Det svåra med tålamod

Alla som känner mig (bra) vet att jag inte är speciellt tålmodig. Eller ja, jag är inte alls tålmodig. Jag vill att allt ska hända nu nu nu, helst i går. Men att skriva böcker är en fantastisk övning och prövning i tålamod.

Jag är kanske lite tålmodigare än förr. Men bara lite. Jag skrev faktiskt ett inlägg om det här med tålamod på Debutantbloggen för nån vecka sen och varför det till och med kan vara bra att allt inte sker i rasande takt..

Så här zen ser jag sällan ut, haha. Foto: Niklas Sandström.

Så här zen ser jag sällan ut, haha. Foto: Niklas Sandström.

Jennifer skrev om det här med tålamod i går och hur svårt det är. Jag skrev en kommentar som jag tänkte att väl kan få bli ett eget inlägg. Så här skrev jag:

"Tänk att du skriver en bok. Första utkastet är bara skräp, men du är på väg åt rätt håll. Sen redigerar du och tror att du är färdig. Men nähä, det var du inte alls. Så du redigerar cirka tretusen varv till. Det blir bättre, men inte på direkten.

Så där håller du på tills du faktisk en dag blir ”färdig”. Men samtidigt som du trycker enter/släpper taget/lanserar inser du att det inte finns något som är färdigt. Men det är tillräckligt bra ändå och så börjar du om processen igen och upprepar dels samma misstag och gör en massa nya. Ja ungefär så är det väl att vara företagare."

Eller författare – eller kanske att leva överlag. Hela livet är väl nån sorts prövning i tålamod? Hur är du, har du bra tålamod eller är du lika otålig som jag?

Ett avslut, en början?

Just nu sitter jag på tåget från Åbo mot Helsingfors en sista gång. Eller ja, jag kommer ju garanterat att besöka Åbo nångång senare också, men inte för att åka på Litterärt skapande. I dag har vi nämligen haft vår sista kursdag nånsin, vilket så klart betyder att kursen nu är avslutad.

I ärlighetens namn känner jag mest lättnad. Kursen har ätit mycket av min tid och många gånger har jag tänkt att det kanske var fel kurs för mig. Ändå är jag otroligt tacksam över alla de människor jag träffat och alla texter som blivit till.

Jag har under helgen tänkt på hur mycket som hänt de senaste två åren. Två år känns som en evinnerligt lång tid, samtidigt som det ju kanske inte är det. Men när jag börjar rabbla upp för mig själv allt som hänt sedan kursstart känns det som om att det är en annan version av mig själv som nu sitter på tåget än den där januarifredagen i fjol på väg mot Åbo. Då hade jag några dagar tidigare skickat in manuset för Vad heter ångest på spanska? till förlag, jag bodde ihop med en man och var rätt så nöjd med livet. 

De två senaste åren känns det som om allt ändrats. Jag har gått från aspirerande författare till publicerad författare. Jag har blivit en bättre skribent, skrivit ett råmanus och redigerat otaliga timmar. Jag har blivit dumpad och levt delvis ofrivilligt singelliv, gått på otaliga dejter, blivit dumpad och har dumpat, blivit kär.

Jag har vuxit åt alla möjliga håll, jobbat som en galning, känt mig ensam och känt mig lyckligt lottad bland nära och kära. Jag har rest – massvis. Jag har längtat till Berlin, längtat till något annat, längtat bort och känt mig nöjd med tillvaron. Ibland har jag längtat efter något jag inte riktigt vetat vad det är.

I går hade vi avslutningsfest och jag klädde mig i glitterklänning och Hanna fotade.

I går hade vi avslutningsfest och jag klädde mig i glitterklänning och Hanna fotade.

När Litterärt skapande nu är slut är jag en annan människa. Jag tror jag är gladare samtidigt som jag har hittat en mörkare sida jag inte trodde fanns hos mig. Det här avslutet gör det också klart och tydligt för mig att jag vill skriva, att jag måste få skriva, att det inte finns något annat som är lika viktigt som skrivandet. Att skriva är mitt sätt att vara, förstå och utvecklas. Att skriva är mitt sätt att vara jag.

Jag vill skriva underhållande bladvändare, lättlästa romaner som får läsaren att släppa taget om vardagen. Romaner som inte vinner fina pris, men som gör mig lycklig. Men en dag vill jag kanske skriva den där stora finlandssvenska romanen, jag vill släppa tankarna om att det är pretentiöst med poesi och ge ut en diktsamling. Jag vill skriva i nya genrer, tillsammans med andra.

Bara jag får skriva. Det är faktiskt det enda som har någon betydelse. Mina fingrar längtar efter att få skriva kreativt, min hjärna längtar efter att få ladda om, låta tankarna flöda. Inte bara prestera, utan också skriva för att jag inte kan låta bli.

Som sista hemuppgift på kursen skulle vi skriva en scen ur Litterärt skapande och jag tänkte att ni också ska få läsa vad jag skrev.

skriv en scen, lyder instruktionen
en scen! 

det är som att försöka sammanfatta hela livet i ett ord
ett enda jävla ord

som om livet
eller något någonsin
bara kunde vara en eller ett

skriv en scen, säger de
men jag vägrar
jag vill skriva tusen
om allt som hände
och inte hände

det finns så många möjligheter
det fanns så många möjligheter

vi har skrivit scener
skapat scener
lyssnat, analyserat
scen på scen på scen
alltid en ny idé
eller så ingen idé

en scen!

det är omöjligt
så jag skriver ingen
för ingenting är oftast lättare
än allting

jag önskar att jag kunde välja
men jag kan inte
så ni får nöja er med en icke-scen
en tom scen
en scen som alla kan fylla ut
en scen som alla minns
en scen som är vår
en scen som är alla scener på en gång

en scen!

#dammenbrister

Förra helgen stod jag vid bardisken på en nattklubb. Lamporna hade tänts, festen var slut. Jag väntade på en kompis som hade gått på toa. När jag stod där, och antagligen pillade på min mobil och var allmänt ointresserad av min omgivning, kom en man fram till mig och frågade om jag ville åka hem med honom. Jag sa nej. Han frågade en gång till. Jag sa nej.

Var jag rädd? Nej. Men så otroligt trött. Jag hade inte sett mannen i fråga under hela kvällen, inte pratat ett ord med honom och så kommer han fram och frågar om jag kanske vill åka hem med honom. Eh, nej.

Det här är ändå inget i jämförelse med de tiotals och hundratals historier jag läst i samband med #dammenbrister. Kvinnor som har blivit våldtagna och sexuellt ytnyttjade och sedan själva känt skam efteråt – de borde väl ha vetat bättre. Att skammen så länge funnits hos kvinnorna är fel. Så otroligt fel.

Och nu är det slut på det. Ingen ska någonsin röra en annan människa utan att vara säker på att det är okej. Och ifall en gör det och den andra personen säger nej, ska en förstå att backa. Jag kan erkänna att jag själv också varit för närgången ibland, men jag hoppas och tror att jag åtminstone förstått att ett nej betyder nej.

När jag läst de vidriga historierna har jag känt sorg, ilska och varit besviken på mina medmänniskor. Klarar vi verkligen inte av att respektera varandras kroppar och integritet? Hur svårt kan det vara? Och nu snackar jag inte "lite överdrivet flörtande" (vilket så klart inte heller är okej).

Mitt hjärta brister för varje hemsk historia, du kan själv gå och läsa dem på Astras #dammenbrister-sajt. Det handlar inte om engångsföreteelser, det handlar om makt och strukturer och nu måste vi få ett slut på det här. Många vänner har också berättat historier som fått mig att bli otroligt arg och ledsen för deras skull. Det ska inte vara så här!

dammenbrister.jpg

Därför är jag glad över att vi i Finland äntligen vaknar och diskuterar de här frågorna, i Sverige har flera yrkeskårer redan gått ihop och skrivit upprop. I dag kom uppropet från kulturbranschens kvinnor i Finland. Ytterligare vidriga historier som gör mig så otroligt arg. När jag läste följande (fri översättning) i Helsingin Sanomats artikel blev jag rasande:

"Jag förstod för första gången att 'så här går det helt enkelt till', när jag som 14-åring var på amatörteaterns premiärfest. Regissören var cirka 45 år. Efter förslag av honom satte vi oss alla i ett bubbelbad där han tafsade på oss under vattnet och 'på skämt' försökte gissa vems fitta det var han tog på. Senare på natten vaknade jag till att regissören kom naken till sovrummet. Han var täckt av tvål och började kliva på mig. Han var ändå så full att jag lyckades komma undan och låste in mig i garderoben. Senare blev regissören teaterchef."

Jag kunde nu fylla blogginlägget med svordomar men jag låter bli. Jag skriver bara att jag är arg. Jävligt arg. En kompis frågade en gång om det är nån poäng att vara så arg (på patriarkatet) – är inte ilska liksom fel väg. Nej, det tycker jag inte. Ur ilska växer en kraft så att en orkar reagera och agera. En kraft som i dylika situationer kan vara svår att frammana.

Att 6111 finlandssvenska kvinnor skrev på uppropet för #dammenbrister är en enorm styrka. En styrka och kraft som inte längre kan stoppas. Och något som föddes ur ett ilsket "nu räcker det". Ibland måste en helt enkelt bli arg för att orka.

Och nu hoppas jag på att den här ilskan och alla upprop leder till att var och en funderar över sina beteendemönster och tänker en gång till före en rör en annan person eller ens uttalar sig om någons utseende. Andras kroppar är inte våra att ta på eller att kommentera. Dammen har brustit och nu förväntar jag mig förändring och revolution. Vi kan så mycket bättre. Det är jag säker på.

P.S. Du som vill skriva "men männen då, de blir ju också trakasserade": läs Linns inlägg och tänk efter en gång till.

En äkta författarvecka

Den här veckan är det riktigt författarliv för hela slanten. På onsdag ordnar Nylands litteraturförening en uppläsarkväll där också jag ska läsa. Har inte bestämt mig om jag ska läsa nåt ur Vad heter ångest på spanska? eller kanske LittSkap-antologin Människohundarna eller så nåt opublicerat och nytt. All these choices!

På torsdag hoppar jag på metron (jaaa!!) mot Mattby för att uppträda tillsammans med Stefan Lundberg och Staffan Bruun i Iso Omena. Det blir boksnack, försäljning, signering och sånt. Kom gärna och lyssna om du har vägarna förbi! Och på lördag åker Staffan och jag till Ingå för att snacka på biblioteket.

bokbesok2.jpg

Vid sidan om allt detta ska jag bland annat intervjua Finlands lucia 2017 för Folkhälsan (vem det är klarnar på torsdag, har noll inside informaton, tyvärr haha!), skriva klart några andra artiklar plus fila på mina ansökningar till Kulturfonden. Dessutom borde jag börja pyssla örhängen för Teurastamos julmarknad där jag ska vara med i år (16–17.12).

Om jag säger att jag väntar på måndagen den 18 december (bara tre veckor dit!) är det en underdrift. Jag längtar som en tok efter att inte ha sjuttiotusen tankar i huvudet på en och samma gång. Samtidigt som jag vet att det kommer att kännas tomt och konstigt att inte ha så mycket att göra. Men jag och min hjärna behöver verkligen vila efter den här hösten. Så nu kör jag full fart med allt roligt som väntar!

Jag som konstnär

Det är november och i Svenskfinland innebär november Kulturfondenansökningar. Alla finlandssvenskar som är/har varit föreningsaktiva eller sysslar med nån sorts konstnärlig verksamhet har haft något med Kulturfonden att göra. Själv har jag sökt pengar i några år nu, men hittills har jag tyvärr inte beviljats några stipendium – men jag hoppas så klart att det att jag debuterat ökar mina chanser i fortsättningen.

Eftersom jag är en produktiv person med massa idéer ska jag gå all in med årets ansökningar. Jag har några olika projekt på gång/i planerna och sedan uppmuntrade Ellen mig att söka ett arbetsstipendium. Känns ytterst osannolikt att jag får ett, men ett är säkert: söker jag inte det får jag det garanterat inte.

Det svåra är ju alltid att skriva om sig själv utan att låta för dryg, men samtidigt lyfta fram vad en kan och vill och har för planer. Den svåraste frågan är ändå i början av ansökan: "jag som konstnär". Vad ska en egentligen skriva? Så nu outsourcar jag frågan – vad skulle du skriva om mig? Är ju bekant mycket lättare att skriva om nån annan än sig själv. Tar tacksamt emot förslag (men ja ja, visst skriver jag ansökan själv ändå).

Och tack för frågorna jag fick tidigare, ska svara på dem i skilda inlägg så fort som möjligt. Finns det fler frågor är det bara att ställa dem. Börjar bli lite varm i bloggkläderna igen och ska försöka ge den här bloggen mer kärlek i fortsättningen – extra roligt att märka att det faktiskt finns folk som gärna läser! Kram på er, hoppas ni haft en skön helg!

P.S. Ännu i dag är boken 13,50 på finlandssvenska Adlibris, köp köp!

Så kul att få vara redaktionens tips på Adlibris. Och i vilket sällskap!

Så kul att få vara redaktionens tips på Adlibris. Och i vilket sällskap!

Superpris på boken

Jag är absolut inte den som vill konsumtionshetsa men nu måste jag passa på att tipsa om att min bok har ett superpris under helgen på (finlandssvenska) Adlibris! Nu kostar den bara 13,50. Med koden black15 är det dessutom extra rabatt och boken är bara 11,50!

 Vet inte hur länge black Friday-koden är i kraft (kanske bara idag fredag) men boken borde ha reapris hela helgen! Så nu om någonsin gäller det att passa på att köpa den! Happy reading! 

Boken på Adlibris, köp köp!  

upload.jpg

Trött på mig själv

Ska jag vara helt ärlig så gillar jag uppmärksamhet. Jag tycker det är kul att stå inför folk och prata, att ha allas ögon på mig. Jag har liksom alltid trivts i den rollen och därför tänkte att jag att en debutanthöst ska väl bli sjukt rolig.

Och visst har det varit sjukt roligt, absolut (!), men jag måste också säga att jag börjar vara ganska trött på mig själv. Jag har också fått höra av vänner och bekanta "du syns ju överallt" och så har jag skrattat lite och börjat prata om nåt annat. Det är alltså ingen som sagt det i negativ ton eller så, men jag har ändå känt att jag börjar bli mätt på uppmärksamheten.

Med det sagt så gillar jag fortfarande att det finns ett intresse för boken (och för mig och det jag vill säga), men jag ser fram emot en liiiite lugnare vår med mindre uppmärksamhet och där jag får vara "bara" mig själv. Hasa omkring på mitt hemmakontor i smutsigt hår och inte sminka mig på flera dagar. Aaah!

Det finns ändå ingen chans att jag skulle tacka nej till en intervju eller nåt annat och visst slänger jag mig över varje recension jag råkar hitta. Planen är att försöka ge lite tid och kärlek åt den här bloggen/webbsidan och samla ihop några recensioner och tankar om min bok, men ska passa på att länka till några redan nu.

Jag älskar att rubriken får det att låta som om jag har nån koll när det gäller att skriva romaner.

Jag älskar att rubriken får det att låta som om jag har nån koll när det gäller att skriva romaner.

Ny tids recension från förra veckan gillade jag mycket, och också resebloggaren Marias recension gjorde mig väldigt glad. I höst har jag också blivit intervjuad som Soc&kom-alumn och har fått ge skrivtips för Svenska Yle tillsammans med en av mina absoluta favoritförfattare och idoler Maria Turtschaninoff (liksom bara det känns ju häftigt).

Finns det förresten några frågor kring det här med att debutera eller att ge ut en bok som du är nyfiken på? Ska försöka svara enligt bästa förmåga ifall det finns några frågor!

Två månader till Mexiko

För det första: TACK alla ni som kommenterat och tryckt på hjärtat i förra inlägget. Är så himla roligt att se att det fortfarande finns folk som gärna kikar in här trots min vääääldigt dåliga uppdatering i höst. Trots goda ambitioner i slutet av förra veckan blev det inget nytt blogginlägg förrän nu. Ingen vill väl höra om hur fullt upp jag har det just nu, men kan säga att det finns en och annan deadline att hålla.

Hela hösten har faktiskt känts som ett enda försök att hålla mig själv flytande. Jag har haft massvis med jobb och annat program och fastän det mesta är roligt börjar jag märka att jag börjar bli så där extratrött som jag brukar under hösten. Det är tungt att stiga upp på morgonen och jag skriver to do-listor på to do-listor för att inte glömma något och hjärnan går på högvarv.

En av mina poänger under föreläsningen i Vasa handlade om vikten av att ta ledigt. Det är så otroligt viktigt att som egenföretagare också komma ihåg att pausa och göra ingenting. Själv är jag urdålig på det. Det finns ju alltid nåt jag kan göra och jag har svårt att koppla av helt och hållet. Allt bara snurrar på och snurrar på.

Lycklig kvinna med glass i Buenos Aires.

Lycklig kvinna med glass i Buenos Aires.

Men det finns ett botemedel: nämligen att resa. Gärna långt bort. Min resa till Argentina i januari kan vara bland det bästa jag gjort i vuxen ålder – jag har aldrig känt mig lika avslappnad som under den resan. Det behövdes verkligen! Ingen dator, inga måsten, aaaah. Jag sov bättre än på länge och bara njöt av att få göra precis det jag vill.

Och nu! Eller okej, om två månader, så hoppas jag på exakt samma effekt. Jag ska nämligen åka två veckor till Mexiko och jestas så jag väntar på det. Tänker mig sol, massvis med böcker, kall öl, någon mayaruin och chansen att få babbla spanska. Eeeeeexakt vad jag behöver. Gäller att klara sig två månader ännu men sen! Ajaj!

kuggeöl.jpg

Har du nån vinterresa bokad? Eller andra tips hur en ska överleva i mörkret? Jag var tvungen att köpa en ny lampa så att jag kan jobba på eftermiddagarna hemma hos mig utan somna av mörkret. Hur är det så himla mörkt? Och HUR glömmer en alltid detta på sommaren?

P.S. Fortsätt gärna trycka på hjärtat i slutet av inlägget i fortsättningen också (om du alltså tycker att inlägget är värt ett)! Puss!

Har föreläst i Vasa

Hallå hallå! Här har det varit tyst – det beror mest på att jag haft ett helt galet schema. Hela oktober och halva november har bara svischat förbi men nu börjar det lugna ner sig lite. Det finns en hel del att berätta men det går inte att berätta om allt i ett inlägg så jag kör med det enklaste: gårdagens föreläsning i Vasa (och så tar vi resten kanske senare, okej?).

Tidigare i höst blev nämligen Jennifer och jag inbjudna att föreläsa om frilansliv och bloggbusiness i samband med Yrkesakademins projekt Våga satsa. Vi blev båda väldigt glada över frågan och tackade så klart ja, att det dessutom var Malin som bjöd in oss gjorde det extra kul.

Här peppar vi inför föreläsningen.

Här peppar vi inför föreläsningen.

Jag skulle alltså snacka om hur det är att överleva som frilans och hur det är att vara sin egen chef. Nu har jag faktiskt levt som frilansare i fem (!!) år så jag lär ju veta ett och annat om hur det egentligen fungerar. Snart avslutas också mitt tredje år som företagare. I dag känns det så självklart fastän jag ännu för tre år sen höll hårt fast vid att jag inte skulle starta eget (det gick ju bra eller hur?). Nu sitter jag faktiskt mest och funderar (så där som gamla människor gör) – hur går tiden så fort?!

Jag var rätt nervös inför mitt snack och tänkte en stund att jag har ju ingen struktuuur i min föreläsning, att allt jag kommer att säga är fullständigt självklart för alla som sitter och lyssnar, att jag råddar in mig i nån invecklad och låtsasrolig förklaring om nåt som ingen förstår. Men sen plötsligt var det bara att ställa sig framför publiken och börja prata. Det var faktiskt första gången för mig. Visst har jag stått inför publik tidigare också, men inte riktigt så här och verkligen inte om det här temat.

Alla satt så tysta. Alltså verkligen knäpptyst. Men alla satt också och tittade på mig med intresserade ögon. Inget Facebook-scrollande eller annat pågick och jag var nästan förvånad över den totala uppmärksamheten (så ovanligt nuförtiden, eller hur?). Jag hade gjort en presentation i Prezi för första gången och rusade igenom mina punkter och babblade på som en tok (kändes det som).

Så här såg min presentation ut.

Så här såg min presentation ut.

Ibland kändes det som att allt jag sa var helt huvudlöst men alla satt fortfarande och tittade intresserat på mig, antecknade och vissa var till och med snälla nog att skratta ibland eller ställa frågor. Jag frågade också några om det jag säger går hem hos lyssnarna – att jag inte bara babblar på.

Efteråt hade jag ingen aning om vad jag pratat om egentligen. Många gånger under föreläsningen kände jag mig som en irriterande "motivational speaker" men det var väl just det jag också skulle vara – uppmuntra folk att våga ta steget att starta eget och inse att det inte behöver bli rätt eller perfekt från första början. Och att det också är helt okej att inte ha så jättebra koll på allt en vill göra.

Men vilken otrolig känsla efteråt, kände mig helt tömd på energi och tankar men fick väldigt många fina kommentarer. Sen var det bara för mig att luta mig bakåt och lyssna på Jennifer som rockade med att prata om bloggande som business. Blev så jäkla imponerad av henne. Publiken ska också få hundra poäng, extra kul var det att många ställde frågor både under och efter föreläsningen och att jag sålde sju böcker (plus en till på våra sena middag på Bistro Ernst till Hanna som jobbar där – hon frågade om jag råkade ha en bok med mig och jag bara jamen så klart!).

Bosslady. Fotot är så klart Jennifers! Bokhögen till vänster minskade också avsevärt, så glad över att många ville ha boken fastän det inte alls var det jag snackade om i går.

Bosslady. Fotot är så klart Jennifers! Bokhögen till vänster minskade också avsevärt, så glad över att många ville ha boken fastän det inte alls var det jag snackade om i går.

Vi fick båda väldigt fin feedback efteråt och är ganska taggade på att fortsätta föreläsa. Hoppas det alltså blir mer sånt i fortsättningen – vi tar gärna emot förslag på samarbete. Jennifer vet verkligen vad hon snackar om och tydligen är jag inte mycket sämre själv. Så boka in oss! Gör det nu! Om tre år är vi kanske så dyra att du inte längre har råd!

Nu sitter vi på tåget tillbaka till Helsingfors och sen blir det en snabb sväng hemma, jag ska byta om till snyggkläder och lägga lite nytt smink i fejset och så ska det bli extra roligt program. Men det ska jag berätta mer om senare. Kanske redan i morgon?! Tänk om den här bloggen skulle börja leva lite igen?

Och ni som saknat mig – kan ni inte snälla skriva en kommentar eller trycka på hjärtat så vet jag att ni fortfarande är intresserade av att höra vad jag pysslar med. Jag har ju faktiskt saknat bloggen lite. Tur att jag nu rest med bloggdrottningen Jennifer som nästan tvingade (inget våld har förekommit) mig att blogga – tack för det. Nu minns jag ju hur himla kul det är!

Lyssna på kroppen

Jag brukar säga att jag har en bra kropp. Den är bra för att den påminner mig om att röra på mig och den påminner mig om att varva ner. Ibland blir jag irriterad på att min kropp lägger sig i, kan den nu inte klara sig en stund till? Men i ärlighetens namn är jag tacksam, min kropp tar hand om mig och mitt arma huvud med sina varningssignaler.

Jag skämtar ofta att jag inte behöver någon PT, min rygg säger ifrån när jag inte tränat. I somras vaknade jag nästan varje dag till ryggont, jag hade gärna vaknat på grund av att jag var pigg och ville stiga upp, men fick i stället inleda morgonen med att lägga mig på golvet och tänja ryggen. I höst har jag tagit tag i träningen. Resultat? Nästan inget ryggont (förutom den ena veckan då jag tränade dåligt). Överlag mår jag också bättre om jag tränar, att svettas är min bästa terapi.

Min kropp ger också andra signaler. När jag är (för) stressad och uppvarvad får jag herpes på underläppen. En riktigt irriterande grej som ibland dessutom gör riktigt ont. Men jag ser mitt herpes som ett tecken på att kroppen säger "kvinna, ta det lite lugnare, inget blir bättre av att yra på".

Herpes är ju också den ultimata skämssjukdomen. Det är ju sååå äckligt. I verkligheten har cirka 85 procent av finländarna viruset, men alla får inte blåsor. Själv minns jag inte när jag fått herpes, men nån gång på dagis eller i lågstadiet. Men oberoende många år före jag hånglat för första gången. Så absolut inget att skämmas för (och inte heller fastän en skulle ha fått det pga hångel). Själv är jag nogamed att säga att jag har herpes och låter inte någon dricka ur mitt glas eller äta från samma tallrik. Tidigare kunde jag skämmas när jag sa det, nu konstaterar jag det bara.

En bild från en soligare och bättre dag. För ingen vill se mitt sjuksura fejs.

En bild från en soligare och bättre dag. För ingen vill se mitt sjuksura fejs.

I går kväll meddelade min kropp igen att det blivit för mycket allt möjligt på sistone och jag vaknade med ont i halsen och har i dag överkonsumerat ingefära och hoppas att jag slipper den värsta snorsjukdomen. Det var meningen att jag just nu skulle vara ombord en sverigebåt för en liten skrivsemester med mig själv, i stället ligger jag i soffan och försöker slappa.

Jag tänker mig att min kropp försöker säga åt mig att jag måste vila och då får jag väl försöka lyda enligt bästa förmåga. Dricka lite jaffa, läsa en bok, kolla på tv-serier. Sånt behöver kroppen också för att kunna orka alla andra dagar.

Vad säger din kropp till dig? Och brukar du lyssna? Och visst kommer du ihåg att vara snäll med kroppen? Med snällhet menar jag en lämplig blandning av träning, sömn, choklad och annat som just din kropp behöver.

Två dagar till Göteborg

Välkommen till Göteborg stod det i mejlet jag precis fick. Om två dagar ska jag nämligen hoppa på flyget mot den svenska västkusten och årets bästa bokhögtid. Diskussionerna kring årets mässa har varit aktiva och jag tycker det är bra att det finns en diskussion. För mig var det ändå självklart att jag vill åka, jag vill inte att ett gäng nazister och rasister ska få förstöra det roligaste i bok- och litteraturväg.

Förra veckan delade Maria Turtschaninoff en intressant kolumn på Facebook – en påminnelse om att bokmässan handlar om så mycket mer än böcker (och huruvida Nya Tider ska få ställa ut eller ej). Det är bildning och fortbildning och många intressanta seminarier och diskussioner.

Fastän jag i år är med som författare kommer jag också att göra en del intervjuer för Addeto - eftersom det helt enkelt finns så mycket spännande att skriva om! Jag har skrivit upp ett schema för mig, få se om det håller och hur mycket jag orkar med, hehe.

Få se om jag lyckas med lika många selfies som i fjol, men det är definitivt målsättningen. Ser också fram emot att få stå på scen för första gången i Göteborg och att få träffa alla fantastiska människor jag mest umgås med över sociala medier.

förlaget i göteborg.jpg

Är du på väg till Göteborg? Så här ser mitt mässchema ut, känner mig väldigt hedrad över att få vara en del av Förlagets jättefina mässprogram!

ATT SKRIVA MED STÖD AV KOLLEGER
Finlandsarenan (C02:32) fredag kl 14.30
Michaela von Kügelgen, aktuell med Vad heter ångest på spanska?, samtalar med författarkollegan Anna Bågstam Ryltenius om hur viktigt det är med skrivstöd från författarkolleger. Moderator: Janina Orlov.

VAD HETER ÅNGEST PÅ SPANSKA?
Finlandsarenan (C02:32) lördag kl 14.00
Michaela von Kügelgen debuterar med Vad heter ångest på spanska?, en träffsäker skildring av hur det känns att stiga in i vuxenlivet, om hur jobbigt det är att vara duktig, och om att göra sina föräldrar riktigt jävla besvikna. Intervjuare: Janina Orlov. Michaela signerar böcker i Förlagets monter B08:01 kl 14.45-15.15.

TRÄFFA DEBUTANTBLOGGARNA
Fredag 15.30–16.00 och lördag 11.10-11.40 kan ni träffa oss (Anna, Christina, Michaela och Johan) som bloggar på Debutantbloggen under 2017. Vi hänger i Café Skrivas monter så kom förbi och prata skrivande och böcker eller bara för att säga hej till oss

Blir jätteglad för alla som kommer och lyssnar eller som rycker mig i ärmen (men varning, du kan bli tvingad till en selfie!). Hoppas på många nya bekantskaper och annat roligt. Ser också jättemycket fram emot att få gå på middag med mitt förlag. Fatta: middag med mitt Förlag. Hur sjukt?!

Missa inte heller Bokbabbels inlägg om bokmässan i gifs, lika roligt varje år och nu när jag åker för tredje gången nickar jag och fnissar. Just så där är det ju! Ajaj vad det ska bli roligt. Och ja, har så klart planerat alla mina outfits för länge sen. En måste ju liksom prioritera!

En härlig skrivhelg

Under lördag och söndag har jag skrivit och ätit, skrivit och ätit. Nylands litteraturförening där jag är sekreterare ordnade en helgkurs med Hannele Mikaela Taivassalo (som också är min handledare) och det var så bra, så bra.

Under två dagar gjorde vi massa roliga, spännande och krävande skrivövningar. Själv försökte jag plocka upp tråden med Astrid (min krångliga karaktär i Nationen) och känner faktiskt att jag kommit lite närmare henne, så det känns bra. Men det blev också många andra korta små texter.

Helgen var precis vad jag behövde, en kreativitetskick och överlag fint häng. Bland annat Jennifer var med på kursen och det var lika roligt som alltid att få umgås med henne. Kolla hennes blogg för många fina bilder från Gustavelund där vi höll till. Ett gammalt konferenshotell vid Tusbysjön, både vackert och inspirerande.

häfte och löv.jpg

En av de svåraste uppgifterna under helgen var att skriva en dikt. Jag vet inte varför, men jag känner mig alltid lika pretentiös när jag skriver poesi. Liksom "vem tror hon att hon är"? Mikaela tyckte att det är bra att gå ut ur bekvämlighetszonen och föreslog att jag ska börja med typ torsdagsdikt här på bloggen – få se!

Men för att lite testa på hur det känns får ni läsa dikten jag skrev. Uppgiften var att först hitta en plats och sitta där i cirka tio minuter med slutna ögon och tänka på hur det känns i kroppen. Sedan fick vi en (frivillig) rubrik och åtta minuter tid på oss att skriva! Så här blev det oredigerade resultatet.

Det här är ett annat ställe
Solen smeker min kind,
säger: allt blir bra
Värmen försvinner inte,
men byter form

Golvet bär dig, säger hon
du får släppa ut allt
Golvet bär mig,
och jag gråter

Vinden viskar och lockar, 
säger: släpp taget
Du finns kvar,
fastän du vågar

Golvet bär mig,
fångar om jag faller
Golvet bär mig,
när jag vågar

Nu ska jag försöka greppa vardagen i några dagar och på torsdag åker jag till Göteborg för bokmässan. Ser så himla mycket fram emot den! Ska skriva mer om mitt program och mina förväntningar i morgon.

En intervju med Elin

I somras körde jag till Karis för att intervjua Elin för tidningen Martha. Vi hade en intressant och bra pratstund som resulterade i en artikel i tidningen som kommit ut nu i veckan. Själv fick jag tidningen postad hem till mig i dag.

elin2.jpg

Då när jag jobbade med texten visste jag inte att det skulle bli tidningens huvudartikel, eller att Elin skulle få vara på pärmen, men vad är väl bättre än det? Hela artikeln kan också läsas på nätet om du inte får tag på själva tidningen.

elin1.jpg

Själv har jag träffat Elin för första gången på handbollsplan nån gång på 90-talet och nu på senare år har jag följt med hennes företag och klädskapande med stort intresse. Jag fattar verkligen noll av att sy, men Elin skriver så intressant och tankeväckande på sin blogg.

Jag har också två av Elins plagg – en kort klänning och en svart jumpsuit och jag verkligen älskar bägge. Så himla sköna och bekväma och kan varieras på en massa olika sätt. Perfekt! Kompisar som har hennes kläder har sagt samma sak: att plaggen är både snygga och bekväma. Dessutom är ju Elin så otroligt trevlig. Vissa har liksom allt! De är både trevliga och har talang.

Det här hör också till det bästa jag vet med mitt jobb: att få träffa och intervjua intressanta personer och få skriva om sånt som är viktigt för just dem. I bästa fall lär jag mig nåt på vägen också!

Glasögon & wikipedia

I somras insåg jag att min syn inte är riktigt som den borde vara. Det andra såg tydligt var bara sudd för mig. Jag har faktiskt ingen aning när min syn försämrats, men efter ett besök hos ögonläkaren (kiitos Pekka!) kunde jag konstatera att glasögon skulle vara en helt bra grej.

Förra veckan beställde jag mina glasögon, valde två par på en gång, och fick dem i förrgår. Nu gäller det att vänja sig vid att ha nåt på näsan, men jag är faktiskt ganska ivrig på mina nya glasögon. Minus allt illamående nu i början när jag är ovan. Får ibland ta av mig glasögonen för att "normalisera" läget i hjärnan.

glasögon1.jpg

Jag tycker lika mycket om båda paren, och det är ju bra. Men blir riktigt förvånad varje gång jag ser mig själv i spegeln. En kompis frågade faktiskt om jag nu har riktiga glasögon, eller om det är en imagegrej, haha. 

I dag upptäckte jag också (efter att ha googlat mig själv, vilket jag gör rätt ofta nuförtiden) att jag finns på Wikipedia! Någon har tagit sig tiden att skriva en Wikipedia-artikel om mig. Känns ju rätt stort ändå. Enligt en kompis är jag nu officiellt en internetkändis, haha!

glasögon2.jpg

Nu borde den här internetkändisen sätta sig ner och arbeta med Nationen. Har segat som fan med att sätta i gång, men nu har jag lovat leverera att sammanhängande manus till min handledare om fem (!) veckor så det gäller att sätta i gång! Håller som bäst på att läsa igenom texten igen från början till slut. Jag har flera gånger förvånats över att det faktiskt är rätt okej, samtidigt som det finns grejer som inte alls funkar. Med andra ord: mycket arbete kvarstår.

Flera gånger önskar jag att jag kunde skriva på ett lite vettigare och effektivare sätt, men gäller väl bara att acceptera att jag måste redigera cirka tusen varv för att det ska bli nåt bra alls. För bra kommer den här Nationen att bli, bara jag ger den lite tid och kärlek.

Nytt hår, nytryck & bloggträff

Hösten har verkligen kommit i gång med full fart. Jobb trillar in och det händer både det ena och det andra. I onsdags besökte jag min nya frissa (var nu andra gången hos henne) och kapade av ett antal centimeter. Är verkligen konstigt att jag hade jättelångt hår för några år sedan och nu rätt så kort.

nytthår.jpg

En annan utseendemässig förändring är också på väg, i tisdags beställde jag nämligen äntligen glasögon. Jag var på synundersökning redan i början av augusti men det var sååå svårt att välja "rätt" bågar. Tur att jag kunde välja två par de här gången. Visar sen när jag fått glasögonen. Alla säger att jag passar i glasögon, så vi hoppas det stämmer!

Den här veckan har det också blivit två författarträffar. I tisdags var jag på Helsingfors Arbis och pratade för en publik på fyra personer, men det var jättemysigt ändå. Och i morse var det Ratatas bloggträff på Fleuriste med Jennifer, Jennifer, Corinne, Julia, Sandra och Jenna (och Lina som måste rusa iväg på frilansseminarium). Och så klart powerteamet från Förlaget med Amanda, Andrea och Josefin.

Det var jätteroligt att snacka skrivande och bloggande och jag hoppas att jag lyckades säga nåt smart och inte bara svamla. Är kanske inte helt som bäst klockan 9 på morgonen ... Jag är sällan nervös för att prata inför folk, men visst är jag trött efteråt ändå. Jag försöker verkligen ge så mycket jag bara kan och det är väl inte så konstigt att jag känner mig slut efter sån träff.

Den här veckan har det hänt en annan rolig grej – nämligen ska det tryckas upp fler exemplar av min bok! Jag är jätteglad över det och hoppas så klart att boken fortsätter sälja. Men som jag skrev på Debutantbloggen i onsdags så är det ju inga våldsamt stora summor en tjänar på att skriva böcker. Vill du hjälpa mig och boken finns här några tips:

FEM SÄTT ATT HJÄLPA EN FÖRFATTARE.png

Glad fredag gott folk! I kväll ska jag simma på simstadion i månsken och i morgon kväll gör jag ett besök i barnfamiljsbubblan i Grankulla. Och så ska jag försöka ta tag i redigeringen av Nationen. Väldigt taggad på det faktiskt! Skrev också om det på Debutantbloggen förra veckan! Ja, ja. Slut på livsrapport för den här gången!

Vinnaren är!

Alltså wow! Blev så glad över alla fina motiveringar för att få vinna min bok. Och för alla fina hälsningar i kommentarsfältet – det värmde verkligen och det var riktigt knepigt att välja vem av er som förtjänar boken mest. Så i stället för en bok, blir det två! Tack vare att Förlaget bjuder på ett exemplar. Jag föll för följande motiveringar:

Åh jag vill så gärna vinna din bok! Jag ska skriva min gradu i höst för att sedan bli klar ekonomie magister. Så kommer med andra ord vara nergrävd i faktaböcker och vetenskapliga artiklar. Då skulle din bok vara den perfekta pausläsningen, när jag vill låta tankarna flyga iväg till en skönlitterär värld! Tänk mystofflor, god choklad, tända ljus och en bra bok (din såklart) i höstmörkret. Ja, så tänker jag belöna mig själv!

Jag har följt dig och ditt skrivande ett tag. Därför skulle det vara intressant att läsa din bok! Jag var själv halvvägs till att bli jurist när jag började tvivla om det var verkligen rätt val, så på ett sätt skulle boken passa in i min livssituation också.

Jennifer och Sara – mejla mig på michaela.vonkugelgen@gmail.com med era adresser så postar jag bok, tygkasse med bokens omslag och en solkräm från Dermosil! För dig som inte hade lika bra tur har jag också ett specialerbjudande: om du beställer boken av mig senast den 15.9 lovar jag att bjuda på postavgiften!

bokochkarta.jpg

Allt med boken känns fortfarande rätt så overkligt. Är så otroligt glad över många fina recensioner men ändå känns det lite tomt inuti? Antar att det hör till och att det kommer att gå om. Snart ska jag slänga in mig i redigeringen av Nationen, ser verkligen fram emot att få tänka på en annan bok för omväxlingens skull.

Glad måndag på dig! Hoppas du får en fin vecka, själv har jag som sagt fullt upp med jobb och författarroligheter. Och under helgen är planen att göra absolut ingenting. Få se om jag lyckas!

På Sandra Beijers blogg

I går skrev inte mindre än tre (!!) människor till mig att min bok skymtat på Sandra Beijers blogg. När jag fick första meddelandet gick jag så klart direkt in på bloggen och där, i en hög med andra böcker, låg min bok.

upload.jpg

Kändes helt otroligt fint, samtidigt som det känns lite löjligt att bli så exalterad över att skymta på hennes blogg. Jag menar Sandra är ju bara en människa. Men en människa som råkar ha skitmånga bloggläsare. Förhoppningsvis är det många som nu bongat min bok och blivit nyfikna!

Nu är jag på sista etappen av min resa. Ska snart boarda planet i Amsterdam för att landa i Helsingfors efter midnatt. Sen ska jag försöka jobba ikapp det jag inte hunnit med under de senaste dagarna. Jag har ont i musklerna av allt dansande, så det om något är väl ett bevis på att det var roligt på gårdagens bröllop! Ska försöka skriva en utförlig rapport eller åtminstone ladda upp en bild eller två.