Ett misslyckande eller en omväg?

  Är bilden misslyckad för att jag har slutna ögon? Nej det tycker jag inte. 

Är bilden misslyckad för att jag har slutna ögon? Nej det tycker jag inte. 

Jag har funderat väldigt mycket på det här vi tenderar kalla misslyckanden. Om att sociala medier oftast visar upp en glansbild och att en person är modig on hen vågar berätta om sina egna tillkortakommanden. Själv är jag egentligen ganska allergisk för att ens prata om misslyckanden. Ett misslyckande är oftast ett försök som inte riktigt gick som en tänkt sig. 

Tidigare i vår lanserade Svenska Yle ett poddlabb där de letar efter nya poddar för den finlandssvenska publiken. Efter att jag själv jobbat många många år med radio och också gjort podd är just poddar ett format jag saknar. Det skulle vara så otroligt roligt att podda igen. Men jag vet också hur tidskrävande det är och har bestämt att jag inte kommer att inleda ett poddprojekt om ingen är villig att betala mig för poddandet. 

  Smurfbajs? Exploderad smurfhjärna? Nej, bara ett kakbotten som Facebook lämpligt nog påminde om i dag. Kunde se ut som ett misslyckande, men det var det inte. 

Smurfbajs? Exploderad smurfhjärna? Nej, bara ett kakbotten som Facebook lämpligt nog påminde om i dag. Kunde se ut som ett misslyckande, men det var det inte. 

Som du kanske nu kan gissa så skickade jag in en poddpitch till Yle. Tidigare i veckan fick jag veta att jag inte blivit vald som en av poddarna de vill fortsätta jobba med. Jag blev så klart lite besviken men samtidigt också lättad. Det skulle ha varit otroligt roligt att podda men det är också tidskrävande. 

Min poddidé hänger också ihop med mitt hemliga skrivprojekt som jag började med i Budapest. Podden skulle ha handlat om samma tema men med en annan vinkling. Jag skulle så otroligt gärna berätta vad mitt hemliga projekt handlar om, men jag är inte riktigt redo. Det handlar inte alls om att jag skulle skämmas ifall jag misslyckas, utan... Ja, jag vet faktiskt inte riktigt varför jag inte vill berätta?  

  Kakorna blev lyckade fastän det såg mer eller mindre katastrofalt ut vid bakningen. Här är jag på min examensfest för sju (!!) år sen! 

Kakorna blev lyckade fastän det såg mer eller mindre katastrofalt ut vid bakningen. Här är jag på min examensfest för sju (!!) år sen! 

Om två veckor borde jag få veta om jag fått ett stipendium jag sökt för projektet. Blir det klirr i kassan lovar jag berätta vad jag går omkring och planerar. I annat fall får det kanske vänta lite till. I normala fall brukar jag inte tycka att idéer är speciellt heliga (eller behöver hållas hemliga) men av nån anledning går jag omkring och pantar på den här idén. Vare sig jag får pengar eller inte kan det ändå hända att det inte blir något av just det projektet. Eller åtminstone inte i det format jag tänkt mig. Någon annan kunde klassa det som ett misslyckande, själv väljer jag i så fall att se det som en omväg mot något ännu bättre.  

Hur tänker du kring misslyckanden? Tycker du det är lätt att dela med sig av sånt som inte riktigt blev som du tänkt dig eller vill du helst hålla tyst om det? Linn skrev ett superbra inlägg om misslyckanden för en tid sen och fick en massa härliga svar, vi kan väl skapa nåt liknande i mitt kommentarsfält också?  

Poesitorsdag – 3 dikter om kärlek

Nu blir det poesitorsdag! Och inte bara i dag, utan också de följande fem veckorna här på bloggen. Och när poesitorsdag är slut är det redan dags för juli, hur sjukt?! Det har redan gått flera veckor sedan NaPoWriMo, alltså min poesiutmaning som gick ut på att skriva en dikt om dagen, tog slut. Planen var att publicera ett urval av de dikterna här på bloggen. Jag hade funderat på hur jag skulle lägga upp det och Jennifer föreslog att jag skulle välja ut de tre bästa, tre sämsta och så vidare.

Jag tyckte det lät som en bra idé men när jag började gå igenom mina dikter insåg jag att alla vara så suveräna att det inte skulle gå att skrapa ihop tre dåliga. Haha nånejnå, men i stället kör jag sex olika teman. Vi börjar så klart med kärlek – vad är väl grunden till poesi och litteratur om inte (o)lycklig kärlek?

De fem följande veckorna blir det sen dikter som går under följande teman: väder (sexigt va?!), en ny början, rädslor, skrivandet och resor. Hoppas ni tycker det här ska bli kul för nu kör vi i gång. Tre dikter om kärlek av poet von Kügelgen, var så goda!

P1010544.jpg

7.4.2018

när jag kör följer jag regler
stannar för rött
glömmer aldrig säkerhetsbältet

när jag blir kär glömmer jag reglerna
kör hundra kilometer i timmen mot rött
glömmer alltid mig själv 

kör eller kär
bara en vokal som skiljer åt
bara en vokal som ser till att
mitt hjärta glömmer säkerhetsbältet
hur många gånger jag än kraschar

 

12.4.2018

vill du veta hur ditt liv
ser ut om ett år
vill du veta vem du möter
vem som kysser dig till näst? 

eller vill du låta livet
överraska dig
och kanske
ta en plötslig sväng?

 

27.4.2018

senast jag landade i Helsingfors
satt du bredvid mig
men ändå inte 

jag hade så ont i öronen att jag grät
men du lyssnade inte på mina tårar
du lyssnade på något annat

jag grät för att jag hade ont i öronen
och för att jag nog visste
hur det skulle gå 

två och en halv månad senare landar jag
utan tårar och utan dig
nu är det inget som gör ont

***

Jag publicerade också en bonusdikt som en bild på Instagram, lägger också med bilden här. Av nån anledning känns det extra sårbart och nästan pinsamt för mig att dela med mig av de här dikterna. Jag har ju nästan svårt att kalla dem för dikter. Och just därför delar jag dem och kallar dem för dikter. Jag tror det är bra att gå lite utanför sin bekvämlighetszon alltid då och då.

minafötterledermig.png

Blogathon och workcation – åka bort för att jobba

 Gårdagens utekontor får fulla poäng!

Gårdagens utekontor får fulla poäng!

Jag har inte haft några kollegor på flera år, ingen arbetsplats att gå till, inga gemensamma kaffepauser. Många dagar är det bara jag och fastän jag trivs mer än väl med mitt eget sällskap blir det så klart tråkigt i längden. Därför är det fantastiskt att jag under den senaste tiden träffat några fina typer som jag ibland kan jobba ihop med och framförallt få stöd och pepp av.

För en dryg månad sedan åkte Jennifer, Corinne, Malin och jag till mitt lande för att ha ett blogathon – alltså ett dygn då vi satt framför våra datorer och jobbade med våra bloggar. En succé och något som gav mig en ordentlig bloggiver. Samtidigt som vi alla lyckades ge våra bloggar en rejäl skjuts framåt eller bara bocka av saker som funnits på to do-listan i evigheter, var det så roligt att hänga ett dygn med de här tjejerna. Om du klickar på länkarna vid deras namn kan du läsa hur de beskrev vårt blogathon. Speciellt Jennifers inlägg är superfint! <3

P1000525.jpg
P1000547.jpg

Redan före vi hade bestämt om vårt blogathon hade jag gett en workcation på mitt lande som födelsedagspresent till Jennifer och i går var det äntligen dags. Den här gången hade vi lyxen att ha mina föräldrar på plats. Jag handlade maten, men pappa rökte fisken och mamma fixade tillbehör, vilket betyder att Jennifer och jag fick desto mer tid på oss att jobba. Jag har efter några extremt tysta jobbveckor äntligen fått lite jobb så jag behövde inte heller sitta sysslolös.

Som jag skrev i inlägget om mina framtidsplaner så är ett "vanligt" jobb inte något jag vill ha. Jag trivs mer än bra i min frilanstillvaro. Hur osäker och märklig den är. Och bevisligen har jag klarat mig redan i 5,5 år, så jag känner att det ska väl gå bra i fortsättningen också. Däremot är det tråkigt att hela tiden jobba ensam och därför är det guld värt att kunna lura iväg kompisar till lande tillsammans med mig.

P1020141.jpg

Dessutom tycker jag att det är mycket mer motiverande att jobba när någon annan också gör det. I dag gjorde jag till exempel två telefonintervjuer men det kändes segt att börja skriva själva artikeln. Då tittade Jennifer strängt på mig och sa att jag bara ska göra det. Och så gjorde jag det. Så skönt att få den bort från to do-listan. Visserligen måste jag göra ytterligare en intervju, men största delen av artikeln är i alla fall skriven.

Att få vara mitt i naturen är också ett stort plus. Ju äldre jag blir, desto bättre trivs jag också på lande. Så najs att det bara tar en timme att köra hit från Helsingfors. Vi har ju faktiskt två stora hus här och jag drömmer om att en dag ordna kurser här. Kanske någon bloggrelaterad helg?! Kommentera gärna om du tycker att något sånt skulle vara kul så ska vi se om jag kunde få ihop nån mysig kurshelg nån gång. På tal om kurshelger här på lande så är det bara en av mina vidlyftiga drömmar för framtiden. Kanske jag kunde skriva ett inlägg om alla galna planer jag har i huvudet, vad tror ni om det?

Vänner runtom i världen

Tidigare i vår skrev jag ett inlägg om vänskap och framförallt bästisar – och att jag inte har någon bästis. Däremot har jag en hel del vänner och många av dem är utspridda lite överallt. En av fördelarna av att jag rest mycket ensam är ju att jag har träffat en massa härliga människor jag kanske inte annars hade mött.

Och det bästa med vänner här och där är att en kan åka för att besöka dem. Som jag redan skrev så var det så otroligt kul att bara få prata prata prata skrivande med Charlotte när jag hälsade på i Lund. Och inte bara kul, utan också otroligt värdefullt att ha någon att prata om skrivandet med. Någon som vet hur allt fungerar och som framförallt orkar älta allt med mig, haha. Plus att hon alltid peppar mig och kommer otroligt bra kommentarer på mina manus.

  Jag och Charlotte på Lundakarnevalen.

Jag och Charlotte på Lundakarnevalen.

Samma kväll som jag flög hem från Lund fick jag ett meddelande av min kompis Ari i Buenos Aires att han är färdig med sin film. När jag var där i fjol och hälsade på hemma hos honom och hans tjej Ailin (två dagar efter att vi av en slump hade träffats på en bar för att jag råkade beställa in en väldigt stor potatistportion som jag gärna delade med mig av) hade han nämligen filmat mig under kvällen. För nån månad sen bad han mig banda in snack på svenska och nu var då filmen klar.

Det kändes extremt dumt att babbla in något för mig själv på ett språk Ari inte förstår men jag pratade om hur jag saknar dem, vill hälsa på dem och hur jag känner dåligt samvete över att jag reser så mycket som jag gör. Det har han sedan klippt ihop till en liten filmsnutt. När jag klickade upp den och kollade filmen började jag nästan gråta för att jag blev så berörd. Jag frågade om jag fick ladda upp den på YouTube för att den är så fin, och det fick jag! Tänk vilken lyx, att bara få en film skickad till sig?!

I ljudklippet säger jag att jag kanske ska hälsa på dem nästa år men just nu planerar jag faktiskt att åka till Argentina för hela november. De fyra senaste höstarna har jag haft så otroligt stressigt och förra hösten var jag nog inte långt ifrån att gå in i väggen. Det här vill jag försöka undvika i år genom att va borta den gråaste och jobbigaste månaden. Tanken är att jag ska åka dit för att skrivsemestra. Antingen kommer jag att jobba med Nationen eller så något annat projekt, men poängen är främst att åka bort. Och att få hänga med kompisar så klart.

Jag har inte ännu köpt någon flygbiljett eller så (försöker hitta en bra deal), men känner jag mig själv rätt kommer jag snart att ha en flygbiljett i mejlboxen. Har jag bestämt något så har jag bestämt det. Jag älskar verkligen Argentina och i november borde det vara vår där – alltså perfekt klimat för mig. När jag var där i januari ifjol var det nästan för varmt för min nordiska kropp och själ. Jag är nog inte gjord för +30 grader.

  Jag, Ari och Ailin på en takterassfest i Buenos Aires.

Jag, Ari och Ailin på en takterassfest i Buenos Aires.

Det känns som en otrolig rikedom att ha vänner på många håll i världen och det är också en fantastisk orsak att packa väskan och dra iväg än en gång. Som sagt har jag konstant dåligt klimatsamvete för alla flyg jag hoppar på men ur mitt lilla egoistiska perspektiv känns det som en omöjlighet att sluta resa helt och hållet?! Mina resor, och framförallt mina ensamresor, har mer eller mindre format mig som person. Jag har fått så otroligt mycket och lärt mig ännu mer. Dessutom andas jag lite lättare på resor än vanligt.

Hur är du som resenär? Känner du dåligt samvete för att du reser? Om ja, har du i så fall medvetet dragit ner på dina resor för att minska på klimatångesten? Och hur gör en? För jag vet faktiskt inte hur jag skulle fixa att inte resa alls. Jag skulle väldigt gärna resa mer klimatsmart, men att resa klimatsmart till Argentina känns ju inte riktigt som ett alternativ.

Sluta jämföra dig med andra

  Gårdagens solnedgång.

Gårdagens solnedgång.

Hej från Lund! Jag har haft det så otroligt bra här att jag knappt kommit ihåg resten av världen eller haft någon tid över för bloggen, men jag antar att ni alla är ute och njuter av det fantastiska vårvädret i stället för att refresha min blogg stup i kvarten. Åtminstone här har vi haft fantastiskt väder – är sommaren verkligen här för att stanna?!

Först måste jag ju börja med att konstatera hur magiskt internet är. Tänk att Charlotte och jag fått kontakt med varandra via våra bloggar under hösten 2014. Då läste jag också första gången ett utkast till det som till slut blev Middagsmörker och vi började höras då och då. Vi träffades första gången våren 2015 när jag var i Malmö och hälsade på en kompis. Sommaren 2016 åkte jag till Lund för att bo hos henne och hennes familj och nu är jag här igen! Vi har väl inte setts mer än tio gånger i "riktiga livet" men det spelar ingen roll. Att hänga med Charlotte är så himla roligt och enkelt och vi har inte haft en enda tråkig eller tyst stund.

Eftersom vi båda är författare och drömmer om att skriva många böcker fler är det naturligt att cirka 95 procent av vårt snack handlar om böcker, skrivandet och förlagsbranschen. Något vi snackat extra mycket om den här gången är känslan av att inte räcka till. Att inte få tillräckligt mycket uppmärksamhet eller recensioner, att det inte finns ett tillräckligt stort intresse för våra böcker. Att vi känner att vi står lite utanför.

  Charlotte och syrenerna.

Charlotte och syrenerna.

Med andra ord: vi jämför oss med andra författare och är nog lite avundsjuka på dem som det verkar gå så mycket bättre för. Författare vars romaner blir sålda till andra länder, som säljer skitmånga böcker, som uppmärksammas och recenseras gång på gång på gång. Det känns så otroligt småaktigt att vara avundsjuk, men jag antar att det är väldigt mänskligt.

Samtidigt så är det så lätt att bli blind för de egna framgångarna. Charlotte är ju lite längre på sin författarbana än jag med en färdigskriven & utgiven trilogi plus att hon debuterade som barnboksförfattare nu i vår. Fyra böcker alltså och fler på gång! Dessutom ska bilderboken översättas till danska. I mina ögon går det otroligt bra för henne och jag kan ibland känna mig avundsjuk på det. Samtidigt som jag är jätteglad och stolt över henne, hon förtjänar verkligen allt det fina hon fått vara med om och jag vill ju inte att hon ska ha "mindre" av något, men önskar att jag en dag kunde ha en lika fin meritlista.

Så under mina dagar här har vi pratat mycket om att vi måste sluta jämföra oss med författare som blir sålda till 29 länder eller som säljer 100 000 böcker. Vi måste sluta jämföra oss med andra för att inse hur mycket vi själva åstadkommit. Själv har jag ju "bara" gett ut en bok. Inte flera. Bara en. Den boken har inte blivit översatt eller såld någonstans. Den har inte sålt flera tusen. Jag har ingen agent eller någon som vill göra film på boken.

  Ibland tar det en stund för en del blommor att slå ut i blom. Det går inte att försnabba processen, så det gäller att njuta under resan.

Ibland tar det en stund för en del blommor att slå ut i blom. Det går inte att försnabba processen, så det gäller att njuta under resan.

Men. Jag har blivit utgiven. Och inte bara det. Det trycktes en andra upplaga bara någon månad efter att boken kom ut. Jag har fått massvis med fina recensioner. Det är många som har älskat min bok. Och det viktigaste av allt: jag själv älskar min bok och det kommer jag alltid att göra. Jag kanske en dag kan tycka att boken kunde ha varit mycket bättre, men jag kommer alltid att vara stolt över den. Dessutom inser jag att det garanterat finns en hel del människor som är avundsjuka på mig som klarat nålsögat och blivit utgiven.

Min författarkarriär blev väl ingen megasuccé efter första boken. Men det är helt okej. För om jag jämför mig själv med mig själv 2016 när jag senast besökte Charlotte så har det ju hänt en hel del. Liksom bara en sån sak som att min största dröm gick i uppfyllelse: att en bok skriven av mig blev utgiven. Jag måste nog säga det en gång till för att fatta: en bok skriven av mig blev utgiven.

  Självporträtt på en ändå nöjd författare bland skånska rapsfält.

Självporträtt på en ändå nöjd författare bland skånska rapsfält.

Det är så lätt att glömma allt en åstadkommit och fokusera på allt det en inte åstadkommit. På nästa mål och sen nästa och aldrig landa i det som finns. Därför ska jag nu försöka tagga ner lite och bara vara nöjd och glad över att jag kommit så här långt. Och så klart ge mitt allt för att Nationen ska bli så bra jag kan göra den. Mer än så kan jag faktiskt inte göra. Det enda jag verkligen kan påverka är min egen text. Allt annat är en bonus.

Har du nån strategi för att sluta jämföra dig själv med andra? Eller kanske du inte ens gör det? Jag tror ju att sociala medier gör att vi allt mer jämför oss själva med andra och glömmer att sociala medier bara visar en del av helheten. Det är lätt att visa upp framgångarna, mer sällan snackar vi om sånt som inte går så bra. Själv har jag ju ingen aning om Nationen kommer att bli antagen och utgiven. Jag kan ärligt säga att jag är livrädd för att bli refuserad, att inte räcka till. Därför påminner jag mig än en gång: det enda jag verkligen kan påverka är min egen text. Allt annat är en bonus.

För- och nackdelar med att resa ensam

Jag har rest mer ensam än tillsammans med andra, så för mig är ensamresandet nästan mitt naturliga resetillstånd. Men ännu för drygt tio år sedan kunde jag inte alls förstå varför nån skulle vilja åka bort utan sällskap?! Visserligen hade jag redan då åkt flera gånger ensam till ställen – men alltid för att hälsa på någon. 

Min första och största ensamresa gjorde jag 2009. Då reste jag runt i Syd- och Centralamerika i fem månader och största delen av tiden var jag ensam. Det är också den resan som var inspirationen för min debutbok. Efter 2009 har jag åkt en gång till Ecuador, en gång till Argentina och en gång till Budapest helt ensam (nu när jag skriver ut det låter det ju som himla lite?). Men sen har jag hälsat på otaliga kompisar och delvis hängt ensam en tid av resan. Så har ändå blivit mycket ensamresande.

  Desperat försök att ta en vettig selfie med den nya kameran i Budapest. Får träna lite på det här tror jag.

Desperat försök att ta en vettig selfie med den nya kameran i Budapest. Får träna lite på det här tror jag.

Och varje gång jag åker iväg nånstans känns det oftast sååå bra, men ibland är det så klart kul med sällskap. Jag säger absolut inte nej till att resa med kompis eller partner och hoppas så klart på att i framtiden få resa både tillsammans med andra och ensam. Men nu tänkte jag lista mina för- och nackdelar med att resa ensam. Fem fördelar och fem nackdelar, var så goda:

Nackdelar med att resa ensam

  1. Du har ingen att dela upplevelsen med just i den stunden – hur mycket du än delar bilder på sociala medier så är du ändå "ensam" just där och då.
  2. Du har ingen som kan fotografera dig. Visst, du kan be en främling eller ta en selfie (säkert därför jag är så bra på selfies, hehe).
  3. Solkräm! Need I say more? Hur i hela fridens namn är det meningen att en ska smörja in ryggen. VA?!
  4. Du äter nästan alltid middag ensam och får inte jubla över den goda maten med någon annan eller smaka på någon annans portion.
  5. Du kan varken planera resan på förhand eller snacka om den efteråt med någon som är lika engagerad som du. Visst kan du visa bilder och dela på some, men ingen annan har varit där.
  När en främling fotar dig och hen inte påpekar att du ser naken ut på bilden = underbart.

När en främling fotar dig och hen inte påpekar att du ser naken ut på bilden = underbart.

Fördelar med att resa ensam

  1. Du får göra precis som du vill. Stanna för en kaffe/öl på just det kaféet eller på den restaurang du tycker är mysig. Inget tjafs om var det ska ätas/drickas.
  2. Du träffar människor på ett helt annat sätt. Senast jag var i Argentina träffade jag ett underbart argentinskt par. Senast för några dagar sen hörde de av sig och frågade näääär jag ska komma och hälsa på dem. <3 Förhoppningsvis i november!
  3. Du kan läsa läsa läsa utan att vara tråkigt sällskap eller känna att du måste "underhålla" någon annan. Aaah, att läsa på resa = bäst!
  4. Du har chansen att lära dig ett språk. När jag rest ensam i Latinamerika har jag pratat såå mycket spanska. När jag i början av året var i Mexiko med mitt (nuvarande) ex blev det ju inte alls samma sak. Inte på grund av att han inte skulle ha orkat med det, men det kändes inte alls naturligt. Jag vill inte heller vara någon översättningsmaskin – känns ju skittråkigt att helt utesluta någon pga att hen inte kan språket.
  5. Du växer som människa. Det kanske låter hemskt egoistiskt, men mina ensamresor är helt klart de bästa resorna jag gjort. Jag har lärt mig så mycket om mig själv och livet och skulle inte byta bort en enda resa och längtar redan efter nästa.

Också i går hoppade jag på ett flygplan alldeles själv – faktiskt mer eller mindre ensam i ordets sanna bemärkelse. I ett plan med 112 passagerarplatser var vi 6 (!!) resenärer. Jag kände mig som värsta sortens miljöbov. Några timmar senare landade jag i Malmö och hoppade på en buss mot Lund för att bli upplockad av min kompis och stjärnförfattaren Charlotte! Senast jag hälsade på hade jag nyligen stukat min vrist, var extremt heart broken och väntade fortfarande på att bli antagen. Och då var de "bara" tre i familjen, nu är de fyra.

  Jag och mitt privatplan bara.

Jag och mitt privatplan bara.

I går kväll hängde vi hemma, snackade förlagsbransch och livet. Det är så himla bra att ha kompisar som vet hur det här med böcker, skrivande och förlag fungerar. Skönt att få prata av sig. I morgon ska vi gå kolla på Lundakarnevalen – något som lär vara en riktigt stor studentikos grej, så det ska bli skoj!

Har du rest ensam? Vad tycker du är bäst/sämst med det? Har jag glömt någon väsentlig punkt från min lista? Och finns det nåt annat om mina resor/mitt sätt att resa du vill veta mer om? Det här känns ju så himla självklart för mig så det är ibland svårt att veta vad som är intressant.

  En NaPoWriMo-dikt om att resa ensam. Fler dikter ska förresten upp på bloggen så fort jag hinner!

En NaPoWriMo-dikt om att resa ensam. Fler dikter ska förresten upp på bloggen så fort jag hinner!

Kulturfonden, smörgåsar och vänskap

P1010606.jpg

I går deltog jag i Kulturfondens vårfest som ordnades för alla som fått stipendier – och alla som ville gå på fest här i Helsingfors. Eftersom det här var första gången jag fick ett stipendium ville jag delta. Att det finns en institution som Kulturfonden är så otroligt viktig för många kulturarbetare. Själv fick jag 3000 euro i år och visserligen är det ingen jättesumma jag lever ett helt år på, men däremot är det mycket pengar för mig. Så tack, än en gång för stipendiet!

Själva tillställningen var riktigt kul. Huvudshowen bestod av fyra korta föredrag/tal av Ted Forsström, Lotta Lundgren, Philip Teir och Maria Sundblom Lindberg. Alla talade om språk ur olika perspektiv och hur de ord vi väljer att använda påverkar hur vi uppfattar världen runtomkring oss. En så liten grej som ett ordval kan ha en stor effekt för hur vi upplever något. 

  Maria, Philip,&nbsp;Lotta och Ted underhöll publiken.

Maria, Philip, Lotta och Ted underhöll publiken.

Maria som arbetar som psykoterapeut och träffar många par i sitt jobb pratade mycket om de små viktiga grejerna i ett parförhållande. Häller du upp kaffe, häll då upp två koppar. Gör du en smörgås, gör två smörgåsar. Och så vidare. Lina skrev i går en bra lista att ha i minnet i ett förhållande. Det kändes nästan som en liten terapisession med några hundra andra finlandssvenskar, fint!

Just smörgåsen blev sedan ett samtalsämne alla på scen diskuterade och det är faktiskt ett av mina favoritämnen. För inget smakar lika gott som en smörgås gjord av någon annan (gärna med kärlek). Efter att mitt förhållande tog slut för två år sedan bröt jag ihop en av de första dagarna när jag skulle laga frukost åt mig själv, eftersom mitt ex ofta var den som stod för smörgåsarna på morgonen. En smörgås är en så liten grej, men ändå så stor.

  Lina i kvällssolen. &lt;3

Lina i kvällssolen. <3

Jag avslutade kvällen med min kompis Lina (en annan Lina, hehe). Vi hade tänkt gå till Allas, men där stängde baren redan 20.30?! Så i stället gick vi till min gamla Alepa i Kronohagen, köpte varsin öl och satte oss sedan på berget vid Uspenskijkatedralen. Vi pratade jobb, liv, kärlek och njöt av solnedgången. Jag älskar att det är varmt och ljust och att en faktiskt orkar göra något efter åtta en vardagskväll.

Och tänk: det är först nu det börjar! Så många härliga sommarmånader att se fram emot. Jag hoppas på mycket kompishäng, kallt vin, många skratt, sena kvällar, långa diskussioner. Jag väntar på att simstadion ska öppna, på att åka ut till eget och kompisars landeställen och på Berlin. Jag bokade nämligen just flygbiljetter. I tre veckor i juli/augusti ska jag cykla mellan olika parker i Berlin, äta sjukt mycket falafel, dricka en och annan öl och bara andas i min favoritstad. Det här blir min första "riktiga" sommarsemester på flera år. Efter två ganska skräpiga somrar är jag fast besluten för att den här sommaren blir guld.

Vad har du för sommarplaner? Vill så gärna höra vad alla tänker hitta på!

  Ljuset, LJUSET!

Ljuset, LJUSET!

Mina framtidsplaner

Framtiden, hur ser jag på den och vad har jag för planer? Det här var ett önskemål jag fick i min bloggenkät. Jag måste väl börja med att skriva att mitt liv så som det är just nu känns så otroligt självklart för mig. Med självklart menar jag inte att jag skulle veta vad som händer om en vecka, en månad eller ett år, utan snarare att mitt frilansliv är det jag vill fortsätta med. Med jämna mellanrum får jag frågan om jag kunde tänka mig ett "vanligt" heltidsjobb och bara tanken på det ger mig ångest. Jag älskar min frihet och kommer förhoppningsvis aldrig att vara tvungen att ge upp den. Fastän det ibland är för mycket eller för lite, är det här just så som jag vill leva.

Allt jag gör och drömmer om genomsyras på ett eller annat sätt av mitt skrivande. Mitt skönlitterära och mitt journalistiska. Jag är ingen hard core-journalist som skriver hårda politiska eller ekonomiska nyheter, men jag älskar att intervjua människor. Jag kallar mig själv mysjournalist och trivs med det. Journalistjobbet är så otroligt roligt och givande. Dessutom vet jag att jag valt rätt yrke. Det här låter kanske drygt, men jag vet att jag skriver bra texter. Jag är en bra journalist/skribent.

P1010524.jpg

Samtidigt som jag trivs i min journalistroll drömmer jag så klart om att få skriva många många böcker. Jag hoppas att det finns ett intresse för det jag skriver om och att jag också i fortsättningen kommer att få understöd i form av olika stipendier – för att ens få någon sorts ersättning för skrivandet. Jag ska få min första royalty utbetald under sommaren men det kommer nog inte att handla om några enorma summor. Jag drömmer också om att skriva annat än skönlitteratur och har en del idéer. Men få se vad det blir av allt det. Många drömmer om att vara författare på heltid, men det är inte något jag strävar efter. Jag vill så gärna fortsätta vara journalist också.

Efter att ha gjort några föreläsningar under det senaste året hoppas jag också på att jag ska få föreläsa ännu mer. En av de bästa sakerna jag vet är att inspirera andra och föreläsningar är ett sätt, bloggen så klart en annan. Därför blir jag lika glad varje gång någon säger att jag inspirerar hen. Det är också en orsak att jag ens bloggar – jag vill sprida glädje och inspiration.

På det privata planet hoppas jag på att jag ska kunna fortsätta resa iväg på kortare och längre resor – på samma sätt som hittills. I en (inte så smickrande recension av min debut, hehe) blev jag kallad för resenörd, antagligen inte i en positiv bemärkelse, men faktum är att jag trivs så himla bra på resande fot. I år blir det antagligen tre veckor i Berlin i juli/augusti och så hoppas jag på en månad i Buenos Aires/Argentina i november. Jag reser både bort från något och till något. Längtar efter nya äventyr, nya historier, nya människor.

P1010545.jpg

Jag önskar också så klart att jag skulle få en stabil relation med någon jag tycker riktigt mycket om. Någon som får mig att skratta, någon som tröstar mig när jag är ledsen, någon som hejar på mitt skrivande, någon som lika gärna som jag hoppar in i ett flygplan och åker iväg på äventyr. Sen kanske någon gång har jag en familj, men det känns nog väldigt avlägset just nu.

Men framtiden alltså, så fantastiskt spännande att inte veta vad som kommer att hända. Just nu känns det verkligen som om alla dörrar står öppna. Så länge jag vågar chansa och fortsätter göra det som gör mig lycklig är jag säker på att framtiden kommer att ha mycket fint och spännande framför sig. Och jo, jag är medveten om hur privilegierad jag är, men jag lovar: jag är tacksam för det liv jag haft chansen att bygga upp.

Min största stötesten i livet är att jag är så otroligt otålig, men jag försöker påminna mig om att allt inte behöver ske just nu. Oftast sker det mesta just då när det ska. En klok typ sa häromdagen att så gott som all skit har i slutändan lett till något bättre, och så är det ju. En refusering leder till ett bättre manus, ett brustet hjärta öppnar upp för något nytt. Jag vet att det här är en otrolig förenkling av livet, men så här väljer jag att se på det. Så framtiden: bring it on, jag är redo!

Hur ser du på framtiden? Vad hoppas du på och drömmer om?

Sommarvärme, Eurovision och lande

  På lördag var det lätt att vara lycklig. Skumpa, solsken, de bästa av vänner och Eurovision.

På lördag var det lätt att vara lycklig. Skumpa, solsken, de bästa av vänner och Eurovision.

Ju mindre jag har att göra, desto mindre får jag gjort. Kanske någon som känner igen sig? De senaste dagarna har jag satsat på att njuta njuta njuta och jag har knappt öppnat datorn. Därför också några dagars tystnad här på bloggen. Men ajaj vad skönt att inte hela tiden sitta med näsan fastklistrad i datorn.

Livet har bjudit på bra sällskap, fantastiskt väder och så klart Eurovision. Jag älskar Israels sång som vann men inser att det inte är en helt enkel fråga det här med Israel. Eurovision ska inte handla om politik men det går väl inte att undvika. Ska bli intressant att se vad ESC för med sig, men jag är ändå inte så naiv att jag tror att en sångtävling kan fixa fred i denna evighetskonflikt. Däremot kan det se till att det föds en aktivare diskussion. Jag hoppas i alla fall att Israels vinst för något gott med sig.

Men livet handlar ju inte bara om Eurovision. I går på morsdag hoppade jag på en buss till lande. Eftersom jag har rätt så lätt lite jobb nu som sagt tänkte jag att jag lika bra kan åka dit för en natt. Så härligt att kunna sitta utomhus och läsa och ta det lugnt. Det var närmare 30 grader varmt och bara så skönt att lyssna till fågelsång och titta ut i skogen. Plus att på lande får jag alltid god mat. I dag fick jag skjuts hem med mamma som ändå skulle till stan.

mammagrillar.jpg

Jag hoppas sommarvärmen håller i sig, den har nämligen perfekt timing med tanke på att mejlboxen gapar tom på jobb. Men på onsdag borde jag få ett översättningsjobb och på torsdag ska jag faktiskt åka på en liten resa. I normalfall skulle jag antagligen vara sjukt stressad för att jag har så lite jobb just nu, men är det nåt jag lärt mig så är det att allt alltid löser sig. Det kommer nya jobb, nya män, nya möjligheter.

Och på tal om lifvet, möjligheter och jobb rekommenderar jag Peppes nya podd som hon gör tillsammans med sin coach Marianne. Bara namnet på podden säger allt: Det kommer att bli bra. Nu ska jag ut och njuta av sommarvärmen och så hoppas jag återkomma till bloggen i morgon. Har ju tusen saker jag vill skriva om efter enkäten. Hoppas du också njutit av värmen!

Älskar jag uppmärksamheten eller skrivandet?

När jag inledde min coaching i mars trodde jag att den mest skulle handla om karriär och hur jag bättre ska kunna hitta fokus och energi för min ganska splittrade vardag. Visst har vi pratat om det, rätt mycket faktiskt, men mycket har också handlat om vem jag är, vad jag vill och varför (vilket naturligtvis hänger ihop med min karriär). Min coach har ställt knepiga frågor och dragit insikter och sanningar ur mig. Ibland är det sånt jag kanske inte riktigt skulle vilja erkänna, men jag är ju som jag är. Onödigt att försöka ändra på det, bättre att inse det.

Under den senaste träffen skulle jag nämna tillfällen i mitt liv då allt känns extrabra, stunder då jag upplevt nåt sorts flow eller bara känt mig lycklig. Det första jag tänkte på var min releasefest i augusti i fjol. Jag fick fira flera års arbete med så otroligt många vänner och bekanta och jag kände mig stolt, glad och lycklig. Andra tillfällen är de ensamresor jag gjort, med resan till Argentina i fjol i spetsen.

Min coach nickade och lyssnade och sa sedan: "Du tycker om att få uppmärksamhet av andra och att vara självständig." Jag vred på mig lite i stolen, det känns av nån anledning så fult att vara en som gillar uppmärksamhet. Men faktum är att jag ju faktiskt gör det. Jag älskar att stå i centrum och det bästa jag vet är att få folk att skratta. En orsak att jag gärna står i centrum är att jag vill "underlätta" för dem som absolut inte vill. Jag skämtar gärna om mig själv eller tar utrymme så att någon annan inte ska "behöva". Jag är clownen men det är helt okej.

Därför tycker jag också att följande fråga jag fick via enkäten var så intressant: "Ibland känns det som om du drömmer mer om författarlivet än om att skriva. Vad är det som driver ditt skrivande egentligen: att du vill vill vill skriva, eller releasefesten? (Sätter inget värde i någotdera, men jag bara undrar.)"

Jag har drömt om att bli författare ända sedan jag var fem år gammal. Att skriva hör till det absolut bästa jag vet och är också orsaken till att jag utbildat mig till journalist. Jag vill förmedla information och text till andra och tycker helt enkelt att det är roligt att skriva. Faktum är att i de perioder jag inte skrivit så mycket har jag mått mycket sämre. Skrivandet är mitt sätt att leva.

Men visst älskar jag ju tanken på releasefester och uppmärksamhet, men det är nog inte orsaken att jag valt att skriva romaner. Skulle jag endast vara ute efter uppmärksamhet skulle det garanterat finnas enklare vägar till framgång på den punkten. För mig är releasefesten och allt det andra roliga i författarlivet priset för det hårda arbete jag lagt ner under flera år på att skriva en roman. Dessutom vet jag faktiskt inte om jag är så jättesugen på att bli en megakänd författare. Vi hade besök av Kjell Westö under Litterärt skapande och hans tidtabell lät helt galen och det enda han vill göra är att få skrivro – men när en ny bok kommer är det omöjligt.

  Min bästa kväll i livet hittills och också min mest gillade Instagrambild någonsin. Ibland går de två hand i hand. Ibland går de inte alls det och det är okej.

Min bästa kväll i livet hittills och också min mest gillade Instagrambild någonsin. Ibland går de två hand i hand. Ibland går de inte alls det och det är okej.

Just nu har jag ingen aning om när nästa releasefest blir, men när jag är nere i en motivationssvacka visualiserar jag festen, alla människor och kramar och skumpan. Det är inte en orsak att skriva men det är ett fantastiskt roligt sätt att fira att jag blivit färdig med något som är viktigt för mig.

Jag vet att det kommer att ta länge innan jag kommer att få ett besked gällande utgivning av Nationen och ibland undrar jag nog vad poängen med allt detta konstanta strävande är. Jennifer skrev ett så otroligt bra inlägg om att inte låta styras av algoritmer eller andras åsikter. Citatet från Ebba von Sydow får mig nästan att må lite illa. Det är lätt att som författare också börja jämföra sig med andra och fundera på varför jag inte fått/nått det som de andra gjort.

Men i slutändan handlar det ju inte alls om det. Så klart jag vill sälja många böcker, bli översatt, ge ut en massa massa romaner och bli "framgångsrik". Men i grund och botten skriver jag ändå för att jag vill och helt enkelt inte kan låta bli. Jag skriver för att skriva är att vara jag.

Resultatet från bloggenkäten

Jag hade redan länge funderat på att det skulle vara kul att göra en bloggenkät. Vem är ni som läser och vad vill ni allra helst läsa om? Jag var rädd att det skulle komma ungefär fem svar, men i stället blev det hela 38 svar, vilket gjorde mig otroligt glad. Extra glad blev jag över att många bemödat sig att skriva vad de gillar med bloggen, vad jag kunde göra bättre och eventuella hälsningar. Nu ska vi gå igenom hur ni svarade på enkäten!

Över hälften av er som läser har läst min blogg mer än i ett år, en tredjedel ungefär ett år och så resten någon månad. Med andra ord har de flesta läsarna hängt med ett tag och det är ju roligt – för det måste betyda att ni gärna återvänder hit. Det jag faktiskt blev förvånad över är att det är så många (21 personer) som svarade att ni kommer direkt in på bloggen utan Facebook eller någon rss-tjänst som Bloglovin (du kan följa min blogg här). Själv läser jag bloggar bara via Feedly eller så Facebook, det är väääääldigt sällan jag skriver in en bloggadress i webbläsaren – men bra att veta att många fortfarande gör så.

  Drömmar i den fejkade körsbärsträdgården i Budapest.

Drömmar i den fejkade körsbärsträdgården i Budapest.

Vad vill ni helst läsa om då? Nästan allt jag hade listat i enkäten, men helst läser ni om skrivprocessen (30 personer) och tankar om livet, drömmar & kärlek (28 personer). Sen skrivtips, vardagsliv och företagarvardag i den ordningen. Jag märkte också att jag helt glömt bort kategorin resor och det hade en svarat att hen gärna läser om – och det ska jag absolut försöka bli bättre att blogga om. Andra önskemål var bland annat:

  • Dina framtidsplaner, Hur du sköter din hälsa, motion, mat, kultur, Vad du gör när du vill koppla av, Föreningar, nya hobbies.
  • Någonting om finlandssvensk identitet i vardagen.
  • Gärna mer om editering av text, konkreta tips för att skala av, och lägga till.

Jag ska vad jag kan göra med dessa teman. Lite osäker på det här med det finlandssvenska och vad som egentligen avses? Men de övriga känns ju rätt tydliga. I frågan om vad jag kunde göra bättre var det många som önskade sig mer regelbunden uppdatering, men nu tycker jag faktiskt att jag skött mig ganska bra och kommit in i en bra bloggrytm – men jag vet att det funnits flera perioder när bloggen blivit lidande. Vi hoppas den här rytmen håller i sig!

Det var en person som önskade sig att det skulle vara lättare att hitta gamla inlägg, till exempel hitta skrivtipsen lättare. För alla som missat så har jag faktiskt nu gjort en samlingssida med mina bästa skrivtips och tanken är att jag ska fylla på den kontinuerligt. Jag försöker också kategorisera alla inläggen och nu hittar du också alla kategorier här till höger i sidebaren (läser du på mobilen finns de längst ner i inlägget). Om nåt känns oklart eller svårt att hitta är det bara att påpeka, det är lätt att jag blir hemmablind. 

Det absolut roligaste med enkäten var så klart att höra varför ni läser bloggen och det var så mycket fint att jag blev riktigt varm inombords. Många av er tycker att jag skriver bra och har ett gott språk, tack – det gläder mig! Här är några av mina favoritsvar som värmde extramycket:

  • Du har ett bra språk, du är ärlig och skriver öppet om dina drömmar och vad du vill göra. Du håller också en bra balans mellan ditt privatliv och vad du berättar.
  • Jag läser din blogg för att du skriver på ett inressant, tydligt och lätt sätt om skrivprocessen och företagarlivet. Samtidigt får du också vävt in en del vardag och funderingar kring olika teman som kärlek på ett smidigt sätt utan att det känns som om vardagsinläggen tar för mycket plats. Du har helt enkelt en bra balans mellan nisch och vardag, högt och lågt på din blogg. Dessutom vågar du bjuda på dig själv. Sådana faktorer får mig gärna att läsa vidare iom att du som bloggare då inte ger sken av en rosenskimrad vardag (för så är det för ingen av oss), utan att ändå bli för privat.
  • Bloggen ger ett genuint intryck. Intressant att läsa om skrivande och företagarliv. Läser också bloggar för att förstå hur folk som är lite yngre än jag resonerar.
  • Jag gillar att jag kunnat följa din resa till att bli publicerad författare. Det ger ju hopp för oss andra skribenter!
  • Du lever ett intressant liv. Det är kul att följa med vad du jobbar med, hur egenföretagande funkar, dina resor, dina skrivprocesser.
  • Härligt sätt att skriva på! Gör det enkelt och roligt att läsa.
  • Bloggen är lättläst, snygg och luftig, personliga, varierande och intressanta texter.

Det här kändes som en underbar kärleksbomb. Många skrev också att jag är inspirerande och så var det någon som gillade mina outfits. Fortfarande lite oklart vad hen menar, men kanske bara min klädstil i allmänhet, hehe? För det är inte alltför ofta den här bloggen får en dagens outfit.

  En glad bloggare som satsat på att ta det lugnt i dag.

En glad bloggare som satsat på att ta det lugnt i dag.

Jag var också nyfiken på hur många av er som läser bloggen också läst min debut, och det var exakt hälften! Och en knapp tredjedel planerar att göra det. Så otroligt roligt att veta! Att läsa min böcker är så klart inte något som helst krav för att läsa den här bloggen – men det fattar ni ju själva, men kul att många faktiskt läst och förhoppningsvis också gillat.

På den sista frågan om en hälsning eller en fråga fick jag en hel del intressanta förslag för inlägg och jag ska försöka börja beta av dem så småningom. Det kom också många jättefina hälsningar. Det känns nästan som om jag har en virtuell hejarklack där ute som hejar på mig både i mitt skrivande och i mitt kärleksliv. Himla fint ju?!

  • Jag håller tummarna för att allt går väl för dig, att du hittar inspiration till fortsatt skrivande och att många oskrivna böcker ligger framför dig. Lycka till med kärlekslivet också, det löser sig!
  • Lycka till med nästa bok. Jag tror att du kommer lyckas bra och få många böcker utgivna!
  • Jag känner inte dig, men du verkar verkar väldigt genuin och dig själv i bloggen. Jag var nämligen på en av dina föreläsningar som du höll tillsammans med Jennifer och den bild jag fått av dig stämde bra överens med verkligheten :)
  • Du är så bra!

Jag fick också den extremt oväntade frågan: "Vad handlade din studentuppsats om?" Ojoj, den har jag nog inte tänkt på på väldigt länge, faktiskt över sju år sedan jag lämnade in skräpet. Men jag skrev om Hufvudstadsbladets huvudnyheter och hur det visuella utvecklats under perioden 1995–2010. Finns att läsa här men jag vet faktiskt inte om jag rekommenderar?

Skulle jag vara tvungen att skriva en gradu (som vi finlandssvenskar kallar det) nu skulle jag antagligen skriva om nåt helt annat, nåt som kanske är lite roligare än det där?! Kan i ärlighetens namn säga att jag inte brydde mig så mycket om gradun och jag har aldrig i arbetslivet fått en enda fråga om den. Så du som stressar med din avhandling ska komma ihåg: det är bara en avhandling och knappast något du tänker på om fem eller tio år. Det gör åtminstone inte jag.

livboj.jpg

Sen fanns det också en intressant kommentar jag funderat en hel del på, nämligen följande: "Ibland känns det som om du drömmer mer om författarlivet än om att skriva. Vad är det som driver ditt skrivande egentligen: att du vill vill vill skriva, eller releasefesten? (Sätter inget värde i någotdera, men jag bara undrar.)" Eftersom jag tror att det här kräver ett längre svar får det bli ett helt inlägg senare i veckan.

Överlag är jag otroligt nöjd och glad över min enkät. Tack än en gång alla som svarade. Jag har nu stängt enkäten men det går så klart att kommentera (anonymt) här på bloggen också. Du behöver inte ha med din e-post för att kunna lämna en kommentar! Och om det är något som blev oklart är det bara att ställa en ny fråga! Till slut kan jag ännu konstatera att jag har fantastiska bloggläsare, hurra!

Ett positivt problem – för lite att göra

Jag kan inte minnas när jag senast varit i samma situation. För någon annan skulle det här kanske inte ens vara ett problem, men för mig är det. Jag har lämpligt med jobb så att jag klarar mig ekonomiskt, också till stor del tack vare de två stipendierna jag fått i år, men jag har alltså ett problem i och med att jag har för lite att göra.

"För lite att göra", fnyser någon garanterat nu. Existerar något sånt? Jo, det gör det faktiskt. Jag har inget jobb jag kan fakturera för förrän nästa veckas onsdag. Jag väntar fortfarande på kommentarer på Nationen av både redaktör och testläsare och jag har rensat typ alla skåp i mitt hem de senaste veckorna.

Vad är det liksom meningen att jag ska göra? Känns ju mer eller mindre kriminellt att "bara" hänga. I dag har jag sovit sent, ätit en låååång frukost och läst helgens tidning som blev oläst. Jag funderar på att ta en löprunda på eftermiddagen och läsa en bok. Vid det här skedet borde jag antagligen sluta "klaga" och bara hålla käft, men när jag pressat på i 150 procent så länge känns det här så otroligt konstigt. Och bara det här säger ju så otroligt mycket om samhället vi lever i. Presterar du inte, är du ingen. Suck!

Nu har jag i och för sig en ypperlig chans att fortsätta med mitt hemliga skrivprojekt som jag påbörjade i Budapest, så det är väl det jag borde fokusera på under den kommande veckan/månaden. Men ju mindre jag har att göra, desto svårare blir det att ta tag i något. Och jag känner mig som en otrolig slacker. Får jag verkligen ha det så här bra? Det känns som om jag fuskar mig fram i livet när alla andra stretar på.

  Jag passar väl på att dricka massvis med te då och njuuuuuta. Att det ska vara svårt?!

Jag passar väl på att dricka massvis med te då och njuuuuuta. Att det ska vara svårt?!

Så är det naturligtvis inte. Förra hösten jobbade jag som en galning och en lugnare period är mer än välkommen. Efter en lång tid av trötthet och för mycket arbete och hjärtesorger och gudvetvad börjar jag äntligen känna mig som mig själv igen. En del av mig känner skam för att jag kan och får slappa så här på en tisdag, men sen är det faktiskt så att jag själv lyckats bygga den här tillvaron för mig själv. I perioder är det för mycket och just nu råkar det vara "för lite".

Det dummaste jag kunde göra nu är att stressa upp mig eller skämmas för att jag har för lite att göra. I stället ska jag passa på att ladda batterierna, fortsätta med det hemliga skrivprojektet och helt enkelt njuta. Högst antagligen kommer jag att ha massvis att göra förrän jag hinner blinka och att inte njuta nu skulle bara vara sjukt dumt. Men när "njutningen" kommer oplanerat är det svårt att tag i. Speciellt när "alla andra" kämpar med jobb och deadlines – jag borde väl också?!

Jag fick faktiskt följande kommentarer i min bloggenkät: "Njut mer av livet!" och "Var mindre kritisk mot dig själv." Jag tycker ju i och för sig att jag faktiskt är bra på att njuta av livet, men det kan en väl alltid bli bättre på?! Vi har också pratat mycket om det här under min coaching. Under den senaste sessionen sa min coach att "tänk om meningen med ditt liv är att njuta". Jag skrattade och viftade bort det, så bra får väl ingen ha det? Och sen i nästa sekund är jag arg på mig själv för att jag inte klarar av att njuta fullt ut när det blir läge för det.

För övrigt så har jag nu dragit en vinnare i enkätens utlottning och har skickat iväg ett mejl till den lyckliga vinnaren! Tusen tack till alla som svarade på min bloggenkät, det blev sammanlagt 38 svar och jag är nästan förvånad över att det var så många. Som lovat så ska jag börja beta av enkätsvaren och frågorna jag fick så småningom. Men nu ska jag ut och njuta av solen och i kväll börjar årets favorithögtid: Eurovision Song Contest! HURRA! I år hejar jag på Israel! Och Finland så klart. Hoppas Saara Aalto tar sig till final i kväll!

Men nu är jag nyfiken: vad skulle du göra om du plötsligt hade en massa extra tid? 

En sån som folk frågar

Mina föräldrar berättade tidigare i vår att deras kompisar och bekanta brukar ringa dem i de mest märkliga ärenden. De tror helt enkelt att mamma och pappa kan ha ett svar på frågan – vad det än råkar handla om. Nu är det ju faktiskt så att mina föräldrar är både kloka och hjälpsamma, så jag tänker mig att de oftast kan hjälpa, men ändå lite lustigt.

Jag har börjat märka att samma händer mig. Jag får kanske inte så märkliga frågor, men jag får frågor. Senast i dag har jag fått två frågor. En som handlade om att dejta (eftersom jag tydligen är expert, haha) och en annan fråga om ett arvode för ett moderatorsuppdrag. Tidigare har jag fått frågor om både det ena och det andra och hjälper så klart gärna bara jag kan. 

Det känns otroligt hedrande att någon vill fråga mig för jag ser det som att personen anser att jag kan hjälpa. Det här betyder så klart inte att jag sysslar med gratis karriärrådgivning eller kärlekscoaching (haha), men jag tycker att det är så kul att kunna hjälpa folk på traven.

  Glad över att vara en som folk vågar fråga.

Glad över att vara en som folk vågar fråga.

Här på bloggen försöker jag också svara så gott det går och jag veeeeet att jag ibland är långsammast på jorden på att svara, men nu tror jag faktiskt att jag svarat på alla frågor jag fått – förutom om en som handlade om hur länge en ska vänta på svar från förlag. Eftersom Rebecka Edgren Aldén skrivit ett fantastiskt inlägg om just det slussar jag er vidare till hennes blogg. Men annars så tror jag att jag svarat på alla? Ställ gärna frågan på nytt om jag nu yrar.

Det roligaste med bloggenkäten är faktiskt alla frågor och hälsningar jag fått. Jag trodde nog aldrig att en enkel liten enkät skulle göra mig så glad. Som lovat ska jag dra en vinnare av boken i kväll. Senare i veckan ska jag sammanfatta svaren och sen så småningom börja beta av önskeinläggen. En orsak att blogga är ju faktiskt att det handlar om tvåvägskommunikation – och om jag kan hjälpa eller inspirera någon annan med den här lillbloggen gör jag nåt rätt!

Brukar du vara den som folk vänder sig till för att få ett svar på en fråga eller är du oftare den som frågar andra? Och jag frågar så klart en massa folk hela tiden om allt möjligt jag inte kan. Mer erfarna författarkollegor om bokbranschen, frilanskollegor om företagarvardag och bloggkompisar om allt möjligt jag inte har koll på. Vi blir alla lite klokare när vi delar med oss av det vi kan och brinner för.

Balkongen redo för sommar

I dag hade hela Helsingfors fått sommarfnatt. Det var långa köer till glasskioskerna och alla var glada över solen som äntligen lyste från klarblå himmel. Lite kalla vindar ännu i dag men nu är den väl nog på väg, den där sommaren! Lika trösterikt varje år, eller hur? Jag fick ju en liten preview i Budapest men inget slår ändå Sommarhelsingfors. Älskar när staden och människorna vaknar till liv. Under sommaren blir en påmind om att det faktiskt finns andra människor här i stan.

P1010482.jpg

I går fick jag ett ryck och piffade till min balkong. Jag förde bort tomflaskor, samlade ihop och slängde skräp som skräpat runt där under vintern och bar mindre viktiga grejer ner till mitt källarförråd. Jag har nya kuddar och växter från Ikea och tänk så mycket bara det kan göra. Jag vet typ ingenting om växter men vi ska se om jag lyckas hålla de här vid liv. Kuddarna torde klara sig också i mitt sällskap.

Min balkong är inte jätteliten, men inte jättestor heller men jag älskar den. Förra sommaren åt jag frukost nästan varje dag där och inledde dagen med att kliva ut på balkongen och titta ut över mina "ägor". Äger ju absolut inget av det jag ser, men en kan ju liksom låtsas.

  Nya kuddar, växter och dessutom en filt för de lite kyligare kvällarna.

Nya kuddar, växter och dessutom en filt för de lite kyligare kvällarna.

Balkongen är österut så jag har morgonsol. Ibland kan jag sakna kvällssol men med tanke på att jag har en etta på knappt trettio kvadrat är det skönt att solen inte värmer hela dagen och jag är jättenöjd med min morgonsol. I dag åt jag årets första frukost utomhus och tänker mig att det blir många fler och ett eller annat vinglas. Jag blev bar så lycklig när allt blev klart i går.

Har du balkong och brukar du hänga på den? När jag köpte min lägenhet var balkong ett viktigt kriterium och speciellt på sommaren är jag så glad över min lillbalkong. Det är ju som ett extra rum på sommaren!

P.S. Sista chans att svara på bloggenkäten i dag. Jag lottar ut ett exemplar av "Vad heter ångest på spanska?" bland alla som lämnar sin e-postadress och just nu har du rätt goda vinstchanser! Och svaren gör mig så glada. Jag drar en vinnare i morgon (måndag) kväll.

I wear my heart on my sleeve

I morse vaknade jag till följande dröm eller kanske var det en tanke: min kärlek är som mjölk – den spiller lätt över i ivriga händer (hjärtan) men det är helt okej. För en kan alltid köpa mer mjölk. Och jag har alltid mer kärlek att ge. Okej, kanske inte världens snyggaste metafor, men där i gränslandet mellan sömn och vakenhet tyckte jag att jag var sjukt smart, så nu ska vi snacka lite kärlek.

Jag har nog ganska lätt att bli kär. Med det sagt: jag blir inte kär i varendaste en man jag dejtar (haha, i perioder hade det varit extremt tungt), men om jag träffar nån som får mig att skratta och som jag trivs med, ja då blir jag kär ganska lätt. Det finns både för- och nackdelar med att vara så. Fördelen är väl att en får uppleva många förälskelser, nackdelen är kanske att hjärtat inte alltid är så klokt och jag kärar ner mig i killar som inte är rätt för mig.

Att jag blir lätt kär betyder också att jag lätt visar mina känslor. Jag spelar inga spel och vet faktiskt inte ens hur en ska göra. Jag försöker bara vara så ärlig och öppen som möjligt med det jag känner och vill. Dessutom: att jag är ärlig och säger att jag tycker om någon betyder inte att jag friar på tredje dejten.

Men de senaste åren har det varit en hel del mindre och större heart breaks men inget jag inte lyckats komma över. Jag har tänkt väldigt mycket på hur öppen jag är med mina känslor och att det kanske kan upplevas som en svaghet (framförallt av dem som spelar en massa spel), men själv vägrar jag se det som en svaghet att jag vågar visa att jag tycker om någon. Visst, mitt hjärta brustit lite för många gånger på sistone, men jag har också fått bli kär ett antal gånger. Underbart och hemskt. Hand i hand.

IMG_0529.JPG

För att påminna mig om att allt i livet löser sig har jag tatuerat en hjärtkurva på min arm. Because I wear my heart on my sleeve. Samtidigt är det en påminnelse om att livet går upp och ner, men så länge hjärtat slår är "allt" ändå bra. När jag tittar på tatueringen känner jag mig lugn och hoppfull. Allt löser sig. Han jag blev kär i senast var inte rätt, men det betyder inte att jag gjorde något fel.

Den här tatueringen är en present till mig själv och ett sätt att tydligt visa för resten av världen: jag visar mina känslor öppet och skäms inte för det. Jag orkar inte spela några spel, jag vill bara vara mig själv. Och jag kommer aldrig att skämmas över att jag älskat någon, hur det än slutat. För just i den stunden när jag var jättekär så var jag ju faktiskt det – och att släta över det skulle vara att förminska det som hände.

Hur är du? En som visar sina känslor öppet eller en som sitter och pantar på dem?

Om jag säger att jag inte bryr mig, ljuger jag

Jag har egentligen ett ganska bra självförtroende. Antagligen ett mycket bättre självförtroende än många andra. Men att skriva och låta världen tycka exakt vad den vill av det jag skrivit – nog fan är det svårt.

Alla människor älskar positiv respons och de flesta ogillar väl negativ respons. Däremot kan det ju också finnas konstruktiv respons – och det är väl den allra bästa sortens respons (förutom den positiva då, hehe).

I min journalistroll är jag 99 gånger av 100 säker på att jag levererar en bra text, men ibland är också jag nervös och vet inte inte riktigt hur texten kommer att tas emot. Oftast är det om jag intervjuat någon högt uppskattad person eller om jag skriver för en ny uppdragsgivare. Förra veckan fick jag ändå följande mejl av en ny uppdragsgivare:

"Först vill jag passa på att berätta att en av våra redaktörer rusade in på mitt rum och skrek HERREGUD VILKA BRA TEXTER DEN DÄR KUGGE SKRIVER!”

Ja det är ju inte precis varje dag en får sån respons. Att den dessutom kom för texter som jag känt varit knepiga och som jag varit nervös för gör allt så klart mycket bättre. Eftersom många tyckte att det var en bra idé att ompublicera en del Debutantbloggen-inlägg tänkte jag därför nu ha med mitt inlägg om respons, eller framförallt recensioner, och hur en ska förhålla sig till dem. Så här skrev jag i september i fjol:

  Jag önskar att jag alltid kunde förhålla mig så här avslappnat och glatt till alla recensioner och all respons.

Jag önskar att jag alltid kunde förhålla mig så här avslappnat och glatt till alla recensioner och all respons.

Hur förhålla sig till recensioner?

Att skriva en bok och få den utgiven betyder att boken också i de flesta fall blir recenserad. Kanske inte alltid i den stora dagstidningen, men det finns allt fler bloggare och instagrammare som skriver om böcker – och vad är väl bättre än det! Mer boksnack, tack!

Recensioner är alltså en del av processen. I bästa fall kan en recension göra författaren överlycklig och i värsta fall kan samma författare känna sig riktigt, riktigt skit. Och jag tror att så gott som alla författare fått vara med om bägge situationerna.

Men hur ska man då förhålla sig till recensionerna? Både till de bra och till de dåliga? Bra recensioner är kanske ändå lite lättare, de kan man gladeligen dela vidare på sociala medier och glädja sig över att läsaren gillat det man skrivit. Målgruppen har läst och gillat, hurra! Men jag har också hört om att riktigt bra recensioner kan leda till panik. Kan jag göra om det här? Tänk om jag aldrig skriver en lika bra bok? Ändå ett sorts lyxproblem tänker jag mig.

En sämre recension då? Hur ska man komma över att det finns läsare som inte alls gillat, eller kanske ens förstått vad man försökt åstadkomma? Hur ska man förhålla sig till dem som kanske inte alls förstår genren i sig? Jag har läst om romancerecensioner som kritiserat att storyn är för förutsägbar – måste paret verkligen bli ihop på slutet? (Ja, de måste det, det hör till genren på samma sätt som att vi får veta mördaren i slutet av en deckare.)

Men som författare, eller vilken kreativ skapande person som helst, måste man ju kanske också inse att alla inte kommer att gilla det man skapat. Och allt annat vore väl galet. Kanske romanceboken var helt fel för Tanja, 37 år, medan Gösta, 62, älskade den. Alla gillar inte allt och så ska det också vara.

P1000009.jpg

När jag läst en sämre recension av min debut har jag velat argumentera och förklara. Säga att “det är inte alls så jag menat”. Men var och en har naturligtvis rätt till sin tolkning och jag har med stor fascination läst både bättre och sämre recensioner om min debut. Den konstruktiva kritiken försöker jag ta till mig, lära mig och göra bättre nästa gång. I vissa fall har jag hållit med recensenten till hundra procent, i andra fall har jag skakat på huvudet och skrikit “du förstååååår inte!”.

Och här kommer vi in på smak och tycke igen. Samma sak som en läsare ansett är riktigt skräp, har någon annan tyckt att är fantastiskt. Jag har fått läsa att jag skriver flyhänt och jag har fått läsa att jag skriver platt. Jag har fått läsa att miljöbeskrivningarna inte är tillräckliga och jag har fått läsa att boken tar läsaren med sig till Ecuador.

Jag har tjutit av glädje när någon tyckt att min bok är den “bästa boken som jag läst i år” och jag har fällt några tårar när jag läst recensioner som inte sparat på orden gällande kritiken. Jag tänker mig att bägge reaktioner är rätt naturliga. En författare är bara en människa och att inte känna något alls skulle vara märkligt. Som debutant är man kanske extra känslig och debutanthjärtat är skört.

Ändå gläds jag över varje person som läst min bok och som tyckt till, analyserat och kommenterat. Vissa kommentarer har jag kanske avfärdat, medan andra har jag tagit till mig och reflekterat över. Och de riktigt riktigt fina recensionerna sparar jag i mitt hjärta (och på datorn) och plockar fram en dålig dag. Det finns folk som tycker att min bok är den värsta dyngan nånsin, men det finns också folk som älskar den. Och det är ju för dem jag skriver.

***

Med de recensioner jag fått, borde jag verkligen inte klaga, för de flesta recensioner har faktiskt varit fantastiska. Jag har samlat några favoriter här. Och tänk på det: en recension kan betyda otroligt mycket för författaren. Det spelar ingen roll om en blir hyllad i dagstidningen eller på Instagram – all kärlek (och konstruktiv kritik!) är välkommen för sköra författarhjärtan.

Hur brukar du förhålla dig till respons? Och när har du senast fått riktigt fin respons?

En dikt om dagen – hur gick det?

Under april antog jag utmaningen att skriva en dikt om dagen genom att delta i NaPoWriMo, alltså National Poetry Writing Month. Nu när april är slut tänkte jag göra en liten utvärdering av projektet. Lärde jag mig något och hur gick det?

För det första måste jag säga att det var otroligt svårt att klämma ur sig en dikt varje dag. Vissa dagar kändes det väldigt krystat men jag skrev faktiskt en dikt varje dag förutom en då jag helt enkelt glömde utmaningen i och med vårt blogathon med Jennifer, Malin och Corinne (som jag ska blogga mer om asap). 

  En vacker kväll i Budapest.

En vacker kväll i Budapest.

I början kändes det väldigt pretentiöst att posta dikter varje dag men i något skede tänkte jag inte så mycket på det utan tänkte mest att det är nu bara nåt jag gör. Det absolut roligaste var att det var så otroligt många som hörde av sig – det hade jag faktiskt inte väntat mig. Det var till och med några som hoppades att jag ska fortsätta. Kanske en dikt i veckan då? Men en varje dag är nog för mycket tror jag.

Fastän det vissa dagar kändes mer eller mindre hopplöst att skriva något så är jag ändå glad över att jag gjorde det här. För det mesta skrev jag dikterna på ungefär fem minuter, men jag försökte ändå få rytmen och språket att fungera så bra som möjligt. Dessutom blev det nästan som en dagbok i poesiform och det känns också ganska fint.

Nu funderar jag på vad jag borde göra med alla dikter. Kanske jag kunde publicera mina favoriter här på bloggen? Kommentera gärna eller tryck på hjärtat om du tycker det är en bra idé. Och du får jättegärna svara på min bloggenkät om du inte redan gjort det. Har redan fått massvis med intressanta och fina svar på enkäten, men säger så klart inte nej till fler. Och tack till dig som redan svarat! <3

Skumpa och ballonger – vappen är här!

Jag är inte ett speciellt stort fan av högtider som "måste" firas, men vappen är nog en av de absolut roligaste festerna. Skumpa, vänner, ballonger och allmänt bra fiilis. Det kan ju inte bli fel då?!

I kväll ska jag på middag med studiekompisarna och i morgon blir det traditionsenligt firande hos mamma och pappa. Jag har klätt mig i paljettklänningen som jag införskaffade för två vappar sen och är redo att skåla fram maj.

Glada vappen, hoppas du får blåsa många serpentiner!

  Fuskade och testade studentmössan fastän klockan inte är 18, nu får den snällt vänta i väskan tills Havis amanda fått sin mössa.

Fuskade och testade studentmössan fastän klockan inte är 18, nu får den snällt vänta i väskan tills Havis amanda fått sin mössa.

10 orsaker att åka till Budapest

Budapest är en underbar stad! Det kan ingen som följt med min resa ha gått miste om. Själv visste jag faktiskt inte så jättemycket om Budapest inför resan men hade så klart hört att många gillar staden. Ändå blev jag positivt överraskad och därför tänkte jag lista 10 orsaker att åka till Budapest.

  Gellertkullen.

Gellertkullen.

1. Nära från Norden

Flyget från Helsingfors tog drygt två timmar och det var också otroligt smidigt att ta sig in till centrum från flygplatsen. Buss 100E kostade cirka 3 euro (900 HUF, alltså ungerska forint) och bussresan gick på ungefär 45 minuter. Min flygbiljett var också under 200 euro, så helt överkomligt pris.

P1010158.jpg

2. Våren och sommaren kommer tidigare

Jag hade väl kanske tur, men det var ju sommarvärme under nästan hela min vecka i Budapest. Bara en dag behövde jag ha på mig långärmat. Dessutom blommade allt och det var grönt. Underbart när vi här i norr fortfarande väntar på att den sega våren ska kicka i gång ordentligt. Jag antar också att värmen håller i sig längre under hösten och tror Budapest kan vara fantastiskt i september och oktober!

  Av ruinbarerna är Szimpla antagligen den mest kända. Härligt kaotiskt ställe.

Av ruinbarerna är Szimpla antagligen den mest kända. Härligt kaotiskt ställe.

3. Billig öl & ruinbarer

Ölen är så otroligt billig på de flesta ställen och samma gäller maten. Mycket prisvärt och ofta gott! Jag bodde bredvid det sjunde distriktet, alltså de judiska kvarteren i Budapest, och där finns verkligen allt i mat- och dryckesväg en kan önska sig. Det är också här som de kända ruinbarerna finns. Vill du ha en öl eller något att äta kommer du inte att bli besviken, bara att dyka in på någon innergård.

P1000871.jpg

4. Langos

Friterad deg med gräddfil/creme fraiche, riven ost och vitlök. Need I say more?! Så himmelskt gott. Ångrar att jag inte åt det mer än två gånger under resan.

P1010100.jpg

5. Badhusen

De är inhysta i ståtliga och vackra byggnader som bjuder på en tidsresa. Massa olika sorters pooler, ofta både ute och inne plus ett antal bastur. Det går också att boka in massage och sånt om man är sugen. Jag besökte Széchenyi men var sugen på att gå till något annat ställe också. Nästa gång, så!

  Den här risotton åt jag på restaurang Kazimir. Jag hade ingen aning om stället, men det såg så inbjudande ut så jag gick in här. Jättegod mat och gott vin också. betalade 25 euro för risotto, efterrätt, vitt vin och rött vin.

Den här risotton åt jag på restaurang Kazimir. Jag hade ingen aning om stället, men det såg så inbjudande ut så jag gick in här. Jättegod mat och gott vin också. betalade 25 euro för risotto, efterrätt, vitt vin och rött vin.

6. Vinet

Det ungerska vinet är inte speciellt känt i resten av världen men aj jestas så de kan laga vin. Jag drack inte ett enda äckligt eller dåligt vin på hela resan. Dessutom gillade jag att de flesta restauranger bara hade ungerskt vin – vill ju helst dricka ungerskt vin när jag nu en gång är i Ungern. Jag gick också på en wine tasting som var otroligt lärorik och intressant, ska blogga om den senare.

P1010217.jpg

7. Spårvagnarna

Okej, det här är kanske lite nördigt men jag älskar verkligen spårvagnar som rasslar och skramlar fram på gatorna. När jag gick i högstadiet skrev jag till och med ett arbete om spårvagnen i Helsingfors. Överlag verkar kollektivtrafiken fungera jättebra i Budapest och det finns massvis med spårvagnar och bussar + Europas äldsta metro som också är ganska gullig.

P1010010.jpg

8. Du kan gå överallt

Väljer du ett någorlunda centralt boende är det gåavstånd nästan överallt. Det tycker jag också är det bästa sättet att upptäcka en stad. Vika in på en gränd och se vad en hittar där. För det mesta hade jag inte nåt speciellt mål utan gick dit fötterna ledde mig. Funkade hur bra som helst i Budapest. Så länge en undviker de mest turistiga gatorna kan det inte slå jättefel.

  Utsikt från Budaslottet. Hängde lite med den lokala slottskråkan, han berättade att de flesta turister är ganska störande.

Utsikt från Budaslottet. Hängde lite med den lokala slottskråkan, han berättade att de flesta turister är ganska störande.

9. Donau

Det är något mäktigt med stora floder och att gå över broarna mellan Buda- och Pestsidan är magiskt. Först på bron inser en hur himla bred floden faktiskt är och det kittlar i fantasinerven när jag tänker på alla båtar som färdats i de här vattnen genom åren. Blev också otroligt sugen på att åka på en båtresa?!

P1010320.jpg

10. En magiskt vacker stad

Överlag är Budapest en vacker stad med fin arkitektur, massa härliga små gränder och massvis att upptäcka. På Budasidan kan en dessutom klättra upp antingen till Gellertkullen eller så klättra eller åka bergbana upp till Budaslottet. Otroligt vacker utsikt över staden. Jag klättrade själv till Gellertkullen och kom flämtande och svettig upp på kullen – men så värt det!

Nå, vad säger du? Blev du sugen på att åka till Budapest? Själv tänker jag definitivt återvända, det känns som om att jag bara skrapat lite på ytan. Men hela stämningen i staden var så skön. Det såg ut som om ungrarna verkligen kan njuta av livet och sånt gillar jag. Som sagt: mitt första intryck av staden var att det är en mix av Berlin, Buenos Aires och Prag och då kan det liksom inte slå så fel.

Att åka bort för att skriva – hur funkar det?

Jag tror det finns två sorters skribenter – de som kan skriva var som helst bara de har sin dator med sig och de som behöver en lugn skrivvrå med alla viktiga papper och häften. Själv hör jag till de förstnämnda. Så länge jag har min dator skriver jag (nästan) var som helst och väldigt gärna på kaféer. Därför kändes sex dagar i Budapest som en perfekt omgivning att vräka ur mig ett antal ord.

Det är framförallt två orsaker som gör att skrivresa som koncept fungerar för mig. För det första sitter jag väldigt sällan och stirrar på en tom sida. Texten brukar nästan alltid komma och om den inte gör det just då stiger jag upp och gör något annat emellan. Därför är mitt skrivande inte speciellt bundet till någon plats eller viss ritual. Och för det andra är jag snabb.

  Skriv med rosévin &amp; cake på en flodbåtsrestaurang vid Donau är ett koncept jag borde köra oftare på.

Skriv med rosévin & cake på en flodbåtsrestaurang vid Donau är ett koncept jag borde köra oftare på.

I Budapest skrev jag på en del på mitt gulliga Airbnb, men oftast tog jag sikte på något mysigt kafé och satt där sedan i någon timme. Under dagens lopp förflyttade jag mig från plats till plats och skrev antingen i två eller tre pass. Som längst satt jag kanske en dryg timme med datorn framme innan jag gick vidare.

Jag kan heller aldrig sitta en hel dag och skriva. Att skriva i mer än tre–fyra timmar under en dag känns mer eller mindre som en omöjlighet och jag skulle knappast klara av att skriva tre timmar i ett sträck utan bli galen. Jag behöver variation för att orka skriva vidare och därför funkar det bra att dela upp dagen i flera skrivpass.

Men sen när jag skriver så brukar texten för det mesta flöda ur mina fingrar – så har det alltid varit för mig. Jag har skrivit otaliga artiklar under min journalistkarriär och nästan aldrig haft svårt att börja med en text eller att avsluta den. Klart det känns motigt ibland, men för det mesta sätter jag mig "bara" ner och skriver och gör det snabbt. Sån har jag alltid varit. Det finns inget fint eller bra att vara snabb, men jag råkar nu vara det.

Därför funkar det så otroligt bra för mig att åka bort för att skriva. Under resan skrev jag sammanlagt knappt tolv timmar (visar Toggl som jag använder för att tracka min tid) – alltså i medeltal ungefär två timmar per dag. Under de här tolv timmarna lyckades jag skriva ungefär 12–13 000 ord och kom väldigt långt i mitt projekt.

  Efter mitt första skrivpass på en uteservering. Extremt nöjd as you can see.

Efter mitt första skrivpass på en uteservering. Extremt nöjd as you can see.

Mycket mer än så hade jag nog inte heller klarat av. Varken per dag eller sammanlagt under resan. Eller visst, kanske jag hade gjort det, men jag kände mig nöjd och glad med det jag åstadkom. Nu har jag drygt 16 000 ord på mitt nya projekt (jag hade tjuvstartat lite före resan) och det är så mycket enklare att gå vidare med existerande text än med blanka sidor.

Två timmar av en dag är ju ingenting och resten av tiden kunde jag alltså lägga på att upptäcka Budapest. Dessutom upptäckte jag ju medan jag skrev också. Jag satt nämligen och skrev på nästan varje ställe jag satte mig ner på. Efter frukost, med en tekopp, ett glas vin eller en öl. Precis som jag gör hemma också, kafésurfar. Enda stället där jag nog inte skulle ha plockat fram datorn var i badhuset. Men annars så spelar det faktiskt ingen roll var jag sitter. Så länge datorn har batteriet laddat och jag har nåt att äta eller dricka så är jag good to go.

  När jag tröttnade på att skriva kunde jag upptäcka staden. Här är jag uppe vid Budaslottet och det blåste "lite".

När jag tröttnade på att skriva kunde jag upptäcka staden. Här är jag uppe vid Budaslottet och det blåste "lite".

Så för mig är en skrivsemester alldeles ultimat. När jag har skrivit "klart" för dagen kan jag lägga min energi på att upptäcka stället jag befinner mig på. Skulle jag ha tagit en likadan skrivvecka hemma skulle jag ha känt mig så otroligt rastlös och som en slacker. Då skulle det inte spela någon roll om jag skrivit över 3000 ord på två timmar, för en kan väl inte slappa resten av dagen om en bara jobbat två timmar under en dag?

Jag inser ju så klart att det här också är en låsning i min hjärna, ett sorts prestationskrav som inte är så hälsosamt och något jag ska försöka jobba bort. Men det är också en orsak till att jag får ångest av tanken på att vara författare på heltid. Jag kan ju verkligen inte sitta en hel dag och skriva. Däremot kommer jag garanterat att åka på fler skrivresor för det här var ju verkligen ett lysande koncept som funkade urbra för mig. Semester och skriva – en fantastisk kombination!

Har du varit på en skrivresa eller blev du sugen på det nu? Jag kan åtminstone varmt rekommendera Budapest en vecka i april! Jag blev ju som sagt väldigt kär i staden och i morgon tänkte jag faktiskt bjuda på tio orsaker att åka dit.

P.S. I morgon tänkte jag också skicka ut mitt inspirationsbrev, så om du inte redan prenumererar på det får du gärna göra det!