Människohundarna

Mitt i slutfasen av Vad heter ångest på spanska? och tusen andra deadlines kom vår Litterärt Skapande-antologi plötsligt från tryckeriet! Min första bok, fastän jag "bara" är en av tolv författare i den. Stort ändå!

Hannas fina foto!

Hannas fina foto!

Själv bidrar jag med tre korta texter som alla på något sätt handlar om kärlek och drömmar. Sånt som blev, kunde ha blivit och kanske aldrig blir. Jag kämpade så otroligt mycket med de här texterna och när jag läste igenom dem i antologin kände jag att jag inte har tillräckligt med distans till dem ännu, men jag tror de är bra. Åtminstone i något skede av processen gillade jag dem, hehe!

Boken borde komma när som helst till affärerna och jag ser nu att den redan går att beställa på Adlibris! Vill du testa din lycka rekommenderar jag att du går och skriver en kommentar i Hannas inlägg om antologin – hon lottar nämligen ut ett exemplar på sin blogg!

En annan tävling du inte ska missa är min tävling på Instagram! Jag lottar nämligen ut ett litet sommarpaket som består av solkräm från Dermoshop, en tygkasse, några vykort och så de tre första kapitlen av Vad heter ångest på spanska?

Så gå nu ut på internet och se till att vinna dig ett exemplar av Människohundarna eller mitt lilla sommarpaket!

Ett brev från mig själv för ett år sen

I fjol när jag låg nere i min deppgrop bestämde jag mig för att skicka ett brev till mig själv i framtiden. Ett år in i framtiden närmare sagt. I går kväll fick jag brevet levererat till min inbox. Jag kom ihåg att jag skrivit det men inte vad jag skrivit.

Jag var förberedd på en lång ramsa om hur skit allt var just då, med tanken om att det skulle få mig att känna bättre ett år senare. I stället hade jag skrivit värsta pepp-brevet till mig själv. Här några utdrag:

Glöm inte att tänka på dig själv, på att må bra. Träna, springa, skriva, läsa. Stanna upp, vila, ta det lugnt. Allt behöver inte ske just nu, inte ens nästa vecka. Om du vågar tro på dig själv och allt du är kapabel av kommer vad som helst att hända.

Vid det här laget hoppas jag att boken är mer eller mindre tryckt, kanske redan utgiven? Om inte, KÄMPA PÅ! Att skriva är din dröm, den ska ingen få ta ifrån dig. Fortsätt skriva, orka redigera – fastän det känns skit.

Just nu är det en lite söndrig version av dig som skriver det här. Man reparerar inte ett hjärta på en månad, kanske inte ens på två. Men jag vet att om ett år känns det redan triljoner gånger bättre.

Livet är jävligt konstigt, men det är ju just därför jag valt att skriva. För att beskriva allt det märkliga vi människor sysslar med. Glöm och göm inte sorgen, ta fram den, dissekera den och skriv den. Kommer att bli skitbra.

Tro på dig själv. Du är fucking fantastisk!

Blev mest imponerad av vilken framtidstro och styrka jag kunde besitta just då. Och är stolt över mig själv för att året blev så bra som det blev.

Har du skrivit ett brev till dig själv i framtiden? Om inte, gör det

Att få ett nej

"Jag har läst ditt manus med ett visst nöje." Bland annat det stod i mitt första refuseringsbrev jag fick för 2,5 år sedan och jag kommer aldrig att glömma den formuleringen, kan den utantill. Och när jag fick den blev jag arg, besviken och ledsen.

I dag är jag glad över att det blev ett nej i februari 2015 och det är exakt det jag bloggar om i dagens inlägg på Debutantbloggen. Det svider när en får ett nej. En känner sig misslyckad och oduglig. Men att få ett nej i den stunden behöver inte betyda att det är ett nej för alltid.

Och vem går nu egentligen genom livet från ett positivt besked till nästa? Alla har väl fått ett nej på det ena eller det andra. Jobb, stipendieansökningar, killar/tjejer. Åtminstone jag har samlat på mig en ansenlig mängd nej på allt det där.

Vad är ditt senaste nej? Mitt är på ett jobb jag sökte och inte fick. Jobbet verkade jätteintressant, men jag tänker att det inte var meningen den här gången. Ofta tänker jag så, att universum nog har koll på mig och det jag vill ha just i stunden kanske inte ändå är rätt och därför får jag inte det. Nån annan som tänker lika?

Regeringen föll

I lördags blev Jussi Halla-aho vald till Sannfinländarnas nya partiordförande och i dag har Samlingspartiet och Centern meddelat att de inte kan fortsätta regeringssamarbetet med ett parti som leds av honom.

Jag måste erkänna att jag faktiskt är lite förvånad. Det senaste åren har det skett en förskjutning som lett till att rasism blivit "rumsrent". Det är få politiker i regeringspartierna som tagit avstånd till rasismen och rasistiska uttalanden.

Men nu hände det. Jag känner att det är för tidigt att glädjas men jag är glad över att våra politiker ändå har nån sorts ryggrad. Det är nämligen farligt att flörta med rasism och högerextremism.

För 1,5 år sen skrev jag den här dikten som en del av en kortare diktsvit. Jag är glad över att jag just i dag kan säga att den här dikten inte stämmer. Inte just i dag alltså.

regeringen föll inte
    blev inte fälld
 
gubbar har inte blivit lärda

    att falla
    att fällas
 
män
 
de behöver inte
    avgå
    förnedras
    försvinna
 
men det betyder inte att
andra inte kan

    falla
 

Nu ska det bli minst sagt intressant att se vad som händer i den finländska politiken till näst. Lyckas de skrapa ihop en ny regering eller blir det nyval? Inte kanske precis det många tänkte inför Finlands 100-årsjubileum kan jag tänka mig. Hur tror du att det kommer att gå? Jag vågar spekulera noll, känns som att vad som helst är möjligt just nu.

En titt bakom kulisserna

Ända sedan jag kom ut ur min lilla skrivargarderob har mycket av den här bloggen (och mitt liv) handlat om min skrivprocess. Alla som följt med vet att det verkligen inte varit lätt för mig. Jag har själv gjort saker bakvänt och så har jag blivit refuserad. När jag bloggat om det som hänt har jag också varit tvungen att fundera över vad jag gjort och hur – och hur jag kunde göra det ännu bättre. Jag har delat med mig av det jag lärt och förhoppningsvis inspirerat andra.

För en tid sedan bloggade jag om ett Mellan raderna-avsnitt där Peppe och Karin talade om skrivprocessen som tråkig. "Det är ju som vilket annat jobb som helst." Ja, jag kan absolut förstår att någon kan tycka att det otroligt tråkigt att läsa om någons skrivprocess, men det är ju så med allt – alla tycker inte om ishockey/eurovision/matlagning men det finns ändå många som tycker att det är otroligt intressant (och många som skriver om det på sociala medier).

Själv är jag så otroligt nyfiken på folks processer. Jag har med stort nöje följt med Elin Sandholms klädbusiness fastän jag ungefär inte kan sy en knapp (true story!). Ändå tycker jag att det är sjukt spännande att få läsa om mönsterkonstruktion, om att köpa tyg eller om produktutveckling. Det är ingen information jag kommer att ha praktisk nytta av, men det ger mig en inblick i ett yrke jag inte vet något om.

Hittills har jag haft min underbara klänning från E/S Design bara en gång. Men i år ska den nog få gå på fest igen!

Hittills har jag haft min underbara klänning från E/S Design bara en gång. Men i år ska den nog få gå på fest igen!

Samma gäller nästan vilket yrke som helst. Får jag en chans att besöka en korvfabrik vill jag absolut besöka korvfabriken för att se hur det går till. Det är ju så otroligt spännande att få en titt bakom kulisserna, att få en inblick i hur ett helt annorlunda yrke fungerar. Men jag är också otroligt nyfiken av mig – kanske en av de främsta orsakerna till att jag jobbar som journalist.

Dessutom tror jag att ju mer vi kan om varandras yrken, desto mer uppskattar vi också hantverket. Jag tycker att min klänning från E/S Design är jättefin och den betyder mer för mig än om jag hade köpt något liknande i någon "vanlig" klädaffär. När en kreatör öppnar upp processen öppnar också hen upp för ett närmare förhållande till själva slutprodukten – tycker jag åtminstone.

Hur är du? Njuter du av att följa med en process och ta en titt bakom kulisserna, eller tycker du det är tråkigt och intetsägande?

Rädd, ivrig och rastlös

Jag har känt det hela våren. Känslorna som slänger mig än hit, än dit. Allt med boken, singellivet och dess svängar, de ljusare kvällarna och morgnarna. Jag skrev om växtvärken för några veckor sedan. Det känns som om hela kroppen och huvudet håller på att tänjas och så småningom explodera.

Jag är rädd, ivrig och rastlös om vartannat. Jag är rädd att boken ska floppa, jag är ivrig över att det verkar finnas ett intresse för boken och jag är rastlös för att – ja jag vet faktiskt inte. Kanske för att bokprojektet snart är över. Eller åtminstone arbetet med texten, sen börjar ju en helt annan del med marknadsföring, bokmässor och sånt. Men sen finns texten till allas förfogande och är inte längre min. Det är precis det jag vill, men ändå.

Allt är så förbannat bra just nu och det är så mycket spännande som händer men ändå är det kaos i min hjärna. Jag vill trycka på stoppknappen samtidigt som jag vill spola framåt i tiden. Jag inbillar mig att det är nu som mycket i mitt liv kommer att avgöras fastän det antagligen inte alls är så.

Kanske det mest handlar om förväntningar och förhoppningar och sånt jag inte alls kan styra hur mycket jag än vill. Det är som om mina maniska försök att organisera livet krockar med alla drömmar och det som bara händer hur jag än försöker planera.

Hur gör du när du känner dig förvirrad? Känns som att jag inte klarar av att vara så här upp och ner hemskt länge till. Det är hela tiden nån tanke som processas och det är sällan jag känner fullständig ro.

Jag längtar redan efter att få åka tillbaka till Berlin, luften och stämningen där brukar göra under med mig. Älskar speciellt Maybachufer som bilden är ifrån. Men det är ännu 3,5 vecka tills jag är i Berlin igen. Ska försöka låta bli att explodera så länge.

Besöksrekord och fågelskit i håret

Alltså wow. Nu är det närmare 2000 personer som har läst gårdagens inlägg och jag har aldrig haft så många läsare för ett inlägg någonsin. Jag kan tänka mig att inlägget verkar väldigt utlämnande men jag måste faktiskt säga att allt det som hände för ett år sedan känns som ett annat liv. Jag är inte alls samma människa, jag har förändrats och gått vidare. Ömsat skinn.

I dag har det däremot varit jättemycket måndag. Har varit så himla seg efter helgen. På fredag och lördag spelade jag i utehandbollsturneringen Sjundeå Cup där mitt lag faktiskt lyckades knipa vinst i B-finalen, sjukt roligt! Men sju matcher (om än bara 2 x 12 minuter) på två dagar känns ju lite i kroppen, det gör typ ont i magmusklerna när jag skrattar. På lördag blev det också lite party och utgång med en drös härliga kompisar vilket brukar betyda seghet i dagarna två.

Lunch med stolt debutförfattare!

Lunch med stolt debutförfattare!

Dagen piggades ändå upp av utomhuslunch med min kompis Hilla vars debutbok kommer ut nu i dagarna. Den är på finska och verkar så himla spännande och jag vet att Hilla skriver på ett alldeles magiskt sätt. Ser så fram emot att få läsa boken som baserar sig på Hillas egna erfarenheter när hon rest runt i Latinamerika.

Mindre roligt var däremot att jag mitt i lunchen blev påskiten av en fågel. Det hördes ett "plötsch" och jag kände efter med en servett i håret och jodå – fågelskit. Enligt Hilla betyder det ändå god tur att bli påskiten av en fågel så jag ser fram emot det. Jag inledde min goda tur med att äta fryspizza till middag. Ibland får en liksom styra över turen själv.

Ett år sedan var jag ett vrak

För ett år sedan kändes allt overkligt. Jag hade blivit lämnad kvällen innan och förstod knappt hur jag skulle hållas ihop. Jag var ledsen, chockad, förtvivlad. Det kändes som om att jag inte längre visste vem jag var eller vart jag var på väg. Jag hade svårt att förstå att det som hände verkligen hände mig.

De första veckorna mådde jag otroligt dåligt. Jag hade svårt att somna om kvällarna och jag grät mycket. Det kändes som om precis varje liten detalj påminde om mitt ex. Allt från att laga frukost till det stundande fotbolls-EM.

I ryggmärgen satt en impuls kvar att höra av sig till honom, skicka töntiga länkar på Facebookchatten eller bara ha en famn att krypa in i. Men allt det fanns inte längre hur svårt det än var för mig att acceptera det.

Jag var så himla himla ledsen men jag gjorde också mitt bästa för att gå vidare och det har jag lyckats med.

Jag var så himla himla ledsen men jag gjorde också mitt bästa för att gå vidare och det har jag lyckats med.

Ganska tidigt av sommaren bestämde jag mig ändå för att uppbrottet inte skulle få förstöra min sommar. Och att det framförallt inte skulle få förstöra mitt liv. Jag visste att allt det som gjorde så fruktansvärt ont så småningom skulle blekna till minnen, inte hamra i bröstkorgen varje dag.

För ett år sedan var jag ett vrak, nu är jag som en annan människa. Jag är bara jag och det är så himla skönt. Men vilket år det sen blev! Jag har gjort fantastiska resor till bland annat Norra England och Argentina. Min debutroman blev äntligen antagen och jag har fått jobba tillsammans med ett förlag. Jag har fått nya arbetsuppdrag och känner att det är så mycket som är på väg åt rätt håll just nu.

Men visst finns det dagar då jag önskar att jag hade någon vid min sida. Någon att prata med om precis allt, någon att somna intill under kvällarna, någon som jag kan skratta med så att jag får ont i magmusklerna.

Den någon lär väl dyka upp förr eller senare men nu är jag mest glad över att jag överlevde det här året. Också under de mörkaste stunderna visste jag ju att allt skulle bli bra, men det är så mycket roligare att vara jag nu än det var för ett år sedan.

Nu känner jag mest att jag är så himla nyfiken på vad som kommer att hända under det följande året. Som jag skrivit tidigare här på bloggen så känns det som om precis allt är möjligt. Och det är en så underbart svindlande tanke. Life, bring it on!

Jag stalkar min bok

Jag har blivit beroende. Jag försöker låta bli men jag kan inte. Jag stalkar min bok som vilken galning som helst och går in varje dag på diverse sajter för att kolla hur det går. Jag undrar om det här är normalt? Eller om inte normalt, så är det ens ett okej beteende? Kanske för en nervös debutant som börjar vara i upplösningstillstånd.

Men jag vet inte riktigt hur det ens ska gå att förklara hur det känns efter 4,5 år av skriv och slit att det faktiskt blir en bok. Den där bokdrömmen har funnits så länge att jag inte längre minns en tid före det. De senaste åren har en stor del av mitt fokus legat på att skriva och att bli utgiven.

Och sen när det äntligen händer är det nästan omöjligt att hänga med. Att förstå. Det är väl därför jag måste stalka boken, liksom se att den verkligen finns. Den existerar – om än bara elektroniskt än så länge. Men det är så himla mäktigt att se den dyka upp i bibliotekets register, på Goodreads, på Adlibris.

Det här leder så klart till att tjuter till av förtjusning i diverse sociala medier för varje liten upptäckt. Jag kan inte låta bli att dela med mig av resan och alla känslor som snurrar runt. Det är ju delvis därför jag också bloggat – för att öppna upp processen kring att skriva bok och bli antagen. Och det förvånande är att det är så många som ivrigt följer med och hejar på mig. Nästan varje gång jag laddar upp något bokrelaterat på Instagram får jag jättemånga gillningar (tack för det!).

Skärmdump från Goodreads. Jag registrerade mig som en officiell "Goodreads Author" och det känns så stort på nåt sätt!

Skärmdump från Goodreads. Jag registrerade mig som en officiell "Goodreads Author" och det känns så stort på nåt sätt!

Skriva för att bli känd?

Därför blev jag ärligt sagt lite förvånad när jag lyssnade på senaste avsnittet av bokpodden Mellan raderna. Det var bara ett litet kort snack men det började ändå skava. Peppe och Karin sa att de är så trötta på att halva deras sociala medier-flöde håller på att skriva en bok och sen delar med sig av det i dessa flöden. Att det är så tråkigt att följa med processen.

Nå nu är jag ju då en av de här människorna som spammar sociala medier med min process och mina hurrarop, så jag är ju extremt jävig, men jag följer ju många andra som gör lika och det finns en sån otrolig gemenskap kring det. Det är som ett enormt kompisgäng som hejar på varandra och jag tycker det är så otroligt fint. Allra finast så klart att det finns ett sånt enormt intresse för själva skrivandet.

Sen förstår jag också att folk kan tröttna. Ibland tröttnar jag på mig själv också. Det är ju en evinnerligt lång process och det är så många små saker som händer, jag trodde faktiskt folk inte skulle vara så intresserade, men baserat på kommentarer och gillningar finns det verkligen ett intresse. Men jag fattar så klart att alla inte är lika intresserade och det är ju hur okej som helst!

Det jag blev ännu mer förvånad över var resonemanget kring kändisar/icke kändisar som skriver böcker. De sa nåt i stil med "folk som försöker göra sig kända genom att skriva en bok" och att "det är skillnad på någon som är känd från början och någon som vill bli känd för att ha skrivit en bok". Jag antar att Peppe och Karin inte riktigt menade det så som det lät, men jag hajade till.

Nu kan jag ju bara tala om mig själv men jag skriver definitivt inte för att bli känd eller rik (det är ju mer eller mindre omöjligt på bägge punkter). Utan jag skriver för att jag vill och inte kan låta bli. Jag skriver sånt jag själv gärna skulle läsa. Jag skriver för att skriva är det bästa jag vet. Att det faktiskt blir en bok är som en enorm extrabonus som jag är otroligt glad och tacksam för.

Ett skrivande sammanhang

Under helgen var det dags för vår nionde helg av Litterärt skapande. Nio helger har redan gått och det är bara tre som kvarstår. Nästa gång när vi träffas med hela gänget är det september och vi har utkommit med vår gemensamma antologi Människohundarna. Kan knappt förstå det just nu!

Att få vara en del av det här skrivande sammanhanget är det absolut bästa med kursen. Jag har lärt känna så många smarta, fina, roliga, härliga och begåvade människor varav många förhoppningsvis kommer att hänga med i livet länge efter avslutad kurs. Jag kan faktiskt inte ens föreställa mig livet utan alla finingar jag träffat.

Hanna jag och tog glasspaus på lördagen.

Hanna jag och tog glasspaus på lördagen.

Det jobbigaste när jag började skriva då för fyra år sen var nämligen att inte ha någon att snacka skrivande med. Det kändes ensamt och jag skulle ha behövt några skrivarkompisar och just ett sammanhang.

Däremot kan jag ibland tycka att just Litterärt skapande inte kanske är helt rätt för mig. Ibland snackar vi mycket och jag skulle hellre vilja skriva mer. Med jämna mellanrum känner jag mig också otroligt olitterär och dum, många av de andra har läst litteratur eller har allmänt mer koll. Jag har inget emot att inte ha koll, men vissa diskussioner går helt över huvudet på mig, hehe.

Lördagslunchen åtnjöts i solen på en picknickfilt vid ingången till kurslokalen.

Lördagslunchen åtnjöts i solen på en picknickfilt vid ingången till kurslokalen.

Med det sagt är jag otroligt glad över kursen, möjligheten att medverka i en antologi och alla nya människor jag lärt känna. Men om du funderar på en skrivarkurs som fokuserar på det praktiska och på mycket skriv kan jag rekommendera den nya författarskolan vid Västra Nylands folkhögskola som startar i höst.

Det är Mia Franck och Monika Fagerholm som håller i trådarna. I mars gick jag på en helgkurs med Mia och hon är också en av handledarna på Litterärt skapande och jag kan lova att den planerade Författarskolan kommer att bli magiskt bra, så är du nyfiken på att jobba stenhårt med ett manus är det rätt kurs för dig!

Hur är det med dig, har du gått någon skrivarutbildning eller skulle du gärna gå en? Finns det i så fall någon speciell du tänker på? Det ska ju också börja en utbildning i Vörå, så roligt att det händer så mycket på skrivarfronten i Svenskfinland!

På lördag firade vi vårfest hos Christa där hennes man fixade välkomstdrinkar till oss alla. Lotta och jag var extremt glada över det! Sjukt god var drinken dessutom!

På lördag firade vi vårfest hos Christa där hennes man fixade välkomstdrinkar till oss alla. Lotta och jag var extremt glada över det! Sjukt god var drinken dessutom!

Att läsa högt ur sitt manus

I går gjorde jag något jag aldrig gjort förr: jag läste högt ur mitt manus för första gången i ett offentligt rum. Nylands litteraturförening (där jag är sekreterare) ordnade en läskväll och jag ställde mig på scenen för att läsa det första kapitlet ur Vad heter ångest på spanska?

Efter att ha jobbat med texten i över fyra år börjar jag nästan kunna allt utantill – men så klart behövde jag ändå läsa från papper. Jag var rätt nervös inför läsningen men sen när jag ställde mig på scenen rann nervositeten typ av och jag bara läste.

Det bästa var ändå att jag blev berörd. Jag kände med Erika som är min huvudkaraktär. Jag verkligen kände hur illa hon mår och jag hoppas att de som kommer att läsa också får känna med henne. Både i sorgen och glädjen. Och så är jag också rätt säker på att läsaren kommer att bli irriterad på Erika också. Hon fattar ett antal rätt korkade beslut, hehe!

Nu kan jag ju inte låta bli att tänka på marknadsföringen av boken och tycker det ska bli så roligt att verkligen få sätta i gång arbetet. Jag funderar bland annat på att läsa in två eller tre kapitel så att de går att lyssna på och så kan vi förhoppningsvis också släppa de första kapitlen för läsning i pdf-format på nätet.

Finns det nåt annat bra knep jag kunde ta till? Tar gärna emot bra idéer och tips! Har du sett nån otroligt bra marknadsföringskampanj jag kunde kopiera för eget bruk? Och du har väl inte missat att boken och jag nuförtiden finns på Goodreads? Hur häftigt?! Du får supergärna följa min författarsida och markera att du vill läsa boken (om du alltså vill läsa den, hehe).

Tonåren och ångesten

I kväll var jag på Mortified finlandssvensk där ett antal modiga personer ställde sig upp på scen och läste ur gamla dagböcker, läste dikter eller sjöng låtar laddade med tonårsångest. För det mesta blev det en kväll full av skratt, men också många sorgliga historier och jag kände mig helt psykiskt utmattad efteråt. (Men hade också väldigt ont i kinderna och käkarna av allt skratt).

Att höra alla dagbokstexter var som att slungas femton år bakåt i tiden. Det var så mycket jag kände igen mig i och så mycket som gjorde mig ledsen. Mest av allt blev jag ändå väldigt glad och imponerad över alla som ställde sig på scen och vågade dela med sig.

Alltså Anne var helt fantastisk! "Så fråga Axl Rose om jag vill komma med till ett hotellrum. Jag sa nej tack, jag ska till Borgå." Ja på den här biten var det ju kanske inte så hög igenkänningsfaktor, hehe.

Alltså Anne var helt fantastisk! "Så fråga Axl Rose om jag vill komma med till ett hotellrum. Jag sa nej tack, jag ska till Borgå." Ja på den här biten var det ju kanske inte så hög igenkänningsfaktor, hehe.

Som tonåring är allt på liv och död och det bara stormar kring alla känslor. Det är killar eller tjejer en är kär i, det är ibland väldigt komplicerade kompisförhållanden, att försöka passa in, att inte passa in, bli mobbad och i värsta fall utfryst.

Jag tänkte också mycket på det här under det senaste avsnittet av Skam och sen när jag lyssnade på Skampodden. Vilken tonåring har inte känt sig ful, oälskad och utanför nångång? Alla har vi varit osäkra på insidan utan att kanske våga säga det högt för någon annan.

Själv har jag ett antal pinsamma dikter och kärlekssånger nedskrivna i diverse häften. Dessutom var inga killar nånsin kära i mig – och jag var ju så klart kär i alla. Många gånger tänkte jag att ingen nånsin kommer att älska mig eller bli kär mig. Varför skulle nån liksom bli kär i mig?!

Arrangörerna och alla modiga som vågade sig på scen!

Arrangörerna och alla modiga som vågade sig på scen!

Ibland stormar det i livet också som trettioplus men bergochdalbanan är kanske inte riktigt lika brant som när en var femton. Jag är lite mer rationell och förstår att om det inte blir nåt av en tinderdejt så är det verkligen inte på liv och död. Och så har jag också insett att det så klart finns killar (män?!) där ute som kan bli kära i mig. Att jag en dag träffar en person som älskar mig. Just för den jag är. Rätt skönt ändå att inte vara femton längre.

Vemodet

Avsked är obligatoriska under en resa. Någon gång tar resan slut och fastän det oftast känns skönt att få komma hem så kan jag inte göra något åt vemodet som sköljer över mig. Det är skönt att åka hem och få rutin på livet igen, men jag vill ju nästan alltid stanna kvar. Min eviga paradox. Jag vill alltid vara både i Helsingfors och nån annanstans. Jag har också skrivit om det förr.

Men Berlin skiljer sig ändå från de flesta andra ställen. Varje gång jag är i Berlin funderar jag nämligen på om jag ska få bo här igen. Ens en litenliten stund. Min ultimata dröm är ett arbetsstipendium av nåt slag som kunde möjliggöra tid och fokus på skrivandet och då är jag rätt säker på att jag skulle styra stegen mot Berlin.

Under 2013 bodde jag knappt 100 meter ifrån den här lilla parken (Boxhagener Platz) och när jag besöker den längtar varje cell av min kropp tillbaka. Kanske en dag?!

Under 2013 bodde jag knappt 100 meter ifrån den här lilla parken (Boxhagener Platz) och när jag besöker den längtar varje cell av min kropp tillbaka. Kanske en dag?!

I går kväll landade jag i Helsingfors. Efter tio dagar på resa kändes det faktiskt skönt att få komma hem, äta rågbröd och dricka gott kranvatten. Jag tycker också det ska bli skönt att kunna fokusera på allt jobb igen. Jag jobbade nog under resan men det känns alltid lite yrt, nu är det full fokus som gäller igen.

Och Berlin är inte längre borta än en knappt två timmars flygresa i juni. Jag ska nämligen dit på en möhippa och bestämde mig sedan att jag väl kan stanna en vecka till och njuta av sommaren i Berlin. Så snart är jag där igen och känner mig så otroligt lyckligt lottad över att jag faktiskt kan sticka iväg för tio dagar igen.