Ett skrivande sammanhang

Under helgen var det dags för vår nionde helg av Litterärt skapande. Nio helger har redan gått och det är bara tre som kvarstår. Nästa gång när vi träffas med hela gänget är det september och vi har utkommit med vår gemensamma antologi Människohundarna. Kan knappt förstå det just nu!

Att få vara en del av det här skrivande sammanhanget är det absolut bästa med kursen. Jag har lärt känna så många smarta, fina, roliga, härliga och begåvade människor varav många förhoppningsvis kommer att hänga med i livet länge efter avslutad kurs. Jag kan faktiskt inte ens föreställa mig livet utan alla finingar jag träffat.

Hanna jag och tog glasspaus på lördagen.

Hanna jag och tog glasspaus på lördagen.

Det jobbigaste när jag började skriva då för fyra år sen var nämligen att inte ha någon att snacka skrivande med. Det kändes ensamt och jag skulle ha behövt några skrivarkompisar och just ett sammanhang.

Däremot kan jag ibland tycka att just Litterärt skapande inte kanske är helt rätt för mig. Ibland snackar vi mycket och jag skulle hellre vilja skriva mer. Med jämna mellanrum känner jag mig också otroligt olitterär och dum, många av de andra har läst litteratur eller har allmänt mer koll. Jag har inget emot att inte ha koll, men vissa diskussioner går helt över huvudet på mig, hehe.

Lördagslunchen åtnjöts i solen på en picknickfilt vid ingången till kurslokalen.

Lördagslunchen åtnjöts i solen på en picknickfilt vid ingången till kurslokalen.

Med det sagt är jag otroligt glad över kursen, möjligheten att medverka i en antologi och alla nya människor jag lärt känna. Men om du funderar på en skrivarkurs som fokuserar på det praktiska och på mycket skriv kan jag rekommendera den nya författarskolan vid Västra Nylands folkhögskola som startar i höst.

Det är Mia Franck och Monika Fagerholm som håller i trådarna. I mars gick jag på en helgkurs med Mia och hon är också en av handledarna på Litterärt skapande och jag kan lova att den planerade Författarskolan kommer att bli magiskt bra, så är du nyfiken på att jobba stenhårt med ett manus är det rätt kurs för dig!

Hur är det med dig, har du gått någon skrivarutbildning eller skulle du gärna gå en? Finns det i så fall någon speciell du tänker på? Det ska ju också börja en utbildning i Vörå, så roligt att det händer så mycket på skrivarfronten i Svenskfinland!

På lördag firade vi vårfest hos Christa där hennes man fixade välkomstdrinkar till oss alla. Lotta och jag var extremt glada över det! Sjukt god var drinken dessutom!

På lördag firade vi vårfest hos Christa där hennes man fixade välkomstdrinkar till oss alla. Lotta och jag var extremt glada över det! Sjukt god var drinken dessutom!

Att läsa högt ur sitt manus

I går gjorde jag något jag aldrig gjort förr: jag läste högt ur mitt manus för första gången i ett offentligt rum. Nylands litteraturförening (där jag är sekreterare) ordnade en läskväll och jag ställde mig på scenen för att läsa det första kapitlet ur Vad heter ångest på spanska?

Efter att ha jobbat med texten i över fyra år börjar jag nästan kunna allt utantill – men så klart behövde jag ändå läsa från papper. Jag var rätt nervös inför läsningen men sen när jag ställde mig på scenen rann nervositeten typ av och jag bara läste.

Det bästa var ändå att jag blev berörd. Jag kände med Erika som är min huvudkaraktär. Jag verkligen kände hur illa hon mår och jag hoppas att de som kommer att läsa också får känna med henne. Både i sorgen och glädjen. Och så är jag också rätt säker på att läsaren kommer att bli irriterad på Erika också. Hon fattar ett antal rätt korkade beslut, hehe!

Nu kan jag ju inte låta bli att tänka på marknadsföringen av boken och tycker det ska bli så roligt att verkligen få sätta i gång arbetet. Jag funderar bland annat på att läsa in två eller tre kapitel så att de går att lyssna på och så kan vi förhoppningsvis också släppa de första kapitlen för läsning i pdf-format på nätet.

Finns det nåt annat bra knep jag kunde ta till? Tar gärna emot bra idéer och tips! Har du sett nån otroligt bra marknadsföringskampanj jag kunde kopiera för eget bruk? Och du har väl inte missat att boken och jag nuförtiden finns på Goodreads? Hur häftigt?! Du får supergärna följa min författarsida och markera att du vill läsa boken (om du alltså vill läsa den, hehe).

Tonåren och ångesten

I kväll var jag på Mortified finlandssvensk där ett antal modiga personer ställde sig upp på scen och läste ur gamla dagböcker, läste dikter eller sjöng låtar laddade med tonårsångest. För det mesta blev det en kväll full av skratt, men också många sorgliga historier och jag kände mig helt psykiskt utmattad efteråt. (Men hade också väldigt ont i kinderna och käkarna av allt skratt).

Att höra alla dagbokstexter var som att slungas femton år bakåt i tiden. Det var så mycket jag kände igen mig i och så mycket som gjorde mig ledsen. Mest av allt blev jag ändå väldigt glad och imponerad över alla som ställde sig på scen och vågade dela med sig.

Alltså Anne var helt fantastisk! "Så fråga Axl Rose om jag vill komma med till ett hotellrum. Jag sa nej tack, jag ska till Borgå." Ja på den här biten var det ju kanske inte så hög igenkänningsfaktor, hehe.

Alltså Anne var helt fantastisk! "Så fråga Axl Rose om jag vill komma med till ett hotellrum. Jag sa nej tack, jag ska till Borgå." Ja på den här biten var det ju kanske inte så hög igenkänningsfaktor, hehe.

Som tonåring är allt på liv och död och det bara stormar kring alla känslor. Det är killar eller tjejer en är kär i, det är ibland väldigt komplicerade kompisförhållanden, att försöka passa in, att inte passa in, bli mobbad och i värsta fall utfryst.

Jag tänkte också mycket på det här under det senaste avsnittet av Skam och sen när jag lyssnade på Skampodden. Vilken tonåring har inte känt sig ful, oälskad och utanför nångång? Alla har vi varit osäkra på insidan utan att kanske våga säga det högt för någon annan.

Själv har jag ett antal pinsamma dikter och kärlekssånger nedskrivna i diverse häften. Dessutom var inga killar nånsin kära i mig – och jag var ju så klart kär i alla. Många gånger tänkte jag att ingen nånsin kommer att älska mig eller bli kär mig. Varför skulle nån liksom bli kär i mig?!

Arrangörerna och alla modiga som vågade sig på scen!

Arrangörerna och alla modiga som vågade sig på scen!

Ibland stormar det i livet också som trettioplus men bergochdalbanan är kanske inte riktigt lika brant som när en var femton. Jag är lite mer rationell och förstår att om det inte blir nåt av en tinderdejt så är det verkligen inte på liv och död. Och så har jag också insett att det så klart finns killar (män?!) där ute som kan bli kära i mig. Att jag en dag träffar en person som älskar mig. Just för den jag är. Rätt skönt ändå att inte vara femton längre.

Vemodet

Avsked är obligatoriska under en resa. Någon gång tar resan slut och fastän det oftast känns skönt att få komma hem så kan jag inte göra något åt vemodet som sköljer över mig. Det är skönt att åka hem och få rutin på livet igen, men jag vill ju nästan alltid stanna kvar. Min eviga paradox. Jag vill alltid vara både i Helsingfors och nån annanstans. Jag har också skrivit om det förr.

Men Berlin skiljer sig ändå från de flesta andra ställen. Varje gång jag är i Berlin funderar jag nämligen på om jag ska få bo här igen. Ens en litenliten stund. Min ultimata dröm är ett arbetsstipendium av nåt slag som kunde möjliggöra tid och fokus på skrivandet och då är jag rätt säker på att jag skulle styra stegen mot Berlin.

Under 2013 bodde jag knappt 100 meter ifrån den här lilla parken (Boxhagener Platz) och när jag besöker den längtar varje cell av min kropp tillbaka. Kanske en dag?!

Under 2013 bodde jag knappt 100 meter ifrån den här lilla parken (Boxhagener Platz) och när jag besöker den längtar varje cell av min kropp tillbaka. Kanske en dag?!

I går kväll landade jag i Helsingfors. Efter tio dagar på resa kändes det faktiskt skönt att få komma hem, äta rågbröd och dricka gott kranvatten. Jag tycker också det ska bli skönt att kunna fokusera på allt jobb igen. Jag jobbade nog under resan men det känns alltid lite yrt, nu är det full fokus som gäller igen.

Och Berlin är inte längre borta än en knappt två timmars flygresa i juni. Jag ska nämligen dit på en möhippa och bestämde mig sedan att jag väl kan stanna en vecka till och njuta av sommaren i Berlin. Så snart är jag där igen och känner mig så otroligt lyckligt lottad över att jag faktiskt kan sticka iväg för tio dagar igen.

I kväll börjar ESC-festen!

Oj hjälp! I kväll är det dags för årets första ESC-semifinal och jag har ju inte hunnit blogga om något under resan, så också ESC-bloggandet har varit obefintligt. Men jag är så glad så glad att det börjar i kväll – det är ju årets bästa högtid.

Eftersom jag själv inte har så mycket att säga (eller snarare haft brist på tid, åsikter har jag ju alltid) på ESC-fronten rekommenderar jag varmt att läsa Ellens och Cattens inlägg och så klart Evas och Johans suveräna podd! Tycker podden varit extra bra i år, massa härligt skvaller och bakom kulisserna-snack – lyssna!

I morgon ska jag försöka komma ikapp med bloggandet från resan, hittills har det inte blivit många stunder framför datorn – alltså precis som det ska vara. Hoppas du får en suverän ESC-kväll, själv är jag i Hamburg och fick just en kall öl i handen och snart ska vi laga sparrissallad med halloumi.

Och en sista förhoppning och tippning inför kvällen: Jag hoppas så klart att Finland ska gå till final och enligt vadslagningsbyråerna och De eurovisa-podden verkar det ju extremt lovande. Och så hoppas jag också på Portugal. Inga andra låtar har riktigt fastnat. Många lovordar Belgien men jag har inte fallit för låten – än! Så haha varsågod för världens sämsta och snabbaste tippning.

Vem hejar du på i kväll?

Växtvärken

När jag gick i lågstadiet växte jag så det knakade. Om kvällarna låg jag i sängen och kände av växtvärken i benen och hade ibland svårt att somna för att kroppen gav sig tillkänna. Fatta att en faktiskt kan känna att en växer. 

Jag har slutat växa på längden för snart tjugo år sedan men just nu känns det som om jag växer mer än någonsin förr. Det senaste året har så mycket hänt att jag ibland har svårt att hänga med. 

På ytan är det egentligen "bara" två stora grejer. Ett långt förhållande tog slut och jag blev antagen. Men det är ju inte så bara. Under det senaste året har mitt liv ändrats så mycket och förändringen pågår hela tiden. Ett avslutat förhållande betyder samtidigt att något nytt kommer att hända medan debuten bara är startskottet för allt det jag vill åstadkomma som författare. 

Jag märker all denna förändring när jag igen ligger vaken om kvällarna. Nu är det inte längre en fysisk växtvärk, utan en växtvärk som inte syns i centimeter och ofta inte syns utåt överhuvudtaget. Men jag känner med ungefär varje cell i min kropp att jag växer. Jag växer så det knakar, men på ett annat sätt än då för tjugo år sedan. 

Många säger att jag ska komma ihåg att njuta av allt det roliga som sker och det gör jag. Jag lovar. Men samtidigt snurrar ungefär en miljon tankar i mitt huvud och det känns som att känslorna hela tiden är på ytan. Jag känner så mycket hela tiden och för en som normalt inte brukar ha så mycket humörsvängningar är det här extremt. 

Samtidigt skulle jag inte byta bort en sekund av allt det som sker just nu. Jag har verkligen ingen aning om var jag är om ett år, för att inte tala om fem år. Var jag bor, vad jag jobbar med, vad jag skriver, vem jag eventuellt älskar. Alla, alltså verkligen alla, dörrar står (om inte öppna) så åtminstone på glänt. Och det är ju minst sagt häftigt.  

Så det gäller väl bara att spänna bältet och se var jag landar till näst. Så där helt fysiskt kommer jag att börja med att landa i Amsterdam, har nämligen en efterlängtad resa framför mig. De följande tío dagarna ska jag göra en liten Europaturné och träffa många fina vänner. Känner att den här resan inte kunde ha kommit lägligare! 

upload.jpg

Tove och jag

Nånting har jag väl gjort rätt här i livet när jag plötsligt hänger runt på samma webbsida som Tove Jansson? Förlaget har alltså uppdaterat sajten med alla höstens böcker och författare och där finns jag och min bok! Med Tove och en massa andra begåvade författare. Och vårt LittSkap-gäng också. Liksom lyckan!

Utöver att jag dykt upp författarsidan var jag i fredags på Förlaget för att snacka detaljer kring omslag tillsammans med min redaktör Amanda och grafikern Linn som gjort omslaget. Vi kände på olika papper, bläddrade i böcker och försökte komma fram till rätt känsla. Jag tycker att alla de här små bitarna är så otroligt spännande och är glad över att jag får komma med förslag och åsikter.

För tillfället är själva manuset på språkgranskning och sen lär det bli några vändor till. Och om "bara" tre månader finns boken på riktigt. Så sjukt. Så sjukt spännande. Och det bästa med de här tre månaderna? Att det ryms en sommar emellan.

Som sagt så händer det otroligt mycket nu och jag gör mitt bästa för att hänga med. Det är ju trots allt bara en gång som jag debuterar. Better make it awesome!

Fest i dagarna tre

Hej bloggen, just nu händer det rätt mycket. Jag varvar tusen deadlines med fest efter fest. I går Linas 30-årsfest, i kväll vappenmiddag hos Kicka och Jon i Grani och så förstamajlunch hos mamma och pappa i morgon.  Hoppas du får roligt firande och så återkommer jag när jag firat (och jobbat) klart! Glada vappen!

Jag gick all in på hipstertemat i går. Tack ännu Lina för festen – SÅ roligt!

Jag gick all in på hipstertemat i går. Tack ännu Lina för festen – SÅ roligt!

Skammen

I dagens inlägg på Debutantbloggen skriver jag om en grej jag funderat mycket på. Att jag tycker det är så himla kul att snart få sälja min egen bok och att jag hoppas det är många som vill köpa.

Samtidigt som jag skäms för det. Kultur ska väl bara existera, inte vara en marknadsvara? Jag ska väl inte hålla på och kränga min bok på folk?

Äh jag tror det bara är jante som spökar och viskar i mitt öra att jag ska skämmas när jag egentligen bara ska vara sjukt stolt. Jag vet ju det, men ändå känns det litelite pinsamt. Varför? Tar gärna emot en bra förklaring på detta!

På tal om att skämmas så läste jag i dag i mitt allra första råmanus för Vad heter ångest på spanska? och aj jestas så det var dåligt. Så sinnessjukt dåligt. Och extremt tråkigt. Nästan så det är svårt att tro att den gojan verkligen ska bli bok. Lärdom: nånstans måste en börja.

Något jag däremot INTE skäms för längre är selfies. Inte ens när jag poserar i fejkade glasögon jag införskaffat inför lördagens 30-årskalas!

Något jag däremot INTE skäms för längre är selfies. Inte ens när jag poserar i fejkade glasögon jag införskaffat inför lördagens 30-årskalas!

Ansökan icke beviljad

I lördags frågade min lagkompis om jag fått pengar från Kulturfonden för att skriva. Nej tyvärr, svarade jag. Hittills har jag inte fått några stipendiepengar alls för mitt skrivande – förutom 1000 euro från Nylands Nation för Nationen för två år sedan (vilket jag är jättetacksam för).

Som aspirerande författare/debutant kan ju en heller inte förvänta sig att någon fond är villig att stöda en och en ska absolut inte räkna med att det kommer att regna fondpengar över en. Det är många som blir utan och det är naturligt att inte alla kan få understöd för sina projekt. För det första är det ju fint att det ens finns fonder att söka pengar ifrån.

Men nog skulle jag ju ljuga om jag påstod att det inte svider när det kommer ett nej. Det är väl klart att några extra tusenlappar skulle göra min osäkra frilanstillvaro lättare men å andra sidan har jag själv valt att jobba som jag jobbar och i ärlighetens namn är det just så här jag vill jobba och leva. Och än så länge ser det ut som om att jag får skriva för "egna pengar".

I dag fick jag nämligen igen ett nej på en stipendieansökan som jag verkligen hade hoppats på. Jag sökte ur en specialfond för finlandssvensk identitet för Nationen. Min kompis skrev så här när jag skickade in ansökan: "Med Nationen kan man ju nog verkligen konstatera att du når nånstans väldigt djupt in dit där den finlandssvenska identiteten byggs upp hos så många."

Ja ja, tur att jag har vänner och bekanta som tror på mig. Och det viktigaste är ju faktiskt att debuten är på väg. Får jag inga stipendiepengar får jag i stället satsa på att sälja jättemånga böcker. Och jo jag vet, en blir inte rik på att sälja böcker, men tanken om tusentals sålda exemplar tröstar just nu.

Så vill du stöda mitt författarskap gör du det allra bäst genom att köpa min bok när den kommer ut i augusti, låna den på bibban och rekommendera den för andra (om du tycker att den är bra då, hehe). Blir så himla lycklig varje gång nån säger att hen ska köpa min bok – det betyder så otroligt mycket för mig. Tack!

Mina böcker

Just nu händer så mycket att jag har lite svårt att hänga med, men jag ska försöka uppdatera känslor och tankar här enligt bästa förmåga. Det är mycket kring debuten – i torsdags skickade jag nyaste versionen till redaktören. Förläggaren ska läsa, sen blir dags för språkgranskning och så äntligen börjar ombrytningen.

Det ska bli så otroligt spännande att se vilka fonter som väljs och hur boksidorna kommer att se ut. Jag reagerar själv väldigt snabbt på jobbiga/dåliga typsnitt och om jag känner att bokens inlaga (alltså hur boksidorna ser ut) känns ogenomtänkt. Det är ett riktigt proffs som ska göra min inlaga, så jag är säker på att det blir usnyggt.

I går uppdaterade jag också lite här på min blogg/webbsida. Jag lade bland annat till Mina böcker i menyn längst upp. I höst blir det ju faktiskt två böcker och inte bara en. Utöver Vad heter ångest på spanska? ger Förlaget också ut vår LittSkap-antologi Människohundarna. Känns helt overkligt att jag i höst kommer att få hålla i två egna böcker. Wow! Här ett litet smakprov ur en av mina antologitexter:

"Du är tio minuter försenad i en stad som inte är din. Jag slutar frysa när jag möter din blick. Sedan frågar jag dig om du gillar hamburgare. Du säger ja. Så klart."

Förresten så kommer jag att sälja både romanen och antologin så du kan köpa bägge direkt av mig – med signering så klart (om du vill)! Följ gärna min författarsida på Facebook så håller du koll på när jag öppnar förhandsbeställningen. Och den berättar jag så klart om här på bloggen också!

Katalogen i min hand

Ibland undrar jag om inte alla tröttnar på mina ständiga uppdateringar om bokprocessen. Det känns som om att jag tjatar om nåt nytt hela tiden? Men med tanke på hur många hurrarop och gillningar jag brukar få antar jag att ingen tröttnat än. Eller de som tröttnat kanske har blockat mig från sitt flöde, hehe.

I dag var igen en stor dag: jag fick hålla Förlagets höstkatalog i handen för första gången. Där finns jag med bild och allt. Tillsammans med Ulla-Lena Lundberg, Johanna Holmström och Tove Jansson! Och många fler så klart. 

Min första katalog, men garanterat inte den sista. Mäktigt, spännande och rätt så coolt får jag väl erkänna.  

Definitivt inget fejkat leende på den här bilden!

Definitivt inget fejkat leende på den här bilden!

Var är ESC-peppen?!

Jag kan inte minnas när senast jag varit så sent ute med uppladdningen inför eurovisionen, men nu har jag i alla fall sett de två första avsnitten av De eurovisa. Än så länge har jag inte riktigt fastnat för nån av låtarna, däremot tycker jag att Ellen var alldeles lysande i det andra avsnittet!

Skärmdump från Arenan. Jag väntar fortfarande på min inbjudan till programmet, hehe!

Skärmdump från Arenan. Jag väntar fortfarande på min inbjudan till programmet, hehe!

Fastän jag inte har lyssnat så mycket på låtarna så vet jag åtminstone var jag kommer att se själva tävlingen. I fjol var det LittSkap-helg och svitfest och i år blir det ESC-party i Berlin! Första semifinalen ser jag faktiskt i Hamburg, men andra semifinalen och så finalen i Berlin. Extremt pepp på det åtminstone!

Så småningom lär väl ESC-febern stiga. Har du hunnit lyssna på låtarna och hittat en favorit redan? Jag är glad över att det finns åtminstone några knäppa bidrag, det är ju det bästa med den här tävlingen! Men ingen aning om egna favoriter eller gissningar om vem som ska vinna.

Skam

Förra hösten hände något i mina sociala medier. Plötsligt talade alla om russebussar och drittsekkar. Den norska tv-serien Skam tog Finland, Norden och resten av världen med storm.

Så här börjar en kolumn jag skrivit under påsken och som jag ska skicka in strax. Överlag har påsken gått rätt mycket i arbetets tecken (hur kommer det sig att alla deadlines alltid hopar sig?). Nåja, mycket roliga uppdrag och lite extra klirr i min företagarkassa är alltid välkommet.

Men påsken har inte bara gått i jobbets tecken, utan jag har också hunnit kolla på Skam och framförallt har jag lyssnat på den nya Skam-podden! Jag är kanske litelite jävig med tanke på att två av tre som pratar i podden är mina goda vänner, men jag säger ändå: lyssna på podden!

Själv är jag otroligt fascinerad av Skam som fenomen och precis som många andra har jag försökt fundera på vad som gjorde serien till en sån succé, men jag tycker Frida beskriver det bra i sin kolumn. Dessutom är det ju nåt med norskan, finns det liksom ett gulligare språk?!

Har du tittat på Skam? Vad tycker du om serien?

För några veckor sen hade i Skam-kväll hos Poppe med tillhörande bingo!

För några veckor sen hade i Skam-kväll hos Poppe med tillhörande bingo!

Tack internet för alla skrivarvänner

När jag började skriva i januari 2013 började jag samtidigt leta efter likasinnade på internet. Jag ramlade över ett antal skrivbloggar och fick läsa om andras vedermödor och ångest och så småningom blev en del av de här internetkompisarna mina kompisar på riktigt.

Jag har fascinerat följt med de tre Annorna och deras framgångar. De hittade varandra i Facebookgruppen Författare på Facebook och har efter det blivit varandras testläsare och så klart vänner – något som inte alls är ovanligt.

För är det något jag har märkt i internetsvängarna bland skrivande människor är att alla är så otroligt generösa och gärna vill hjälpa varandra. Utöver att jag lärt mig massvis av andra skrivande människor på internet har jag också knutit kontakter och fått nya vänner.

Så förra helgen när vi åkte på en skrivarkurskryssning med Nylands litteraturförening föreslog jag inför resan att vi skulle ha en författarträff i Stockholm. Jag tänkte direkt på Anna Arvidsson och lyckligtvis sade hon ja. Anna höll ett otroligt proffsigt och intressant föredrag om sitt skrivande – en del av det hon sa kan du höra i podden Bakom boken, men jag rekommenderar så klart att lyssna på Anna live om du får chansen.

I samband med föredraget fick alla kursdeltagare ett signerat exemplar av Annas debutroman Ordbrodösen. Eftersom jag redan har ett exemplar från tidigare lottar jag nu ut ett ex på min Facebook-sida och på Instagram. För att vara med i utlottningen ska du gilla min författarsida på Facebook och tagga en kompis – antingen i Facebook-inlägget eller på Instagram. Lycka till och glad påsk!

"Med skrivna ord kan hon styra dina tankar och handlingar. Du märker aldrig när du blir hennes marionett."

"Med skrivna ord kan hon styra dina tankar och handlingar. Du märker aldrig när du blir hennes marionett."

Nya visitkort!

Visitkort, är det egentligen väldigt 1980-tal eller något en absolut måste ha? Det funderade jag på ett tag men bestämde mig sen ändå för att trycka upp nya visitkort. Mina förra visitkort börjar bli lite gamla (och är dessutom så gott som slut) så jag tänkte jag skulle passa på att fixa nya inför debuten.

Jag hade redan länge kikat på Moo och beställde tidigare i vår ett gratis sample pack från dem. För mig är det viktigt att få känna på materialen och Moo har massvis med olika storlekar och tjocklekar. Till slut landade jag ändå på standardkort med rundade "hörn".

Alla foton: Niklas Sandström.

Alla foton: Niklas Sandström.

Det fina var att jag kunde välja flera olika bilder (fanns ju så många fina att välja mellan efter fotograferingen med Niklas). På baksidan ville jag också ha med omslaget och en kort beskrivning så det fanns inte så mycket plats för något annat. Därför nöjde jag mig med namn, titel och min bloggadress.

Är själv supernöjd med mina visitkort och har nu 200 stycken, så det gäller att börja dela ut till höger och vänster. Jag gjorde också en kort video till min författarsida på Facebook, mest för att jag tänkte att det skulle vara kul och bra att öva lite på det här med video. Det påstås ju liksom vara grejen nuförtiden.

Vad tycker du, är visitkort en hiss eller en diss?

Den viktiga rutinen

Hej hej, länge sedan jag tittat in här (okej bara tre obloggade dagar, men det känns som en evighet). Bloggen är ett bra sätt för mig att märka hur viktiga rutiner är för mig. Genast då det gått "lång" tid utan att jag sysslat med ett visst projekt känns det motigt att ta tag i det.

Jag är definitivt en rutin- och deadlinemänniska. Utan rutiner och deadlines skulle jag inte skriva några romaner eller få så mycket annat gjort heller. Fastän jag ofta har klara mål och drömmar behöver jag mina system för att hållas i gång.

Det blir inga romaner skrivna om jag bara pratar om att skriva men aldrig gör det. Det blir inga artiklar skrivna om jag bara pratar om alla artiklar jag borde skriva. Anne skrev igår om att distansjobba och hur svårt det är att låta bli att göra hundra andra saker samtidigt.

Fotades på ett av mina favoritkaféer IPI Kulmakuppila för Förlaget. Här har jag jobbat många timmar i mitt liv. Foto: Niklas Sandström.

Fotades på ett av mina favoritkaféer IPI Kulmakuppila för Förlaget. Här har jag jobbat många timmar i mitt liv. Foto: Niklas Sandström.

Min viktigaste lärdom har varit att det finns bättre dagar och så finns det sämre dagar. Vissa dagar blir det helt enkelt inget skrivet och då kan en lika gärna låta bli att ens försöka (åtminstone om en jobbar som frilans som jag och kan styra över dagarna). De sämre dagarna brukar jag ta igen med bättre dagar. Jag känner mig mer energisk och motiverad om jag tillåtit mig själv en "ledig" dag.

Men för att hållas i gång så planerar jag, skriver listor, kollar i min kalender och i Todoist att jag har läget under kontroll. Mitt jobb är en sån sillsallad – tusen olika grejer att hålla koll på – och utan mina listor och just rutiner blir det ingenting gjort. Eller åtminstone blir jobbet hundra gånger svårare.

Jag älskar också att tävla mot mig själv. Hur snabbt kan jag översätta den här texten? Hur snabbt skriver jag utkastet till den här artikeln? Oftast ger jag mig själv ca 30 minuter tid och oftast lyckas jag fixa det inom den tiden – så länge jag inte hänger på Facebook.

Hur är du? En som sysslar med listor och noggrann planering eller en som litar på flowet? Och har du nåt bra tips för personer som ska hålla många bollar i luften samtidigt? Själv ska jag nu sätta i gång en liten tävling. Har ungefär tre timmar på mig tills jag ska vara på Lisens födelsedagsöl. Under den tiden ska jag läsa igenom morgondagens inlägg för Debutantbloggen och skriva utkastet till två artiklar. Och nu när jag skrivit det här måste jag ju göra det. Wish me luck!