Ett omslag till boken – hur går det till?

I dag blev jag påmind om att jag för ett år sedan fick de första omslagsförslagen. Då kunde jag så klart inte visa något på bloggen men när omslaget väl publicerats och jag frågat Linn Henrichson som gjort det om jag fick berätta om hur processen såg ut skrev jag ett inlägg på Debutantbloggen som jag tänkte att jag ska ompublicera:

***

En av de grejer jag såg allra mest fram emot kring arbetet med boken var omslaget. De senaste åren har böcker blivit otroligt snygga (och Instagramvänliga) och också media och bloggar lägger mer märke till hur boken ser ut – fastän innehållet så klart är viktigast.

Men när en går där i bokaffären är det ju i första hand bokens utseende som antingen lockar eller inte. Att kunna sticka ut och ha en bok som är omöjlig att ta tag i är guld värt. Därför var jag väldigt ivrig inför arbetet med omslaget för Vad heter ångest på spanska?.

Hur ser en omslagsprocess ut då? Eftersom det är nåt som ofta sker i bakgrunden tänkte jag att jag skulle berätta om hur det var för mig. Jag frågade naturligtvis “min” fantastiska illustratör om jag får dela med mig av hennes illustrationer och det fick jag. Själv älskar jag att ta del av andras kreativa processer och hoppas det här inlägget kan öppna upp kring hur allt fungerar men också inspirera!

Allt började med att min redaktör Amanda anlitade 23-åriga Linn Henrichson för att göra mitt omslag. Linn läste manuset och jag hade ett enda önskemål – att omslaget gärna skulle få vara grönt. Jag hade nämligen alltid sett framför mig att omslaget ska vara just grönt. I övrigt hade jag inga önskemål och såg mest fram emot att se Linns tolkning av min roman.

I första vändan fick jag fyra fullständigt olika förslag att välja mellan. Jag var så nervös och ivrig när jag klickade upp mejlet med förslagen och behövde verkligen inte bli besviken. I alla fanns något jag gillade och sånt jag inte själv hade förstått att ta upp (är väl därför jag skriver och inte illustrerar). Jag tycker att alla fyra är jättefina men det var en som jag speciellt fastnade för.

omslagsförslag1.jpg
omslagsförslag2.jpg

Det var alltså omslaget längst ner till höger som jag gillade mest. Det var faktiskt svårt att välja, framförallt det med frågetecknet gillade jag jättemycket, men kände att titeln blev för svårläst. Men jag funderar faktiskt på att trycka upp det som en plansch för bara mig själv, hehe.

Men varför valde jag det fjärde förslaget då? Vad heter ångest på spanska? utspelar sig i Ecuador och när jag tänker på Ecuador har bergskedjan Anderna en viktig roll och det är delvis därifrån jag ursprungligen fått tanken om att omslaget ska bli just grönt.

Jag tycker att Linn fångar allt det här så fint med den snöklädda bergstoppen men också det grafiska mönstret. Och det här var ju sannerligen grönt! Nästan för grönt tyckte min redaktör och jag och vi önskade att omslaget skulle kunna få till exempel lite rosa element.

Följande förslag kom någon vecka senare och jag kände direkt att ja, ja, ja! Nu är vi på rätt spår. Jag gillade verkligen ananasen och surfbrädan, som båda har sin roll i romanen (ni får läsa den för att fatta, hehe!).

Fastän jag gillade förslaget kände jag att det blev för “kantigt” och grafiskt (omslagsförslaget till vänster alltså). Det finaste är att Linn verkligen lyssnade på mina kommentarer – och också struntade i de kommentarer som var “dumma”. Det är nämligen otroligt svårt att i ord försöka förklara hur en tänker när det handlar om bilder.

omslagsforslag3.png
färdigtomslag.jpg

När det tredje och slutliga förslaget (omslaget till höger) sedan kom kunde jag inte sluta stirra på det. Det blev så mycket finare än jag någonsin kunnat föreställa mig. Så häftigt och trollbindande, helt enkelt vansinnigt fint!

Som helhet var arbetet med omslaget väldigt spännande och framförallt var det ett privilegium att få jobba med Linn som är så otroligt begåvad. Jag vet ju att jag är lite jävig men det här är lätt det snyggaste omslaget jag nånsin sett. Med tanke på vilken fantastisk respons jag fått på sociala medier är det många som håller med mig. Vad tycker du om det?

***

Ja, så här såg alltså processen ut. Omslaget till Vad heter ångest på spanska? måste vara den bild jag stirrat allra mest på – jag har haft dem som låsskärm på mobilen och kunde titta på den hur länge som helst. Linn är en sån talang! Omslaget fick ju också ett pris på Helsingfors Bokmässa som Svenskfinlands snyggaste omslag, så jag är inte alls den enda som tycker det är fint. <3

Förresten så funderar jag på att ompublicera gamla inlägg från Debutantbloggen, skrev en hel del bra grejer där under fjolåret. Vad tycker du, bra eller dåligt? Inläggen finns ju liksom redan på internetz men jag tänkte att jag kanske vill ha en del grejer på egna bloggen. Har försökt vara modern och skapat en omröstning, haha!

Borde jag ompublicera fler inlägg från Debutantbloggen?

Bara börja & prioritera

I dag lunchade jag med en kompis som redan en längre tid har funderat på att skriva en roman. Hen frågade mig om jag kunde tipsa om någon bra skrivkurs (på distans) eller om jag hade andra råd att ge.

Det hela slutade med att jag höll ett brandtal om att en bara ska börja, liksom sätta i gång och sen prioritera det där skrivandet också. Det är lite som träning – har du inte planerat in det i kalendern är det inte så troligt att du sätter dig vid datorn en tisdag kväll klockan sju. Lika lite som du tar dig ut på löprundan om du inte planerat in det. Så: planera & prioritera!

Kompisen sa också att inspirationen alltid brukar komma när det inte passar. Kanske mitt i en arbetsdag eller under ett träningspass. Men så är det ju. Jag tror väldigt få författare sätter sig för att skriva och direkt känner inspirationen flöda. Att skriva är ett jobb, som vilket annat. Det är inte alltid kul när en gör det, men ändå är det kul för det mesta.

Så hrä önskar jag att mitt skrivande alltid skulle se ut. ganska sällan det ändå är så.

Så hrä önskar jag att mitt skrivande alltid skulle se ut. ganska sällan det ändå är så.

Sen finns det så klart olika metoder att börja. Mitt råd är att inte ens tänka på att det ska bli en roman. Utan bara skriv för att det gör dig glad. Skriv en dialogscen med två av dina karaktärer. Hur reagerar de på vad den andra säger? Vad händer? Vad tänker de? Skriv scener som kanske inte ens ska med i boken – men skriv för att hitta rätt ton. Det går liksom inte att planera fram det.

Efter att ha viftat med händerna och högtidligt förkunnat allt detta insåg jag att jag pratade minst lika mycket för mig själv. Jag måste bara börja och sen faktiskt också prioritera mitt skrivande. Skrivandet hamnar tyvärr väldigt ofta längst ner på min lista över saker jag ska göra, för att allt det andra (det "riktiga" jobbbet) är viktigare. Och det är ju det också – nåt måste jag leva på.

Så vad ska jag göra nu då för att föregå som gott exempel? Den här veckan är lite splittrad med några artiklar som ska skrivas, möten och kompisdejter samt lite småfix med webbsidan så jag tror inte jag orkar sätta in mig i manuset – det kräver nämligen enhetligare tid av mig än jag har.

Så här såg det ut senast jag var på kryssning för att skriva. Massa papper & massa skriv.

Så här såg det ut senast jag var på kryssning för att skriva. Massa papper & massa skriv.

Men jag kan i alla fall göra en plan. Skriva in i kalendern när jag ska skriva de följande veckorna (ska faktiskt på en kryssning nästa vecka igen!). Och så ska jag testa ett nygammalt verktyg jag blev tipsad om i en skrivgrupp. Tror faktiskt att det är exakt vad jag behöver. Men ska skriva ett inlägg om det sen när jag kommit i gång. Jag förstår att alla är otroligt nyfikna på detta!

För övrigt tror jag också att ju mer jag skriver här på bloggen, desto mer skriver jag. Va? tänker du kanske nu. Men alltså så här: När jag bloggar aktivt (och påminner mig om den där romanen som väntar på att skrivas) blir jag också inspirerad att skriva. Tror alltså inte alls att bloggandet är dåligt, snarare tvärtom. Mer skriv är alltså det som gäller framöver! Nu när jag sagt det offentligt måste jag också hålla det.

P.S. Blir jättejätteglad när du som läser trycker på det lilla hjärtat (om du gillar mina inlägg). Varje litet hjärta ger extra energi, tack!

Ny sajt!

Men kolla! Hela helgen har jag suttit med min dator i famnen och pysslat med en ny hemsida. Allt är kanske inte helt perfekt ännu, men nu orkar jag verkligen inte tänka mer på fonter, bilder och sånt.

Däremot vill jag gärna höra vad du tycker! Saknar du något? Är något överflödigt? Är fonten tillräckligt tydlig? Tell me! Squarespace är så himla smidigt så det går snabbt att göra ändringar. Jag byggde alltså om hela sidan på två (långa) helgdagar. Inte så illa, va?

Skärmavbild 2018-02-18 kl. 21.07.28.png

Tanken är alltså att bloggen ska bli mer av en samlingssajt för allt jag gör. Det var den väl tidigare också, men kanske tydligare nu i och med att michaela.fi leder till startsidan. Jag har skrivit en massa nya texter och filat och fixat. Än finns det saker att göra men eftersom jag är otålig så väljer jag att publicera redan nu,

Och hur är det med den förlorade gnistan och jobbkrisen? Ja, jag är väl så pass enkel att en ny webbsida ger mig massvis med energi att ta tag i allt det andra. Jag fick också just kommentarer på Nationen av min kompis och känner att ja, detta fixar jag. I morgon är det måndag, ny vecka och nya krafter. Är inget stort fan av måndagar men jag tror morgondagen blir en riktigt okej måndag. Vi säger väl så?

Nu ska jag bada bastu och sen se sista avsnittet av Bron. Osäker om jag kan sova efter det? Brukar drömma så oroliga drömmar efter skrämmande program. H: mesen

P.S. Orkar du inte skriva en kommentar får du gärna trycka på hjärtat om du tycker det blev snyggt! Och ja, jag fiskar efter komplimanger efter att ha lekt webbguru i två dagar, haha!

Bluffchefen eller den tappade gnistan

Det senaste året kan ha varit ett av de sjukaste åren i mitt liv. Författardebut, massa nytt jobb, kärlekstrubbel och kärlek och ja – hela himla rumban. Och nu märker jag att jag knappt vet vem jag är eller vart jag är på väg. Åtminstone så där på ett yrkesmässigt plan.

Nu när över tio procent (!) av året redan gått känns det som att jag harvar på utan nån tydlig riktning. Jag har ju den otroliga turen att bli anlitad med jämna mellanrum (eller nej, det handlar ju inte om tur, utan om att jag hittills skött mitt arbete bra och därför får mer jobb), men det betyder också att jag väldigt sällan hinner göra upp en plan eller strukturera mitt arbete eller framförallt mitt skrivande för att jag hela tiden har x antal uppdrag att avsluta.

Därför kände jag mig som världens största bluff i går när jag pratade om att vara sin egen chef på Våga satsas temakväll i Jakobstad. Har jag verkligen någon rätt att prata om att chefa över sig själv när jag gjort ett svindåligt jobb det senaste (halv)året? Just gårdagens föreläsning fick mig att inse hur dålig koll jag har på mitt jobb. Eller jag gör så klart mitt jobb och gör det bra, men liksom helheten? Noll koll.

Foto av världens bästa föreläsarkompis Jennifer. 

Foto av världens bästa föreläsarkompis Jennifer

Det handlar alltså inte om att jag inte skulle ha tillräckligt med jobb eller projekt utan att jag inte har skrivit upp tydliga mål och just nu känns det som om att jag "bara" flyter omkring utan att själv ta ansvar och kontroll. Det händer saker, roliga saker, men jag har liksom lite tappat riktningen.

Hela hösten var jag fullbokad, hade bara en helt ledig helg under hela hösten. Om ens det? Minns faktiskt inte. Och hela hösten skyllde jag på att jag var trött och grävde mig hellre ner i soffan än tog tag i något och nu märker jag att det plötsligt är februari och jag inte har någon aning om min riktning just nu.

Här står jag och berättar att en inte ska vara rädd för att misslyckas. Foto av världens bästa PT Lina, som jag nu fick chansen att träffa live, så roligt! Extra roligt att Lina var på samma tåg till Helsingfors som Jennifer och jag.

Här står jag och berättar att en inte ska vara rädd för att misslyckas. Foto av världens bästa PT Lina, som jag nu fick chansen att träffa live, så roligt! Extra roligt att Lina var på samma tåg till Helsingfors som Jennifer och jag.

Ja, jag vill jobba, jag vill skriva, jag vill föreläsa, jag vill resa, jag vill … Det är en massa saker jag vill och som händer men också så mycket jag helt enkelt borde ta tag i. Jag känner mig rastlös och villrådig. Vem är jag? Vart är jag på väg? Kanske det är den klassiska andraboksångesten som spökar, men det känns som att det är något mer.

Som ni märker så är det otroligt flummigt och jag borde helt enkelt stänga in mig nånstans för mig själv i några dagar och bara fokusera på mig själv, mitt jobb och mitt skrivande. Hur ska jag få allt att gå ihop utan att konstant vara trött och kanske i värsta fall vara på gränsen till en utmattning? Jag tror inte ens att jag har för mycket, utan att jag helt enkelt varit urdålig på att strukturera alltihop.

Foto: Jennifer.

Foto: Jennifer.

Hitta balansen

Under gårdagens föreläsning pratade jag om den svåra balansen och hur viktig den är och hur skräp en mår när den där balansen inte finns. Så nu ska jag försöka hitta balansen och framförallt hitta gnistan igen. Jag vill ju så mycket (och gör också mycket), men det är länge sedan jag varit riktigt riktigt ivrig, engagerad och energisk. Så nu ska jag försöka ta tag i mig själv och hitta tillbaka till det roliga.

Känner du igen dig själv? Har du perioder då allt känns segt fastän det är mycket bra och roligt på gång? Hur försöker du tänka då för att komma vidare? Kom gärna med tips! Har börjat med ett boka in en gratis coachingsession med en coach för att se om jag kanske kunde dra nytt av det. Ibland behöver ju en bara säga saker högt för att fatta hur allt hänger ihop.

Jag och Jennifer efter föreläsningen. Kan inte tänka mig en bättre och klokare föreläsningskompis. Vill du bli bättre på blogg och SEO ska du definitivt kolla in de konkreta och bra tipsen på Jennifers blogg!

Jag och Jennifer efter föreläsningen. Kan inte tänka mig en bättre och klokare föreläsningskompis. Vill du bli bättre på blogg och SEO ska du definitivt kolla in de konkreta och bra tipsen på Jennifers blogg!

Och tack till alla som deltog i gårdagens föreläsning! Jag hoppas verkligen att jag kunde inspirera till att starta eget och ge några tips om hur en ska vara sin egen chef – fastän jag just nu känner mig som en bluffchef. Men jag vet ju ändå att jag också är och kan vara en otroligt bra chef. Men det kräver en del, det sker inte automatiskt. Inte ens efter fem år av frilansliv.

En av de grejerna jag redan länge velat göra något åt är den här bloggen/webbsidan. Jag vill att det ska bli en mer inspirerande plats med nyttiga tips, men också en portfolio över det jag kan och gör. Så småningom ska bland annat adressen michaela.fi leda till en statisk startsida, så om du läser bloggen via en rss-tjänst som Feedly rekommenderar jag att du ändrar prenumerationen till https://michaela.fi/blogg/ som funkar redan nu. Läser du via Bloglovin har jag nu fixat det.

Fastän inlägget varit flummigare än flummigt är jag ändå en kvinna som gillar det praktiska. Jag vet att mitt jobb inte magiskt struktureras upp av att jag gör om bloggen/webbsidan, men konkreta åtgärder hjälper åtminstone mig att greppa allt bättre. Så förhoppningsvis mer konkret, mindre flum här i framtiden!

Att vara den "coola" resenären

"Hur klarade du dig utan smarttelefon??" Det frågade en kompis som nu är ute och ensamreser efter att jag berättade att jag 2009 reste i fem månader utan en smarttelefon – för att sådana helt enkelt knappt existerade. Visst fanns iPhone redan, men jag kände inte många som hade en smarttelefon då. Och hade definitivt inte en själv.

Jag hade med mig en gammal och vanlig Nokia, som sen dessutom slutade fungera i något skede så jag fick köpa en ny (typ ännu sämre) telefon för 60 dollar. När jag ville skriva nåt på min reseblogg eller höras med kompisar gick jag till ett internetkafé och betalade några dollar för att få uppdatera Facebook.

Vid kanske ett av världens mest turistiga ställen – Macchu Picchu – 2009.

Vid kanske ett av världens mest turistiga ställen – Macchu Picchu – 2009.

I dag reser en på ett helt annat sätt. Smarttelefonen är med och Instagram och övriga sociala medier fylls av bilder och stories. En ska ju liksom dela med sig av sin resa. Och det leder ofta (i mitt fall) till att jag känner en press att göra coola grejer.

Att jag hela tiden måste bevisa på sociala medier att min resa är faktiskt underbar!

Samtidigt vill en kanske inte berätta att en just betalat för världens sämsta middag eller blivit grundlurad på en marknad. Det är mindre coolt att hänga med andra turister än att försöka infiltrera sig med lokalbefolkningen. Om en missat det där coola ölhaket på resan är det ju så himla pinsamt.

Men hörni nej. Så är det ju inte alls. En resa (eller livet överlag faktiskt) är ju ingen prestation eller tävling. En behöver inte göra något speciellt på en resa. Det är okej att göra vad som helst. Nu i efterhand är jag faktiskt glad att jag 2009 inte hade någon smarttelefon. Jag fick vara "töntig" och göra precis vad jag ville – utan att tänka på hur jag skulle presentera det i en insta story.

I Buenos Aires i fjol.

I Buenos Aires i fjol.

Så till den här kompisen som nu är ute och reser och hade haft en dålig dag sa jag följande: Det hör till att ha dåliga dagar på resor, ofta blir en sur på grund av att något inte riktigt möter förväntningarna. Det är också jätteokej att göra superturistiga grejer eller att låta bli att göra dem. Du som reser väljer själv. Det är din resa.

Och allt det här ska jag försöka komma ihåg när jag själv är i Mexiko. Planen är faktiskt inte så himla spännande. Det enda jag önskar mig är sol & en avokado och öl om dagen. Så vill jag också gärna sova och läsa. Allt utöver det är liksom ett stort plus. Utmaningen den här gången blir att jag inte är ensam – hur gör en när en reser tillsammans med nån? Har typ glömt bort det, men lär väl lära mig det.

Med det sagt: aj jestas så jag längtar till denna semester. Mantrat i mitt huvud går "på måndag vaknar jag i Mexiko, på måndag vaknar jag Mexiko". Förra veckan och denna har jag skrivit/kommer att skriva åtta artiklar, gjort en korrekturläsning och samtidigt borde jag då redigera cirka 60 sidor roman. Hittills har jag åstadkommit drygt 20 sidor. Ja ja, på måndag vaknar jag i Mexiko!

Reser du helst ensam eller tillsammans med någon?

Mitt 2017

De två första veckorna av 2018 har redan gått – ibland undrar jag faktiskt om livet är en räcka av "sen ska jag …" Så mycket känns som att en bara går och väntar på något eller planerar framåt medan livet svischar förbi. Okej, förlåt klyschan. Nu ska det handla om fjolåret.

2017 är kanske mitt bästa år hittills i livet? Succéåret 2011 är rätt så svårt att slå, men jag tror ändå att 2017 är strået vassare. Åtminstone är jag strået vassare. Ni vet, lite äldre, lite klokare, lite gladare. Så vad hände då? Dags för lista, fjolårets hittar du här (och där har jag länkat de tidigare årens också).

Dagen då min bok kommit från tryckeriet. Ser ni hur mina ögon liksom glittrar?!

Dagen då min bok kommit från tryckeriet. Ser ni hur mina ögon liksom glittrar?!

Gjorde du något 2017 som du aldrig gjort förut?
Årets största, finaste och mest efterlängtade var så klart att jag debuterade som författare! I det ingick att jag fick ordna releasefest för första gången, att jag blev intervjuad på tv – faktiskt hela tre gånger! Den första gången handlade visserligen om frilansliv, men så var jag med i Efter nio och blev intervjuad under Svenska Yles litteraturfest. Och ja så deltog jag i ett radioprogram om dejting. En annan stor grej var att jag för första gången föreläste om företagande och frilansliv.

Genomdrev du någon stor förändring?
Alltså jag kan inte komma på någon stor förändring – förutom att jag under årets sista månader lyckades bli kär och det ÄR ju en stor förändring, men känns som att en ändå inte kan påverka sånt så himla mycket?

Fick träffa Veronica Maggio på bokmässan i Göteborg. Läser äntligen hennes bok "Allt är för bra nu". LJUVLIG!

Fick träffa Veronica Maggio på bokmässan i Göteborg. Läser äntligen hennes bok "Allt är för bra nu". LJUVLIG!

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
JA! Jestas så det kommer barn nu. Men bra bra att nån tar hand om den biten.

Vilket datum från 2017 kommer du alltid att minnas?
Den 16 augusti när jag ordnade releasefest. Så många fina människor, så mycket kärlek! Och så den 21 september när jag träffade en jag blev kär i.

Så glad på min releasefest med min yngsta gäst, Ebba! Ååhh!

Så glad på min releasefest med min yngsta gäst, Ebba! Ååhh!

Dog någon som stod dig nära?
Nej, tack och lov!

Vilka länder besökte du?
Åh det blev sannerligen ett bra resår. Jag tror jag räknade ut att jag sammanlagt rest minst 50 dagar av 2017 – hur sjukt? Men det var ju också många ställen: Argentina (Buenos Aires, Mendoza), Uruguay, Sverige (Stockholm x 2, Göteborg), Nederländerna (Amsterdam), Tyskland (Hamburg och Berlin x 3), Norra England, Tallinn. Tror det var allt?

Beställde nya visitkort. Så klart!

Beställde nya visitkort. Så klart!

Bästa köpet?
Tyget till min kartklänning som min syster sydde. Aldrig fått lika många komplimanger för ett plagg?! Är också extremt nöjd med mina flygbiljetter till Mexiko. Avfärd på söndag!

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Så himla många grejer. Mina fina vänner och min familj, boken så klart, att få bli kär. Alla mina resor. Behöver verkligen komma bort ibland för att få lite distans.

I år hann jag med tre (!) resor till Berlin. Den första var klart soligast.

I år hann jag med tre (!) resor till Berlin. Den första var klart soligast.

Saknade du något under år 2017 som du vill ha år 2018?
Träningsrutin. Alltså min rygg (och mitt huvud) säger snart upp kontraktet om jag inte får rutin på träningen.

Vad önskar du att du gjort mer?
Tränat och läst. Har varit riktigt urusel på bägge faktiskt. Speciellt läsningen. Jag läste ”bara” 29 böcker?! Jämfört med 50 böcker 2015 och 42 böcker 2016 är det ju ganska skräpigt. 

Vad önskar du att du gjort mindre?
Slösurfat på mobilen och datorn – men det lyckades jag faktiskt minska på i slutet av året. Vill hellre lägga den tiden på läsning!

I september åkte jag till den engelska kusten för att gå på bröllop. Så himla fint där!

I september åkte jag till den engelska kusten för att gå på bröllop. Så himla fint där!

Bästa boken du läste i år?
Trots skral läsning blev det ju många bra. Vi faller av Anna Platt, Du, bara av Anna Ahlund, Ordbrodösen av Anna Arvidsson, Spleenish av Ulla Donner, Världens vackraste man av Lena Ackebo, White monkey av Adrian Perera, Gryningsstjärna av Charlotte Cederlund. Många bra!

Favoritprogram på TV?
Masterchef Australia var så klart fantastiskt igen. Gillade också The Crown och Master of None på Netflix.

Vårt LittSkap-gäng gav ut antologin Människohundarna! Bra typer!

Vårt LittSkap-gäng gav ut antologin Människohundarna! Bra typer!

Största musikaliska upptäckten?
Eh, är ju så himla dålig på musik, men har en kille som gärna spelar allt möjligt för mig. Det blir mycket finskt och bland dem så har jag blivit rätt så förtjust i Samae.

Vad var din största framgång på jobbet 2017?
Det måtte väl vara boken? Och att jag fått föreläsa? Och att mitt företags omsättning mer än fördubblades från startåret 2015 till 2017.

Under våren svettades jag med mitt debutantporträtt för Svensk bokhandel. Tycker det blev bra!

Under våren svettades jag med mitt debutantporträtt för Svensk bokhandel. Tycker det blev bra!

Största framgång på det privata planet?
Får jag säga boken här också? Känns också som en framgång att jag inte gav upp på dejtandet, trots en hel del irriterande och skräpiga dejter.

Vad spenderade du mest pengar på?
Resor och mitt bostadslån. Tror det är samma svar varje år?!

2017 fick jag glasögon! Har haft glasögon när jag var 6 år och nu igen 25 år senare.

2017 fick jag glasögon! Har haft glasögon när jag var 6 år och nu igen 25 år senare.

Något du önskade dig och fick?
En fantastisk debut, att hitta kärleken.

Något du önskade dig och inte fick?
Finlandiapriset! Nånej nånej. Jag undrar vad det kunde vara? Känns som att 2017 verkligen levererade på alla punkter. Eventuellt kunde jag ha gjort fler mål på våra handbollsmatcher, haha!

Träffade Sandra Beijer när hon föreläste i Helsingfors i februari. Då bad hon mig skicka min bok till henne och så fick den vara med på bild på hennes blogg!!

Träffade Sandra Beijer när hon föreläste i Helsingfors i februari. Då bad hon mig skicka min bok till henne och så fick den vara med på bild på hennes blogg!!

Vad gjorde du på din födelsedag 2017?
Jag hade middag hemma hos mig för ett gäng fina typer som alla ändå lämnade mig före midnatt. Jag städade hemma och kollade om nån skulle råka vara online på Facebook-chatten, skrev åt en kompis och de var på väg att sjunga karaoke så jag cyklade in till stan, sjöng Kemiaa av Neon2 och hade en sjukt rolig kväll.

Vad fick dig att må bra?
Allt fint med boken, kärleken.

Jag och Linn på tryckeriet när vi var och kollade på hur omslaget blir i tryck. Vi var nog båda ganska exalterade tror jag.

Jag och Linn på tryckeriet när vi var och kollade på hur omslaget blir i tryck. Vi var nog båda ganska exalterade tror jag.

Vem saknade du?
Vänner som bor runtom i världen. Hade också varit fint om min mumi skulle ha fått vara med om min release.

De bästa nya människorna du träffade?
Tuomo (+ en massa hans kompisar), Ailin och Ari i Argentina, Linn som gjorde omslaget till boken, plus två nya minimänniskor mina kompisar producerat fram.

Mest stolt över?
Det börjar bli tjatigt, men boken så klart! Svårt att slå en debut liksom.

I november åt jag kanske världens (till utseendet) najsigaste hotellfrukost. Den var inte riktigt så god som den ser ut, men vad gör det när en får frukost i sängen vid Spree?!

I november åt jag kanske världens (till utseendet) najsigaste hotellfrukost. Den var inte riktigt så god som den ser ut, men vad gör det när en får frukost i sängen vid Spree?!

Högsta önskan just nu?
Något sorts stipendium som skulle göra det enklare för mig att skriva. Jag tror hela tiden att ”snart blir det en lugn period på jobbet” men så kommer det en, två, tre eller sju jobbförfrågningar som jag tackar ja till för att jag inte har nån aning om hur det ser ut nästa månad för att inte tala om hur det ser ut om ett halvår. Jobbet går alltid först och jag skulle så önska mig lite ostörd skrivtid och en möjlighet att få satsa på det.

Vad tänker du göra annorlunda i år?
Förhoppningsvis får jag vara ännu gladare och sura mindre över onödiga grejer. Jag hoppas också på att hitta en bättre skrivrutin – jag måste få skriva ”på allvar” nu!

Det var den listan. Vilket år alltså! Gör gott för en själv att gå igenom allt och tänka på allt som faktiskt hände. 2017 var verkligen ett fantastiskt år, men med en del upp och ner. Nu hoppas jag att 2018 blir lite mer stabilt. Vad kommer du bäst ihåg från 2017? Har du fyllt i listan?

En kryssningsresenär rapporterar

I förrgår hoppade jag alltså ombord Sverigebåten för att få ensamtid med mitt manus. Jag skrev råmanus för Nationen under NaNoWriMo 2014 och har hela tiden tänkt att jag ska bli färdig "sen nångång". Nu inser jag att "sen nångång" är nu.

Det är roligt, men det är också så otroligt skrämmande. Så länge ett projekt inte håller på att bli färdigt är det en lek, ett experiment. Det är roligt och kravlöst. Nu känner jag pressen. Jag vill att det här manuset ska bli bra, för varje mening vill jag bli en bättre skribent.

nickveasey.jpg

I Stockholm passade jag på att gå till Fotografiska, utan att ha nån koll på vilka utställningar de hade. Som vanligt blev jag golvad, av alla tre. Gillade extramycket Nick Veaseys röntgenbilder – bilden ovan är ett fotografi av hans fotografi. Jag föll så totalt för den här blomman. Så otroligt vacker i all sin enkelhet!

I en video som snurrade på i utställningen sa han: "If everything is laid out in front of you and all easy you really don't appreciate the achievements either."


Det är inte lätt att skriva romaner. Det går inte snabbt. Det är en process som kunde hålla på i en evighet. Precis som Veasey vill utforska alla lager i objekten han fotograferar måste jag nu försöka utforska lagren i mina karaktärer. Vem är de? Vad vill de? Vad måste de få berätta?

Det hoppas jag kunna svara på. Gärna så fort som möjligt, men jag inser också att redigeringen måste få ta tid. Jag har inte bråttom, måste inte skynda.

När ska jag skriva?

Förra veckan skrev jag här på bloggen att en hektisk jobbhöst nu byts ut mot en betydligt lugnare vår. En vecka senare får jag väl säga att jag hade ganska fel. Jättejättefel. Jag har nämligen massvis med jobb. Missförstå mig rätt nu: som frilans är det livsviktigt att få nya uppdrag och jag är jätteglad över att många kontaktar mig (och de får gärna fortsätta med det). Men …

… jag undrar när jag ska hinna skriva?

Hela hösten var jag tvungen att lägga Nationen längst ner på to do-listan för att mitt riktiga jobb måste gå först. Det är ju en av fällorna och baksidorna av att vara frilans – en vet aldrig när jobben plötsligt slutar komma. Just nu ser det visserligen ut som om att jag får jobb på löpande band och inget har hittills varit sådant jag ens skulle vilja tacka nej till. Det är roliga uppdrag och bra betalt.

Så vad gnäller jag då?

Nå för att jag längtar efter att få skriva ostört, att få fördjupa mig i min text. Redigera, tänka om, stryka, skriva nytt. Jag har inte varit i en "skön" skrivfas på så otroligt länge. Visst jobbade jag med "Vad heter ångest på spanska?" ända fram till att boken gick i tryck i juli men det var ju mest finlir. Och nu längtar jag  efter att ha tid för att skriva. Att få skriva ostört, att bara få hänga med min text.

Att jobba är också kul, men helst vill jag ju hänga i Karis bollhall med handisstjärnan Micke!

Att jobba är också kul, men helst vill jag ju hänga i Karis bollhall med handisstjärnan Micke!

Just nu är jag otroligt glad över att jag spontanbokade min Stockholmskryssning. Åker alltså i morgon och är tillbaka på fredag morgon. I dag har jag därför jobbat så effektivt som möjligt för att på båten ha tid för de personerna jag hittills varit tvungen att ignorera, nämligen Mikael, Astrid och Saga.

I morgon på morgonen är jag ännu journalist von Kügelgen, men från och med eftermiddagen planerar jag vara författare von Kügelgen i stället. Okej? Hör du det universum? Ge mig skrivro! Snälla!

P.S. Kulturfonden & co: snälla skicka lite stiependiepengar senare i vår. Pliis?

"I said inspirational, not perspirational"

I går kväll kunde jag inte riktigt somna, jag funderade nämligen på vad jag skulle säga inför ett gäng på några hundra gymnasieelever. Jag hade alltså blivit ombedd att hålla ett inspirerande tal, gärna med fokus på att läsa och skriva. Och inte på vilken skola som helst, utan "min" gymnasieskolan.

Det ombedda temat är nåt jag verkligen älskar, men jag tycker det är så svårt att göra ett sånt uppträdande "rätt". En vill ju inte vara tråkig! Dessutom tycker jag att det är svårt att prata inför ett så stort gäng, jag vill hellre ha en dialog med publiken än att jag står och babblar på för mig själv.

Mitt sätt att bota nervositet? Kartklänning + läppstift!

Mitt sätt att bota nervositet? Kartklänning + läppstift!

Men i dag var det då dags att ställa sig framför det här stora gänget och prata. Det värsta var nästan att det satt en massa av "mina" lärare i publiken – jag var ju typ mer nervös för att prata inför dem än för eleverna, haha. Samtidigt var det sjukt roligt att träffa så många av mina gymnasielärare.

Snacket gick ändå bra tror jag. Så himla svårt att avgöra själv. Jag hade skrivit lappar med anteckningar men det slutade ändå med att jag freestylade största delen. Och svettades. Jag svettas som en tok när jag är nervös. Efteråt tänkte jag på scenen ur Sex & the city (ja, det finns alltid en SATC-referens!) när Samantha ska hålla ett inspirationstal på en cancergala och mest svettas.

Nu efteråt är jag helt slut, det är som om en tar all sin energi och försöker skyffla över den i publiken. Jag hoppas verkligen att ens en elev kände sig inspirerad, då har jag lyckats. Och fastän jag var nervös så kan jag ju inte låta bli att tycka om det och hoppas på många skolbesök och annat liknande i framtiden.

På tal om det – om du vill höra mig snacka (och se mig svettas) ska du komma till Jakobstad den 14 februari. Då kör Jennifer och jag nämligen repris på föreläsningen vi hade i Vasa i november. Ska bli jättejätteroligt att få göra det igen. Ses vi där?

Årets första vecka

Årets första vecka är nästan förbi och jag måste säga att det faktiskt blev en riktigt bra vecka, trots lite tvivel och ångest kring redigeringen av Nationen. Men i fredags stod jag och diskade och plötsligt visste jag äntligen vem Astrid är och vad som ska hända i romanen. En kunde ju tro att denna insikt hade kommit lite tidigare – skrev råmanus november 2014 och har grubblat i cirka två år över Astrid – meeen bättre sent än aldrig?

Jag har alltså deadline om två veckor och eftersom jag känner att det är mer eller mindre omöjligt för mig att koncentrera mig hemma just nu spontanbokade jag en kryssning till Stockholm på onsdag för 27 (!!) euro. Planerar att skriva, skriva, skriva. Och eftersom jag åker med Viking Line funderar jag på att gå på inspirationslunch på Fotografiska. Nog ska det bli roman av det här manuset också.

I övrigt har veckan var lämpligt lugn men ändå innehållit många positiva små överraskningar. Det började strålande på årets första dag med blinier och skumpa, jag har simmat, promenerat och sprungit och bestämde på dagens löprunda att jag ska försöka springa minst en gång i veckan i år, det blir väl bra? Jag har också läst årets första bok, Vi mot er av Fredrik Backman. Jag grät och skrattade och älskade boken. Kan varmt rekommendera.

blinier.jpg

Jag har också en del jobb på gång vilket är förvånande. Alltså inte att jag har jobb på gång, utan att det händer något i jobbväg nu i januari. Jag tror nämligen inte jag fick ett enda jobbrelaterat mejl under hela januari i fjol? Jag var lite stressad att jag skulle behöva tacka nej till jobb när jag var i Argentina, men liksom noll panik på den fronten. Så en positiv överraskning att det nu händer grejer!

Vi har också gjort upp vår plan för Mexiko och hittat boende för alla ställen och jestas så jag är pepp på den resan. Allt vi bokat verkar vara ljuvligare än ljuvligt och jag ser så mycket fram emot sol och värme (och kall öl så klart). Avfärd om två veckor. TVÅ VECKOR!

Jag är ju inte den som tycker att mitt liv annars heller är skit, men just nu har jag verkligen inget att klaga på. Allt känns perfekt just som det är. Skulle någon stipendiefond ännu vilja slänga lite pengar mot mitt håll (ja jag har ansökt och ska ansöka om mer pengar) skulle allt bli snäppet bättre.

Det värsta med att ha det så bra är att en automatiskt börjar tänka på att det inte kommer att hålla i sig. Men jag ska strunta i den tanken och njuta av att det är så bra som det är. Just nu, den här stunden.

Hello tvivel, my old friend

Jaha, så är jag där igen. Mitt i tvivlet. I dag har jag läst ungefär en tredjedel av Nationen och känner mest att det jag skrivit är skräp. Skräp, skräp, skräp. Vad har jag riktigt tänkt när jag skrivit? Är jag inte riktigt klok?

Oberoende av vad jag skrivit hittills borde jag skriva något bättre – och det inom de kommande två veckorna. Jag har nämligen fortfarande en handledarträff kvar från Litterärt skapande och min handledare ska läsa den första tredjedelen av Nationen.

Vi hade handledarträff för exakt en månad sedan. Jag som hela tiden trodde att det är mest i slutet som det brister fick en ögonöppnare: det funkar inte så bra i början heller. Det är liksom nåt som saknas i storyn och karaktärerna. Dels handlar det om djup, dels handlar det om att jag måste veta mer om dem – eller egentligen är det väl samma sak.

nationen040118.jpg

Mitt stackars problembarn Astrid fortsätter att vålla problem. Jag har hittat någorlunda rätt med henne, men det är fortfarande bitar som inte sitter. Jag har försökt fundera på vad hon egentligen vill och om hon alls ska få det hon tror att hon vill ha. Men för varje varv blir det i alla fall liiiite bättre.

Sen tror jag att jag är extra kritisk nu mot min text för att jag verkligen vill och vet att det kommer att bli bra. Det kräver massvis med jobb, men aj jestas vad jag älskar den här bokidén och mina karaktärer.

Nåja, inget funkar ju så bra som en deadline så nu är det "bara" att börja redigera. Det är oftast när jag sätter mig med texten som det händer saker. Att planera och fundera alltför mycket funkar helt enkelt inte för mig. Jag måste skriva ner det. Och så hoppas jag skriver iväg tvivlet. För den här gången.

För den som missat/glömt vad Nationen handlar om:
Nationen är en underhållande roman om en fiktiv studentnation i Helsingfors. I den följer vi Astrid, Saga och Mikael under ett läsår. De är i olika skeden av sina studier och med olika målsättningar och drömmar. Romanen bjuder på hög igenkänning och möjligheten att återuppleva studietiden.

Inspirera en hel skola – iiikk!

På måndag ska jag göra något jätteroligt men samtidigt väldigt skrämmande. Jag ska prata inför hela (!) min gamla gymnasieskola Brändö gymnasium här i Helsingfors. Och om det inte är nog så ska jag inte hålla ett normallångt tal på 5–10 minuter, nej nej, jag ska prata i 20–30 minuter. Nästan trettio minuter!

Det känns som en evighet! Hur ska jag hålla intresset uppe för några hundra tonåringar som mycket hellre scrollar på sin mobil än lyssnar på en författare? Eller är det jag som har alldeles för förutfattade meningar om tonåringar och deras förmåga att lyssna?

Oberoende så är jag är rätt så nervös, vilket jag naturligtvis tacklar med att skjuta upp planeringen av det här snacket – bara för att inse att jag snart MÅSTE börja fundera på vad jag ska prata om. Jag är bra på att prata, men tror inte jag kan trolla fram närmare en halv timme sammanhängande snack så där bara.

Så klart har jag en grund att stå på. Önskemålet från skolan är att jag bland annat ska inspirera till läsning, de har nämligen temat "läsning för livet" under det här läsåret. Men nåt annat måste jag så klart också prata om.

Vad skulle du ha velat höra under ett dylikt besök när du gick i gymnasiet? Tar gärna emot tips och tankar. Det här är första gången jag står inför en så här stor publik, men jag hoppas verkligen att det inte blir den sista. Och då gäller det väl att göra någorlunda bra ifrån sig. Iiikk!

Jag försökte hitta min studentbild men har den inte digitalt nånstans (och inte på papper heller, det är mamma som förvaltar allt sånt). Men så här såg jag ut som 19-åring, några månader efter att jag tog studenten.

Jag försökte hitta min studentbild men har den inte digitalt nånstans (och inte på papper heller, det är mamma som förvaltar allt sånt). Men så här såg jag ut som 19-åring, några månader efter att jag tog studenten.

Jobb och icke-jobb

Hösten 2017 jobbade jag mer än kanske någonsin i mitt liv. Åtminstone har jag aldrig känt mig lika trött som strax innan jul. Jag ville bara sova, sova, sova. Nu efter nästan två veckor vila och knappt nån tid framför datorn börjar jag känna att åtminstone lite av energin återvänder.

En hektiskt jobbhöst har nu bytts ut mot något som antagligen blir en mycket lugnare vår. Efter att i fem år ha jobbat halvtid med Addeto är projektet nu avslutat. Det känns ganska tomt men samtidigt är jag förväntansfull – nu har jag tid att göra annat och framförallt hoppas jag på att ha mer tid att skriva.

Samtidigt som Addeto slutat har också LittSkap slutat, jag har avgått från en förenings styrelse och ska avgå från en annan och så har ju också mitt år på Debutantbloggen tagit slut. Jag hoppas verkligen att 2018 blir året då jag jobbar om inte mindre så åtminstone smartare och verkligen funderar på vad jag vill lägga min tid på.

Jag hoppas på många dagar med kaféskriv!

Jag hoppas på många dagar med kaféskriv!

En viktig del av det är att bli ännu bättre på att vara ledig. Den här tiden i fjol satt jag på ett flyg mot Buenos Aires och hade mitt livs kanske bästa semester. Jag kan inte minnas att jag nånsin i vuxen ålder känt mig lika utvilad som i Argentina. Om knappt tre veckor ska jag sätta mig på ett flyg till Mexiko och ser så otroligt mycket fram emot det. Värme, sol, vila och tid att läsa böcker. Och så lite hångel på det – åker alltså inte ensam!

Att åka iväg i januari känns perfekt, men jag är glad att jag i år åker först om några veckor. I fjol kändes det nämligen otroligt svårt att komma i gång med jobb och rutiner, men jag hoppas jag hinner få en bra rytm, sen blir det två veckors semester och så full steam ahead när jag väl är tillbaka i Finland.

Och som sagt ska den här bloggen få myyyycket mer kärlek. Känns också som ett bra sätt för mig att fundera på vad jag gör och varför. I fjol fick jag en hel del nya uppdragsgivare och en del nya utmaningar som jag hoppas får en fortsättning i år. Jag har också en massa idéer som jag aldrig hinner förverkliga, men kanske i år?

En klassisk årssammanfattning om 2017 är också på gång – men är det nåt speciellt tema du önskar att jag ska skriva om? Jag har åtminstone två skrivrelaterade frågor obesvarade, men det kommer, jag lovar! Men om det finns nåt du gärna vill läsa om på bloggen är det bara att hojta till!

Årets sista dag

Hej hej, jag tänkte att jag måste svänga in här på bloggen och önska alla ett gott nytt år. 2017 har på många sätt varit ett fantastiskt år, men samtidigt har det varit ganska mycket ångest och tårar också.

2017 var året då allt hände. Jag debuterade, fick massa nya jobb och uppdrag, jag led av brustet hjärta från och till men avslutar året på topp med hjärtat fyllt av nya, bubblande, underbara känslor för en fantastisk person. Jobbläget ser lite osäkert ut men jag har på känn att också det löser sig.

Årets mest gillade bild på Instagram från årets bästa dag. Blir lite tårögd av lycka när jag tänker tillbaka till releasefesten. Så många fina människor, så mycket kramar, skumpa och skratt. TACK!

Årets mest gillade bild på Instagram från årets bästa dag. Blir lite tårögd av lycka när jag tänker tillbaka till releasefesten. Så många fina människor, så mycket kramar, skumpa och skratt. TACK!

Nu går jag in i 2018 full av hopp, tro och kärlek. Jag önskar mig mer skrivtid, mer vila, fler kreativa stunder och stunder jag inte gör något alls. Jag vill också läsa mer och framförallt träna mer. Min rygg håller på att säga upp kontraktet med mig ...

Allt det där ska det bli fler inlägg om så fort året byts. Då ska jag nämligen (försöka) ge den här lillbloggen lite mer kärlek och tid. De senaste månaderna har varit så otroligt hektiska och galna, men nu ska det bli i alla fall lite lugnare tempo. 

Gott nytt år kära läsare! Jag hoppas att vi ses på nästa års sida fastän uppdateringarna varit mer än skrala i år. Lovar bot och bättring!

Det svåra med tålamod

Alla som känner mig (bra) vet att jag inte är speciellt tålmodig. Eller ja, jag är inte alls tålmodig. Jag vill att allt ska hända nu nu nu, helst i går. Men att skriva böcker är en fantastisk övning och prövning i tålamod.

Jag är kanske lite tålmodigare än förr. Men bara lite. Jag skrev faktiskt ett inlägg om det här med tålamod på Debutantbloggen för nån vecka sen och varför det till och med kan vara bra att allt inte sker i rasande takt..

Så här zen ser jag sällan ut, haha. Foto: Niklas Sandström.

Så här zen ser jag sällan ut, haha. Foto: Niklas Sandström.

Jennifer skrev om det här med tålamod i går och hur svårt det är. Jag skrev en kommentar som jag tänkte att väl kan få bli ett eget inlägg. Så här skrev jag:

"Tänk att du skriver en bok. Första utkastet är bara skräp, men du är på väg åt rätt håll. Sen redigerar du och tror att du är färdig. Men nähä, det var du inte alls. Så du redigerar cirka tretusen varv till. Det blir bättre, men inte på direkten.

Så där håller du på tills du faktisk en dag blir ”färdig”. Men samtidigt som du trycker enter/släpper taget/lanserar inser du att det inte finns något som är färdigt. Men det är tillräckligt bra ändå och så börjar du om processen igen och upprepar dels samma misstag och gör en massa nya. Ja ungefär så är det väl att vara företagare."

Eller författare – eller kanske att leva överlag. Hela livet är väl nån sorts prövning i tålamod? Hur är du, har du bra tålamod eller är du lika otålig som jag?

Ett avslut, en början?

Just nu sitter jag på tåget från Åbo mot Helsingfors en sista gång. Eller ja, jag kommer ju garanterat att besöka Åbo nångång senare också, men inte för att åka på Litterärt skapande. I dag har vi nämligen haft vår sista kursdag nånsin, vilket så klart betyder att kursen nu är avslutad.

I ärlighetens namn känner jag mest lättnad. Kursen har ätit mycket av min tid och många gånger har jag tänkt att det kanske var fel kurs för mig. Ändå är jag otroligt tacksam över alla de människor jag träffat och alla texter som blivit till.

Jag har under helgen tänkt på hur mycket som hänt de senaste två åren. Två år känns som en evinnerligt lång tid, samtidigt som det ju kanske inte är det. Men när jag börjar rabbla upp för mig själv allt som hänt sedan kursstart känns det som om att det är en annan version av mig själv som nu sitter på tåget än den där januarifredagen i fjol på väg mot Åbo. Då hade jag några dagar tidigare skickat in manuset för Vad heter ångest på spanska? till förlag, jag bodde ihop med en man och var rätt så nöjd med livet. 

De två senaste åren känns det som om allt ändrats. Jag har gått från aspirerande författare till publicerad författare. Jag har blivit en bättre skribent, skrivit ett råmanus och redigerat otaliga timmar. Jag har blivit dumpad och levt delvis ofrivilligt singelliv, gått på otaliga dejter, blivit dumpad och har dumpat, blivit kär.

Jag har vuxit åt alla möjliga håll, jobbat som en galning, känt mig ensam och känt mig lyckligt lottad bland nära och kära. Jag har rest – massvis. Jag har längtat till Berlin, längtat till något annat, längtat bort och känt mig nöjd med tillvaron. Ibland har jag längtat efter något jag inte riktigt vetat vad det är.

I går hade vi avslutningsfest och jag klädde mig i glitterklänning och Hanna fotade.

I går hade vi avslutningsfest och jag klädde mig i glitterklänning och Hanna fotade.

När Litterärt skapande nu är slut är jag en annan människa. Jag tror jag är gladare samtidigt som jag har hittat en mörkare sida jag inte trodde fanns hos mig. Det här avslutet gör det också klart och tydligt för mig att jag vill skriva, att jag måste få skriva, att det inte finns något annat som är lika viktigt som skrivandet. Att skriva är mitt sätt att vara, förstå och utvecklas. Att skriva är mitt sätt att vara jag.

Jag vill skriva underhållande bladvändare, lättlästa romaner som får läsaren att släppa taget om vardagen. Romaner som inte vinner fina pris, men som gör mig lycklig. Men en dag vill jag kanske skriva den där stora finlandssvenska romanen, jag vill släppa tankarna om att det är pretentiöst med poesi och ge ut en diktsamling. Jag vill skriva i nya genrer, tillsammans med andra.

Bara jag får skriva. Det är faktiskt det enda som har någon betydelse. Mina fingrar längtar efter att få skriva kreativt, min hjärna längtar efter att få ladda om, låta tankarna flöda. Inte bara prestera, utan också skriva för att jag inte kan låta bli.

Som sista hemuppgift på kursen skulle vi skriva en scen ur Litterärt skapande och jag tänkte att ni också ska få läsa vad jag skrev.

skriv en scen, lyder instruktionen
en scen! 

det är som att försöka sammanfatta hela livet i ett ord
ett enda jävla ord

som om livet
eller något någonsin
bara kunde vara en eller ett

skriv en scen, säger de
men jag vägrar
jag vill skriva tusen
om allt som hände
och inte hände

det finns så många möjligheter
det fanns så många möjligheter

vi har skrivit scener
skapat scener
lyssnat, analyserat
scen på scen på scen
alltid en ny idé
eller så ingen idé

en scen!

det är omöjligt
så jag skriver ingen
för ingenting är oftast lättare
än allting

jag önskar att jag kunde välja
men jag kan inte
så ni får nöja er med en icke-scen
en tom scen
en scen som alla kan fylla ut
en scen som alla minns
en scen som är vår
en scen som är alla scener på en gång

en scen!

#dammenbrister

Förra helgen stod jag vid bardisken på en nattklubb. Lamporna hade tänts, festen var slut. Jag väntade på en kompis som hade gått på toa. När jag stod där, och antagligen pillade på min mobil och var allmänt ointresserad av min omgivning, kom en man fram till mig och frågade om jag ville åka hem med honom. Jag sa nej. Han frågade en gång till. Jag sa nej.

Var jag rädd? Nej. Men så otroligt trött. Jag hade inte sett mannen i fråga under hela kvällen, inte pratat ett ord med honom och så kommer han fram och frågar om jag kanske vill åka hem med honom. Eh, nej.

Det här är ändå inget i jämförelse med de tiotals och hundratals historier jag läst i samband med #dammenbrister. Kvinnor som har blivit våldtagna och sexuellt ytnyttjade och sedan själva känt skam efteråt – de borde väl ha vetat bättre. Att skammen så länge funnits hos kvinnorna är fel. Så otroligt fel.

Och nu är det slut på det. Ingen ska någonsin röra en annan människa utan att vara säker på att det är okej. Och ifall en gör det och den andra personen säger nej, ska en förstå att backa. Jag kan erkänna att jag själv också varit för närgången ibland, men jag hoppas och tror att jag åtminstone förstått att ett nej betyder nej.

När jag läst de vidriga historierna har jag känt sorg, ilska och varit besviken på mina medmänniskor. Klarar vi verkligen inte av att respektera varandras kroppar och integritet? Hur svårt kan det vara? Och nu snackar jag inte "lite överdrivet flörtande" (vilket så klart inte heller är okej).

Mitt hjärta brister för varje hemsk historia, du kan själv gå och läsa dem på Astras #dammenbrister-sajt. Det handlar inte om engångsföreteelser, det handlar om makt och strukturer och nu måste vi få ett slut på det här. Många vänner har också berättat historier som fått mig att bli otroligt arg och ledsen för deras skull. Det ska inte vara så här!

dammenbrister.jpg

Därför är jag glad över att vi i Finland äntligen vaknar och diskuterar de här frågorna, i Sverige har flera yrkeskårer redan gått ihop och skrivit upprop. I dag kom uppropet från kulturbranschens kvinnor i Finland. Ytterligare vidriga historier som gör mig så otroligt arg. När jag läste följande (fri översättning) i Helsingin Sanomats artikel blev jag rasande:

"Jag förstod för första gången att 'så här går det helt enkelt till', när jag som 14-åring var på amatörteaterns premiärfest. Regissören var cirka 45 år. Efter förslag av honom satte vi oss alla i ett bubbelbad där han tafsade på oss under vattnet och 'på skämt' försökte gissa vems fitta det var han tog på. Senare på natten vaknade jag till att regissören kom naken till sovrummet. Han var täckt av tvål och började kliva på mig. Han var ändå så full att jag lyckades komma undan och låste in mig i garderoben. Senare blev regissören teaterchef."

Jag kunde nu fylla blogginlägget med svordomar men jag låter bli. Jag skriver bara att jag är arg. Jävligt arg. En kompis frågade en gång om det är nån poäng att vara så arg (på patriarkatet) – är inte ilska liksom fel väg. Nej, det tycker jag inte. Ur ilska växer en kraft så att en orkar reagera och agera. En kraft som i dylika situationer kan vara svår att frammana.

Att 6111 finlandssvenska kvinnor skrev på uppropet för #dammenbrister är en enorm styrka. En styrka och kraft som inte längre kan stoppas. Och något som föddes ur ett ilsket "nu räcker det". Ibland måste en helt enkelt bli arg för att orka.

Och nu hoppas jag på att den här ilskan och alla upprop leder till att var och en funderar över sina beteendemönster och tänker en gång till före en rör en annan person eller ens uttalar sig om någons utseende. Andras kroppar är inte våra att ta på eller att kommentera. Dammen har brustit och nu förväntar jag mig förändring och revolution. Vi kan så mycket bättre. Det är jag säker på.

P.S. Du som vill skriva "men männen då, de blir ju också trakasserade": läs Linns inlägg och tänk efter en gång till.

En äkta författarvecka

Den här veckan är det riktigt författarliv för hela slanten. På onsdag ordnar Nylands litteraturförening en uppläsarkväll där också jag ska läsa. Har inte bestämt mig om jag ska läsa nåt ur Vad heter ångest på spanska? eller kanske LittSkap-antologin Människohundarna eller så nåt opublicerat och nytt. All these choices!

På torsdag hoppar jag på metron (jaaa!!) mot Mattby för att uppträda tillsammans med Stefan Lundberg och Staffan Bruun i Iso Omena. Det blir boksnack, försäljning, signering och sånt. Kom gärna och lyssna om du har vägarna förbi! Och på lördag åker Staffan och jag till Ingå för att snacka på biblioteket.

bokbesok2.jpg

Vid sidan om allt detta ska jag bland annat intervjua Finlands lucia 2017 för Folkhälsan (vem det är klarnar på torsdag, har noll inside informaton, tyvärr haha!), skriva klart några andra artiklar plus fila på mina ansökningar till Kulturfonden. Dessutom borde jag börja pyssla örhängen för Teurastamos julmarknad där jag ska vara med i år (16–17.12).

Om jag säger att jag väntar på måndagen den 18 december (bara tre veckor dit!) är det en underdrift. Jag längtar som en tok efter att inte ha sjuttiotusen tankar i huvudet på en och samma gång. Samtidigt som jag vet att det kommer att kännas tomt och konstigt att inte ha så mycket att göra. Men jag och min hjärna behöver verkligen vila efter den här hösten. Så nu kör jag full fart med allt roligt som väntar!

Jag som konstnär

Det är november och i Svenskfinland innebär november Kulturfondenansökningar. Alla finlandssvenskar som är/har varit föreningsaktiva eller sysslar med nån sorts konstnärlig verksamhet har haft något med Kulturfonden att göra. Själv har jag sökt pengar i några år nu, men hittills har jag tyvärr inte beviljats några stipendium – men jag hoppas så klart att det att jag debuterat ökar mina chanser i fortsättningen.

Eftersom jag är en produktiv person med massa idéer ska jag gå all in med årets ansökningar. Jag har några olika projekt på gång/i planerna och sedan uppmuntrade Ellen mig att söka ett arbetsstipendium. Känns ytterst osannolikt att jag får ett, men ett är säkert: söker jag inte det får jag det garanterat inte.

Det svåra är ju alltid att skriva om sig själv utan att låta för dryg, men samtidigt lyfta fram vad en kan och vill och har för planer. Den svåraste frågan är ändå i början av ansökan: "jag som konstnär". Vad ska en egentligen skriva? Så nu outsourcar jag frågan – vad skulle du skriva om mig? Är ju bekant mycket lättare att skriva om nån annan än sig själv. Tar tacksamt emot förslag (men ja ja, visst skriver jag ansökan själv ändå).

Och tack för frågorna jag fick tidigare, ska svara på dem i skilda inlägg så fort som möjligt. Finns det fler frågor är det bara att ställa dem. Börjar bli lite varm i bloggkläderna igen och ska försöka ge den här bloggen mer kärlek i fortsättningen – extra roligt att märka att det faktiskt finns folk som gärna läser! Kram på er, hoppas ni haft en skön helg!

P.S. Ännu i dag är boken 13,50 på finlandssvenska Adlibris, köp köp!

Så kul att få vara redaktionens tips på Adlibris. Och i vilket sällskap!

Så kul att få vara redaktionens tips på Adlibris. Och i vilket sällskap!

Superpris på boken

Jag är absolut inte den som vill konsumtionshetsa men nu måste jag passa på att tipsa om att min bok har ett superpris under helgen på (finlandssvenska) Adlibris! Nu kostar den bara 13,50. Med koden black15 är det dessutom extra rabatt och boken är bara 11,50!

 Vet inte hur länge black Friday-koden är i kraft (kanske bara idag fredag) men boken borde ha reapris hela helgen! Så nu om någonsin gäller det att passa på att köpa den! Happy reading! 

Boken på Adlibris, köp köp!  

upload.jpg