Två veckor till Köpenhamn + föreläsning om skrivande

Allt är egentligen bra just nu men ändå känner jag mig rastlös. Jag skyller på vädret, allt det gråa där utanför som knappt börjat och ska fortsätta i flera månader. Vädret är knappast ändå orsaken till att jag är sur och lättretlig just nu. Orsaken är, som det brukar vara, bristen på skrivtid. När ska jag liksom lära mig det? Att jag blir tvär när jag inte skriver? Kanske en dag.

Men redan om två veckor åker jag till Köpenhamn för att skriva. Längtar så otroligt mycket. Jag vet att det är grått också i Köpenhamn, men där är vardagen ändå inte samma som här hemma i Helsingfors. Jag har en dröm om att stiga upp tidigt, koka te, skriva några timmar, köra ett yogapass med Adriene, gå ut på lunch och sedan sitta på nåt mysigt kafé och skriva. Planen är att jobba allt vad det går med min chicklit. Jag har i dag jobbat på min synopsis/plot och ser fram emot att komma i gång med skrivandet.

Samtidigt som det skrämmer mig så otroligt mycket. Jag har visserligen en grund att stå på med 50 000 ord, men det känns ändå som att börja från början. Vilket också känns så otroligt skönt. Jag har inte tröttnat på min huvudkaraktär Stella, jag har inte tröttnat på de där orden.

Ungefär så här glad är jag över att åka till Köpenhamn. Foto:  Jennifer .

Ungefär så här glad är jag över att åka till Köpenhamn. Foto: Jennifer.

Dagen innan jag hoppar på planet till Köpenhamn ska jag prata om skrivande på Waffle Wednesday på Wonderland. Rubriken är inget mindre än “How to write a book?” och tanken är att jag ska prata om det temat i ungefär 20–25 minuter. Jag har inte ännu börjat planera mitt snack mer än att min hjärna slänger fram idéer med jämna mellanrum.

Nu vill jag fråga dig: vad skulle du vilja höra under en föreläsning om hur man skriver en bok?

Den officiella beskrivningen av evenemanget låter så här: A lot of people dream about writing a book someday, but most don't get past the first pages. Life is too hectic and there never seems to be time to actually sit down and write, nevertheless to write a whole book. Author and journalist Michaela von Kügelgen shares her best tips on writing and will inspire you to start and finish that book project of yours!

Waffle Wednesday-evenemanget är öppet för alla! Jag kommer att prata engelska (!!) och det serveras våfflor efteråt. Jag lovar också att svara snällt på alla eventuella frågor. Ses vi där?

Omslag, katalogtexter och annat som händer

Just nu står det ganska stilla på skrivfronten (jag väntar på kommentarer på Nationen och chickliten har igen hamnat i skugga (för att inte tala om den här bloggen då)), men på andra skrivrelaterade fronter händer det desto mer. Bara under den senaste veckan har omslag, katalogtexter och författarporträtt blivit färdiga. Det finns ju så mycket som är kopplat till boken men som har noll procent med själva texten att göra. Själv råkar jag ju vara en person som gillar allt det här och har varit mycket engagerad i alla processer hehe.

Till exempel grafikern som gjorde omslaget fick inget lätt jobb med mig och alla mina krav, men nu är jag himla nöjd med omslaget. Det speglar perfekt både innehåll och stämningar och det jag vill att Nationen ska vara och representera. Jag längtar efter att få dela det med er, men det dröjer några veckor ännu. Också porträtten blev jättefina, de redigerade bilderna trillade just in i min inbox, men dem får ni också vänta på.

 
I botaniska trädgården i Uppsala.

I botaniska trädgården i Uppsala.

 

Katalogtexten blev också såå bra. När min redaktör skickade förslaget till mig var min första tanke “oj, den här boken vill jag läsa!” och så insåg jag att ja, det är ju faktiskt jag som skrivit den … Alltså. Nu gäller det bara att leva upp till förväntningarna då, gulp! Helt sjukt egentligen att det blir en bok. Jag kommer nog inte att tro det förrän jag håller den färdiga boken i handen. Vet inte exakt när, men nångång februari/mars typ?!

Jag är redan lite nervös för reaktionerna och i går påminde Facebook faktiskt mig om en tre år gammal dröm som jag tänker att passa på att dela här. Nationen är ju i allra högsta grad underhållning och därmed inte kanske anses vara “riktig” litteratur.

 
Skärmavbild 2019-10-15 kl. 21.08.46.png
 

Så i väntan på både nobelpriset i litteratur och riktigt sura recensioner då! Dåliga recensioner på Vad heter ångest på spanska? finns ju här ifall du missat!

Lyxlivet
processed_IMG_20191009_170838-01.jpeg

De senaste dagarna har känts som ett parallellt universum där jag lever ett lyxliv. På måndag var jag alltså med på tv (klippet finns här om du missade), i går fick jag delta i lyxig yoga i ett saltrum, hade bokat massage till kvällen och i dag har jag varit hos frissan för att locka håret och blivit sminkad och sedan fotograferad för nya författarporträtt. Och nu sitter jag i en premiumhytt på Viking Line på väg mot Sverige. Alltså lyxliv!

Måste förresten säga några ord om sminkningen. Jag är ju rätt värdelös på att sminka mig själv, eller värdelös är kanske fel ord men smink är inget jag är speciellt bra på (ni vet ju mina skönhetstips!), men jag kände att jag faktiskt vill bli snygg på de nya bilderna så jag bokade en sminkning på Mac på Stockmann. I utbyte mot att jag köpte fyra produkter fick jag en en timmes sminkning. Hur bra koncept?! Och nej, absolut inte sponsrad. Jag blev supernöjd med slutresultatet och också nöjd över nytt smink.

Saltrummet var så stämningsfullt!

Saltrummet var så stämningsfullt!

Själva fotograferingen gick också helt otroligt bra. Fotografen Niklas Sandström är ett geni och det blev massvis med bra bilder + att det var jätteroligt. Trots att jag gjorde tre (!) klädbyten var vi färdiga på en dryg timme. Längtar verkligen efter att få visa bilderna! Jag blev ju supernöjd också senast, men jag tror att det blev ännu bättre den här gången.

Och nu är jag då ombord en färja på väg mot Sverige tillsammans med världens bästa Jennifer som firar två år som företagare. Jag får åka med som hennes sällskapsdam till Uppsala för ett bloggsamarbete och det enda jag behöver bidra med är att knäppa bilder på denna bloggdrottning. I utbyte får jag en härlig resa i fantastiskt sällskap. Så nu börjar vi snacka lyx på riktigt, eller hur?

processed_IMG_20191009_170916-01.jpeg

Vi har jätteroligt program i dagarna tre men mest ser jag fram emot att hänga med Jennifer, snacka om skriv, liv, jobb, kärlek och allt annat viktigt här i livet. Jag tror faktiskt inte att jag hänger mer med någon annan just nu och känner ändå att vi kunde hänga hur mycket som helst. Det är väl ett tecken på att man hittat en riktigt bra person?

Nästa vecka är det sen dags att återgå till det vanliga livet, men det är väl bra att varva vardag med lite lyxliv. Vad är det lyxigaste som du har varit med om på sistone?

I kväll är jag med i Efter nio

När Svenska Yle publicerade min essä om ofrivilligt singelskap var jag otroligt nervös inför reaktionerna – vad kommer folk att säga? Det var helt i onödan, eftersom jag blev överöst av kärlek och kommentarer. Essän har haft otroligt många läsare och det gör mig så otroligt glad. Det var helt tydligt ett viktigt ämne att skriva om, fastän jag nu i och med att jag faktiskt har ett förhållande kände mig lite som en bluff som skriver om singelskap. Men å andra sidan kändes det också lättare att få texten publicerad nu när jag är lyckligt kär och inte otroligt trött på singelskap och Tinder och allt det där.

Ungefär en vecka efter att essän hade publicerats blev jag tillfrågad om jag vill vara med i tv-programmet Efter nio för att snacka om singelskap tillsammans med Heli Vaaranen (vars begrepp nolltid jag dissar i essän). Uppmärksamhetssjuk som jag är tackade jag så klart ja. Och också så klart för att jag tycker att det är en viktig fråga att diskutera.

 
Sminkad och fixad. Anne som sminkar på Efter nio är ett geni!

Sminkad och fixad. Anne som sminkar på Efter nio är ett geni!

 

Inspelningen var förra veckans tisdag och i kväll klockan nio sänds programmet på Teema/Fem och på Arenan. Så här beskrivs kvällens program:

“Kvalitet. Regissören Renny Harlin, konstnären Stina Wollter, Michaela von Kügelgen & Heli Vaaranen om singelskap och Robert Bergholm om spermakvalitet. Vinblindprovning med Linda Forssell och Mårten.”

Renny Harlin! Stina Wollter! Spermier! Vin! Det här vill du väl inte missa? Och så jag då som försöker säga nåt smart om singelskap och brustna hjärtan och om att våga hoppas på kärleken fast det har gjort ont som fan. Jag minns inte ens riktigt vad allt jag sa, intervjun kändes nästan som att gå in i ett vakuum, men i kväll får du och jag skåda resultatet.

Ska du kolla?

Slow motion multitasking – att skriva flera böcker samtidigt

I ett av fredagsmejlen i Friday Lab i våras fick vi en länk till ett Ted talk om Slow motion multitasking. Alltså vad tänker du kanske nu. Vi har väl just lärt oss att vi inte ska multitaska – det går ju nämligen inte att göra flera saker samtidigt. Ett sådant försök brukar bara leda till att man inte gör en enda sak ordentligt. Men där kommer just ordet slow med i spelet. Eller som Tim Harford säger i sitt Ted talk:

“Darwin worked upon that book for 44 years. We don't live in the 19th century anymore. I don't think any of us could sit on our creative or scientific projects for 44 years. But we do have something to learn from the great slow-motion multitaskers.

The modern world seems to present us with a choice. If we're not going to fast-twitch from browser window to browser window, we have to live like a hermit, focus on one thing to the exclusion of everything else. I think that's a false dilemma. We can make multitasking work for us, unleashing our natural creativity. We just need to slow it down.”

Speciellt inom kreativa branscher är det bra att hålla på med flera projekt och hoppa från ett projekt till ett annat. Låt mig förklara varför.

Du vet känslan när du är urtrött på ditt bokmanus eller något annat kreativt du håller på med? Allra helst skulle du vilja börja jobba med något annat. Hjärnan drar iväg och du är helt nykär i din nya idé. Oftast sker det här i stunder då du är urtrött på projektet som du håller på med just nu. Alltid tidigare har jag tänkt att det här är en signal för att det bara gäller att bita ihop och jobba vidare. Att avsluta. Men efter att ha sett klippet om slow motion multitasking har jag fått ett annat synsätt.

Genom att hoppa mellan olika kreativa projekt får hjärnan jobba med olika saker. När jag byter från projekt A till projekt B fortsätter mitt undermedvetna ändå att lösa problemen som finns med projekt A – och när jag väl byter tillbaka har jag kanske en lösning.

Det lönar sig inte att stånga sig blodig med ett projekt som det inte verkar finnas någon lösning för. Byt i stället till ett annat och återkom med en fräsch hjärna!

Själv har jag alltid tänkt att det anses lite fult att skriva på flera böcker samtidigt. En författare skrev nyligen på sin Facebooksida om hur knasigt det är att författare som ger ut böcker i snabb takt ofta får kritik för det. Det “kan väl inte” bli bra om man skriver med sådan fart? En annan författare kommenterade med att en idrottare aldrig får höra kommentaren “ska du vara med och tävla igen?”. Jag har själv också fått höra att det ska ta tid att skriva en bok. Att skriva snabbt anses lite automatiskt vara nåt dåligt.

Själv är jag en snabb skribent i grunden – men däremot har jag ju harvat på i evigheter med mina romanprojekt. Kanske för att jag delvis har sysslat med slow motion multitasking utan att fatta det. Nu tänker jag göra det medvetet! I stället för att skjuta upp bearbetningen av ett manus på grund av att jag håller på med ett annat ska jag lära mig att jobba parallellt med dem. Nu ska jag skriva som bara den!

Läste igenom  Nationen  i mysig omgivning på Cafe Pequeño. <3

Läste igenom Nationen i mysig omgivning på Cafe Pequeño. <3

I torsdags skickade jag version 237 (vild gissning!) av Nationen till min redaktör och redan samma kväll började jag kolla på min chicklit. Ni minns kanske att jag hade planer på att redigera den i april och skrev då ner ett någorlunda vettigt synopsis och noggranna karaktärsbeskrivningar. Alltså något jag inte gjort med varken Vad heter ångest på spanska? eller Nationen – men nåt jag vill lära mig att göra nu!

Så i torsdags och fredags gick jag igenom de planer jag gjorde i våras. Jag tänker däremot inte läsa igenom manuset en gång till ( jag skrev det under NaNoWriMo 2016 och läste igenom för första gången i mars i år), utan tänker att det bara gäller att börja jobba med texten. Liksom faktiskt sätta mig och skriva nåt nytt.

Tänk att få skriva om helt andra karaktärer än Astrid, Saga och Mikael? Att få dyka in i en helt annan fiktiv verklighet. Herrejestas så roligt alltså! Tänk att jag liksom skapat detta fiktiva universum för redan tre år sedan, men sen har jag låtit det vänta på grund av att jag jobbat med annat?! Så dumt! Utöver min chicklit har jag ju också mitt hemliga skrivprojekt (som jag kanske ska berätta om nån gång) som jag hela tiden funderar om jag ska släppa eller ge det lite kärlek. Men först chicklit och finslip av Nationen.

Tanken är alltså faktiskt lära mig att jobba med parallella projekt. Jag hoppar ju hela tiden mellan olika kundprojekt, varför skulle jag inte kunna jobba mellan olika romaner? Speciellt om romanerna är i helt olika faser och dessutom skrivna ur olika perspektiv och i helt annan ton och anda? Varför har jag lagt upp dessa osynliga hinder för mig själv. Är det bara för att det faktiskt anses lite fult att skriva snabbt eller handlar det om rädsla för att misslyckas eller vad? Jag vet faktiskt inte, men nu tänker jag strunta i det och stolt hålla på med mina olika projekt.

Vad tror du – kunde slow motion multitasking vara nåt för dig också?

Tio tankar om oktober

Hallå oktober, jag är redo! I enlighet med min nya tradition på bloggen är det dags för tio tankar om oktober. Det här tänkte jag i september och ungefär det här tänker jag om den pinfärska månaden:

processed_IMG_20191001_171220-01.jpeg

Första tanken under månadens första morgon:
Varför har inte min nya wake up-light väckt mig? Det visade sig att jag av misstag stängt av alarmet när jag pillade på alla knappar i går, så nya tag i morgon!

Jag ska jobba med:
Det vanliga med Y-Studio (alltså en artikel i veckan), ett antal artiklar för SLS tidning Källan och några översättningar. Övar mig på att säga nej (för att inte ta emot fler uppdrag än jag hinner med). NEJ!

Jag ska skriva:
Klart den nuvarande versionen av Nationen och så ska jag äntligen börja med chickliten. Jestas så det kliar i fingrarna. Jag smygtittade lite på mitt synopsis och andra planer jag lyckades få ihop i april. Är otroligt taggad! Nu i oktober ska jag också läsa en kompis manus, spännande!

Maträtt jag vill testa:
Har äntligen fått tillbaka lite av min matlagningslust som lyst med sin frånvaro alltför länge. Kanske nån riktigt mustig tofugryta kunde passa nu i oktober? Har inte, trots tankar om att göra det i september, ännu heller börjat med att skapa min “matbank” – alltså skriva en lista på all mat jag kan laga. Nytt försök nu i oktober?

Den här boken ska jag läsa:
Jag köpte just Ellens Klåda och ser verkligen fram emot att läsa den. Har också en hel del böcker på hälft just nu.

processed_IMG_20191001_191821-01.jpeg

Jag har mest lagt tid på detta som nu äntligen förverkligas:
Oj känns som det är många grejer nu i oktober. Omslag och katalogtext för Nationen ska bli färdiga, nästa vecka blir jag också fotad. Och den sista oktober åker jag till Köpenhamn på art residency swap. Taggad!

En målsättning som är möjlig att nå:
Att planka och göra armhävningar varje dag, jag kör en utmaning för båda två och har också lockat med många i Friday Lab Communityt. Inget funkar lika bra som grupptryck!

Jag är mest kluven till:
Hur jag ska lyckas se till att verkligen få i gång arbetet med chickliten. Har varit väldigt bra på att hitta på ursäkter för varför jag inte kan/hinner.

Det här ger mig energi just nu:
Handbollen, allt det roliga som händer med Nationen, yogan.

Det här ser jag mest fram emot:
En kort resa som jag ska göra med Jennifer, våra första handbollsmatcher, att Nationens omslag ska bli färdigt, min fysioterapi (hoppas jag ska få hjälp med ryggontet), att träffas med mitt sushigäng (gymnasievännerna).

***

Wow, blir en bra månad det här också! Vad har du för planer i oktober? Vad ser du fram emot? Och kan du inte också fylla i listan, okej?

Konsten att säga nej

De senaste veckorna har jag varit tvungen att tacka nej till en hel del olika uppdrag. För varje år som går i mitt frilansande säger jag allt oftare nej, när jag tidigare sa ja till så gott som allt fakturerbart som landade framför mig. Jag inser att det här nej-sägandet innebär att jag nuförtiden har ett så pass bra läge att jag kan välja vilka jobb jag vill göra – och det är ju sannerligen ett lyxproblem.

Men det betyder inte att det är lätt att säga nej. Inte alls.

Illustration från Ulla Donners nya bok  Skiten . Kan verkligen rekommendera den!

Illustration från Ulla Donners nya bok Skiten. Kan verkligen rekommendera den!

De flesta av oss vill ju så gärna säga ja. Ställa upp, hjälpa och vara trevliga. För om du säger nej blir det ju lite besvärligt för personen som frågat dig om något och du skulle inte orka att hen blir sur och det kan bli ganska jobbig stämning och tänk om ingen aldrig nånsin mer frågar dig om nåt? Ungefär så här går väl tankarna hos många.

Tänk att det ska vara så svårt att säga ett enkelt nej. Öva! Tre bokstäver: n e j !

Lyckligtvis finns det en hel del strategier och tankesätt att ta som hjälp. En favorit är Annes nej-ramsa som hon bloggade om för cirka hundra år sedan, men som verkligen fastnat hos mig. Så här går den:

Nej, nej, nej.
Jag säger nej till dig,
men ja till mig.

Varje gång du säger ja till någon annan säger du nej till dig själv. Eller i mitt fall: varje gång jag säger ja till ett uppdrag säger jag nej till min skrivtid. Därför har jag varit extra hård med att säga nej. Nej, nej, nej! För jag vill ju säga ja till mitt skrivande!

Illustration från Ulla Donners  Skiten .

Illustration från Ulla Donners Skiten.

I Friday Lab communityt var det förra veckan en medlem som skrev om en aha-upplevelse kring att säga nej. När vi säger ja till något får hjärnan en snabb kick och tror att den gör rätt – belöningen är en nöjd kollega eller släkting. Men när vi säger nej kommer belöningen i framtiden när vi har mer tid tack vare att vi lyckades säga nej.

Så det kan vara besvärligt att säga nej just nu, men det lönar sig i framtiden. Jag lovar, du kommer att tacka dig själv. Och för att vi ska klara av det här tycker jag att vi repeterar nej-ramsan en gång till:

Nej, nej, nej.
Jag säger nej till dig,
men ja till mig.

Vad tycker du att det är svårast att säga nej till?