Allt jag skriver är sant

När jag började skriva det som skulle bli min debutroman skrev jag mer eller mindre om hur det var när jag själv åkte till Ecuador i februari 2009. Jag skrev om händelser och delvis människor som fanns på riktigt. Jag skyller det här på att jag är utbildad journalist och van vid att skriva sanning. Som journalist hittar jag ju inte på något.

Men tyvärr funkar det här inte så bra när en försöker skriva en roman, resultatet blev faktiskt ganska skit. Framförallt var det ganska tråkigt. För varje redigering kom jag längre och längre bort från mig själv och närmare det som är sant i just den roman jag skriver. Och det blev bättre. När Erika fick bli sig själv, inte någon halv kopia av mig, blev det också roligare att skriva.

Att hitta på är sjukt kul! Tänk att jag inte fattade det genast?

 På 4800 meters höjd på vulkanen Cotopaxi. Den här lill-Kugge var inspirationen för min debut.

På 4800 meters höjd på vulkanen Cotopaxi. Den här lill-Kugge var inspirationen för min debut.

I lördags när jag intervjuade Elin Willows och Ellen Strömberg på Bokkalaset i Ekenäs kom vi in på temat att många läser romaner (framförallt kvinnors) som om de rakt upp och ner skulle handla om författaren själv. Vi var alla tre överens om att vi så klart lånar tankar, händelser, karaktärer och känslor från riktiga livet, men en roman är ändå en roman. Fiktion. Ellen kommenterade faktiskt nåt i stil med att “allt det tråkiga är sant”. Själv försöker jag låna ut mina allra sämsta sidor till mina karaktärer, tycker det är ganska roligt att se hur jävla irriterande jag kan vara, hehe.

Men det som var sjukt intressant var när Elin berättade att efter att hennes pappa hade läst Inlandet sa han “jag visste inte att din hyresvärd hette Mona”. Men hon hette ju inte det! Och fastän det var Elins pappa det handlade om fick hon övertyga honom i tio minuter tills han skulle förstå att det namnet var påhittat. Om inte ens pappa förstår att det är påhittat hur ska andra göra det då?

 Det här sunkiga hotellrummet i Machala har faktiskt varit inspiration för ett ställe Erika besöker.

Det här sunkiga hotellrummet i Machala har faktiskt varit inspiration för ett ställe Erika besöker.

Ofta är det också bättre att faktiskt hitta på än att låna rakt av. På en skrivarkurs för ett antal år sedan kommenterade andra i gruppen att en text inte kändes trovärdig och då invände skribenten med att “det här har faktiskt hänt på riktigt”. Men att något har hänt på riktigt behöver inte alls betyda att det fungerar i en roman. Det riktiga är livet många gånger galnare och sjukare än fiktionen.

Att hitta på kräver också så klart att det känns logiskt och trovärdigt. Mer än en gång har jag velat att det ska vara på ett visst sätt och fått kommentarer om att det inte funkar. Ändå har jag envisats med att det kvar. Jag har ju bestämt att hon ska bli kär i honom eller att det ska gå si eller så, så då ska det också ske. Men om en person (eller i värsta fall flera) kommenterar att något inte fungerar så lönar det sig att lyssna på dem. Ibland kan det handla om bristande gestaltning eller så kan det vara nåt som helt enkelt inte fungerar.

Då spelar det ingen roll om det hänt på riktigt eller om det skulle passa så bra i dramaturgin. För att en text ska vara bra måste den vara så sann som möjligt – mot sig själv. Jag brukar därför säga att allt jag skriver är sant. Det behöver inte betyda att det faktiskt har hänt (mig), det kan ändå vara sant för just berättelsen i fråga.

Brukar du tänka att romaner du läser handlar om författaren om de utspelar sig i nutid? Själv har jag faktiskt inte fått frågan så mycket (eller så har jag bara förträngt den). Men nej, min debutroman handlar inte om mig och det jag skriver om har inte hänt. Men det betyder inte att det inte är sant.

Första meningen – är den så viktig?

 Foto: Fabiola Peñalba/Unsplash.

Foto: Fabiola Peñalba/Unsplash.

En del hävdar att de inte läser vidare i en bok om första meningen inte är bra. Själv tror jag inte riktigt på det och har faktiskt aldrig vurmat speciellt mycket för första meningar. Jag tänker att det är första stycket, första sidan och hela första kapitlet som avgör om jag vill läsa vidare. Mycket handlar om ton och stil. Visst går det att fånga redan i första meningen, men jag tror det växer fram så småningom.

Själv har jag aldrig känt stor panik för just första meningen, men visst försöker jag ju få till en så snygg mening som möjligt. Jag låter det ändå inte ta över eftersom jag tänker att det ändå bara är en mening och har någon plockat upp min bok kommer hen att läsa vidare fastän första meningen inte orsakar hjärnorgasmer.

Nu tänkte jag ändå att vi skulle göra en djupdykning i ett antal meningar som fått agera första mening i mina utkast till Vad heter ångest på spanska?

  • Erika vet inte hur höjdsjuka känns, men hon känner inget konstigt då hon stiger av planet.

  • Bagagebandet rullade i gång med en liten knyck.

  • Erika tänjde nacken och kände efter.

  • ”Första gången i Ecuador?”

  • Kön till passkontrollen hasade fram, varje litet steg framåt kändes som tre bakåt.

Skärmavbild 2018-11-14 kl. 11.30.23.png

I bilden ser du hur meningen till slut blev. Jag lär knappast vinna något pris för mest originella första mening, men jag är ändå nöjd med den. Och alltså ananasen, så nöjd att den är med i början av varje kapitel! <3

Men hur ser en fantastisk första mening ut då? Jag var tvungen att googla och hittade bland annat följande klassiker:

  • Alla lyckliga familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis.  Anna Karenina (1877) av Leo Tolstoj

  • I dag dog mamma. Eller kanske igår; jag vet inte. – Främlingen (1942) av Albert Camus

  • It is a truth universally acknowledged, that a single man in possession of a good fortune, must be in want of a wife. – Pride and prejudice (1813) av Jane Austen

Och så några favoriter ur min egen bokhylla:

  • Mr. and Mrs. Dursley of number four, Privet Drive, were proud to say that they were perfectly normal, thank you very much. – Harry Potter and the Philosopher’s Stone (1997) av J.K. Rowling 

  • Det finns inte många jag älskat under mitt alltför långa liv. – Naondel (2016) av Maria Turtschaninoff

  • Den som har sett förändringen i ett landskap när en båt kommer in i synfältet kan aldrig hålla med om att ett enskilt människoliv saknar betydelse. – Is (2012) av Ulla-Lena Lundberg

  • Samma morgon som Mumintrollets pappa fick bron över floden färdig gjorde det lilla djuret Sniff en upptäckt. – Kometen kommer (1946) av Tove Jansson

  • Jag landar i istiden. – Middagsmörker (2016) av Charlotte Cederlund

Du är tio minuter försenad i en stad som inte är din. Jag slutar frysa när jag möter din blick. Sedan frågar jag dig om du gillar hamburgare. Du säger ja. Så klart..png

Jag plockade också fram Där vi en gång gått av Kjell Westö som hör till en av mina absoluta favoritböcker. Jag har inte läst den på säkert tio år och var nyfiken på hur den första meningen är – Westö är ändå en av mina stora idoler. Det är en bra, om än lite krånglig, mening:

Vivan Fallenius första dag som hembiträde hos herrskapet Gylfe i åttarumslägenheten på Boulevardsgatan råkade infalla på den första årsdagen av den ensamma och halvdöva tjänstemannen Eugen Schaumans mord på den ryska generalguvernören Bobrikoff.

Lärdomen? Första meningen är viktig, men knappast stjälper en dålig första mening hela din bok. Första meningen kan vara mindre bra och boken kan ändå vara fantastisk. Eller första meningen kan vara magi och så är resten av boken inte alls det. Med andra ord lönar det sig att lägga mer krut på alla resterande meningar i boken för att få ett så bra slutresultat som möjligt.

Hur viktig är första meningen för dig? Är det olika när du läser och skriver? Och vilken är din bästa första mening?

Nobody puts Baby in a corner

baby.jpg

Helgen kom och gick och nu är det plötsligt tisdag kväll? Dagarna flyter ihop i en enda grå massa samtidigt som det händer hur mycket som helst. På fredag kväll gick jag på en dubbel-40-årsfest med filmtema. Önskemålet var att gästerna skulle klä ut sig till en filmkaraktär. Det låter ju enkelt men sen ändå inte? Efter mycket funderande kom jag på att jag kunde vara Baby från Dirty Dancing – en av mina absoluta favoritfilmer. Ja, just så “dålig” filmsmak har jag. Har sett väldigt få klassiker, däremot har jag sett Dirty Dancing minst tio gånger. Prioriteringar, prioriteringar!

Eftersom jag har ungefär världshistoriens plattaste hår gjorde jag mitt bästa för att få till ett Baby-svall. Jag flätade håret på fredag morgon och när jag väl löste upp flätorna sprayade jag ungefär en halv flaska hårspray i håret och lyckades väl rätt bra? Jag hade också med mig en vattenmelon som rekvisita och upprepade frasen “I carried a watermelon” hela kvällen. Själva festen var kul men jag fick gå hem rätt tidigt för att orka stiga upp på lördag.

Då skulle jag nämligen till Bokkalaset i Ekenäs. Jag hade äran att intervjua författarna Ellen Strömberg, Elin Willows och Mia Franck på Ekenäs bibliotek. Ett jätteroligt uppdrag som jag var så otroligt nervös inför. Jag har ju gjort hundratals intervjuer, men väldigt få på scen. Det gick ändå hur bra som helst (tycker åtminstone jag, de i publiken får avgöra hur min insats var) och dessutom var det roligt.

Och som vanligt: direkt jag satte mig där i stolen och intervjun kickade i gång kände jag mig lugn och hade koll på situationen. Jag visste att det skulle bli så, men nervositet är svårt att tysta ner med rationella tankar. Efter intervjuerna gick vi ännu till ett mysigt kafé med Ellen och efter en stund fick vi sällskap av hennes man Pär. Vilka urtrevliga människor alltså! Synd att de bor i Jakobstad och det är rätt sällan jag får en chans att hänga med dem. Det här var visserligen första gången jag träffade Pär, men jag fattar varför Ellen föll för honom.

 Jag, Pär och Ellen poserar på Ekenäs snyggaste plats. Och nej ingen av oss är drogad, vi är bara nöjda och glada.

Jag, Pär och Ellen poserar på Ekenäs snyggaste plats. Och nej ingen av oss är drogad, vi är bara nöjda och glada.

Eftersom måndagen kom och gick och jag inte skrev någon veckoplan blir det en snabbversion nu i stället. I går spelade vi en match med mitt lag, det började bra men slutade mindre bra. Men vi har nästa match redan på söndag så då ska vi se till att ta revansch! I morse var det sista morgonyogan med Laura som varit instruktör på mitt coworking-ställe Wonderland de första månaderna. Hon ska åka till Nya Zeeland över vintern, men vi har i stället fått två (!) nya instruktörer och kommer i fortsättningen att ha yoga två gånger i veckan. Hur bra?!

Resten av veckan består av en hel del möten, en intervju, en fotografering (jag ska fota en kompis!) och förhoppningsvis blir det en extremt lugn helg. Jag längtar efter två dagar i rad då jag inte behöver göra nåt utan får ligga raklång i soffan och läsa.

Men något som känns extra kul: min redigering går över förväntan. Det går långsamt, men det går bra. I går läste jag en bit av det nyredigerade manuset och blev nästan förvånad. Det är liksom … bra? Undrar hur länge den känslan håller i sig, hehe. Nästa vecka tycker jag antagligen att allt är skit. Ifall du är mitt inne i en skriv/redigeringsprocess, var på skalan nedan placerar du dig?

“Och ändå vågade jag älska igen”

För exakt ett år sedan var jag så otroligt hjärtekrossad. En vecka tidigare hade ett kort men intensivt förhållande tagit slut och inte nog med det. Den här dagen för ett år sedan var jag nämligen med i ett radioprogram (!) där jag kvittrade om hur lyckligt kär jag var. Vi tar det från början.

I augusti i fjol fick jag följande fråga: Jag undrar om du skulle ha lust o möjlighet att delta i Efter Nio på radio med en viss utmaning. Tanken är att huvudpersonen ska utmana sig själv i en vecka. En utmaning som jag tycker kunde vara intressant – och det är där du kommer in om du fortfarande är singel – är att huvudpersonen skulle gå på en dejt per dag i en vecka, t.ex. via Tinder. Sedan berättar man om sina upplevelser i några korta videodagböcker och i en radiosändning tillsammans med Sonja och Mårten. Hur låter det här i dina öron?

Inte precis en fråga jag får varje dag om vi säger som så. Jag blev ändå nyfiken eftersom jag dejtat mycket och tycker att vi borde avdramatisera dejtandet – det är helt okej om inte alla dejter är guld. Så efter lite överläggande med Frida bestämde jag att varför inte? Vad är det värsta som kan hända?

Nå det som hände var att jag gick på två helt okej dejter och så på torsdag under den här utmaningen spontanbokade jag in en dejt till samma kväll och på söndag samma vecka var jag redan störtkär (ja, det brukar gå fort för mig). Så när själva radioprogrammet bandades in kunde jag lyckligt berätta om hur bra veckan slutat. Vilken härlig historia ändå – att delta i en dejtingutmaning och faktiskt blir kär? Det hade jag aldrig trott. Det gick ändå några veckor mellan inbandning och att programmet faktiskt sändes och när det väl sändes var jag som sagt inte längre lyckligt kär utan i stället riktigt jävla heart broken.

upload.jpg

Samma dag som programmet sändes i radio skulle dessutom två av mina goda vänner gifta sig. Jag var så klart otroligt glad för dem men alla som gått omkring med brustet hjärta vet att det finns stunder när det är svårt att fira andras kärlek. När de sa ja till varandra i kyrkan fick jag nog stryka bort några extra tårar. Så tudelad känsla – att vara glad för dem två samtidigt som mitt hjärta var trasigare än på länge.

Jag har inte tidigare skrivit något om radioprogrammet här på bloggen. Just när det hände kändes det inte rätt (jag vill aldrig skriva något i affekt här), men nu ett år senare när jag är lyckligt kär i min pilot känns det lättare att skriva om. Och jag märkte att programmet fortfarande att lyssna på om nån vill. Det är egentligen bara på sista minuten vi kommer in på hur det gick i min utmaning, men för ett år sedan klarade jag knappt av att lyssna på det.

sandrabeijervågaälska.jpg

Kärlek har alltid varit något jag längtat efter (ibland nästan osunt mycket) och efter mitt första långa förhållande visste jag att jag är en som trivs i tvåsamhet. Det betyder ändå inte att det alltid är lätt att våga tro på det. Faktiskt inte alls lätt. Men jag har än en gång fått mitt lyckliga slut – för att jag vågat tro och helt enkelt vågat. Bara att vi nu sitter i samma soffa och slökollar på tv gör mig varm och lycklig. <3 Det här hade jag aldrig kunnat tro då för ett år sen.

Så du som går omkring med ett brustet hjärta just nu, jag kan inte lova att det kommer att bli bra, men jag kan lova att det kan bli bra om du vågar. Jag vill inte ens tänka på hur många gånger jag blivit avvisad, hur många gånger jag velat ha mer medan killen lyckligt trampat vidare i livet. Det suger varje gång. Det suger jävligt mycket och det är inte alls kul, men jag tänker att det sist och slutligen är väldigt få som klarar sig igenom livet utan hjärtesorger. Eller som Sandra Beijer skriver så klokt:

“Jag har älskat mycket starkt och jag har därför blivit mycket sårad. Jag har sörjt med hela min kropp för att precis så kär har jag också varit, att fallet behövde bli stort. Och ändå vågade jag älska igen. Lika starkt, ännu starkare. Och jävlar vad värt det var.”

Jag kan inte annat än att hålla med Sandra. Jävlar vad värt det är.

Städar och somnar i sällskap av en bok

P1040261.jpg

Reklamsamarbete med Nextory

De senaste månaderna har mycket i mitt liv blivit roligare tack vare ljudboken. Plötsligt är det liksom roligt att städa, att föra ut soporna, gå till matbutiken, hänga tvätt. Tidigare har jag tyckt att det är extra tråkigt att diska och hänga kläder på tork men nu fattar jag inte ens att jag gör det eftersom jag har så bra sällskap av ljudböcker. What a life changer alltså!

Jag har också fått en ny insomningsrutin. Eftersom jag redan länge tänkt att jag vill läsa om Harry Potter-serien har jag börjat lyssna på dem som godnattsaga, inlästa av Stephen Fry. Det är så så så bra och det gör inte så mycket om jag missar nåt eftersom jag läst alla böcker typ tre eller fyra gånger (ja det är sant). Och jag tycker det är så härligt att få dyka in i Potter-världen igen.

Jag ställer alltid insomningstimern på ungefär 20 eller 30 minuter och spolar sen ibland tillbaka om jag somnat på nån minut. Det här är ju inte precis världens snabbaste sätt att plöja igenom serien, men det är så mysigt att somna till. Och inläsningen är verkligen fantastisk. Dessutom slipper jag få handledsskador av att hålla i de fysiska böckerna varav vissa är närmare tusen sidor.

Nextory lyssnat.jpg

Jag försöker också utnyttja korta resor och promenader till att lyssna på bok. Och ju bättre och snabbare jag kommer in i en bok, desto snabbare har jag också lyssnat ut den. Ibland tar det en stund att vänja sig vid inläsningen men sen i nåt skede blir inläsaren och själva berättelsen som en bra kompis som håller mig sällskap. Vissa böcker har jag lyssnat ut på bara någon dag. Så uppenbarligen har jag tid för böcker, bara boken är tillräckligt gripande.

I bilden ovan finns alla böcker jag lyssnat på hittills och kan faktiskt rekommendera alla. Khaled Hosseini är en av mina favoritförfattare och Bön till havet är en kort novell på bara fem minuter men som berörde mig jättemycket. Lyssna! Just nu lyssnar jag på en bok på finska, Sivuhenkilö av Saara Turunen som jag varit nyfiken på länge. Den handlar om en debuterande författare så det finns mycket jag känner igen.

Utöver ljudböcker finns det ju också en hel drös med e-böcker i utbudet som är värt att kolla in. Själv har jag nästan blivit beroende av att kolla vilka nyheter som kommit in och min önskelista innehåller väl ett trettiotal böcker nu. Frågan är när jag ska hinna lyssna på alla? Kommer väl att ha ett skinande rent hem i alla fall!

P1040288.jpg

Testa Nextory gratis i 30 dagar!

Om du inte testat ljudböcker rekommenderar jag det varmt! Med koden kugge får du testa Nextory gratis i 30 dagar, normalt är testperioden 14 dagar. Är du svensk kan du använda koden kuggese. Det bästa med Nextory är att du endast behöver internetuppkoppling när du laddar ner en bok, sen går det att läsa och lyssna också i offlineläge.

Är du inte själv nyfiken på ljudböcker kunde det kanske vara den perfekta farsdagsgåvan till pappan som redan har allt? Jag är inte själv ett jättestort fan av materiella gåvor under alla dessa festligheter som “tvingar” oss att konsumera, men en ljudboksprenumeration nu till årets mörkaste period skulle väl vara perfekt (speciellt som du får den första månaden gratis, hehe). Och om din pappa inte är så tekniskt lagd kan du hjälpa till med att ladda ned appen och dessutom tipsa om några favoriter!

Ja sama suomeksi! Jos et vielä ole kokeillut ääni- tai e-kirjoja suosittelen sinua ehdottomasti kokeilemaan Nextorya. Alekoodilla kugge saat testata Nextorya 30 päivän ajan (normaalisti 14 päivää). Kokeilu ei sido sinua mihinkään, joten voit vapaasti kuukauden verran kokeilla, miltä tuntuu kantaa suurta kirjastoa mukana kännykässä. Nextorysta löydät siis sekä äänikirjat että e-kirjat. Tämä voisi vaikka olla täydellinen isänpäivälahja isälle, jolta löytyy jo kaikkea muuta!

Vad ska du läsa/lyssna på till näst?

Krigar mot november med god mat och bra människor

Jag vill inte vara den där personen som klagar på vädret men nu är jag tyvärr den. Det är så galet grått ute att jag inte vet hur det är meningen att en ska överleva?! Ju äldre jag blir, desto tyngre blir det här mörkret och gråheten att hantera. Jag har planerat att jag ska köpa en wake up-light och hoppas det skulle hjälpa mig att stiga upp på morgonen. Jag är liksom automatiskt på dåligt humör när jag vaknar för att jag fattar att det är grått. Inte världens bästa start på dagen.

Men lyckligtvis finns det sånt som gör dessa gråa novemberdagar uthärdliga. Bra grejer är pojkvänner som kommer hem från arbetsresor flera dagar tidigare än planerat och kompisar som vill äta gott och dricka vin en torsdag kväll. I går åt Markus och jag spontanmiddag på Fisken på disken i Kampen och jestas så gott det var. Kunde ha ätit en portion direkt efteråt, mmm.

Jag har Eat Finland-boken och det börjar så småningom bli bråttom att utnyttja alla restaurangerbjudanden. Boken går alltså ut på att du får en huvudrätt gratis på alla tolv restauranger som är med. Hittills har jag varit på fyra, ehe. I går åt jag gös och det var helt otroligt gott. Efteråt gick vi ännu till Fazer och delade på en bit sachertårta. Perfekt sätt att glömma bort att det är november.

fiskenpådisken.jpg

Men en grej som jag nu känner mig tvungen att kommentera är den sanslöst hopplösa servicekulturen i Finland. Det här gäller inte alls alltid, men jag blir lika galen varje gång. På Fisken på disken blev vi väl bemötta, fick smaka på två olika viner för att välja vilket vi ville ha och maten kom snabbt och var som sagt god. Men när vi väl ätit så satt vi i över 20 minuter med tomma tallrikar och glas. Det var inte fullt på restaurangen, servitörerna hade inte fullt upp men ändå blev vi typ bortglömda?

Jag fattar inte? Vill de inte sälja mer? Vill de att vi själva ska plocka undan? Gå iväg utan att betala? Fram till denna punkt var servicen alltså hur bra som helst och maten sjukt god men sen när en känner sig bortglömd så blir jag bara arg och irriterad. Och att det här händer så ofta?!

I dag har jag fortsatt det njutningsfulla och glada livet när Lina och jag besökte ett nytt ställe i mina krokar, nämligen bageriet och vinbaren Way. Så genial kombination alltså, vin och bröd?! Vi drack ett glas rött, åt sjukt gott surdegsbröd, burrata, brysselkål och tomat. Enkelt men perfekt. Det är ett litet ställe och fastän det såg fullt ut kunde vi klämma in oss där. Älskar såna ställen. <3 Efter det gick vi ännu till kaféet IPI för te och kakao. Perfekt torsdag.

Nu ska jag avsluta kvällen med att se på ett av mina absolut favoritprogram: Masterchef Australia. Finns nog inget program med större feelgoodvärde än det.

Hur krigar du mot november? Eller är du en magisk varelse som inte påverkas av gråhet och mörker? I så fall får du gärna dela av dig av dina superkrafter!

Scrivener – ett organiserat skrivprogram

När jag började skriva min första roman gjorde jag som många andra: jag öppnade ett nytt dokument i Word. Efter ett tag började jag ha så mycket text att det blev tungt att scrolla i Word och jag började leta efter alternativ. Jag minns inte längre hur, men på nåt sätt ramlade jag över skrivprogrammet Scrivener och är nu både en trogen och nöjd användare. Därför tänkte jag dela med mig om varför jag använder Scrivener och vilka fördelar jag ser med programmet.

Scrivener är alltså ett skrivprogram utvecklat uttryckligen för att skriva romaner eller andra längre texter. Tanken är att du med hjälp av de olika verktygen ska få en så bra struktur och överblick som möjligt. När sidantalet börjar stiga över 100 börjar åtminstone jag längta efter mer än ett långt dokument. Jag har fått en hel del frågor på Scrivener så nu tänkte jag äntligen skriva ett inlägg om hur jag gör.

  Foto: Rawpixel/Unsplash.

Foto: Rawpixel/Unsplash.

Binder, synopsisläge och post-it-lappar ger struktur

Med hjälp av bindern till vänster får jag lätt en överblick över hela mitt manus (kolla bilderna nedan så får du se hur det ser ut). Till exempel Nationen som är ca 75 000 ord, har tre olika perspektivkaraktärer, utspelar sig under perioden september–maj och har massa trådar som skulle vara svåra att överblicka i Word (om en inte använder kapitelrubriker etc som också går).

I bindern för just Nationen är varje månad en egen mapp och varje kapitel en egen fil/rad i mappen. Jag använder mig också av kapitelrubriker som gör det lätt för mig att veta vad det handlar om (nej, jag kommer inte ihåg allt utantill) och bokstäverna M, S och A indikerar om kapitlet är skrivet ur Mikaels, Sagas eller Astrids perspektiv. Jag vill inte att det ska vara två kapitel med Mikael efter varandra så då har jag ibland fått pussla en hel del för att kronologin ska bli rätt. Men då är det bara att dra i en fil och släppa den på ett annat ställe.

Via post-it-lapparna eller synopsisformatet går det också snabbt att få en överblick av projektet. I synopsisformatet ser jag också hur många ord ett kapitel har, vilket jag tycker är bra för att se att det är nån sorts balans. Just i det här manuset vill jag inte att ett kapitel är 600 ord och så nästa 3000, utan de flesta brukar landa på ungefär 1000 ord (med en del undantag).

 Post-it-lapparna.

Post-it-lapparna.

 Synopsisvisning .

Synopsisvisning.

Omarbetningsläge underlättar redigering

Min favoritfunktion i Scrivener är ändå att jag kan slå på ett omarbetningsläge och via det helt konkret se vad som händer i texten. Första versionen är svart, nästa röd, andra blå osv. Ibland känns det som om inget har hänt i texten, men när jag ser alla färger har jag ju bevis svart på vitt (eller grönt, rött, blått på vitt) att jag har redigerat.

När den nyskrivna texten är i annan färg är det också lätt att korrläsa bara de partierna när jag är klar med en redigeringsrunda. Jag kan ju lita på att resten är i ganska bra skick i och med att jag inte rört just den texten. Dessutom är jag så enkel att jag blir glad av att se den färgglada texten, haha. Nyligen lärde jag mig också att det går att få bort en viss omarbetningsfärg genom att välja “ta bort aktuell omarbetningsfärg”, vilket kan vara praktiskt om en börjar ha en massa olika färger i texten och vill se bara den senaste redigeringen.

 
Skärmavbild 2018-10-25 kl. 12.41.05.png
 
 Exempel på hur texten kan se ut.

Exempel på hur texten kan se ut.

Exportera till Word eller pdf när andra ska läsa

Jag arbetar i Scrivener i princip ända fram tills att boken ska ombrytas. Det här innebär att jag alltid exporterar texten till Word om någon annan ska läsa mellan varven. Det är ett litet extra jobb, men inte så farligt med tanke på att jag i Scrivener har en mycket bättre överblick, kan flytta runt på kapitel hur som helst eller kanske till och med radera hela kapitel (händer förvånansvärt ofta).

Det går alltså att exportera till både Word och pdf så det är inget problem. Ibland gör jag också en Kindle-fil av manuset och läser på Kindlen för att slippa skriva ut 200 sidor. Det känns också ganska häftigt att läsa manuset i e-boksläsaren för det ger en känsla av “riktig” bok.

Fastän jag använt Scrivener i fem (!) år är jag fortfarande ingen guru och det finns många funktioner jag inte kan och jag har ännu heller inte lärt mig hur jag ska ställa in en font för ett helt manus så jag gör det manuellt i varje kapitel/fil (ja jättedumt). Men å andra sidan funkar det bra så här. Dessutom finns det massvis med information om jag vill lära mig använda programmet på ett djupare plan, men hittills klarar jag mig med de skrala kunskaper jag har. Och när det dyker upp nåt problem brukar jag googla och det mesta går att få svar på.

Testa gratis

Vilket program skriver du i? Själv skulle jag inte längre kunna eller vilja skriva ett manus i Word. Word ger också såna otroliga jobb-vibbar för mig och jag vill helst inte tänka på jobb när jag skriver skönlitterärt. Dessutom kommer en aldrig att tappa text om en inte kommer ihåg att spara, Scrivener sparar nämligen automatiskt med några sekunders mellanrum! Jag har också alla mina manus i molnet så fastän datorn skulle krascha finns texten kvar. Viktigt!! Vet inte hur många gånger jag hört om manus som försvunnit när hårdskivan sagt hejdå. Får ångest av bara tanken alltså.

Om du inte har testat Scrivener rekommenderar jag varmt att testa gratis i 30 dagar. Det fina med den testperioden är att du faktiskt har 30 dagar som du kan använda till exempel under tre månader, testdagarna räknas alltså enligt hur många dagar du har öppnat programmet. Sen om du vill köpa programmet kostar det 45 dollar och det tycker jag är mer än värt. Och nej: det här inlägget är inte i samarbete med programmet, men jag gillar verkligen det och vill därför gärna rekommendera det!

Det tar en stund att sätta sig in i Scrivener men som sagt, nu skulle jag längre inte vilja vara utan. Blev du nyfiken och undrar över nåt? Jag svarar gärna på alla frågor enligt bästa förmåga!

Min tvåspråkighet är min största rikedom

Det är få saker jag är lika glad för som min tvåspråkighet. Jag är flytande på både svenska och finska (och en del andra språk också, men det kan vi ta en annan gång). Tack vare att min mamma valde att prata svenska med mig har jag vuxit upp i ett tvåspråkigt hem och växlar utan några problem alls mellan finska och svenska.

Eftersom jag gått i dagis och skola på svenska och dessutom studerat på svenska och spelar handboll (den mest finlandssvenska sporten efter segling?) går en stor del av mitt liv på just svenska. Svenskan är mitt “första” modersmål och mitt känslospråk, men jag älskar också finskan. Extra mycket älskar jag hur otroligt olika de två språken är. Tänk att kunna två så diametralt olika språk?

Jag översätter en hel del texter och det är alltid sjukt knepigt att formulera det som skrivits på svenska på ett snyggt sätt på finska eller tvärtom. När jag översätter mellan de här språken kan jag inte ens översätta ordagrant, eller visst kan jag men då blir det dåligt. Det brukar jag också förklara för kunder. Att jag översätter innehåll, inte ord för ord.

Nästan varje dag tänker jag på vilken enorm rikedom det är att kunna vara så flytande på två språk och att kunna jobba på båda språken. Många av mina jobb skulle jag aldrig ha fått utan just de här språkkunskaperna. Samtidigt känner jag att jag kan ta del både av den finskspråkiga och svenskspråkiga kulturen i Finland plus så klart svensk, norsk och dansk kultur (de två sista lite knaggligt).

P1030201.jpg

Svenska dagen betyder tvåspråkighet för mig

Jag älskar finskspråkig musik såsom Egotrippi eller Maija Vilkkumaa men lika mycket älskar jag Veronica Maggio, Håkan Hellström eller finlandssvenska humorgruppen Kaj. Speciellt humor är ju ofta bundet till din kulturella förståelse, vilket handlar om mycket mer än språkkunskaper. Tack vare min levande tvåspråkighet kan jag ta del av olika sorters humor och innehåll, flytande på två språk.

I dag firar vi Svenska dagen här i Finland och därför babblar jag nu på om detta. För mig är Svenska dagen en dag då vi firar just vår finländska tvåspråkighet. Jag vet hur lyckligt lottad jag är eftersom jag har vuxit upp med två språk och är flytande på bägge. Jag önskar att vi skulle få en mer avslappnad inställning till språk och språkinlärning. Det måste inte alltid bli rätt, det viktigaste är att vi att kommunicerar med varandra.

Därför skrev jag på kontorets slack i dag att alla gärna får prata svenska med mig om de vill öva. Genast dök en "kollega" upp och vi hade ett bra samtal – på svenska så klart. Språk är en så otrolig rikedom som vi bör ta vara på. Så prata prata prata – på alla språk du kan eller vill kunna – det är nämligen enda sättet att verkligen lära sig. Och strunta i om det blir fel, det viktigaste är att vi pratar!

Vad har du för relation till språk?

Världens bästa jobb

Måndagskoman är rejäl men jag vill inte lämna bloggen vind för våg. Jag har nämligen ren länge tänkt att jag vill blogga om hur otroligt nöjd jag är med min frilanssituation. Det finns så klart mycket som kunde vara bättre – till exempel skulle det vara skönt med lite jämnare inkomster, men ändå skulle jag alla dagar välja min nuvarande jobbsituation framom ett “vanligt” jobb.

Jag har fått göra så himla många roliga grejer den här hösten och skrivit artiklar om både högt och lågt. För nån vecka sen var jag på ett seminarium om artificiell intelligens och skrev en rapport, jag har fått åka till Stockholms skärgård för att göra en djupintervju för ett forskningsprojekt, jag har intervjuat en av Finlands mest kända kockar om ett nytt restaurangkoncept i Helsingfors, jag har åkt till Pargas för att snacka om att ha hönshus på gården och på lördag ska jag intervjua på Bokkalaset i Ekenäs. Och det här är bara en bråkdel av allt.

Väldigt många dagar jobbar jag med minst två eller tre uppdragsgivare, eget skriv och blogg. Så ibland blir det en enda röra i huvudet men samtidigt så älskar jag mitt liv och mitt jobb. Det är så himla rätt för just mig, just nu.

Den senaste veckan har jag också tackat nej till två uppdrag. Som frilans är det alltid svårt att säga nej, men ibland funkar inte tidtabellen eller så känns det bara inte rätt i magen. Jag borde bli ännu bättre på att säga nej, men jag tänker mig att det är nåt jag får öva upp. Just nu är jag ekonomiskt i en så pass bra situation att jag kan tacka nej, det är inte precis vardag kan jag säga.

Veckans planer:

Måndag: Ströjobb, redigering och hjälpa mina nya “kollegor” Minna och Ama på Kumous med deras webinarium. Handboll på kvällen.

Tisdag: Yoga på kontoret, främst redigering + ströjobb så klart.

Onsdag: Gröt-workshop på kontoret (mm!), redigering, börja med ansökan till Kulturfonden och så BodyCombat på kvällen (om jag orkar).

Torsdag: Ett projektmöte, planera frågor för Bokkalaset, redigera.

Fredag: Redigering, lunch hos Bianca och så en maskerad på kvällen.

Lördag: Bokkalaset i Ekenäs, dubbelintervjuar Ellen Strömberg och Elin Willows och så Mia Franck. Ska bli så kul! Programmet hittar du här.

Söndag: Vilo- & hångeldag. <3

***

Är sååå glad för att veckan mest består av redigering. Hoppas inget oväntat och sjukt intressant dyker upp. Eller hoppas något oväntat och sjukt intressant dyker upp. Det är ju liksom det bästa. Att jag aldrig vet hur veckan slutar!

Vad har du för målsättning för veckan? Min målsättning nummer ett är att redigeringen ska ta stora kliv framåt. Det fixar jag eller hur?!

En aktiv helg

Hallå, hallå! Den här söndagen är jag lite extra mör. Jag steg just på en metro efter att ha få skjuts från Hangö och snart är jag hemma. Äntligen! Helgen har varit sjukt aktiv men riktigt rolig och bra på många sätt! 

I går hade vi vedtalko på lande och bar ved, ris och grenar i nästan fem timmar. Mamma hade bjudit dit ett stort gäng så vi var tio vuxna och två barn som hjälptes åt. Vi jobbade alla hårt och under kvällens middag satt de flesta tysta och bara slevade i sig mat. Några tappra fortsatte med det sista i dag, men själv skulle jag till Hangö för att spela handboll så jag smet iväg. 

upload.jpg
 Den här vedhögen växte ännu rätt mycket!&nbsp;

Den här vedhögen växte ännu rätt mycket! 

Mina armar var så trötta att jag knappt orkade lyfta dem (vem behöver gym när det finns skogsarbete brukar pappa säga) men det var så kul att spela. Trots att vi hade vissa utmaningar med att få bollen i mål lyckades vi till slut vinna matchen. Det var bara säsongens andra match för mig så allt känns fortfarande lite nytt och spännande (fastän jag spelat handis i typ 25 år, hehe). 

Nu ser jag fram emot nästa vecka. Lite mindre jobb på agendan och i stället ska jag djupdyka i mitt manus. Jag tog över ett hörn på kontoret i fredags och började kladda på en whiteboard för att känna att jag faktiskt gör nåt. Aaaah redigering alltså! Så jobbigt ibland men ändå så spännande att se hur texten förändras och förbättras. Skrev bland annat kommentaren "gestalta för fan". Sakta men säkert ska det väl bli bra?? 

Vad har du gjort under helgen?  

Halloweenfest på kontoret – klädde ut mig till Google maps

På onsdag var jag inbjuden på halloweenfest på mitt kontor Wonderland och var inte sen att tacka ja till inbjudan. Vi blev utlovade roligt program, lite dryck och middag och det vill väl en väl inte missa?! Fastän jag jobbat här i drygt två månader har jag ännu inte lärt känna så många. Under dagarna är folk ändå upptagna med jobb och då finns det inte så mycket tid för fritt pladder. Därför tänkte jag att festen är ett utmärkt tillfälle att lära känna de andra som jobbar här.

Enda kruxet var min outfit – vad fasen skulle jag klä ut mig till?! Jag gillar inte att köpa något för bara en fest, så jag försökte febrilt komma på nåt som kunde fungera. För nån vecka sen hade jag på mig min kartklänning och då lyste den där klassiska lampan upp ovanför mitt huvud. Jag skulle så klart klä ut mig till Google maps! Eller Kuggle maps om vi ska vara lite lustiga, hehe.

kuggle maps.jpg

Så på tisdag printade jag ut Google maps-loggan (två åt rätt håll, två spegelvända) samt den röda “pinnen” som visar var en befinner sig. Jag grävde i pysselgömmorna efter kartong, men hittade inget så jag fick bli lite innovativ. Jag hade köpt lite vin hem från Estland för en dryg månad sen och kunde nu återanvända vinlådans kartong som separerar flaskorna från varann. Genialt tyckte jag. I ett skåp hade jag också ett diadem jag inte längre använder.

Sen blev det dags för klipp och klistra. Jag plockade också fram örhängsmakaren som inte jobbat speciellt hårt på sistone. Jag pysslade ett par örhängen och ett diadem med den stora “pinnen”. Om vi säger som så här: jag blev löjligt nöjd med helheten. Sen var det liksom bara att slänga på sig kartklänningen och förbereda sig för kalas.

 Mitt team! Foto: Alexander Horn/future film.

Mitt team! Foto: Alexander Horn/future film.

 Sänka skepp!

Sänka skepp!

Och vilket kalas då! Jag är så otroligt imponerad över allt de hade fixat. Vi blev indelade i lag på fyra personer och gjorde sedan olika uppgifter. Det var korsord, karaoke, pingismatch mot ett annat lag, kluriga uppgifter och en blind tasting. Vi blev också serverade hot dogs och andra snacks samt kalla drycker från baren. Efter det hade vi en gemensam middag med massvis av god italiensk mat. Jag riktigt sörjde att jag inte klarade av att äta mer. Under middagen belönades det bästa laget och så klart bästa outfit. Jag delade första plats med hunden Kenzo och vi fick varsin flaska champagne, hurra!

 Hunden kenzo var nog helt klart kvällens gulligaste. Foto: Alexander Horn/future film.

Hunden kenzo var nog helt klart kvällens gulligaste. Foto: Alexander Horn/future film.

 Minna från  Kumous  fick ta hand om tastingen i vårt lag.

Minna från Kumous fick ta hand om tastingen i vårt lag.

När vi ätit klart blev det mer karaoke, prat och allmänt häng och det kändes verkligen som om att jag är en del av en större gemenskap – inte bara en ensamjobbare på ett opersonligt kontor. Att jag började jobba här måste vara ett av årets bästa beslut, jag har inte ångrat det en dag! Planen är att jag ska skriva lite mer om hur det är att jobba på ett coworking-ställe jämfört med hemma. Fråga gärna om du undrar över nåt!

Nu ska jag (äntligen!) redigera lite och sen blir det helg. Det blir skogsarbete på lande och handbollsmatch i Hangö, så fullt upp men tror det blir hur roligt som helst! Har du några roliga planer för helgen? Kanske en Halloweenfest? Om ja, vad ska du klä ut dig till?

Fem tips för stipendieansökningar

Kalendern visar november och här i Svenskfinland är november en synonym för stipendieansökningarnas högtid. Svenska Kulturfondens ansökningsperiod har nu öppnat och under månaden skickas flera tusen hoppfulla ansökningar in. Rätt imponerande ändå hur mycket Svenskfinland skapar och vill skapa. Romaner, poesi, musik, teater, dans, bildkonst och mycket mer! Älskar att vi har ett så levande kulturfält trots att vi bara är 5 procent av den finska befolkningen.

De finlandssvenska stugorna fylls alltså som bäst av hoppfulla konstnärer som skulle bli glada för lite extra pengar som möjliggör skapande. Själv sökte jag tre (!) gånger utan att få en enda euro, men i våras fick jag äntligen mina första stipendiepengar och blev överlycklig. Dessutom har de pengarna varit otroligt viktiga för mig för att kunna skriva. Med tanke på att väldigt få författare kan leva på sålda böcker är stipendierna nästan en nödvändighet (om vi då vill att folk ska kunna leva på sin konst alltså).

För min egen del tror jag att de negativa beskeden inte handlade så mycket om att mina ansökningar skulle ha varit dåliga, utan att det helt enkelt är enklare att bli beviljad pengar om en blivit utgiven/fått något annat erkännande som konstnär. Men en bra ansökan lär väl inte precis försämra dina chanser, så därför tänkte jag komma med fem tips för hur du ska skriva en så bra stipendieansökan som möjligt! Och så hoppas vi att pengarna rasslar in i vår.

 Foto: Unsplash.

Foto: Unsplash.

1. Hitta rätt stipendium/stiftelse
Vill du ha ett projektstipendium finns det en uppsjö av möjligheter, det gäller att tänka på det ur flera synvinklar. Finns det en stiftelse i din hemby och finns det kanske en anknytning till det du skriver? Vilka allmänna allmänna fonder kan vara aktuella för dig? Googla och kolla Fyrk.fi! Och kom ihåg att alla stipendium inte är rätt för dig – läs kriterierna noga och kom också ihåg att bifoga alla dokument de ber om. Onödigt att skicka in en slarvig/felaktig ansökan.

2. Var tydlig och koncis
Beskriv ditt projekt i så få och tydliga meningar som möjligt. Vad skriver du? För vem? Hur ser tidsplanen ut? Vad har du redan gjort och vad måste du göra? Berätta också vad du ska använda stipendiepengarna till. Är det för research? För att skriva råmanus? För att redigera? För att anlita en lektör? Var så tydlig som möjligt.

3. Bifoga ett utdrag/arbetsprov
Oberoende av vad du skriver vill stipendiefonden se ett arbetsprov. Om du redan inlett arbetet kan du saxa med ett utdrag, men kom ihåg att det inte ska vara för långt (gärna kring 3 sidor, tänk på hur många ansökningar de ska behandla!). Men vad ska du välja till din ansökan? Tänk på att du vill kroka läsaren på direkten. Välj det bästa du har och redigera det avsnittet noga. Läs din text högt. Du vill inte ha tryck- och slarvfel här!

4. Kom ihåg meriter & referenser
Har du blivit utgiven tidigare? Kanske medverkat i en antologi? Har du gått någon skrivarutbildning? Finns det någon lektör/författarcoach/förläggare som kan vara din referens? Via dina meriter och referenser visar du att du är en som ska tas på allvar.

5. Låt en kompis läsa
Man blir blind för sin text – också i en stipendieansökan. Låt din kompis läsa och kommentera. Fråga om ansökan och idén är tillräckligt tydligt formulerade? Saknas något? Är något överflödigt? Samtidigt kan du be kompisen hitta onödiga slarvfel. I bästa fall hjälper kompisen med att göra din ansökan ännu bättre! Hen kanske är mycket bättre på att lyfta ditt kunnande än du själv är?

+1 Våga skryta
Du måste sälja din idé till stipendiefonden och det gör du bäst genom att visa att du själv tror på din idé och på dig själv. Det gäller alltså att våga skryta – det gör dina konkurrenter garanterat i sina ansökningar, så du ska också passa på. Varför är din idé unik? Varför måste du få skriva just den här berättelsen? Skräd inte orden!

 Utan stipendiepengar hade jag inte kunnat vara tre veckor i Berlin i somras och hade inte heller kunnat fokusera på skrivandet på samma sätt. Så otroligt tacksam alltså!

Utan stipendiepengar hade jag inte kunnat vara tre veckor i Berlin i somras och hade inte heller kunnat fokusera på skrivandet på samma sätt. Så otroligt tacksam alltså!

Själv ska jag så klart skicka in en ansökan (eller kanske flera) och hoppas på positivt besked. De stipendier jag fått i år har möjliggjort att jag kunnat fokusera på mitt skrivande och inte behövt stressa så mycket för ekonomin. Det är guld värt.

Ska du skicka in en ansökan? Lycka till och kom ihåg att det kan vara helt smart att börja med ansökan i god tid, eller kanske i alla fall inte tre timmar före deadline.

Hejdå oktober!

Den här månaden har känts som världshistoriens längsta. Jag vet inte om jag nånsin jobbat lika mycket och för så många uppdragsgivare, med lika många projekt och deadlines som den här månaden? Efter flera väldigt sega månader på faktureringsfronten har det varit välkommet med jobb och en rejäl fakturering, men varför sker allt samtidigt? I går tackade jag faktiskt nej till ett skrivjobb och det kändes bara skönt.

Efter de senaste veckornas kaos har jag nu landat i en (jobb)svacka. Jag är seg och trög och oinspirerad och så otroligt trött på mig själv. Jag hoppas november innebär mindre jobb och mer skrivtid. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: jag mår allra bäst när jag får skriva, vara inne i ett projekt, mysa ner mig med mina karaktärer och ord. Eftersom det inte blir något NaNoWriMo i år ska jag i stället hoppa på känslan och redigera för fullt. Om jag skrivit 50 000 ord på en månad (två gånger dessutom!) ska jag väl klara av att redigera ett manus?! Nu skriver jag det här: jag ska redigera.

 Magisk morgon på lande förra veckan. Oktober har bjudit på mycket fint också! &lt;3

Magisk morgon på lande förra veckan. Oktober har bjudit på mycket fint också! <3

Och du som är sugen på att skriva en roman, ännu hinner du hoppa på! Det är en rolig utmaning där du lär dig att prioritera skrivandet men också att skriva skriva skriva utan att bry dig om att få till den perfekta meningen på direkten. Är du ens lite sugen tycker jag att du ska testa! Bara gör det!

Nu ska jag iväg på Halloweenfest på kontoret (har pysslat en outfit till mig som jag är extra nöjd med, hehe) och så hoppas vi att jag vaknar i november som en nöjdare och gladare människa. Och herregud TACK för alla som läst, kommenterat och hört av sig andra vägar efter gårdagens kärleksinlägg. En skrev till mig att hen nu kanske ska våga sig på att dejta igen. Jag blev så glad för att jag kanske uppmuntrat nån att våga gå på den där ena dejten, skriva till den söta killen eller bjuda den härliga tjejen på middag. Eller kanska bara ladda ner Tinder för hundrafemtionde gången trots löften om att aldrig mer röra den där dväjulslika appen som gör en tokig.

För tänk om du gör det. Vad är det värsta som kan hända?

När jag blev kär i en pilot

En vacker vårdag i april, lite före klockan 10 en fredag morgon klev jag in på ett kafé nära mitt hem. Jag var några minuter tidig, men det var också min dejt. Han satt redan där och log stort mot mig. Efter ett stort antal dejter de senaste åren är jag sällan nervös inför en första dejt och hade inte varit så nervös inför den här dejten heller, men när jag klev in där kände jag hur det började fladdra i magen.

Direkt då jag steg in genom dörren på kaféet visste jag att jag kommer att bli kär. På bara några sekunder visste jag det. Jag kan inte förklara det med något annat än intuition. Min magkänsla liksom skrek att det här är rätt och min hjärna tänkte “voj skit ändå, jag skulle ju bara dejta lite, inte bli kär”. Men kär blev jag och är det fortfarande. <3

  På vin- &amp; matmässan i lördags.

På vin- & matmässan i lördags.

Det senaste dryga halvåret har mina dagar, veckor och månader förgyllts av världens snällaste människa. Han har följt med mig på diverse evenemang fastän han inte känt en själ på plats, han har lagat så många frukostar att jag tappat räkningen, han lät mig ordna födelsedagskräftskiva på sin balkong, han har tagit mig och mina vänner ut på en flygtur över Nyland, han har tröstat och hejat och orkat med mitt svajiga humör.

Jag säger inte att det varit enkelt hela tiden. Så många gånger som mitt hjärta brustit är det inte helt lätt att våga hoppa in i något nytt. Att hoppas. Men det har jag gjort och är så glad för det. För nu har jag hittat nån jag så gärna vill hålla fast vid. Jag tycker det är synd att (hetero)tvåsamhet är en så stark norm i vårt samhälle, men har ändå själv insett att jag mår allra bäst när jag får dela mitt liv med någon annan.

Nu råkade livet slänga en snygg, snäll och charmig pilot i mitt Tinderflöde och jag var inte sen att bli kär.

  Efter flygturen i augusti. Foto:    Jennifer   .

Efter flygturen i augusti. Foto: Jennifer.

Det känns på nåt sätt stort att dela med mig av det här, att bjuda in er som läser i något som jag hålligt “hemligt” så länge. Men jag har ju oftast skrivit när det gått riktigt dåligt i kärlekslivet och nu får jag för en gångs skull skriva om när det går bra! Kärlek och förhållanden är för övrigt ett tema jag tänker skriva lite mer om i fortsättningen. Inte så att jag skulle vika ut hela mitt privatliv, men kanske några insikter och lärdomar jag fått med mig på vägen. Älskar att snacka kärlek (och det brukar ni också tycka om att läsa).

Jag postade en bild på Markus och mig i söndags på Instagram och blev helt överväldigad av all kärlek jag fick. Alla hjärtan och alla kommentarer. Kändes så fint att det är så många som blev glada. Men kärlek är bäst ju! Så glad och tacksam för att jag haft lyckan att bli kär i en så bra människa.

***

Läs också:

Två år är en livstid för ett brustet hjärta
Ett halvår senare är jag en annan människa
En stukad fot, ett brustet hjärta

Böcker, vin och pizza

I morse när jag satte mig vid ett arbetsbord på kontoret – efter att först ha ätit måndagsfrukosten som det bjuds på – tittade jag ut genom fönstret och såg att det snöar! Lika stor överraskning varje gång. Och min bil har så klart inga vinterdäck än, meeeeen just så här brukar det ju vara. Nå, det löser sig!

Helgen som gick blev just så perfekt som jag önskade mig! Fredagens Nu imorron-fest var så bra och det var roligt att träffa många jag inte sett på länge. Kvällens höjdpunkt var Peter Sandström som läste dikter publicerade i Studentbladet 1985 (“det fanns en gång en ung man som hette Peter Sandström”) och så klart Ellen som läste från sitt nya projekt. Det lät jättebra och jag vill gärna höra/läsa mer.

tenhopizza.jpg

Jag avslutade kvällen med pizza på Tenho och smet sen tidigt iväg för att jag var så trött. På lördag blev det äntligen dags för bokmässan. Jag kunde röra mig ungefär en halv meter åt gången tills jag stötte på någon kompis eller bekant. Jag tror faktiskt att jag kunde snurra runt på det finlandssvenska området i flera timmar och hela tiden hitta någon ny att snacka med. Fint!

Jag köpte bara en bok och lyssnade bara på ett samtal men är väldigt nöjd med bägge. Sara Enholm Hielm som är en av förläggarna på “mitt” förlag vann nämligen Svenska Yles litteraturpris med debuten Och hjärtat det var mitt, så den var jag så klart tvungen att köpa. Har hört så otroligt mycket gott om den så jag ser fram emot att läsa. En bokrecension dyker så klart upp här sen! Min förläggare Tapani Ritamäki fick också ett förläggarpris så det går ju riktigt bra för Förlaget, hurra!

bokpodd mässa.jpg

Mässans enda samtal jag lyssnade på var en livepodd med Anne Hietanen, Ida Henrikson och Maria Turtschaninoff. Fastän jag hört Maria i flera samtal så har hon alltid nåt nytt och intressant att komma med. Jag tror förresten att just det här samtalet kommer att dyka upp i bokpodden om du vill lyssna på det (rekommenderar!). Och om du missat Marias senaste roman tycker jag att du ska läsa min recensionBreven från Maresi.

Efter bokmässa styrde vi stegen mot mat- & vinmässan för att smaka på lite viner. Min favorit blev en rieslingskumpa som lär vara ny i Alkos sortiment (väldigt ny tydligen för att jag inte hittar den på Alkos sidor). Tyvärr var det smockfullt på just vinsidan på lördag kväll så det var lite störande, men det får en väl ta. Förvånansvärt många var också riktigt fulla?! Kändes märkligt.

  Spionerade så klart på min bok på mässan.

Spionerade så klart på min bok på mässan.

När vi var på väg hem skulle jag bara slinka upp till presscentret för att plocka upp min jacka som jag hade lämnat där (i stället för att betala 3 euro i garderoben). Då märkte jag att det pågick ett mingel som Förlaget hade spontanordnat. När minglet var slut blev vi tillfrågade om vi vill gå på middag och tackade så klart ja. En knapp timme senare åt jag helgens andra pizza (hehe) och fick diskutera bland annat med Lars Sund som jag inte hade träffat tidigare. Jag älskar verkligen att jag har chansen att träffa så många erfarna författare och få prata författarskap och skrivande med dem. Jag frågade om Lars någonsin skämdes för sina tidigare alster och han sa nej. Kändes ändå rätt skönt.

På söndag gjorde jag inte så mycket annat än åkte till Ikea. Planen var att köpa nya anteckningsböcker. Jag har nämligen antecknat så gott som alla mina intervjuer de senaste åren i häften jag köpt på Ikea men nu finns de inte längre i sortimentet!!! De hade nya häften med tunnare papper som inte fungerar för mig. Det här låter kanske som ett trivialt problem, men jag är väldigt noga med hurdana anteckningsblock jag använder för att anteckna intervjuer (nu förstår jag att det här är det mest intressanta du läst på hela dagen). Så nu måste jag hitta nya anteckningsblock när Ikea inte längre levererar. Däremot hälsade jag på lådan med lock med samma namn som jag. Kändes tryggt.

kuggislåda.jpg

Den kommande veckan blir väldigt mycket lugnare på jobbfronten och det är verkligen välkommet. Jag kollade tidigare i dag på veckans to do-lista och blev helt konfunderad över att jag har så lite jobb?! Men det betyder en bra sak: äntligen har jag tid för att redigera, hurra! Så här ser veckan ut:

Måndag: Frukost på kontoret, jobb med projektjobbet och broschyrerna, handboll på kvällen.

Tisdag: Morgonyoga, en telefonintervju + skriva artikel, broschyrjobb.

Onsdag: En Skype-intervju med en som sitter i Australien (!), lunch med LittSkap-kompisar och Halloweenfest på kontoret. Så pepp på den!

Torsdag: Projektmöte, lunch med Erik och extra handbollsträning på kvällen.

Fredag: Jag hoppas på att kunna redigera. På kvällen åka iväg till lande.

Lördag & söndag: På lande med systrar, mostrar, föräldrar för att hjälpa till med skogsarbete. Jag räknade vi att vi är väl ungefär 15 personer, ska bli så kul! På söndag ska jag sen ännu till Hangö för att spela match.

Så det blir nog en bra vecka. Jag är mest glad för att oktober snart är slut. Den här mängden jobb är för mycket, men som frilans är det så otroligt svårt att tacka nej. Jag hoppas ändå att jag ska bli bättre på det i fortsättningen. Och att allt inte skulle ske exakt samtidigt. Vad har du för planer för veckan?

Utvecklas tillsammans med likasinnade

Att skriva och blogga är väldigt ensamma sysslor. Jag sitter framför min dator och knackar ner ord och så kommer orden snabbt (bloggen) eller långsamt (böckerna) ut i världen. Efter det kanske någon tycker till någonstans men en stor del av tiden sitter jag ensam med mina tankar och beslut. För det mesta är det ju roligt och går bra – annars hade jag väl inte gjort det här. Men alltid då och då är det kul att kunna ventilera med någon annan.

Därför är jag så glad över att jag har hittat andra som bloggar och skriver. Stödet från dem är ovärderligt. Dem kan jag fråga hur de tänker, hur de gör, hur mycket de skulle ta betalt för ett uppdrag eller hur de skulle lösa dramaturgiska problem i ett manus. Ja vad som helst som jag inte har ett svar på.

  I den här gula stugan har vi skapat bloggmagi. Eller försökt i alla fall.

I den här gula stugan har vi skapat bloggmagi. Eller försökt i alla fall.

Sedan onsdag kväll har jag hängt på mitt lande med mitt härliga bloggäng bestående av Malin, Corinne och Jennifer. Vi körde en blogathon för första gången i april och nu ett halvår senare var det dags igen. Senast var vi bara en natt här men det kändes ändå som att vi då kanske fick mer gjort, hehe. Då hade jag en tydligare plan för vad som skulle hända här på bloggen, nu hade jag ingen tydlig vision men har i alla fall lyckats skriva ett antal inlägg som kommer att publiceras de kommande veckorna.

Men vad har vi gjort på vårt blogathon? Torsdag morgon började med morgonyoga som Corinne ansvarade för. Jag hade ingen aning att hon var en så bra instruktör, men hon var så proffsig. Efter det lagade hon dessutom världens godaste scones och klockan var faktiskt rätt mycket innan vi kom i gång med bloggjobbet (och annat jobb). Mellan varven gick vi ut en sväng, läste lite bok eller pladdrade. Så skönt att komma bort från stan för nån dag.

  Jag ser COrinne som fotograf, kock, yogainstruktör och bloggare. Sjukt bra på allt dessutom.

Jag ser COrinne som fotograf, kock, yogainstruktör och bloggare. Sjukt bra på allt dessutom.

Att ge och få respons

Det bästa med vårt blogathon var när vi i går kväll hade en responssession då vi i tur och ordning gick igenom varandras bloggar. Corinne hade föreslagit att vi skulle diskutera följande grejer.

  1. Feedback om designen (både positivt och negativt).

  2. Feedback om själva inläggen.

  3. Feedback om bloggen i sig.

  4. Övrig feedback samt inläggsidéer för varandra.

Vi fokuserade först på utseende och funktionalitet och efter det hade vi långa diskussioner om allas bloggar. Vad vi gör bra och vilka teman och ämnen vi borde skriva mer om. Med tanke på hur bloggförvirrad jag känner mig just nu var det fint att få höra hur de tänker och vad jag kunde utveckla.

Det blev en otroligt givande stund och under diskussionens gång kom vi på fler och fler grejer som vi vill se på varandras bloggar. Alla vi fyra har en nisch eller ett expertisområde som vi kunde utnyttja bättre på bloggen – men det mest självklara är inte alltid självklart för en själv.

  Kamerorna åkte fram när morgonen bjöd på trolsk dimma.

Kamerorna åkte fram när morgonen bjöd på trolsk dimma.

Vad ville tjejerna då att jag skulle skriva mer om?

Kärlek, relationer, bokrecensioner och skrivandet så klart. De uppskattade också att jag så öppet bloggat om min skrivprocess och det är ju egentligen grunden för den här bloggen fastän det halkat in mycket annat också. Men nu finns det alltså en hel del skrivrelaterade inlägg på kommande! Missa inte heller att kika bland mina skrivtips – där samlar jag alla inlägg som kan vara av intresse för dig som skriver och försöker uppdatera kontinuerligt.

Galet ändå att jag i över fyra år bloggat om mitt skrivande? Jag minns hur pirrigt det kändes att outa på internet att jag skriver en roman och drömmer om att bli utgiven. Tänk om jag misslyckas? Och det gjorde jag ju, blev refuserad och fick börja om från början – vilket kanske var rätt väntat. Mitt refuseringsinlägg är nog ett av de mest lästa genom tiderna på bloggen faktiskt!

Fastän bloggen började som en skrivblogg har det framförallt på sistone skett en hel del utveckling och jag har (äntligen!) kommit in i en ganska jämn publiceringstakt. Precis som med allt annat hjälper rutiner mig att hållas i gång. När det blir en vana tänker jag inte så mycket på det utan inläggen kommer av sig själva nästan.

  En liten vilo- och läspaus. Jennifer går en skrivarkurs och ska läsa bland annat den här klassikern.

En liten vilo- och läspaus. Jennifer går en skrivarkurs och ska läsa bland annat den här klassikern.

Jag kör inte på någon utstakad strategi utan brukar spontanblogga de flesta dagar. En strategi kunde kanske vara bra, men för mig känns det mest som om det dödar intresset. Samma tänker jag på Instagram. Jag postar utan att tänka så mycket på hur mitt flöde ser ut och tvingar inte heller mig själv att posta en bild varje dag. Både bloggen och Instagram får vara så som livet är – operfekt och utan att en vet hur slutresultatet blir.

Fastän jag inte har någon strategi eller kanske ens en tydlig målsättning vet jag att jag trivs här i min hörna på internet och att jag gärna vill utvecklas. Därför är jag så glad över att jag lärt känna tjejerna och att vi kan inspirera och stöda varandra. Fastän jag gärna jobbar ensam är det så värdefullt att kunna utbyta tankar och idéer med andra som sysslar med samma grejer som jag.

Brukar du bolla idéer med kolleger och likasinnade? Själv känner jag mig alltid hundra gånger klokare efter att ha snackat igenom nåt. Vare sig det handlar om blogg, skrivande eller relationer. Så mitt tips: hitta likasinnade som du kan prata med och som kan hjälpa dig och som du kan hjälpa. Det ger så mycket!

Ett år sedan debuten – är jag bortglömd nu?

Förra hösten var jag författare fullt ut. Det var bokmässor och evenemang, recensioner och hålligång. Nu ett år senare känner jag nästan som om jag ramlat ur svängen. Bokmässorna känns inte alls lika spännande eller angelägna och att springa på diverse (release)fester har inte heller lockat fastän jag så klart är så glad för alla författarkompisar vars böcker kommet i höst. Jag chattade om det här med Ellen och hon sa att det antagligen är en rätt så naturlig reaktion. Efter ett hektiskt år är det inte så konstigt att en vill dra sig undan.

När Kjell Westö föreläste för oss på Litterärt skapande förra hösten berättade han att han året efter att en bok blivit utgiven inte har någon tid att skriva eftersom han har så många uppträdanden och resor. Under den här perioden kan han omöjligen koncentrera sig på skrivandet men sedan när han får skriva drar han sig undan.

Det är det som är så dubbelt med författarskapet. Ena stunden sitter du i din skrivkammare med smutsigt hår och trasiga byxor, i nästa stund ska du vara snygg, fräsch och gärna rolig inför en publik. Visserligen är jag väldigt långt ifrån Kjell Westö, men i grunden är det samma sak. Det är som om det finns två olika versioner av ens författarjag. En som syns och en som drar sig undan.

  Bokmässelooken i fjol.

Bokmässelooken i fjol.

Det är över ett år sedan min debutroman blev utgiven och jag tänker ofta att den nog börjar vara bortglömd. I dagens värld är tempot brutalt. En bok tävlar inte bara med andra böcker utan med precis allt annat. Netflix, sociala medier, vänner och allt vad livet har att bjuda på. Just när boken blir utgiven kan det i bästa fall vara en liten hype kring boken. Den syns kanske extramycket på sociala medier, blir recenserad och det är evenemang och sånt.

Men sen när allt det där ebbar ut? Vad blir kvar? En författardebutant som undrar vad som hände och varför ingen längre verkar vara intresserad. Bokmässan i Helsingfors har börjat i dag men för mig är det bara ett evenemang som vimlar förbi, inte något som jag deltar i. Ingen “bryr sig” om mig och min bok. Och det är ju mer än rätt. Det har kommit en hel skörd vår- och höstböcker sedan min debut publicerades och jag kände faktiskt redan efter bokmässorna i fjol “jaha, det var den boken då”.

Riktigt så brutalt är det ju lyckligtvis inte. Alltid då och då trillar det in recensioner på min debut. Extra glad blir jag när någon hör av sig och berättar att hen läst min bok. Varje meddelande värmer så otroligt mycket. För nån vecka sen spionerade jag (ja!) på min bok på huvudstadsregionens bibliotek och såg att många ex var utlånade, hur roligt?! Just biblioteken är guld värda när publiceringstakten av nya böcker är så hektiskt som den är. På bibban går det nästan alltid att få tag på böcker som för länge sen “gått ur säsong”. <3

  Bokmässevimmel för ett år sedan. Jag pratar med Elin som jobbar för Göteborgs bokmässa och som jag faktiskt träffade på en studieresa till Israel 2011!

Bokmässevimmel för ett år sedan. Jag pratar med Elin som jobbar för Göteborgs bokmässa och som jag faktiskt träffade på en studieresa till Israel 2011!

Jag vet inte riktigt vad jag försöker säga. Kanske att allt går så fort och att när det är över så känns det lite tomt. Lite märkligt. Det kan gå dagar utan att jag tänker på att jag skrivit en bok, fastän det var i mina tankar i typ 4,5 år före det blev en bok. Jag har faktiskt inte läst Vad heter ångest på spanska? en enda gång sen den sista korrläsningen i juli i fjol. Jag har flera gånger tänkt på att jag borde göra det, men jag vet inte om jag vill eller vågar? Däremot hoppas jag att boken får leva länge, att det inte blir bortglömd bara för att det kommer nya säsonger med nya böcker av nya författare.

Och så en dag ska väl jag själv vara med i den nya säsongen igen och så börjar allt om från början igen. Det kommer nya bokmässor, nya fester, nya evenemang. Precis som det ska vara. Och jag är alltså inte det minsta bitter för att nu vara “bortglömd”, snarare är det märkligt hur olika ett evenemang kan kännas ett år senare. Det är som om jag befinner mig i en helt annan sinnesstämning.

I dag blir det tyvärr ingen bokmässa för mig eftersom jag är på lande på blogathon (bäst!), men under helgen ska jag försöka klämma in ett besök. För det är ju liksom ändå bokmässan. Böcker, författare och en massa intressanta samtal. Plus att mat- och vinmässan ju pågår samtidigt och det är alltid kul. Älskar att just de här mässorna pågår samtidigt. Perfekt kombination ju!

Ska du besöka bokmässan? Vad ser du allra mest fram emot? Själv ser jag faktiskt mest fram emot det nya finlandssvenska konceptet med en fest i morgon kväll. Ses vi där?!

Hur många ord har en roman?

Fastän litteratur inte räknas i ord är det här en ständigt återkommande fråga – hur många ord ska en roman ha för att räknas som roman? När jag började skriva skönlitterärt googlade jag frenetiskt på det här men problemet är att det inte finns något svar på det. Det är ungefär som att fråga “hur långt är ett snöre?” Jadu, det beror på snöret!

Men finns det ens några riktlinjer kring ordmängd? Ja, det finns det väl. Till exempel ser många 50 000 ord som en viss gräns för en roman, antagligen på grund av att ordmängden som en ska försöka uppnå under NaNoWriMo är just 50 000. Men det är en riktlinje, inget mer! Vad heter ångest på spanska? är knappt 48 000 ord medan Nationen för tillfället ligger på ungefär 75 000 ord.

  Foto: Patrick Tomasso/Unsplash.

Foto: Patrick Tomasso/Unsplash.

När en börjar skriva kan det ju vara helt bra att ha nån sorts målsättning och i genrelitteratur kan det kanske gå att räkna ut på ett ungefär om en någorlunda vet vad som händer i storyn. Tänk så här: hur många kapitel behövs för att romanen ska få en bra struktur och ungefär hur långa kapitel skriver du? Som nybörjare kan det så klart vara svårt att veta, men det kanske är en sorts riktlinje.

Eller så struntar du i ordmängden. Det är ju ändå själva storyn som är viktigast. Sen om det är 30 000 eller 100 000 ord spelar egentligen ingen roll, så länge själva berättelsen i sig är bra. Och det beror ju så mycket på berättelse. Min debut och Nationen skiljer sig med över 25 000 ord! Debuten kunde inte ha varit mycket längre och Nationen kan inte heller vara mycket kortare/längre.

  Så här såg (en del) av Nationen ut när jag skickade in manuset.

Så här såg (en del) av Nationen ut när jag skickade in manuset.

Samtidigt förstår jag att det här är ett frustrerande tips. För en vill ju liksom veta hur många ord den där romanjäveln ska ha för att den ska räknas som riktig roman. Jag googlade nog mig tokig i jakten på ett “rätt” svar. Men som sagt: tänk inte så mycket på ordmängden som på vilka ord du väljer att använda dig av.

Är du en sån som tänker mycket på ord och andra yttre omständigheter eller en som bara skriver på och ser hur det blir? Själv har jag ofta nån sorts uppfattning om hur lång storyn kommer att bli/hur mycket utrymme den kräver. Men jag fäster mig inte vid att något ska vara just exakt si och så många ord.

Jobbresa, blogathon och bokmässa

Hej från Arlanda! I morse ringde väckarklockan 4.10 och det kändes nästan som när jag jobbade på radionyheterna och skulle vara på Yle klockan 5. Om vi säger som så här: jag saknar inte de tidiga morgnarna fastän det så klart finns nåt charmigt och mysigt att vara vaken när största delen av alla andra sover och sedan kunna avsluta arbetsdagen när de flesta bara kommit i gång (på radion då).

Den här arbetsdagen är däremot inte över än. Om en knapp timme åker flyget tillbaka till Helsingfors och ungefär halv nio ska jag väl vara hemma igen. Så en riktigt lång dag, men väldigt kul också! Jag har fått hänga i Stockholms skärgård och intervjuat ett så otroligt trevligt par. Tyvärr är det här inte offentligt så jag kan inte säga desto mer, men det jag kan säga är att fotografen och jag blev otroligt väl bemötta. Svenskar ändå?! Sjukt trevliga.

upload.jpg

Nu är jag riktigt mörbultad men ser fram emot den här veckan som bjuder på en hel del skoj. Närmare sagt följande:

Måndag: Jobbresa till Sverige.

Tisdag: Extralång morgonyoga på kontoret. Finslipa en artikel, fixa med smått och gott. Lite skrivtid hoppas jag också på. På kvällen blir det häng med person jag saknat. <3

Onsdag: En intervju, skriva ut artikel. Redigera! BodyCombat och så på kvällen avfärd till mitt lande och blogathon!

Torsdag: Blogg blogg blogg för hela slanten och häng med fantastiska tjejer.

Fredag: Köra hem från lande, jobba undan ofixat jobb, redigera, bokmässa och så Nu imorron-fest!

Lördag & söndag: Förhoppningsvis chill, mys och bokläsning.

Att känna sig ensam

Fredag kväll i juli för ett år sedan. Helsingfors visar upp sin vackraste sida och centrum fylls av glada, lyckliga och leende människor. Det är par, det är kompisgäng. Och så är det jag. Jag minns inte längre vad jag gjorde i centrum men jag minns hur otroligt ensam jag kände mig. Alla kompisar var upptagna med annat. Med andra vänner, på sommarstugor, på resor. Jag promenerade genom stan och kände att kulissen runtomkring var helt fel. Att jag inte passade in.

Och jag kände mig ensammast i hela världen. Bara någon vecka tidigare hade ett kort förhållande tagit slut och jag var trött på singellivet, trött på att känna mig ensam och utanför. Att vara ensam mitt i vackraste juli är bland det värsta som finns. Speciellt om en börjar bläddra på sociala medier och ser vad “alla” andra gör. Jag gick längs med havet och grät tyst bakom mina solglasögon och gick sen väl hem och gjorde ingenting.

Ensamhet är en känsla som många tyvärr relaterar till. Därför tycker jag att det är otroligt fint att Svenska Yle lyfter upp det som ett tema (och intervjuar bland annat Ellen om det). Alla känner sig ensamma ibland, vissa mer, andra mindre. När jag flyttade till Berlin med min dåvarande pojkvän i januari 2013 kände jag mig så otroligt ensam. Jag kände inte riktigt någon och hade ingenstans att gå på dagarna. Jag har först efteråt insett hur dåligt jag faktiskt mådde den första våren där. Att solen inte visade sig typ en enda gång förrän i mitten av april (okej, kanske tre gånger) hjälpte ju inte heller.

När vi sedan flyttade tillbaka till Helsingfors var jag ivrig på att hänga mycket med vänner – så där som vi hade gjort tidigare. Men på de knappa två åren jag varit i Berlin hade det skett en tydlig skiftning. Många hade slutat studera och i stället börjat jobba, parat ihop sig, fått barn. Plötsligt var alla helt enkelt mer upptagna så där som folk nu är mitt i livet. Att umgås var inte längre lika lätt som att släntra in i studentföreningens rum och alltid hitta en kompis att hänga med.

  En bild från Budapest i april. Jag vet inte om mannen kände sig ensam – åtminstone hade han sällskap av en bok. &lt;3

En bild från Budapest i april. Jag vet inte om mannen kände sig ensam – åtminstone hade han sällskap av en bok. <3

Att jobba ensam/som frilansare har också sina nackdelar. Jag träffar helt enkelt inte så mycket människor. Eller träffade. Nu har jag ju fått en arbetsgemenskap via mitt coworking-ställe och det är jag så otroligt glad för. Dessutom lär jag hela tiden känna nya härliga och spännande personer och har faktiskt ett brett nät av vänner, nära och kära. Det är en stor rikedom och jag vet det.

Ändå kan jag känna mig extremt ensam ibland. Som den där fredagen i juli för ett år sedan eller så en helt vanlig fredag när jag möglar ensam hemma och ser (på sociala medier) vad alla andra gör. Min ensamhet är ändå väldigt relativ och inte alls på någon extremt jobbig nivå, men visst är det ändå en riktigt känsla.

Ensamhetskänslor inte är något en behöver skämmas för. Som sagt, alla känner sig ensamma. Också de framgångsrika och utåt sett lyckliga människorna. Och det är helt okej att känna sig ensam då och då. Men så finns det massvis av människor som verkligen är ensamma. En äldre kvinna som ingen längre hälsar på eller så någon ung kille som inte har någon att prata med. Jag önskar så att alla de här personerna skulle hitta någon att prata med. Livet är ju trots allt mycket roligare om vi kan dela det med andra. <3

Tack vare internet, olika Facebookgrupper eller bloggar osv är det faktiskt lättare att hitta likasinnade och det tycker jag är så otroligt fint. Känner du dig ensam? Fundera på vad du gillar att göra och se om du kan hitta andra med samma intressen. Många av mina mest värdefulla relationer har på ett sätt eller annat börjat på internet, så underskatta inte alls det!

Brukar du känna dig ensam?