Sommaren smyger fram och blir till minnen jag inte vill glömma

Heta sommardagar avlöser varandra, blir till ett liv. Jag susar fram i linbanor fastspända i träd i närheten av mitt barndomshem, cyklar igenom ett somrigt Helsingfors och går på sommarteater. Jag bakar kardemummakaka, dricker iskall öl och läser en bok alla journalister och alla andra borde läsa.

En programfri fredag målar jag balkonghyllan med rosa färg som heter karamell och dricker spontanskumpa med en kompis på balkongen. Nästa dag åker jag ut till ön Rönnskär utanför Helsingfors och tror att jag ska smälta till en svettig hög men vill inte simma på grund av alla alger.

balkonghylla.jpg

Frankrike vinner 4-2 över Kroatien i VM-finalen i herrarnas fotboll och jag somnar i slutet av matchen, totaldäckad av värmen. Under nätterna sover jag med kylklampar och öppen balkongdörr för att temperaturen i min lägenhet vägrar sjunka under 27 grader. Fyllon och byggarbetare väcker mig i tid och otid men jag somnar om och vaknar sent.

Jag hänger sju timmar på simstadion med mitt manus och gillar för det mesta det jag läser. Jag kommer halvvägs i texten och bävar för andra hälften, osäker på vad jag egentligen skrivit där i slutet av redigeringen. Om det alls håller ihop. Nästa vecka ska jag skicka in det här manuset för att utvärderas. Är det tillräckligt bra? Kommer det att bli en bok?

Sommardagarna smyger fram, blir till ett enda virrvarr. Vad hände när? Jag samlar och sparar minnen, rädd för att glömma men säker på att jag kommer att göra det. Jag har inte rört kameran på länge men knäpper bilder med min mobil. Försöker konservera ens bitar av sommaren för kalla vinterdagar.

cykeltur.jpg

Den här sommaren går samtidigt så långsamt och så fort. Det händer så mycket eller så händer det ingenting. Varför är det så svårt att veta? Om bara nio dagar ska jag stiga ombord ett flygplan som transporterar mig till Berlin där jag stannar i tre veckor. Tre veckor i min favoritstad! Före det ska jag åka ut till mitt lande, till min systers lande, kanske något annat lande.

Den här sommaren har redan varit hundra gånger bättre än förra och förrförra. Varmare än på mångamånga år. 

Min hjärna smälter men mitt hjärta bultar för fullt.

simstadion.jpg

P.S. Sommarvärmen leder till lite mer sporadisk uppdatering här på bloggen. Men ska försöka knåpa ihop minst två inlägg per vecka. Bättre uppdateringar på Instagram som vanligt, heter kuggekugge. Jag tänker mig också att ni där ute har bättre saker för er än att läsa blogg. Typ läsa böcker, simma, sola, äta jordgubbar, prata sent in på nätterna, dricka skumpa och annat viktigt som hör sommaren till. <3

Mina bästa tips för att skriva bättre texter

Att skriva är i allra högsta grad mitt yrke – men också min hobby. Jag skriver något så gott som varje dag. Artiklar, översättningar, bokmanus, blogg, Instagraminlägg … När jag sökte in på journalistiken på Soc&kom vid Helsingfors universitet var det just för att jag gillade att skriva och ville skriva mer. Och skrivit, det har jag gjort.

Nu har jag jobbat som journalist i över tio år, översatt massvis med texter, blivit utgiven med en bok och har tre andra projekt i diverse stadier i min dator (och molnet, obs viktigt!!). Så text är något jag kan och därför tänkte jag att jag skulle bidra med några tips jag tycker är extrabra.

Skrivtips.png

1. Börja inte alla meningar på samma sätt

Han gick ut ur rummet. Han satte sig ner på en stol och började läsa. Han lade ner boken och tittade ut genom fönstret. Han öppnade boken på nytt och fortsatte läsa … Ja du fattar galoppen, sjukt tråkigt att läsa en sådan här text (mitt exempel är inte heller speciellt spännande). När du skriver första version behöver du inte tänka så mycket på det här, men lägg märke till det när du redigerar och fundera på hur du kunde variera meningarna.

2. Hitta rätt ord

Ett av mina första tips jag fick som journalist var att jag inte ska skriva fordon om jag menar bil. Använd alltså det ord som beskriver det du vill beskriva på ett så exakt sätt som möjligt. Det är skillnad på att fnissa, skratta och flabba. Använd synonymordböcker som den här på nätet för att hjälpa till.

3. Tänk på rytmen

Undvik lika långa meningar och stycken. Blanda längre meningar med korta. Så här. För effektens skull. Texten får ett mycket bättre flyt och bättre rytm om den inte är så monoton. Själv letar jag efter textens "naturliga melodi". Det låter kanske lite flummigt, men den här bilden nedan med ett citat från Gary Provost förklarar det väldigt bra.

27205704856_a7040042ab_o.jpg

4. Säg inte samma sak på flera olika sätt

Detta är min akilleshäl! Eftersom mitt skrivande till stor del handlar om att "söka" eller vaska fram berättelsen tenderar jag att skriva samma sak på många olika sätt. Jag tror det handlar om att jag vill försäkra mig om att det är viktigt. Men när jag väl skrivit råmanus försöker jag putsa bort allt sådant. Läsare är faktiskt inte så dumma utan det räcker att du skriver nåt en gång.

5. Läs din text högt

Mitt favorittips! Om något i texten skaver eller känns fel brukar jag alltid läsa den högt för mig själv. Då märker jag också om rytmen är fel, om jag upprepat något eller om ordföljden är tokig. Ingen orkar naturligtvis läsa ett helt bokmanus högt på en gång, men speciellt när jag skriver nytt i ett redan redigerat manus testar jag det genom att läsa högt.

Jag tänker mig att det är många där ute i stugor och hus som har mer tid för att skriva under sommaren och jag hoppas verkligen att de här tipsen är till glädje. Vad tror du, kommer du att ha nytta av de här tipsen? Och skriv gärna fler tips i kommentarsfältet om du har nåt lysande på lager!

Releasesits, viktig research och annat som piggar upp redigeringen

Att skriva böcker är ofta en låååång process. Jättelång. Lite beroende så klart på vem en råkar vara och hur stort trycket är på att nästa roman ska komma nu nu nu. I mitt fall är trycket inte speciellt stort om vi säger som så, haha! Och det här romanmanuset har hängt med i ungefär fyra (!) år redan. För den som missat: jag skrev råmanus under NaNoWriMo 2014 och nu är jag inne i kanske sjätte eller sjunde redigeringsrundan. Redan tredje (!) gången jag redigerar i år.

Så ibland är det tröttsamt att skriva och stirra på samma ord om och om igen. Vissa dagar kan jag råka älska texten, andra dagar kan jag tycka att det är värsta skräpet som ingen vill läsa – med andra ord helt normala reaktioner hos en författare. Men oberoende så har mina båda två första manus krävt otroligt lång tid och långa processer och då är det ganska skönt att drömma om omslag, releasefester och annat som inte är det minsta relevant just nu.

I fredags spontanhängde jag med ett gäng på ölfestivalen Craft Beer Helsinki och passade på att fråga en som jobbar på Yle Sporten när morgonturen börjar på vardagar. En pytteliten detalj i mitt manus men eftersom jag råkar känna några på sporten kunde jag lika bra passa på att fråga. Hen jag frågade blev glad och ganska nyfiken. Är liksom Yle Sporten med i en roman?!

Det är inte bara Yle Sporten. Jag har med ett antal finlandssvenska stereotypier eller kännetecken – ett helt medvetet val. Jag vill delvis driva lite med oss finlandssvenskar och våra traditioner men också skapa igenkänning och en sorts (inside)humor. Jag berättade om några detaljer och mitt sällskap tyckte det lät kul och intressant, vilket så klart gav mig en boost.

  Dagens redigeringshörna. &lt;3

Dagens redigeringshörna. <3

Det här ledde sedan till att jag outade min idé om att ordna releasefestsits. Jag skriver ju om en studentnation och då handlar det mycket om sitsar (alltså studentikosa middagar med mycket snaps), så varför inte göra en grej av det?! Åtminstone blev mitt (förfriskade) sällskap extremt taggade, så det kan hända att jag lovade ordna en releasefest i sitsformat?!

Överlag tycker jag att det är jättekul att drömma om releasefest och allt som hör till. Det är ju en evighetslång tid dit, men jaja, en författare får väl passa på att drömma om glamour då och då. (Haha, sits och glamour?!) Jag har också tänkt att jag så klart måste trycka upp halarmärken som jag delar ut till alla.

Vad tror du, är en releasefest i form av en sits ett framgångskoncept? Jag tänker att deltagarna betalar en trevlig summa, får boken, ett halarmärke och kanske ett litet sånghäfte med essentiella snapsvisor i en goodie bag. Och så klart en rolig kväll. Nu ska jag "bara" redigera klart och få manuset antaget då. Iiiiinga problem, ehhehehe.

Poesitorsdag – del 7

Eftersom det var en del som gillade poesitorsdag känner jag att jag väl kan köra på – åtminstone ett tag till. Jag har några dikter som blev "över" från NaPoWriMo, så har jag en del i diverse arkiv och så kanske jag helt enkelt måste skriva nytt? Men jag tycker ändå att poesi fortfarande känns lite knepigt för mig.

Jag känner mig liksom lite löjligt när jag postar det här. "Inte tror nu väl nån att jag tror att jag är bäst i världen på att skriva dikter? Nog fattar väl folk att alla de här dikterna är skrivna på typ fem minuter, helt oredigerade och …" Ja, så här håller jag på och resonerar med mig själv. Och men kanske just därför är det viktigt att fortsätta?

sharethelove.jpg

13.4.2018

denna olycksdag skiner solen
vi bär knytblusar
dricker vårens första terrassöl 

denna olycksdag står vi upp
säger ifrån
fortsätter kampen

17.4.2018

det värsta som kan hända
är att hon får allt
allt hon någonsin drömt om

vad ska hon sen göra
när drömmarna är uppfyllda
var hittar hon nya?

29.4.2018

ibland tänker jag
att det mest radikala
en kvinna kan göra
är att inte dra in magen

75 kg kärlek

För tretton år sedan i februari firade jag och mina klasskompisar att vi klarat av alla gymnasiekurser, då väntade "bara" själva studentskrivningarna. I vår skola hade vi abi-halare (overaller) som tradition och jag hade så klart också en. Jag spraymålade min rosa och på ryggen skrev jag "75 kg kärlek". Som 18-åring skrev jag alltså ut min vikt på en overall jag skulle hänga runt i en hel dag tillsammans med alla mina klasskompisar.

Än i dag förstår jag inte att jag "vågade" göra det. Tänk att jag inte brydde mig om att jag inte var normsmal, utan till och med lite tjock (om en ser till BMI – som för övrigt är en riktigt skräpig skala). I dag tycker jag att det var så otroligt modigt av mig. Jag ägde min kropp med den texten.

Jag har aldrig varit smal, men jag har aldrig varit jättetjock heller. I dag väger jag över 80 kg och "borde" väl gå ner i vikt enligt någon allmän hälsorekommendation. Men vet ni vad: jag bryr mig faktiskt inte så mycket. Jag är absolut inte smal, men min kropp funkar för det mesta finfint. Så länge jag orkar spela en handbollsmatch och springa en löprunda är jag nöjd och glad.

  Jag brukar HATA att köpa jeans, men dessa med hög midja älskar jag. Mina första riktiga jeans sedan 2014!

Jag brukar HATA att köpa jeans, men dessa med hög midja älskar jag. Mina första riktiga jeans sedan 2014!

På sistone har jag ändå funderat väldigt mycket på kroppspositivitet. Jag har velat skriva något om det på bloggen men funderat väldigt mycket på om jag är "tillräckligt" tjock och varje gång känt att det här inte är min fight att fightas. Fastän jag inte har en normsmal kropp kan jag ändå köpa alla kläder i vanliga klädaffärer, jag ryms bra i ett flygplanssäte och jag tror de flesta faktiskt inte ens ser mig som tjock. När jag tänker på mig själv är inte heller tjock alls det första jag tänker på.

Varför skriver jag om det här nu då? Jo, för att Ellen skrev ett så himla fint och bra inlägg om just det här. Hon har hittat de orden jag aldrig hade hittat, så tack för det Ellen. <3 Alla har vi kroppsnojor – också jag, men kroppspositivitet ska handla om det här Ellen skriver om:

"Gradvis blir #bodypositivity lite smalare, lite vitare, lite mer normativ, lite mer lik precis vilken reklam som helst. Och plötsligt är min kropp precis lika freakshow där som över allt annars. Det som skulle va min trygga zon."

  Nöjd och glad i min nya bikini.

Nöjd och glad i min nya bikini.

Samtidigt uppmanar jag just dig och alla andra att älska din kropp. Jag lovar: du blir inte lyckligare av att gå ner fem kilo, men du blir garanterat lyckligare om du äter din bulle eller kakbit utan att känna dåligt samvete. Vill du däremot absolut inte äta bulle, gör inte det. Men låt inte bli på grund av bikini 2019 eller något annat lika utseendefixerat. Jag tänker så här: livet är till för att levas och så länge min kropp hänger med är allt bra. Eller som jag skrev i april:

Jag laddar upp en bild på Insta stories där jag skriver "här jobbar vi inte för beach 2018 utan beer 2018". På bilden syns magkorvarna mer än tydligt. Jag älskar min kropp och allt den klarar av men samtidigt är det otroligt ångestladdat att ladda upp en sådan bild. Ska jag verkligen tvinga mina magkorvar på folk? Alla kommentarer jag får bevisar att vi behöver visa upp alla sorters kroppar.

Precis som på ett ungerskt badhus. Här ryms kroppar i alla storlekar, former och färger. En kropp är en kropp är en kropp. Det finns varken bra eller dåliga kroppar. Det finns bara kroppar.

beer2018.jpg

Ett halvår senare är jag en annan människa

P1020025.jpg

Första halvan av 2018 har gått och jag kan inte låta bli att förundras över hur mycket som hänt. När det här året andades sina första andetag klamrade jag mig fast i en man jag var nästan panikartat förälskad i. Vi planerade en gemensam framtid, ville så mycket men klarade inte av att leva i den fantasi vi ville leva i.

I januari drunknade jag i stress och jobb under de första veckorna, men skickade några riktigt feta fakturor till kunder. Sen åkte mannen och jag på vad som skulle bli en romantisk resa till Mexiko. Det var det väl kanske, men också början på vårt slut. Jag förälskade mig i landet men undrar om jag någonsin vill åka dit igen.

  Lyckligt ovetande om alla kommande hjärtesorger.

Lyckligt ovetande om alla kommande hjärtesorger.

I februari var jag mer ledsen än på länge. Förhållandet gick i kras, mitt hjärta likaså. Jag kände mig totalt borttappad och visste inte vad jag skulle göra. Jag ville bara snabbspola några månader fram. Jag hade ingen lust att skriva, jag hade knappt jobb och undrade mer än en gång "vad fan håller jag på med" utan att hitta något svar. Efter en hektisk höst dippade jag totalt. Nyhetens begär av min debut hade försvunnit och jag längtade samtidigt efter både uppmärksamhet och lugn. Jag föreläste om företagande men kände mig mest som en bluff.

  Jag var så himla himla ledsen i februari, en skugga av mig själv. Men försökte rycka upp mig med promenader under härliga vinterdagar.

Jag var så himla himla ledsen i februari, en skugga av mig själv. Men försökte rycka upp mig med promenader under härliga vinterdagar.

I mars började jag med min coaching och grät nästan varje gång. Det som jag trodde skulle bli en karriärcoaching grävde djupt i mitt hjärta och mina drömmar. Jag lärde mig mycket om mig själv och blev kanske en aning starkare.Jag föreläste på Åland och kände mig hög på livet för att dippa totalt nästa dag igen. Jag fick ett stipendium från Kulturfonden och kände lättnaden i mitt hjärta. Inte bara pengarna, utan att någon tror på mig och mitt skrivande.

  Den här kvinnan,  Jennifer , har piggat upp mig mer än en gång under våren. Tack för det! &lt;3

Den här kvinnan, Jennifer, har piggat upp mig mer än en gång under våren. Tack för det! <3

I april redigerade jag Nationen som en tok och började känna mig som mig själv igen. Ett ytterligare stipendium stillade mina ekonomiska nerver men gav samtidigt komplex – är jag verkligen värd det här? Jag skrev en dikt varje dag förutom en och köpte en kamera. Jag åkte för sex dagar till Budapest för att inleda mitt hemliga skrivprojekt som jag knappt rört sen dess. Jag vet fortfarande inte vad det blir och om det blir, men jag tänker på det nästan varje dag. Blir säker på att det är något jag vill och måste göra.

  Jag verkligen älskade min skrivsemester i Budapest.

Jag verkligen älskade min skrivsemester i Budapest.

I maj kom sommaren och jag tatuerade mig. Jag hälsade på Charlotte i Lund och författarlivssnack i flera dagar gjorde gott för mig. Alla tvivlar vi någon gång och alla sneglar vi på varandras framgångar och förminskar våra egna. Jag hade knappt något jobb och väntade på kommentarer på Nationen. Jag njöt av sommaren, tillät mig själv att njuta. Skrattade mycket och drack många glas skumpa.

  I wear my heart on my sleeve. Nu kan alla se det.

I wear my heart on my sleeve. Nu kan alla se det.

I juni åkte jag till Biskops Arnö med ett gäng debutanter. Så otroligt osäker och rädd för att alla i hemlighet skulle dissa mig och mitt skrivande för att jag skriver underhållning. Två andra finlandssvenskar och jag delade taxi från Arlanda med en fjärde person. Jag babblade hela taxiresan fastän jag inför hade sagt åt mig själv "kom ihåg att hålla käften Kugge". Jag trodde den fjärde personen tyckte jag var otroligt irriterande, två dagar senare sa hen "jag tyckte så mycket om dig redan i taxin." Efter mycket inre motstånd plockade jag upp Nationen och började redigera. Gjorde en ny plan, kände en förhoppning om att det här kan bli riktigt jävla bra.

Ett halvår senare är jag en annan människa. Jag undrar om en människa egentligen kan förändras så mycket på ett halvår, men den Kugge som skålade in det nya året till takten av fyrverkerier hade nog ingen aning om hur det här året skulle bli. Det här halvåret har gått så otroligt långsamt och så otroligt snabbt. Det här halvåret har bjudit på händelser för en hel livstid. Jag är nästan lite rädd, men väldigt nyfiken på, vad resten av året ska föra med sig.

En helg i sommaridyllen

P1030007.jpg

Den här helgen har jag inte gjort nåt annat än ätit gott, sovit, slappat, läst, slumrat till björkarnas sus, kollat på fotboll, simmat, badat bastu – ja en perfekt sommarhelg med andra ord. Eftersom mitt eget lande är beläget uppe på en backe och vi endast har sjöutsikt på lååång sikt är det otroligt lyxigt att få åka ut till en stuga strax vid vattnet. Helgen i sig var inte så händelserik så jag tänkte köra ett bildinlägg. Klicka gärna på hjärtat om du vill se mer bildrika inlägg (med mindre text) i fortsättningen, så vet jag om det är nåt ni vill läsa eller ej! Hoppas du haft en lika underbar helg!

  Magiskt vackert kväll. &lt;3

Magiskt vackert kväll. <3

  En kompis och jag har två år i rad slagit vad om Eurovision song contest. I fjol förlorade jag, i år vann jag. Här är min vinst.

En kompis och jag har två år i rad slagit vad om Eurovision song contest. I fjol förlorade jag, i år vann jag. Här är min vinst.

  Finns det nåt charmigare än såna här spröjsade fönster?!

Finns det nåt charmigare än såna här spröjsade fönster?!

  När solhatten matchar t-shirten är den helt enkelt ett måste.

När solhatten matchar t-shirten är den helt enkelt ett måste.

  Värdlens godaste och enklaste jordgubbstårta: rulltårtsbotten som delas, fyllningen kan till exempel vara vispgrädde och vaniljkvarg. Hojta till om du vill ha mer exakt recept så skriver jag ett inlägg.

Värdlens godaste och enklaste jordgubbstårta: rulltårtsbotten som delas, fyllningen kan till exempel vara vispgrädde och vaniljkvarg. Hojta till om du vill ha mer exakt recept så skriver jag ett inlägg.

  Perfekt sommarmiddag eller hur?! älskar också vaxduken – så rätt på ett sådant här ställe.

Perfekt sommarmiddag eller hur?! älskar också vaxduken – så rätt på ett sådant här ställe.

  Min nya bikini hänger på tork efter ett dopp.

Min nya bikini hänger på tork efter ett dopp.

Mina bästa skönhetstips

Jag är ingen som sminkar sig länge eller håller på med ansiktsmasker. Ja, men det vet du ju redan eftersom du läst det här inlägget. Men jag avundas dem som verkligen är bra på smink och som lyckas ta tid i vardagen att ta hand om sig själva och kroppen. Det verkar så himla mysigt att lägga ansiktsmask, men jag kommer mig aldrig för? I dag fingrade jag på en ansiktsmask i butiken men den fick stanna där, den skulle antagligen ändå bli oanvänd.

Mina icke-talanger på det här området behöver däremot inte betyda att jag inte skulle kunna dela med mig av skönhetstips. Jag har nämligen ett antal som jag gärna bjuder på. Allt för att vi ska bli lite lyckligare (och snyggare då, men det är faktiskt inte så viktigt).

1. Tvätta håret sällan, så är du jättesnygg när du väl gör det.

2. Skippa sminket i några dagar och ta sen fram mascaran – wow, vilka fransar alltså!

3. Glöm bort att du äger ett (eller flera) plagg, rota fram det och plötsligt har du en svinsnygg outfit! 

4. Ta selfies (ofta!). Ju fler bilder du tar, desto mer vänjer du vid ditt utseende och börjar tycka du är snygg. Åtminstone jag har blivit cirka 500 procent snyggare sen selfien kom och blev en vanlig grej. Testa!

5. Använd läppstift. För två år sen inledde jag min läppstiftsrevolution och kommer aldrig sluta. Snabbt, snyggt och enkelt (bara en lär sig applicera det, tog lääänge för mig).

Ett bonustips: skratta ofta och så mycket du kan. Umgås med folk som gör dig glada, inte såna som gör dig arga. Och ett klädtips: ha på dig sånt som gör dig glad. Det spelar ingen roll om det är en färggrann kreation eller en svart tröja så länge du mår bra i det. H: skönhets- & modeguru von Kügelgen som önskar dig en glad fredag

  En av de första bilderna jag tog på mig själv med kamerans fjärrstyrning.

En av de första bilderna jag tog på mig själv med kamerans fjärrstyrning.

Poesitorsdag – 3 dikter om rädslor

Rädslor är ett av mina favoritteman. Vi är alla rädda nån gång för nåt. Vissa rädslor är mer rationella än andra och en del rädslor kan vara svåra att skaka av sig. Men en del av livet går ut på att var rädd – och kanske så småningom övervinna rädslan. För kom ihåg: det är farligt att vara rädd. Nu till veckans poesitorsdag!

P1020662.jpg

3.4.2018

vid centralräddningsstationen
står alla utryckningsfordon kvar
inget larm har gått
det är inte bråttom
läget är lugnt 

fastän det garanterat just nu
finns någon
någonstans
som glömt ringa 112
som inte vet hur det går till
när man blir räddad 


4.4.2018

varför är det alltid så svårt att
säga som det är
vara ärlig
våga

varför är det alltid så lätt att
säga det den andra vill höra
förvränga sin egen sanning
gömma sig bakom osagda ord 


16.4.2018

våga, våga, våga 

dröm stort
vägra ge upp
stå på dig 

och så en dag blir du påmind
om allt som skrämmer dig nu
och hur det inte längre
skrämmer dig alls

en dag blir det du vågar i dag
det du lever just då 

våga, våga, våga!

***

Eftersom många verkar gilla poesitorsdag ska jag försöka fortsätta med det nu i sommar. Få se vad det blir! Och tack till alla som peppat och hejat på mig med det här projektet. Just poesi är en av mina största rädslor, men som jag inte alls är lika rädd för som tidigare. Vad är du rädd för?

Redigeringen har börjat

Jag tänkte skriva ett inlägg som heter "så här redigerar jag", men jag tror att min redigering fortfarande söker sin form så jag börjar med ett lite försiktigare inlägg innan jag skriver ut sanningar om hur en ska redigera bästsäljande romaner (nånejnå, såna sanningar kommer ni inte att få läsa här). Men nu har redigeringen i alla fall börjat och jag tror att just början är ett av de viktigaste stegen oberoende av vad en sysslar med.

För det finns ju alltid ett motstånd. Ett sånt himla motstånd. Jag har hittat på tusen andra (otroligt oviktiga) saker att göra i stället för att sätta mig ner med min text. Alltså prokrastinerat. Jag tror varje människa vet vad jag pratar om, men nu har jag i alla fall kommit ur den fasen på nåt plan och är i gång. Jag är i gång, hurra!

Under förra veckan läste jag igenom hela manuset. Jag hade inte rört det på två månader så det var faktiskt ganska roligt att plocka upp det. Det finns mycket som är bra men det är många saker som behöver bli bättre. Det hände en hel del under vårens redigering, men nu ska det hända ännu mer! Jag har fått kommentarer av några andra och det har hjälpt mig att se de största bristerna och samtidigt satt tankeverksamheten i gång. En redigering börjar nog alltid med att en tänker.

  Hängde på kafé och läste manus på min Kindle. Viktigast på kafé? att jag kan vara strumpfota (ja, en medveten finlandism, var så goda alla svenskar).

Hängde på kafé och läste manus på min Kindle. Viktigast på kafé? att jag kan vara strumpfota (ja, en medveten finlandism, var så goda alla svenskar).

Och tänkt, det har jag gjort. Både i går och i förrgår har jag faktiskt mest tänkt, tänkt, tänkt. Jag har suttit med mitt anteckningsblock och scrollat i manuset i skrivprogrammet Scrivener (ska blogga om fördelarna med det, I promise). Medan jag tänkt har jag raderat ett antal kapitel och flyttat runt på andra. Jag har funderat på dramaturgin, valt att radera en bifigur och överlag funderat så att det knakar: hur ska den här berättelsen bli så bra som möjligt?

Det känns som om jag knappt gjort nåt när jag mest suttit och tänkt och antecknat och inte skrivit nåt, men jag har lärt mig att jag först måste veta vad jag vill, före jag kan sätta i gång med att förverkliga det. Det är liksom ingen idé att pilla i detaljer om jag senare märker att jag nog måste stryka hela kapitlet. Jag är ju inte en person som har en tydlig synopsis när jag börjar skriva, så jag är tvungen att bearbeta texten och dramaturgin rätt mycket under mina redigeringsvarv.

Men nu börjar det äntligen kännas som att det här kommer att sitta. Jag har löst några knutar, andra kommer att jag lösa på vägen. Jag har en ännu tydligare bild av Astrid, Mikael och Saga och i dag har jag äntligen faktiskt börjat redigera. Hittills har jag avverkat 6 kapitel av sammanlagt 72 – ja det är många (!) men det är rätt korta kapitel. Men jag har också åtminstone fem helt nya kapitel jag borde skriva. Och garanterat blir det en hel del pill i de flesta.

  Bilden har inget med inlägget att göra. Men råkar gilla den här bilden.

Bilden har inget med inlägget att göra. Men råkar gilla den här bilden.

Före jag började redigera min debutroman förstod jag inte alls när folk på sina skrivbloggar skrev om att de raderat hela kapitel eller hejvilt flyttat runt på dem. Jag fattade liksom inte hur det fungerade och tänkte att det måste ju bli hål i berättelsen i så fall. Men så är det faktiskt inte alls. Det mesta går att flytta på eller radera och ofta krävs inte ens så stort arbete. Nu valde jag till exempel att flytta fram en stor händelse så att allt kring den händelsen skulle bli mer logiskt och samtidigt blir dramaturgin för hela boken bättre. Så smidigt, eller hur?

Ja ja, det här låter säkert inte helt klokt när jag inte kan berätta vad det handlar om men just nu är jag i alla fall försiktigt optimistisk och ganska ivrig på att göra det här till en förbannat bra bok. Men ni kan ju fråga om nån vecka hur jag känner mig, hehe. Och är det nåt ni funderar på kring redigering eller kanske just min redigering då är det så klart bara att ställa en fråga. Fyra veckor till min egen deadline, iih!

Om en månad vaknar jag i Berlin

berlinsolnedgång3.jpg

Om en månad har jag vaknat för första gången i Berlin under den här sommarens tre veckor långa vistelse. När jag bokade resan och fixade ett lägenhetsbyte kändes det som en eeeevighet tills jag skulle åka iväg, men om fyra veckor och en dag kliver jag ombord ett flygplan som transporterar mig till min favoritstad. Resan dit betyder två saker:

  1. Då ska redigeringen av Nationen vara färdig.
  2. Jag kommer att ha riktig semester!

Planen är alltså att jag är klar med den här redigeringsrundan av Nationen och helt och hållet kan slappa och njuta av Berlin. Jag var där tre (!) gånger i fjol, men jag får liksom aldrig nog av den staden. Dessutom regnade det nästan hela tiden när jag var där förra sommaren och jag längtar verkligen efter Sommarberlin. Jag längtar också efter att få vara helt ledig, utan att känna ett uns dåligt samvete. Men först måste jag då "bara" bli klar med redigeringen – ska blogga lite mer om den processen i morgon. Jag förstår att ni alla är så otroligt nyfikna!

eastsidegallery.jpg
oberbaumbrücke.jpg

I Berlin ska det bli så roligt att träffa alla kompisar, att äta all god mat jag saknar här i Finland, att bara cykla omkring och andas smutsig Berlinluft och dricka en och annan kall öl och Weissweinschorle. För tre år sen skrev jag följande hyllning till Berlin och jag har på känn att det mesta inte ändrats. Berlin alltså <3

Du är avgaser, smuts och skräp.
Du är trånga passager, svettlukt på U2.
Du är spontanfester på gatan, en evig konsert.
Du är nattklubbar som aldrig stänger, fester som aldrig tar slut.
Du är lummiga alléer och klätterställningar som lockar fram barnet i mig.
Du är guppiga cykelleder kantade av uteserveringar och ölhak.
Du är döner, currywurst och falafel im brot (mit alles!).
Du är en öl på en tisdag eftermiddag i U-bahnen.
Du är solnedgång vid Maybachufer, en utflykt till en sjö.
Du är picknick i parken med kall öl från Späti, Rotkäppchen ur plastmuggar.
Du är en oas för den som vill vara annorlunda, en inspirationskälla för den som skapar.
Du är drömmen som blir sann dag efter dag, som föds varje morgon på nytt.
Du är staden som ständigt förändras, men ändå stannar som du är.

Du är fattig men sexig påstås det.
Ändå så mycket rikare än många andra.
Du är min och du är alla andras.
Du är så mycket mer än jag någonsin kunde tro.

Det är bara fotboll eller det negativa med sport

Fotboll är roligt. Det är roligt att spela fotboll (även om jag inte är speciellt bra). Det är ännu roligare att titta på fotboll. Som bäst är det en underhållande idrottsgren som fängslar miljontals människor världen över. Fotboll är ett språk de flesta kan prata – åtminstone på någon nivå. Oberoende av om en råkar vara vit, svart, brun eller någon annan färg. Han, hon, hen. Fotboll är för alla.

Herrarnas fotbolls-VM som pågår just nu har varit en riktigt underhållande turnering. Många bra matcher och snygga mål. Jag har vrålat en hel del av glädje och förtvivlan framför tv:n. För grejen med VM och sport i allmänhet är att nån (oftast) måste förlora. I går råkade det vara Sveriges tur. Efter en miss av svenska spelaren Jimmy Durmaz fick Tyskland en frispark som ledde till att Tyskland vann.

Vad hände sen? Jo, Jimmy Durmaz har fått tusentals hatmeddelanden via sociala medier. Rasistiska hatmeddelanden för att hans miss ledde till Tysklands vinst – en miss som vem som helst hade kunnat göra. Han ville ju bara göra allt för att hindra Tyskland att komma till ett bra läge.

Så jag frågar: Har vi verkligen inte kommit längre än så här? Att skicka hatmeddelanden till en spelare som representerar sitt land i VM?

 #backadurmaz på Instagram.

#backadurmaz på Instagram.

Fotboll är inte bara roligt. Det kan också vara skadligt. Före VM började såg jag en grej skymta förbi på Facebook: när England förlorar en match i VM går våldet i hemmen upp. Alltså männen börjar puckla på sina kvinnor för att England förlorar.

Jag fattar verkligen inte. Det är bara fotboll. Fotboll. Ibland vinner ett lag, ibland ett annat. Att slå sin fru på grund av en dålig match eller skicka hat till en spelare på sociala medier har absolut inget att göra med den fotboll jag gillar. Lyckligtvis har svenska folket börjat #backadurmaz och sagt ifrån. Nu hoppas jag att de engelska kvinnorna skulle få en likadan uppbackning. För så här ska det verkligen inte se ut.

Säg ifrån när nån är rasistisk och säg ifrån när du ser nån agera hotfullt eller trakasserande mot nån annan. Backa Durmaz – och alla andra. Visa att fotboll bara ska handla om fotboll. Och att det ska vara roligt. För annars tycker jag vi kan lägga av med hela grejen. Klarar vi inte av att leka så kan vi lika bra sluta helt och hållet.

  Bild lånad från  Pathway Projects  Facebooksida.

Bild lånad från Pathway Projects Facebooksida.

Poesitorsdag – 3 dikter om att resa

Det är ren dags för nästsista poesitorsdag här på bloggen! Känns faktiskt lite ledsamt och jag funderar på om jag kunde fortsätta med det här på nåt sätt. Betyder i så fall att jag borde krysta ur mig en dikt (eller tre) varje torsdag – men kanske det går. Vad tror ni? Kanske nåt jag får fundera på. Veckans poesitorsdagstema är resor. Enjoy! Tidigare veckors dikter hittar du här ifall du missat dem!

  Bild från budapest som jag blev helt kär i.

Bild från budapest som jag blev helt kär i.

21.4.2018

det är något speciellt med
gator en aldrig gått på
kartor en aldrig läst
ord en inte förstår

stunden strax före en kliver in
på ett nytt ställe
träffar en ny människa
hittar en ny favorit 

så mycket att upptäcka
så mycket som väntar
bäst att börja i morgon
och alla dagar efter det


25.4.2018

ibland åker jag långt bort
bara för att märka
att också här
hör jag hemma 

 

26.4.2018

de frågar mig
är det inte tråkigt
att resa ensam? 

jag svarar
är det inte tråkigt
att bara vänta på någon? 

  Min Airbnb-balkong var så drömmig! &lt;3

Min Airbnb-balkong var så drömmig! <3

5 saker du (kanske) inte visste om mig

Något har hänt de senaste månaderna. Jag har börjat se mig själv mer och mer som en bloggare. Det här efter att ha bloggat från och till sedan 2009, så kanske det äntligen är dags. Min ovilja att kalla mig bloggare har absolut inte handlat om att jag inte skulle tycka att en kan kalla sig det eller att jag på nåt sätt nedvärderat bloggare, men jag har helt enkelt inte identifierat mig som en bloggare. Kanske för att jag mest bloggat för "skojs skull".

Det gör jag fortfarande – och jag tror det är viktigt för alla som bloggar – men jag har enkelt blivit biten av bloggflugan. Kanske för att jag hänger med så bloggiga personer såsom Jennifer, Malin och Corinne för att nämna några, och kanske för att det helt enkelt har varit så roligt att blogga på sistone?! Men nu ska jag då skriva ett riktigt klassiskt blogginlägg: 5 saker du (kanske) inte visste om mig:

P1010410.jpg

1. Jag flyttade hemifrån när jag var 23

Jag bodde hemhemma tills jag var 23 år gammal. Mina föräldrar var oftast på lande under helgerna så jag kände inget behov av att flytta hemifrån. Eller jo, visst, men tack vare att jag bodde hemma så länge kunde jag 2009 åka på min fem månader långa resa till Latinamerika. Annars hade jag nog aldrig haft råd. Sen bodde jag "bara" två år på hyra tills jag köpte min egen lägenhet hösten 2011.

2. Jag har motorcykelkörkort

Året jag skulle fylla 17 skaffade jag lättmotorcykelkörkort. Jag hade kört skoter sen jag var 15 (och moped på lande redan före det). Jag älskade verkligen att köra iväg ensam, men tyvärr höll inte min motorcykel så länge och nu har jag inte kört mc på över tio år. Jäkligt sugen men också mycket räddare än då.

  Jag hittade ingen bild på min motorcykel, men här är en bild på min första bil. Den kostade hela 350 euro, haha!

Jag hittade ingen bild på min motorcykel, men här är en bild på min första bil. Den kostade hela 350 euro, haha!

3. Jag har ingen "hudvårdsrutin"

Jag använder nästan aldrig ansiktsmasker (som verkar vara väldigt pop just nu) – jag tvättar knappt mitt ansikte med nåt annat än vatten. Jag använder helt vanlig fuktighetskräm från apoteket och det räcker bra. Jag sminkar mig också väldigt lite, efter max 5 minuter vet jag inte ens vad mer jag kunde göra? Jag kör på mascara, ögonbrynspenna, puder, solpuder och oftast läppstift. Klappat och klart. Nu är jag ju lyckligt lottad med bra hy och så, men ibland känner jag mig så utanför som tjej när jag inte pysslar med dessa grejer. Ibland lackar jag iofs naglarna.

4. Jag har spelat i ett rockband

Okej, det här är kanske lite av en överdrift. Men mina studiekompisar och jag hade ett band som hette Chicks with dicks (ja vi tyckte vi var sjukt fyndiga). Vi hade fler photo shoots än spelningar och lärde oss väl tre covers sammanlagt. Jag spelade synt, eftersom jag har spelat piano i lågstadiet. Om vi säger som så här: åtminstone var jag mer snygg än talangfull.

  Bilden är från 2007.

Bilden är från 2007.

5. Jag var 25 när jag träffade min första "riktiga" pojkvän

Fram tills 25-årsålder hade jag inte haft ett enda riktigt förhållande. Visst hade jag haft nån kille då och då, men inget på riktigt. Jag trodde nog att jag aldrig skulle bli ihop med nån och kände mig rätt ofta utanför, men ajaj så fel jag hade. Så om du som läser är i samma sits: det händer en dag. Jag lovar. <3

Nu är jag nyfiken: Fanns det några överraskningar på listan? Och vad tyckte du om mitt "bloggiga" inlägg, najs eller bajs?

Royaltyn rasslar in på kontot – nu är jag rik! Eller?

Under min coachning ville min coach att jag skulle säga följande mening: "Jag älskar pengar." Jag skrattade lite och kände mig helt knasig när jag sa det, men jag gjorde det trots att jag egentligen ville avfärda meningen. Jag älskar pengar. Vem säger så? Åtminstone inte jag enligt mig själv. Som frilansare med ojämna inkomster tänker jag så klart en hel del på pengar (och att det finns tillräckligt av dem), men är lyckligt lottad och har aldrig på riktigt varit tvungen att tänka på om pengarna faktiskt räcker till.

Jag är absolut ingen miljonär, men jag är inte fattig heller, fastän jag ibland kallar mig fattig kulturarbetare. Men riktigt så är det ju inte. Jag tjänar tillräckligt på mitt riktiga jobb (inte jättemycket, men tillräckligt) så att jag kan skriva. Jag tror Peppe nån gång skrivit om det att det egentligen bara är folk som har tillräcklig ekonomisk trygghet som har tid att skriva skönlitterärt – eller åtminstone tillräckligt med tid fär det. Samtidigt som skrivandet är en extremt billig hobby, så det finns ju en viss dubbelhet här. Men för att kunna skriva bra och fokusera på det krävs pengar – eller åtminstone en möjlighet till pengar.

All tid jag lägger ner på mitt skönlitterära skrivande är nämligen bort från något jag faktiskt kunde få betalt för "på riktigt". Jag har nämligen nyligen fått min royaltyrapport som visar hur många böcker jag sålde i fjol och hur mycket jag nu får fakturera mitt förlag. Fastän summan är något högre än jag hade hoppats på är det ändå inte ens en hel månadslön. Inte ens nära en månadslön. Jag skrev om det här med författarskap och pengar på Debutantbloggen och tänkte att det är dags att ta upp ämnet här på egen blogg. Så här skrev jag i september 2017:

  En humorist skulle kanske skriva "Pengar växer inte på träd" men jag är ju inte sån.

En humorist skulle kanske skriva "Pengar växer inte på träd" men jag är ju inte sån.

Pengar, pengar, pengar

“Grattis till din debut! Är du författare på heltid nu?”

Den här frågan har vissa, med all välmening så klart, ställt mig under den senaste månaden. Jag har skakat på huvudet och kanske skrattat lite. Nej, jag är verkligen inte författare på heltid. I alla fall inte ur ett ekonomiskt perspektiv – att jag lägger ner massvis med tid och tankeverksamhet på att skriva och marknadsföra betyder inte automatiskt att jag skulle kunna glömma allt annat jobb och leva på min bok.

Det är faktiskt ytterst få författare i Sverige och Finland som lever på sitt författarskap – och det är väldigt få debutanter som lyckas med det. Om ens någon? Det förskott jag fått för min debut har gått åt till att trycka upp vykort, tygkassar och att ordna releasefest. Utöver det blev det inte många euro över. En kompis trodde en gång att förskottet skulle vara ungefär 20 000 euro, jag skrattade så mycket då. Med en sån summa kunde jag faktiskt nästan leva på en bok om året.

Men för att en författare ska få pengar måste en bok sälja. Mycket! Under 2015 såldes en finlandssvensk bok i medeltal i 682 exemplar enligt en utredning av tankesmedjan Magma. Alltså 682! Undersökningen omfattar alla utgivna böcker, allt från stort förlag till egenutgivning.

Om vi då räknar med att en författare får ungefär några euro eller några tiotals kronor per bok kan vem som helst räkna ut att ingen lever på 682 sålda böcker om året. Den finlandssvenska marknaden är naturligtvis mycket mindre än den svenska (jämför en population på cirka 290 000 med cirka 9 miljoner), men jag tror att det här inte är jättelångt ifrån den svenska sanningen.

Tyvärr hittade jag ingen liknande statistik för Sverige, men i en artikel i Tidningen Skriva (från 2012) uppskattar Svenska författarförbundets ordförande att bara cirka 100 av förbundets 2700 medlemmar kan leva uteslutande på sina böcker. Alltså knappt fyra procent!

Det här är ju inga nyheter för yrkesverksamma författare – de flesta är medvetna om de ekonomiska realiteterna. Väldigt få skriver för att bli rika, det finns nämligen väldigt många andra enklare och behändigare sätt att tjäna pengar på.

Med det sagt betyder det inte att man inte kan tjäna några pengar alls. Visst blir det några slantar för boken och det blir några slantar till för författaruppträdanden. I den bästa av världar lyckas man få arbetsstipendium och kanske bli översatt. Många bäckar små alltså ifall man inte råkar heta Camilla Läckberg eller Fredrik Backman.

Själv jobbar jag som frilansjournalist och företagare och min lön består redan av många små inkomster, så det här är nåt jag är van vid. Lite skämtsamt sa jag att jag inte skulle behöva oroa mig så mycket för min ekonomi om jag skulle sälja 10 000 ex av min bok, och så råkade jag hitta ett blogginlägg från Sölve Dahlgren där han räknat ut att det är ungefär så många böcker en författare borde sälja varje år för att kunna leva på det.

Men då gäller det att skriva en bok om året och också få den publicerad. Varje jävla år.

Så det här med pengar och författarskap hänger sällan ihop, men det är nog inte därför någon skriver heller. Eller åtminstone inte jag.

***

P1010883.jpg

Nu är jag ju inte riktigt uppe i 10 000 ex om året. Eller ens nära något sådant. Och jag kommer inte ut med en bok varje år, så det här att leva på skrivandet är nog något som inte kommer att ske på länge – egentligen drömmer jag inte ens om att leva helt heltid på mitt författarskap eftersom jag trivs så bra i min journalistroll. Eller kanske säger jag så för att gardera mig och avfärda drömmen om författarskap på heltid för att den känns så utopistisk? Vet inte.

Det som hjälper med ekonomin i år är ju mina två (!) stipendier i vår. Under coachingen skulle jag skriva ner vad drömscenariot inom olika livsområden såsom hälsa, kärlek och familj är och på pengar skrev jag "10 000 euro stipendiepengar om året" (plus en del egen fakturering då). I år har jag blivit tilldelad 7000 euro i stipendier – jag kan knappt tro det alltså! Jag är ju bara 3000 euro ifrån min dröm?! Så fastän jag inte ville ta coachens ord i munnen får jag väl bara lov att erkänna: jag älskar pengar. För utan pengar är det nämligen ganska svårt att leva. Eller skriva.

P.S. Köp min bok! Eller låna den på bibban! Eller rekommendera den till någon annan! Tack! Jag tackar dig i juni 2019 när royaltyn för 2018 rasslar in.

  Inte jätterik men glad ändå. Alla bilder i inlägget är från Lund. &lt;3

Inte jätterik men glad ändå. Alla bilder i inlägget är från Lund. <3

En sommarlördag värd att minnas

västmetron.JPG

I lördags träffades några kompisar och jag klockan fyra på eftermiddagen på restaurangen Funky Burger i Hagalund för att äta burgare och för att se Island spela mot Argentina (fotboll då, för dig som missat). Efter EM-sensationen för två år sen är jag ett jättestort Islandfan och var jättetaggad på matchen – och inte i onödan. Matchen slutade jämnt och var allmänt underhållande. Precis som hela VM hittills varit, så många bra matcher!

Men nu skulle inte det här inlägget handla om fotboll utan om lördagens äventyr. Mina kompisar hade nämligen fått den lysande idén att vi skulle testa ett gäng barer längs med västmetron och det var precis det vi gjorde. Från Hagalund åkte vi till Mattby, sedan vidare till Ängskulla, därifrån promenerade vi till Idrottsparkens station och tog metron till Aalto universitetet, därifrån till Drumsö och till slut åkte vi taxi till Holiday. Det roligaste var när vi steg ur taxin så spelades låten Holiday av Madonna = perfektion.

P1020695.jpg
P1020749.jpg

Sedan dansade vi, skrattade, kramades och hängde. Lite senare bestämde vi oss ännu för att gå till karaokebaren Wallis runt hörnet och kvällen slutade med en efterfest som såg till att jag ramlade ut ur taxin klockan sju på söndag morgon. Jag minns inte när jag senast varit i gång så här sent men så värt det trots att jag är segare än seg ännu i dag, men ibland är sommarnatten för härlig för att en ska vilja åka hem och sova.

Det bästa med varma dagar och nätter i Helsingfors är att det känns som om en är utomlands samtidigt som de ljusa nätterna tillför sin alldeles egna magi. Jag minns inte när Helsingfors senast varit så vackert som då lördagsnatten i sällskap av några av mina viktigaste och bästa vänner. <3 Men är också otroligt sugen på att få åka norrut under sommaren för att uppleva midnattssol. Kolla bara Jennifers bilder, helt otroligt vackert!

P1020807.jpg
P1020821.jpg
P1020839.jpg
P1020852.jpg

Nu ska jag försöka omfamna livet och den här måndagen och bli lite mer människa igen. Jag har ju ett romanmanus att ta tag i. Men också ett jobbmöte och en artikel som är nästan färdig att skickas in. Nog ska det bli en dag av det här också. Hoppas du haft en härlig helg vad du än haft för dig!

P1020860.jpg

Varifrån kom idén till Nationen?

Nästa vecka ska jag börja redigera Nationen – alltså det som förhoppningsvis ska bli min andra roman. Jag tror det blir femte eller sjätte redigeringsrundan nu?! Och förhoppningsvis den sista riktigt "stora" redigeringen. I augusti ska min förläggare läsa och så får vi se vad som händer med Astrid, Mikael och Saga. Fastän jag blivit utgiven tidigare finns det som sagt ingen garanti på att mitt förlag vill ge ut det här manuset. Och även om manuset blir antaget vet jag att det kommer att krävas ytterligare redigering, men jag hoppas på att få de grövsta "missarna" åtgärdade nu.

Nationen är ett projekt som levt med mig i över fyra år. Våren 2014 skrev jag ner de första anteckningarna kring vad jag tänkte mig att det skulle bli och under NaNoWriMo i november 2014 skrev jag det första utkastet. Då var manuset drygt 50 000 ord, nu har det svällt till 75 000 ord och landar väl nånstans kring den här ordmängden i sin slutliga version.

Från början hade jag tänkt att Nationen skulle bli en "galen roman". Titeln hade till och med undertiteln "en akademisk fylla" (haha något oklart vad jag menar, antagligen bara fylla), men för varje redigeringsrunda smyger det in sig mer och mer allvar i texten. Alla karaktärer har drömmar de inte riktigt vet hur de ska uppfylla och problem som hindrar dem från att göra det de vill. Eller så vet de inte riktigt vad de vill. Alltså klassiska ingredienser för en (genre)roman.

P1020675.jpg

Eftersom jag jobbat så länge med projektet är det så självklart för mig vad det handlar om och framförallt varför jag valt att skriva just den här romanen. Jennifer påpekade i våras att jag borde skriva ett inlägg om varifrån idén kommer och nu är det äntligen dags. Så varifrån kommer egentligen idén till Nationen?

Jag har själv varit väldigt aktiv i studielivet – bland annat som ordförande i min studentförening StudOrg. Jag hängde också en del på Nylands nation och älskade överlag min galna studietid fylld av fester, knäppa händelser och framförallt alla fina vänner. Från början var tanken med Nationen att skriva en sorts hyllning till studieliv. Och nån sorts romantiserande hyllning är det väl fortfarande. En studiekompis som läste manuset (i ett ganska tidigt skede) sa att hen aldrig känt lika stor igenkänning med någon text – och det är precis det jag är ute efter.

Nationen utspelar sig i Helsingfors och det mesta finns "på riktigt", men själva nationen, Västra Nylands Nation, har jag hittat på för att kunna ta mig vissa skönlitterära friheter. Jag behöver inte förhålla mig till någon existerande nations traditioner, utan får fritt hitta på vilket har varit så otroligt skönt. Mycket av det jag skriver om baserar sig så klart på mina egna erfarenheter, men har blivit omskrivet i en skönlitterär form och det mesta är faktiskt helt hittepå.

I Nationen får läsaren följa med Astrid, Saga och Mikael som alla studerar olika ämnen och befinner sig på lite olika platser i livet men alla har någon anknytning till Västra Nylands Nation. I slutet av det här inlägget kan du läsa hur början på det första kapitlet ser ut (just nu). Antagligen kommer det att ändras en del, men så där på det stora hela börjar storyn sitta nu. Jag blev förresten intervjuad av Ratata om mitt skrivande och där berättar jag också lite om inspirationen till Nationen.

Det ska bli riktigt spännande att se vad som händer med manuset nu i sommar. Jag har 5,5 vecka tid på tills jag ska åka till Berlin och planen är att jag ska vara klar med redigeringen senast då. Den här veckan har jag känt ett nästan märkligt motstånd eller till och med vemod inför redigeringen. Kanske för att jag tror att det här blir den sista riktigt stora bearbetningen? Men på måndag ska jag läsa manuset från början till slut och sen är det redigering redigering redigering som gäller.

Hoppas det här klargjorde på ett ungefär varifrån idén kommer och vad det handlar om. Fråga gärna om nåt blev oklart så ska jag berätta mer! Och så får ni gärna skicka pepp och inspiration för min stundande redigering. Det känns alltid lika nervöst innan jag kommer i gång. Kan jag fixa det här? Kan det här faktiskt bli en bok? Iihh!

Poesitorsdag – 3 dikter om en ny början

Nystarter känns väldigt paradoxala för mig. Speciellt där någonstans i skarven mellan gammalt och nytt känns det som om jag står och svävar i ett vakuum. Det går inte längre att gå tillbaka till det som en gång fanns, samtidigt som jag riktigt inte vågar kliva in i det nya. Men ett slut är ju ofta början på något annat och exakt det ska veckans poesitorsdag handla om. Tre dikter om en ny början, varav två till och med på rim var så goda!

P1020332.jpg

9.4.2018

Ännu för en vecka sen
fällde himlen ner vit sörja. 
Förtvivlade utrop, 
ska våren nånsin börja? 

Men plötsligt sopas gatorna
från stenar och damm rena. 
Jag susar fram på cykeln
när måsarna sjunga och skräna. 

Ibland är det svårt att tro
att det faktiskt kommer en ny start. 
En ny riktning stakas fram, 
nu frågar jag bara vart?

10.4.2018

skomakaren skakar på huvudet
skorna har levt ut sitt liv
hon hade hoppats på en ny chans
så många oupptäckta vägar
väntar på hennes steg 

men allt behöver inte lappas
ibland måste hon släppa gammalt
välja andra rutter än de tänkta
upptäcka allt och lite till på kartan
hitta till platser hon inte trodde fanns 

11.4.2018

ett slut raderar aldrig det som fanns
våra minnen finns, försvinner ingenstans 

vägar korsas och flätas samman
bryts isär för att ge plats åt en annan

det jag letar efter och tror jag vill
är kanske det som håller mig still

ibland är ett svårt hejdå ett enda sätt
att hitta det som verkligen är rätt

***

Haha, nu märker jag att dikterna är skrivna tre dagar i följd! Tydligen var det mycket sprittande vårkänslor i kroppen de här dagarna i april. Och hoppas ni gillar poesitorsdag, efter det här blir det ännu två gånger. So stay tuned som de säger på amerikanska.

Ett Helsingfors ovanifrån

P1020619.jpg

Fastän jag förälskat mig Berlin och Latinamerika har jag svårt att se att jag i längre perioder skulle bo någon annanstans än i Helsingfors. Här är jag född och uppvuxen. Här har jag gått i skola, blivit förälskad och fått mitt hjärta krossat, träffat en stor del av mina vänner, lärt mig spela handboll, studerat och ja – levt ett helt 31-årigt liv minus vissa perioder i Berlin och på längre resor.

Så Helsingfors är enligt mig en av världens bästa städer. Och det roliga är att Helsingfors bara blir roligare och roligare för varje år. Sen jag köpte min lägenhet hösten 2011 har det hänt otroligt mycket i mina hemknutar. Massa nya kaféer, restauranger, barer och liv. Jag älskar verkligen Berghäll (fastän jag tekniskt sett inte ens bor i Berghäll, men nästan!).

P1020601.jpg
P1020610.jpg
P1020633.jpg

I går var det Helsingforsdag och det ordnades en massa program runtom i stan. Själv hann jag bara med en grej – men vilken grej då! Berghälls höga kyrktorn är ett av Helsingfors landmärken och i går kunde vem som helst klättra upp till tornet. Det var otroligt lång kö, men efter ungefär en timmes köande fick också jag och mitt sällskap klättra upp för trappan.

Alla som ville upp i tornet skulle fylla i ett papper där det bland annat nämndes att det inte rekommenderas för personer med höjdskräck. Ehehehe tänkte jag och skrev under. Det var inte jättehemskt, men inte speciellt trevligt heller. Men jag kom hela vägen upp och det var värt det. Inga bilder kan någonsin visa hur fint det var, men jag försöker ändå. Uppenbarar sig den här chansen igen rekommenderar jag det varmt! Det är alltid något spännande att se på sin stad (eller vilken stad som helst) från ett fågelperspektiv.

P1020654.jpg

Shorts från herravdelningen

Ett par vanliga shorts. Bekväma, lämpligt långa och snygga. En omöjlighet att hitta för en kvinna (i min storlek) verkar det som. Jag har letat och letat och letat. Jag har gått i flera affärer, kollat på nätet men nej, inte ett enda jävla par shorts jag vill ha.

Så i går när jag var och kollade på lite kläder hade jag nästan gett upp. Jag var inne i tre olika affärer tills jag till slut gick in på H&M. Alla (!!) damshorts var modell mini. Inget fel på minishorts, men måste verkligen alla shorts för kvinnor var kortkorta? Jag behöver inte ha superlånga shorts, men ett par sköna, tillräckligt långa och bekväma. Ska det verkligen vara svårt?

P1020667.jpg

Efter att jag frustrerat gått omkring på H&M:s damavdelning gick jag till slut in på herravdelningen och vad hittar jag inte där om shorts efter short efter shorts som är fina, ser bekväma ut och är tillräckligt långa! Och så hände det sig att jag köpte ett par herrshorts. Tack för det killar, jag lär hänga runt på er avdelning också i fortsättningen.

  Love sick and fabulous – också i "herr"shorts.

Love sick and fabulous – också i "herr"shorts.