sedan. Efter att jag slutade på det jobbet samma höst har jag inte haft en “vanlig” anställning. Det här är till 100 procent självvalt, så det här är absolut ingen klagovisa, främst ett konstaterande: jag vet inte riktigt hur jag ska ha semester? Eller kanske alla känner så första dagen av semestern? Jobbtankarna finns kvar i huvudet och så finns en liten röst som viskar i örat att en kanske borde göra något vettigt av sin tid. Som att rensa klädskåp eller storstäda.

processed_IMG_20190712_213853-01.jpeg

Nu har jag ju inte haft semester mer än i några timmar men jag tycker jag ändå börjat rätt bra. Cyklade hem från Markus i morse, lade mig på soffan och läste ut Folk med ångest av Fredrik Backman. Det blev så klart tårar, som alltid med Backman. Så här skrev jag om boken på Goodreads:

Jag började lyssna på den här som ljudbok men kände att det här är en bok jag vill läsa för att verkligen ta in allt. I början kändes läsningen ändå seg och det krävdes nästan 150 sidor in i boken för att jag verkligen skulle fastna. Men sen så! Jag skrattade och grät och förvånades än en gång över Fredrik Backmans persongalleri. Hur är det möjligt att beskriva människor med så mycket kärlek, humor och precision som han gör? Backman är en unik röst och jag hoppas på väldigt många fler böcker av honom.

Efter att jag läst ut boken åt jag mellanmål, lyssnade klart ett sommarprat och så somnade jag på soffan. Senare i dag ska jag träffa Anne för att skvallra och dricka vin.

processed_IMG_20190715_130907-01.jpeg

Och ändå känner jag en pickande oro i bröstkorgen. Det är alla borden och måsten som pickar på där. Pickar pickar pickar. För jag har ju ett stort måste: Nationen. I början av augusti ska den vara någorlunda färdig (igen!) och skickas in till redaktören. Det här är absolut inte bara ett måste, jag vill ju också, men så kommer den där oron och pickar på. Jag vet bara ett sätt att bli av med den: bara börja.

Så kanske har jag inte ens semester? Eller är det kanske livets bästa semester att få koncentrera sig på romanskrivandet i lugn och ro i tre veckor? För egentligen är det ju det. Att skriva brukar göra mig lugn och lycklig. Mest längtar jag efter att komma iväg till Markus lande för där vet jag att oron i bröstkorgen försvinner. Åtminstone till stor del. Eller det är i alla fall det jag hoppas på just nu.

P.S. Jag fick höra att mina blogginlägg inte längre dykt upp på Bloglovin, vet inte varför, men vi gör ett nytt försök!

Fem frågor om egenutgivning

När jag kämpade med att få Vad heter ångest på spanska? antagen funderade jag på att ge ut boken själv. För att jag trodde på den och verkligen ville att det skulle bli bok. Nu blev det ju så att jag blev antagen av Förlaget och kunde glömma tankarna på egenutgivning, men jag följer med stort intresse med författare som publicerar sina egna böcker.

För det första är det en stor ekonomisk satsning – kommer boken att sälja? För det andra finns det (tyvärr!!) en hel del fördomar när det gäller att ge ut själv, fastän många egenutgivare är minst lika proffsiga som traditionella förlag. En av dem är Anna Jakobsson Lund som driver förlaget Annorlunda förlag. Jag har följt med Annas författarresa med stort intresse och också läst fyra av hennes hittills utkomna fantasyromaner (den femte väntar på mig på mitt nattduksbord). Anna är en fantastisk författare och jag imponeras så otroligt mycket av henne och hennes kärlek för skrivandet och böcker.

Annas sjätte (!) egenutgivna fantasyroman Blynätter utkommer den 26 augusti (på min födelsedag! ser det som en personlig present till mig, hehe) och därför tänkte jag passa på att ha en kort intervju med Anna på bloggen. Hon svarar på fem frågor om egenutgivning! Men före vi börjar med intervjun måste ni ta en titt på omslaget. Hur fint?! Blev så sugen att läsa!

 
Framsida slutversion 1.png
 

Hej Anna, varför valde du att ge ut dina böcker själv?

Jag sökte först traditionellt förlag för Tredje principen, och var nära med ett av Sveriges största. Men när de drog väldigt mycket ut med att ge definitivt besked kände jag att de nog inte var så intresserade. Samtidigt blev jag mer och mer inställd på plan B, och hade börjat förbereda för egenutgivning. Till slut hörde av mig till förlaget och sa att de inte behövde fundera längre. Sedan har jag fortsatt att ge ut på egen hand för att jag tycker om den frihet det ger.

Jag kan bestämma utgivningstakt, format och marknadsföring själv. Jag har dessutom svårt att se hur vissa av mina böcker skulle passa i svensk traditionell utgivning. Den fantastik de traditionella förlagen ger ut är nästan alltid förankrad i vår verklighet, speciellt om den vänder sig till unga vuxna eller vuxna. Och jag vill ju skriva om helt egna världar.

Hur har människors inställning till egenutgivning ändrats sedan du började?

Inom fantastiken känns det som om fler väljer att ge ut på egen hand som första alternativ. Det finns också en grupp läsare som är intresserad av den utgivningen. Bland traditionell media och gemene man tror jag dock att det finns ganska många fördomar, till exempel att det enbart är de traditionella förlagen som kan ge ut bra litteratur.

Hur går egenutgivning till i praktiken – vad allt gör du som ett förlag annars skulle göra?

Min målsättning är att det inte ska gå att se skillnad på en av mina böcker och en bok utgiven på ett traditionellt förlag, varken gällande kvalitet på innehåll eller utseende. Eftersom jag inte har någon redaktör arbetar jag med testläsare för att göra boken så bra som möjligt. Vi är några författare som byter texter med varandra, och jag har också flera andra testläsare som är väldigt bra på att se problem och utvecklingsområden. Jag lejer personer som är duktiga på att sätta själva inlagan (dvs hur boken ser ut på insidan) och göra omslaget, och samarbetar med dem så att det blir som jag har tänkt, fast bättre. Det är en lite nervös del av processen, eftersom det innebär att jag måste släppa kontrollen, vilket inte är min favoritsysselsättning. Men oftast blir det fantastiskt resultat!

När boken väl finns är det marknadsföring som gäller, och det kan vara en utmaning. Jag har en grupp kärnläsare som hjälper till att tipsa andra om mina böcker. De är väldigt hängivna och jag är så tacksam för dem. Jag upplever att det är väldigt svårt att tränga utanför denna grupp. Kanske handlar det om gemene mans syn på egenutgivna böcker, eller på fantastik som genre. Eller så är konkurrensen från andra svenska och engelska böcker för stor. Jag har börjat finna mig i att det är så, och är väldigt glad för varje ny läsare, eller en gammal läsare som hör av sig och tycker om den senaste boken. Det är trots allt för de mötena jag skriver. Jag älskar verkligen att diskutera en ny bok med läsare. Att veta att alla delar av den på något sätt kommer från mina idéer känns extra stort.

Anna Jakobsson Lund. Foto: Petra Berggren.

Anna Jakobsson Lund. Foto: Petra Berggren.

Vad är det svåraste med egenutgivning?

Förutom marknadsföringsbiten kan det vara tufft att vara den som tar alla slutgiltiga beslut, även inom områden där jag inte har mina styrkor. Det hjälper att arbeta med proffs, men också att omge sig med författare, både traditionellt utgivna och egenutgivna som kan ge stöd och komma med input. Sedan är det inte alltid jättekul att betala fakturan för trycket, och hoppas att boken ska sälja så att den går runt. Det är en av de lite jobbigare sakerna med att ge ut på egen hand, att alla pengar måste läggas ut innan boken börjar sälja. Men lite spänning behöver man kanske i vardagen?

Vad är det bästa med egenutgivning?

Att kunna säga till förläggaren "du, jag skulle vilja följa upp min fantasyroman om den icke-binära kemisten med en rymdopera om kriminella genier, och sedan vill jag köra sågverksfantasyserien parallellt med rymdoperan" och förläggaren säger "okej, kör i vind, vi fixar marknadsföringen när vi kommer dit". Trots att det kan vara kämpigt att ha alla hattarna på förlaget, så uppskattar jag verkligen friheten det ger.

***

Tack Anna för intervjun och ett stort lycka till med din bok! Om du som läser bloggen blev sugen på att läsa Annas böcker hittar du mer info om dem alla på Goodreads. Jag kan verkligen rekommendera trilogin om Systemet, gillade de böckerna jättemycket. Och om du har fler frågor om egenutgivning kan jag säkert be Anna svara på dem. Men först tycker jag att vi en gång för alla ska strunta i den tröttsamma tanken om att egenutgivna böcker skulle vara sämre! Anna är ett jättefint exempel på att det går att göra så himla bra utan ett traditionellt förlag!

Min cykel är här!

processed_IMG_20190710_195909-01.jpeg

I onsdags fick jag äntligen min cykel och har sedan dess susat fram drygt 30 kilometer på Helsingfors gator med den. Det går så lätt, så lätt med elassistans. Många har undrat hur det egentligen funkar med elcykel och i korthet är det som en helt vanlig cykel, men med lite hjälp av elektricitet.

Min cykel har fem olika nivåer av hjälp och när jag lägger på femman är det nästan som om cykeln susar fram för sig själv – men tricket är att det faktiskt inte händer nåt om jag inte trampar. Alltså: för att få elhjälp måste jag trampa, men ju högre nivå av hjälp, desto lättare går trampandet. Känns faktiskt rätt märkligt att komma upp för alla backar utan desto mer svett i pannan, men herrejestas så det är skönt. Jag är ju en som svettas av minsta lilla, så den här cykeln är rätt magisk.

Jag köpte alltså en Kompis från Wheelström, ett finländskt företag som grundats av två finlandssvenska systrar. Kändes så rätt att kunna understöda dem. Jag valde dem för att de erbjöd en möjlighet att teståka och det känns ändå rätt viktigt när det gäller en cykel. Hur känns den? Hur funkar den? Jag märkte snabbt att det här med elcykel är en djungel och det finns så otroligt många modeller och jag hatar verkligen att ställas inför såna val, så det här kändes som ett enkelt beslut. (Obs! Inte sponsrat på nåt sätt!)

processed_IMG_20190712_133125-01.jpeg

Cykelns elektricitet kommer från ett löstagbart batteri som går att ladda hemma. Det väger några kilo, men är sist och slutligen inte så klumpigt. Jag kommer att ta in det alltid när jag är hemma. Det minskar på stöldrisken plus att då kan jag ladda det. Enligt Wheelström ska en laddning räcka för ungefär 50 kilometer cykling, men jag har inte ännu kommit underfund med vad det betyder i praktiken. Ju mindre hjälp jag tar av cykeln, desto längre håller ju batteriet. Ska bli spännande att se vad räckvidden är.

Jag ser verkligen fram emot att bekanta mig mer med cykeln. Det känns också som om Helsingfors plötsligt blev så mycket mindre. Nu behöver jag aldrig fundera om jag orkar cykla någonstans eller hur svettig jag kommer att vara när jag kommer fram. Och om jag har lust att bli svettig så är det bara att stänga av elektriciteten och cykla med egen motor. Inte konstigare än så.

Har du elcykel eller blev du sugen? Själv har jag alltså drömt om en hur länge som helst men trodde av nån anledning att tekniken inte är så utvecklad ännu, men oj så fel jag hade! Om du inte testat elcykel nånsin kan jag verkligen rekommendera att teståka kompisens eller grannens om du får chansen. Det är så otroligt skönt att susa fram med hjälp av lite el!

Alla orden i mig

Kreativitet och kreativa drömmar är en rätt märklig grej. Det är många som till exempel drömmer om att skriva en bok, men aldrig kommer i gång. Eller som Karin Erlandsson skriver i Alla orden i mig:

”Vid någon punkt måste man inse att tiden det tar att läsa skrivtipsen och gå på kurserna tas från tiden då man hade kunnat skriva boken. Vid någon punkt blir också skrivarkursen en ursäkt för att inte skriva.”

Ja, om du drömmer om att skriva bok måste du i något skede sluta läsa böcker om hur du ska göra, men jag är ändå ett stort fan av böcker som handlar om kreativitet. När jag började skriva slukade jag böcker som var mer som nån sorts manualer: skriv så här. Nu orkar jag inte läsa riktigt såna, för det mesta måste var och en ändå lära sig själv att skriva (just genom att faktiskt göra det), men jag älskar fortfarande att läsa inspirerande böcker som handlar om kreativitet. Och Erlandssons bok är definitivt inspirerande.

processed_IMG_20190705_185434-01.jpeg

Boken är ett recensionsexemplar från Schildts & Söderströms.

Jag läste Alla orden i mig under början av min interrail och hade svårt att lägga den ifrån mig. Jag intervjuade ju Erlandsson i våras och fick då en glimt av hennes skrivtempo och besatthet, men boken gav naturligtvis en fördjupad bild. Erlandsson skriver frenetiskt och massvis. Jag både avundas henne samtidigt som jag blir lite illa till mods – måste en verkligen kämpa så där hårt? Kanske, om målet är att ge ut böcker på löpande band. Eller som jag snarare tror: i Erlandssons fall handlar det inte om något val. Antingen skriver hon inte alls eller så skriver hon frenetiskt.

Mest av allt imponeras jag av Erlandsson. Om hur bestämd hon är, hur viktigt skrivandet verkligen är för henne. Hon skriver att hon är lös i kanterna när hon inte skriver och jag kan känna igen mig själv. Jag märker att jag är på sämre humör när jag inte skriver, det är som om nåt viktigt saknas i mig. Men det är så lätt att göra något annat, att inte skriva. Men som Erlandsson skriver:

”Du tror väl inte att du kan förverkliga dina drömmar utan att offra något annat?”

Boken igenom är Karin Erlandsson rakt på sak. Vill du skriva ska du slänga alla ursäkter och faktiskt skriva. Hon skriver också ärligt om pengar och öppnar upp författarskapets alla sidor och de enorma kontrasterna. Hur det är att största delen av tiden sitta hemma i mjukisbyxor och sen nån vecka om året ta på sig nåt snyggt och kanske sminka sig.

Första delen i boken består av korta kapitel som handlar om skrivandet ur olika perspektiv. Andra delen är Erlandssons skrivdagbok. Trots att den mest handlar om hur många ord hon skrivit varje dag (imponerande många oftast!) är det ändå otroligt intressant. På några få meningar per dag blottar hon otroligt mycket om sitt skrivande och hur hon förhåller sig till det. Vilka alla tankar som snurrar på. All oro, allt tvivel, alla förhoppningar. Jag hittar också en referens till mig själv i dagboksdelen:

Skärmavbild 2019-07-09 kl. 17.15.13.png

Jag tänkte att det lät bekant och gick till bloggarkiv, och visst var det mitt inlägg Att få ett nej som Erlandsson läst. Kände mig på ett märkligt sätt lite stolt och glad över att få finnas med i boken, haha.

Alla orden i mig är ingen handbok i skrivande, men en rejäl spark i röven för alla som vill skriva. Flera gånger när jag läser boken tänker jag att jag kanske inte vill skriva tillräckligt mycket. Jag känner ju inte alls samma frenesi och vilja inom mig som hon. Men sedan inser jag att jag inte behöver skriva precis som hon, utan jag måste skriva på ett sätt som passar mig. Viktigast är att jag skriver. För att jag måste och vill, men också för att det faktiskt gör mig lycklig.

Skärmavbild 2019-07-09 kl. 17.02.31.png

Har du läst boken eller blev du nyfiken? Jag kan varmt rekommendera den för alla som tampas med sin kreativitet och kanske har svårt att komma i gång. Efter att du läst den här boken kommer du faktiskt att vilja börja skriva. Det lovar jag!

Sista veckan före semester

Jag minns inte riktigt om jag hade semester förra sommaren? Jag var ju tre veckor i Berlin, men jag var inte helt ledig då. Plus att jag under fjolvåren hade mycket mindre jobb och inte var i behov av semester på samma sätt. Men i år ska jag faktiskt vara ledig. Mina uppdragsgivare vet att tre veckor framåt från och med fredag kommer jag inte att svara på några mejl (hur jag ska låta bli att läsa dem är ett mysterium, jag är alltid nyfiken!).

I dag pratade jag faktiskt i telefon med min största uppdragsgivare som jag jobbat för sedan årsskiftet. Vi pratade om hösten och hur mycket jag hinner och vill jobba för dem. Skönt att veta att det finns jobb. Frilansarens och företagarns eviga ångest är ju att en sällan vet hur läget ser ut nästa månad. Därför är jag så glad över att ha en så här stor kund. Att i dag få höra att de dessutom varit väldigt nöjda med mina texter och mitt sätt att jobba gjorde mig så klart extra glad.

Nu är det bara några få grejer att bocka av från to do-listan. Jag liksom riktigt ser hur slutet hägrar, inte mycket kvar nu! I bästa fall kan jag inleda semester kanske redan på torsdag. Vi får se. Men jag märker att jag verkligen behöver koppla bort jobbhjärnan ett tag. Däremot kommer jag ju att redigera Nationen men jag ser faktiskt jättemycket fram emot det. Sedan jag kom hem från min interrail har jag inte riktigt haft tålamod för att redigera, men snart är romanen det enda jag behöver tänka på!

Målbild just nu: att få hänga här, läsa böcker, inte ha bråttom någonstans.

Målbild just nu: att få hänga här, läsa böcker, inte ha bråttom någonstans.

Den här sista jobbveckan verkar också bli en riktigt bra vecka! I dag har jag äntligen (!) varit till simstadion för första gången i år. Hanna och jag simmade 1,5 kilometer, så skönt! Jag har också två lunchdejter inbokade med kompisar jag inte sett på länge och på torsdag ska vi se Jorden runt på 80 dagar på Raseborgs sommarteater. Mycket bra alltså.

En vecka in i juli kan jag också klappa mig på axeln över två mål/utmaningar jag bestämde mig för. Hittills har jag yogat varje dag och inte använt mobilen mer än 1,5 timme per dag. Däremot har jag ju maratonkollat Downton Abbey från Arenan, men lite balans i livet ska det ju vara! Väntar också febrigt på min nya cykel. Kan den inte komma nuuuu? Som ni vet är ju mitt tålamod noll.

Är du redan på semester eller ska du ha på semester? Och obs: som företagare är det ju inte så att jag får någon lön när jag är ledig, utan de veckor jag inte jobbar ska jag leva på de pengar jag dragit in alla andra veckor och månader. Men just det här året har det ju lyckligtvis gått bra på den fronten. Hoppas du också får vila upp hjärnan i sommar!

Plötsligt juli

Jag har varit hemma i en dryg vecka och det känns som att dagarna rusar iväg. Jag har hunnit med ett antal lunchdejter med kompisar, en väldigt rolig fest för att fira mina kompisar som varit gifta i tio år, varit en sväng på lande där mamma och pappa byggt ett snyggt tak till terrassen, ett tandläkarbesök, massage, första BodyCombat-timmen på över en månad, en hel massa jobb, en massa städning och allt sånt där vanligt som en sysslar med en vecka efter att en kommit hem från en resa.

Det har inte gått mer än nio dagar sedan jag kom hem men den vanligaste vanliga tanken har funnits ren i flera dagar: Var jag ens nånsin på resa? Fastän jag älskar att resa och jag älskar människor har det varit extraskönt att komma hem den här gången. Flera kvällar har jag bara hängt för mig själv, behövt få vara tyst för mig själv. På hela tisdag gick jag inte ens ut ur dörren.

Sommaridyll på mitt lande.

Sommaridyll på mitt lande.

Så här fyra dagar i juli känner hur jag den där lilla sommarpaniken kommer krypande. Är det juli? Redan? När hände det? Men jag försöker trycka bort tankarna, påminner mig om att det är sommar just nu. Nu nu nu. Och att det också är okej att stanna inne en hel dag. Eller att börja kolla på Downton Abbey från början om det råkar sig att alla avsnitt finns på Arenan, krhm.

Mest längtar jag efter att jag kan bocka av alla jobb på to do-listan och att vi ska åka till Markus lande. Där tänker jag läsa, yoga och redigera. Och jag ser verkligen fram emot det. En annan sak jag verkligen verkligen ser fram emot är att få min nya elcykel som jag köpte förra veckan! Testade ju elcykel i Berlin och har nu äntligen förverkligat min mångåriga dröm. Snart susar jag fram på Helsingfors gator (och uppförsbackar!) utan en svettdroppe i ansiktet. Elcykel ändå, nu är väl framtiden här? Vi har liksom hunnit ikapp. Vad mer ska de hitta på?

Så nöjd med ny hjälm och nytt lås! Bara cykeln kommer nu!!

Så nöjd med ny hjälm och nytt lås! Bara cykeln kommer nu!!

Och nu, nu har jag äntligen brutit den här barriären mellan mig själv och bloggen. Blir alltid så om jag inte bloggat på flera dagar, att motståndet liksom växer och det är omöjligt att veta var en ska börja. Det finns ju så mycket att berätta medan det egentligen inte finns något att berätta alls. Men det är väl därför en egen blogg är så bra. Här gör jag precis som jag vill. Och just nu känns det faktiskt som att jag skulle vilja hänga lite aktivare här framöver. Jag behövde bara några (eller okej, nio) dagar för att landa här hemma. Det kanske ni förlåter mig för?