Jag skrivsemestrar vidare

Dag fyra i Budapest har varit minst lika bra som alla tidigare dagar. Den här resan känns som ett sånt genidrag. Tänk att jag har ett sånt liv och ett sånt jobb att jag kan åka på en sådan här resa? Dessutom har det varit extremt tomt i mejlboxen hela veckan. Inte ett enda (!) jobbrelaterat mejl har jag fått. Skulle jag vara i Helsingfors skulle jag antagligen ha panik och vara rastlös, men nu är jag lyckligtvis här och känner bara att universum har ordnat det här bra för mig.

  Dagens look. Nån hade skrivit i  enkäten  att hen gillar mina outfits. Mina outfits?! Jag tycker det här är så underhållande. Jag har ju aldrig outfits på bloggen??? Eller nudå okej, men annars?! 

Dagens look. Nån hade skrivit i enkäten att hen gillar mina outfits. Mina outfits?! Jag tycker det här är så underhållande. Jag har ju aldrig outfits på bloggen??? Eller nudå okej, men annars?! 

I går fick jag ett meddelande av en kompis som skrev: "Kugge du är en inspiration. Hela konceptet! Din semester med dig själv, skrivandet, resan, allt. Njutandet framförallt! Mycket bra gjort!" Jag svarade henne att jag "bara" gör det som känns rätt för mig men inser sedan att det som är naturligt för mig knappast är det för någon annan.

Det känns som om det finns så otroligt mycket jag kunde skriva om den här resan så det kommer nog att bli en hel del inlägg. Jag tänker mig bland annat följande rubriker:

  • För- & nackdelar med att resa ensam.
  • Åka bort för att skriva
  • En kontorsplats eller några skrivresor?
  Dagens första office. Här kunde jag sitta varje dag.

Dagens första office. Här kunde jag sitta varje dag.

Finns det något annat du är nyfiken på och vill veta mer om gällande just den här resan och konceptet att åka bort föra att skriva? Jag märker att mycket är så självklart för mig att det lätt blir obloggat därför. Jag ska också absolut skriva ett inlägg om mitt fantastiska Airbnb-boende. Och tack förresten alla som svarat på enkäten, blir så lycklig av alla svar. Om du inte ännu svarat på den får du väldigt gärna göra det.

Nu ska jag dricka lite vin på balkongen och kolla på herrsemifinal i handboll från YouTube (ja, jag är nog lite skadad), sen hitta nåt mysigt middagsställe och faktiskt lämna datorn här "hemma". Jag tycker jag förtjänar en ledig kväll.

Mindfulness och kroppspositivism i ungerskt bad

P1010100.jpg

Jag glider ner i en varm pool och sneglar på andra i samma bassäng, men vågar inte titta för länge på dem så jag stirrar upp i taket. Vad är det egentligen meningen att jag ska göra ensam i ett ungerskt badhus? Varför ser alla andra så avslappnade ut? Hur gör de för att bara vara?

Medan jag stirrar i taket försöker jag släppa alla måsten och min skrivhets. För ja, hur mycket jag än försöker förhålla mig avslappnat till mitt skrivande på den här "kravlösa" resan så blir skrivandet en tävling. En prestation. Jag kan väl inte åka hem utan att ha skrivit minst så och så många ord? Och så nästa tanke: jag kan väl verkligen inte skriva allt det jag skrivit. Eller kanske skriva, men inte publicera. Jag vill censurera mig redan i det här skedet och det är inte bra. Just nu ska det inte finnas någon censur.

P1010108.jpg
P1010114.jpg

Så mycket tvivel, så mycket ångest, så många frågor. Samtidigt jublar jag inombords över att en person som jag verkligen vill intervjua för boken lovade ställa upp. Så där bara. Fastän hen har fullt upp och säkert får en massa förfrågningar från olika håll. Och ändå fick jag ett ja. Jag fick ett ja!

Jag förflyttar mig till nästa pool. Andas, låter vattnet värma min kropp. Jag släpper tankarna på texten och allt som måste skrivas, skrivas om. Jag låter mig bara vara. I ångbastun sluter jag ögonen och släpper de sista tankarna på prestation och njuter av värmen och fukten som omsluter mig.

  Här pågår den märkligaste vattengymnastiken jag beskådat. Instruktören såg inte det minsta intresserad ut av vad hon gjorde. Men alla i poolen verkade nöjda och glada.

Här pågår den märkligaste vattengymnastiken jag beskådat. Instruktören såg inte det minsta intresserad ut av vad hon gjorde. Men alla i poolen verkade nöjda och glada.

P1010107.jpg

Under förra veckans coaching talade vi om att jag vill vara mer tillåtande med mig själv. Alltså inte hela tiden kräva prestation efter prestation. Det är helt okej att hänga några timmar på ett ungerskt bad när en är i Budapest. Men bara för att bevisa att jag inte bara är någon öldrickande slacker skriver jag naturligtvis över 3000 ord i dag. Jag tillåter mig själv njutning, men kräver också prestation.

Utomhuspoolen är varm och full av människor. Jag kan inte låta bli att le. Det känns som om jag skulle vara så mycket längre borta hemifrån än ett två timmars flyg. Det känns som om jag varit i Budapest minst en vecka, inte knappt tre dagar. Jag flyter omkring och bara njuter. Just nu njuter jag faktiskt.

Jag går efter pengar och kamera från mitt skåp. Jag vill försöka föreviga det här lite märkliga men underbara badbesöket men mest av allt vill jag ha en kall öl. När jag fått min öl sätter jag mig på en bänk. Kanske jag verkligen slutat bry mig eller så har jag bara insett att den här kroppen är min, men jag sitter helt utan skam så att alla kan se att min mage korvar sig. Oj oj så den korvar sig.

P1010086.jpg
  BLev orimligt glad av de här gubbarna. Jag tänker mig att de träffas varje tisdag här för att spela kort och för att lufta ölmagarna.

BLev orimligt glad av de här gubbarna. Jag tänker mig att de träffas varje tisdag här för att spela kort och för att lufta ölmagarna.

Jag laddar upp en bild på Insta stories där jag skriver "här jobbar vi inte för beach 2018 utan beer 2018". På bilden syns magkorvarna mer än tydligt. Jag älskar min kropp och allt den klarar av men samtidigt är det otroligt ångestladdat att ladda upp en sådan bild. Ska jag verkligen tvinga mina magkorvar på folk? Alla kommentarer jag får bevisar att vi behöver visa upp alla sorters kroppar.

Precis som på ett ungerskt badhus. Här ryms kroppar i alla storlekar, former och färger. En kropp är en kropp är en kropp. Det finns varken bra eller dåliga kroppar. Det finns bara kroppar. När jag lämnar Széchenyi-badet känner jag mig lite lyckligare och lite mer tillfreds än jag gjorde innan. För en stund släpper jag prestationskraven och njuter.

P1010084.jpg

Budapest – kärlek vid första ögonkastet

God kväll från Budapest! Mina två första dagar här har överträffat alla mina förväntningar. Redan från flygplansfönstret kunde jag se staden som delas av floden Donau och kände direkt att det här blir bra. Efter det har jag varit idel leenden. Mitt första intryck av Budapest är att det är som en mix av mina två favoritstäder Berlin och Buenos Aires med ett litet stänk av Prag.

Varför har jag aldrig tidigare varit här?

  En stad med spårvagnar är automatiskt en lite bättre stad.

En stad med spårvagnar är automatiskt en lite bättre stad.

Jag går omkring på gatorna och beundrar arkitekturen, blir glad över spårvagnarna som skramlar förbi, svettas i mängder och spontanshoppar sandaler så jag kan befria mina fötter från mina sneakers, jag dricker vin och öl på diverse uteserveringar, fotograferar det mesta jag ser och skriver skriver skriver. I dag har jag faktiskt skrivit 2600 ord.

I början av ett nytt skrivprojekt finns det en sorts nervös spänning. Idén till det här har jag fått redan för över ett år sedan. Jag har velat och funderat, kan det här bli något? Jag pitchade idén till min redaktör som ställde sig lite tveksam, men alla andra tycker att idén för det här (än så länge hemliga) projektet är bra. Det här är så väldigt annorlunda än något jag gjort hittills och mycket personligare, men desto viktigare känner jag.

  Dagens första skrivpass i en fejkad körsbärsträdgård. Jag trodde först det var riktiga körsbärsblommor, men de var plast. Sån besvikelse alltså, men vackert ändå. 

Dagens första skrivpass i en fejkad körsbärsträdgård. Jag trodde först det var riktiga körsbärsblommor, men de var plast. Sån besvikelse alltså, men vackert ändå. 

Så jag skriver, famlar nånstans mellan tankar, ord och skriven text svart på vitt. Samtidigt passar jag på att njuta av Budapest och funderar redan på när jag ska få komma tillbaka hit. Och hittills har jag bara sett en bråkdel! Jag ser fram emot att fortsätta upptäcka staden de kommande dagarna.

Fastän jag aldrig varit här förr trivs jag direkt och det känns som att de här gatorna är mina, det är här jag hör hemma. Visst är det magiskt när något sånt händer? Om du vet om något finsk-ungerskt samarbete som gynnar författare för du mer än gärna tipsa mig om det. Och om ingen annan finansierar min resa hit blir det garanterat fler med egna pengar.

Det finns bara ett "problem" här. Min ungerska är obefintlig. Jag förstår inte vad det står på skyltarna, jag lyckas inte hittar bubbelvatten i affären och när jag frågar en som jobbar där om flaskan jag håller i är "sparkling water" svarar hon bara "no English". Det slutar med att jag köper ett vatten som inte är bubbligt, men det är en ganska liten motgång känner jag.

  Min nyaste kompis som blev sjukt ivrig över att agera modell.

Min nyaste kompis som blev sjukt ivrig över att agera modell.

I övrigt tycker jag faktiskt att det inte är några som helst problem att klara sig med engelska här. Och fastän jag blev varnad om att betjäningen kan vara lite trumpen (visst har det ordet fått en helt ny betydelse efter Trump förresten?) har jag för det mesta fått ett fint bemötande. Och egentligen är det rätt skönt att inte förstå precis all text runtomkring.

Mitt Airbnb är också precis så ljuvligt som jag föreställt mig, men det får bli ett helt skilt inlägg. Nu ska jag nog kliva upp till loftet där jag sover, läsa en stund och sedan somna nöjd och glad efter ytterligare en härlig dag i min nya favoritstad. Har du varit i Budapest? Blev du lika förälskad som jag?

Livsdejt med mig själv – att hitta balansen

I augusti 2016 livsdejtade jag mig själv för första gången. Jag hade köpt en bok till Kindlen som heter My best year yet och gjorde de uppgifter som fanns i boken. I korthet handlar det om att både titta bakåt och framåt. Vad har jag lyckats med det senaste året? Vad har jag misslyckats med? Vad är de viktigaste grejerna det kommande året? Lite som en hälsogranskning men för huvud och själ. 

Planen var att jag skulle livsdejta mig själv i augusti i fjol, alltså ett år efter första gången, men sen så hände min romandebut och det fanns helt enkelt inte tid att sätta sig ner och reflektera över livet och vart jag är på väg. Då gällde det bara att spänna bältet och försöka hänga med. Men i februari dök den perfekta chansen upp. Jag var nere i en grop både jobbmässigt och kreativt. Dessutom tog mitt förhållande slut och jag var ganska uppsliten.

  Jag älskar verkligen min nya kamera och mitt objektiv, kolla nu på skärpedjupet jag får till.

Jag älskar verkligen min nya kamera och mitt objektiv, kolla nu på skärpedjupet jag får till.

Men det bästa med de där groparna är ju att de är en perfekt chans att börja fundera på vad jag egentligen vill. Så nysingel och med enorm ångest inför både jobb och skriv satte jag mig ner en lördag för två månader sedan och gick igenom det som hänt och vad jag hoppas på under det kommande året.

När det händer mycket i livet kan det vara svårt att hänga med och det är lätt att "glömma" prestationer eller sånt en åstadkommit, så därför tror jag att det är jättebra att verkligen skriva en lista över sånt som en lyckats med. Min lista blev tre sidor lång (!) och innehåller både stort och smått, viktig och mindre viktigt. Bland annat följande:

  • Mitt manus blev antaget & utgivet.
  • Jag har vågat tro på kärleken trots tidigare besvikelser.
  • Jag har börjat föreläsa.
  • Att jag fakturerade ca 20 000 euro mer 2017 än 2016.
  • Jag har träffat Sandra Beijer (2 gånger!).

På det stora hela har ju perioden augusti 2016–februari 2018 varit en enda stor succé, att påstå något annat skulle vara lögn. Att det däremot gått mindre bra på kärleksfronten är nåt jag försöker lära mig av och just nu känns det faktiskt rätt så skönt att vara singel. Jag är så nyfiken på vem jag kommer att bli kär i – men känner absolut noll press. Så skönt.

  Ibland när jag druckit för många glas skumpa brukar jag irritera min omgivning med citatet "När gud stänger en dörr öppnar han ett fönster". Men så är det, en stängd dörr är ett öppet fönster mot något nytt. Den här dörren i botaniska öppnade upp till ytterligare ett vackert rum.

Ibland när jag druckit för många glas skumpa brukar jag irritera min omgivning med citatet "När gud stänger en dörr öppnar han ett fönster". Men så är det, en stängd dörr är ett öppet fönster mot något nytt. Den här dörren i botaniska öppnade upp till ytterligare ett vackert rum.

Utöver kärleken har det funnits en del andra grejer jag inte varit helt nöjd med. Bland annat har jag inte tränat så mycket som jag skulle önska (men det har skett en tydlig förbättring nu, hurra) och jag har inte heller läst alls så många böcker jag skulle vilja. Långa bloggtystnader har också känts dåliga, jag trivs ju väldigt bra här i mitt blogguniversum. 

Att gå igenom sånt som inte har varit så bra är ju inte speciellt roligt, men desto viktigare. Dessutom är det ganska skönt att se att den "dåliga" listan är en knapp sida medan "bra" listan är nästan tre. Det säger ju ren ganska mycket. 

En del av livsdejten handlar också om att skriva ner vad en lärt sig. Det här tror jag är nästan ännu viktigare än att gå igenom det som varit mindre bra. Varje upplevelse leder ju så klart till att vi växer och utvecklas som människor och jag försöker bli litelite klokare för varje år som går. Men vad har jag lärt mig då?

  1. Utan plan blir det inte av. Planera & prioritera!
  2. Det krävs en vettig balans för att jag ska må bra.
  3. Allt ordnar sig. Det kommer nya jobb, det kommer nya män. Njut av resan!

Varje gång jag känner lite ångest tittar jag på den här listan och tänker att ja, just det. Allt har löst sig hittills, antagligen kommer allt att lösa sig i fortsättningen också. Sällan blir det som jag planerar, oftast blir det mycket bättre fastän det i stunden eller mitt i stormen inte känns alls så. Och obs, jag är medveten om mina privilegier och mitt skyddsnätverk som ger en otrolig grundtrygghet i livet. Jag vågar och kan verkligen lita på att allt löser sig. 

  Här pekar jag mot framtiden och säger "här kommer jag!". Foto:  Malin .

Här pekar jag mot framtiden och säger "här kommer jag!". Foto: Malin.

Och nudå?

Efter allt det här är det dags att blicka framåt. Hur vill jag att det kommande året ska se ut? Vad är viktigt för mig? Under de timmar jag livsdejtade mig själv blev det allt tydligare att det jag behöver är balans. Det må låta tråkigt, men desto viktigare. Andra målsättningar fram till februari 2019 är:

  • Bli färdig med Nationen
  • Vara helt ledig en period under sommaren (planen är att åka till Berlin!).
  • Säga nej till allt jag inte vill göra.
  • Åka på skrivresa.

Den sista punkten leder perfekt till det jag ska göra i dag. Jag ska ju nämligen åka till Budapest för att skriva på mitt hemliga projekt (och för att upptäcka staden och dricka vin), men jag är så otroligt glad att jag bokade den här resan mitt i min heart break. Jag visste att när jag åker iväg så mår jag så mycket bättre. Och det gör jag. En överlever alltid och förhoppningsvis blir en lite klokare på vägen.

Nu ska jag strax boarda mitt plan och om någon timme landar jag i ett soligt Budapest redo att skriva skriva skriva. Förväntningarna är höga men jag ska också vara snäll med mig själv. Det går sällan att tvinga fram något så det är viktigt att inte bara kräva kräva kräva av sig själv. 

Livsdejtar du dig själv och lägger upp mål för det kommande året? Vad tycker du att du får ut av det? Och om du inte gjort det, blev du peppad nu? Kanske du den här vårsöndagen kan ta någon timme och fundera på ditt liv, vad du gjort och vart du är på väg. 

Tack Avicii för inspirationen

I går kväll nåddes världen av att svenska musikern Avicii, eller Tim Bergling, har dött. Det känns som om dödsbuden haglar tätt nu, artist efter artist lämnar oss. Avicii har en speciell plats i mitt hjärta på grund av Vad heter ångest på spanska? och processen. Tillsammans med två andra låtar är det ett perfekt soundtrack till boken.

P1000721.jpg

Om jag skulle vara tvungen att sammanfatta min roman i en låt skulle Aviciis Wake me up vara perfekt. Jag lyssnade mycket på den när jag skrev och den beskriver så bra de känslor jag försökt fånga i boken. Jag har till och med citerat låten i boken.

Jag såg klipp från Sergels torg i dag där svenskarna hyllat Avicii och rördes till tårar. Vilken karriär han lyckades skapa trots att han är så ung. Och så sorgligt när så unga artister dör. Vad har du för relation till Avicii? Själv blir jag ofta glad och energisk av hans låtar och det känns ofattbart att han nu är borta och att det inte kommer någon ny musik av honom i framtiden.

I kväll skålar jag för Aviciis minne samtidigt som jag taggar inför Budapest. Jag åker alltså i morgon och har lyckats packa i tid och har köpt nya byxor som blir perfekta för det varma vädret som utlovas. Jag lovar aktiv bloggrapportering och så hoppas jag på att jag lyckas knäppa en massa fina bilder. Följ mig i realtid på Instagram, lär väl bli en och annan insta story.

Och förresten: tusen tack för alla som redan svarat på enkäten, jag blir så glad. Fyll gärna i svaren om du inte redan gjort det, det tar bara någon minut och betyder massvis för mig. Hoppas du har en skön lördag kväll!

Skrivtips, inspirationsbrev & bloggenkät

Den här bloggen är och har varit mitt hobbyprojekt – jag har aldrig haft ambitioner på att börja tjäna pengar på bloggen eller att bli en storbloggare. Däremot tycker jag om att dela med mig av mitt skrivande och min vardag. Det är lika mycket för mitt framtida jag som det är för dig som läser just nu.

Sedan i går har Jennifer, Malin, Corinne och jag hängt på mitt lande för att ge våra bloggar lite extra kärlek. Liksom göra allt det som annars blir ogjort men som en ändå skulle vilja åtgärda. Lite som att rensa i mejlboxen eller vårstäda. För egen del hade jag tre viktiga punkter på min to do-lista.

Vilka tre grejer är det då?

1. Mina skrivtips samlade på ett ställe
Jag ville skapa en samlingssida för mina bästa skrivtips så att den som snabbt letar efter inspiration och tips ska kunna gå in på sidan och läsa de inläggen. Planen är att jag ska fylla på sidan när jag skriver nya inlägg.

Skärmavbild 2018-04-20 kl. 11.37.20.png

2. Återuppta inspirationsbrevet
Förra våren startade jag upp ett inspirationsbrev som jag mejlade ut en gång i månaden. Men sen kom sommaren och en monumental ångest för boken som skulle gå i tryck plus en galen höst med massvis med jobb. Det här ledde till att inspirationsbrevet blev ogjort månad efter månad. Men nu är det tanken att brevet ska återuppstå. Jag blir jätteglad om du vill prenumerera på det. Jag skickar det första brevet i slutet av nästa vecka!

inspirationsbrev.png

3. Skapa en bloggenkät
Jag är så himla nyfiken på vem som läser den här bloggen så därför tänkte jag att det passar sig med en bloggenkät. Är naturligtvis rädd för att ingen ska svara, men tre svar är ju också mer än noll! Dessutom lottar jag ut ett signerat exemplar av Vad heter ångest på spanska? mellan alla som lämnar sin e-postadress, så om det är tre som svarar på enkäten har du en rätt så bra chans att vinna! Svara på enkäten och gör den här bloggaren extra glad.

Skärmavbild 2018-04-20 kl. 13.03.21.png

Sånt alltså här på bloggen. Nu blev det många saker att klicka på men jag blir som sagt jätteglad om du vill prenumerera på inspirationsbrevet och svara på min enkät. Och så hoppas jag att de samlade skrivtipsen ska bidra med mycket glädje.

Vi ska jobba på här i några timmar till men sedan kör vi tillbaka mot Helsingfors och jag måste börja tänka på packningen inför Budapest. Jag åker på söndag morgon och är så glad över att jag bokade den här resan. Planen är som sagt följande: förflytta mig mellan olika kaféer och restauranger och skriva skriva skriva, dricka massvis med te, ett och annat glas vin och så bara promenera runt i staden och fotografera allt jag tycker är fint. Det blir väl bra?!

P.S. Klicka gärna på hjärtat om du gillar det jag har på gång här på bloggen!

Bluffsyndromet vs drömlivet

I morse vaknade jag i lugn och ro, utan väckarklocka som vanligt. Jag läste en artikel om pojkband och lyssnade i 45 minuter på Westlife (sån nostalgitripp!) i sängen medan jag läste bloggar och chattade med en kompis. Sedan lagade jag frukost, chillade och hade coaching – något jag ska skriva om senare.

Dagen fortsatte med att jag plockade upp en bok på biblioteket, testade en ny lunchrestaurang och läste medan jag åt. Sen kom jag hem och sov en tupplur, jobbade med en översättning och cyklade sen iväg för att träffa min syster för en löprunda. Igår var jag hos frissan mitt på dagen, åkte till botaniska trädgården och skålade i champagne för stipendiet jag beviljades i måndags.

  Jag märkte först när jag såg bilden på datorn att jag hade lyckats fånga vattendropparna i fontänen. Tycker den här bilden är så otroligt fin, blev riktigt förvånad. Jag trodde väl att jag är en bluffotograf, hehe.

Jag märkte först när jag såg bilden på datorn att jag hade lyckats fånga vattendropparna i fontänen. Tycker den här bilden är så otroligt fin, blev riktigt förvånad. Jag trodde väl att jag är en bluffotograf, hehe.

Ser mitt liv alltid ut så här? Verkligen inte. Förra hösten jobbade jag mer än någonsin och var så trött att jag knappt orkade tänka något nytt, än mindre vara kreativ. Nu i vår har jag haft ganska lämpligt med jobb men efter höstens takt känns det så konstigt. Jag borde väl rimligtvis jobba mer för att vara en "värdig" samhällsmedborgare?

Just nu lever jag mitt drömliv. Jag har intressanta och för det mesta välbetalda jobb som jag får betalt för, jag har fått stipendier som möjliggör att jag kan satsa på skrivandet utan att behöva stressa för ekonomin och de allra flesta dagar bestämmer jag helt själv vad jag vill göra och när.

Ja, jag har verkligen inget att klaga på just nu men i morse kunde jag inte låta bli att fundera på när någon kommer och knackar på min dörr och spräcker min lilla bubbla och avslöjar min bluff. Det är typiskt att framförallt (unga) kvinnor känner att de är en bluff, men jag är faktiskt förvånad över hur bra mitt liv ser ut. Får en ha det så här bra?

"Trots yttre tecken på kompetens är de som lider av bluffsyndromet övertygade om att de är "bluffar" och inte förtjänar den framgång de har nått." – Wikipedia
P1000453.jpg

Nu är ju inget i mitt liv helt slumpartat – jag har ju faktiskt jobbat hårt. Både som frilansare och som författare. De senaste åren har jag mer eller mindre konstant haft något som snurrat i bakhuvudet. En liten stress som leder till att jag hela tiden känt att jag måste ha "glömt något". Fastän jag trivs med och har själv valt den här tillvaron så är framförallt den ekonomiska osäkerheten stundvis väldigt slitsam.

Men tack vare allt mitt hårda jobb hittills har jag lyckats skapa den här drömtillvaron och nu ska jag träna på att verkligen uppskatta det jag har och strunta i de tankar som försöker säga att jag är en bluff som borde skaffa ett "riktigt" jobb. Jag förtjänar faktiskt de stipendier jag fått nu.

Lider du av bluffsyndromet och hur tacklar du det? Har du några bra tips till mig eller andra som funderar i samma banor?

Årets bästa måndag

Alla som känner mig och har följt med på bloggen vet att att måndagar och jag inte är en så där speciellt lyckad kombination, men gårdagen överträffar nog väldigt många dagar i år. Jag kan lätt säga att gårdagen var årets bästa måndag och det beror på tre saker. 

För det första hängde jag med min kompis Ida och hennes son. Vi talade liv, kärlek, förhållanden, hur vi allra helst vill bo och mycket till. Och så hände något stort: jag köpte mitt livs första krukväxt! Jag har verkligen inga gröna fingrar men kanske det är åldern som gör att jag känner att det är dags att gräva händerna i myllan?  

För det andra så var jag moderator på ett seminarium om kvinnors pensioner. En nästan fullsatt sal, tre experter och en paneldiskussion skulle jag hålla i. Jag var så otroligt nervös inför och rädd att jag skulle säga något helt galet eller ställa en dum fråga. Men i stället fick jag jättemycket beröm efteråt och det kändes så bra. Jag vill så gärna göra mer av den här typen jobb!

  Experterna och jag. Foto: Elin Andersson/Svenska Kvinnoförbundet i Sörnäs.

Experterna och jag. Foto: Elin Andersson/Svenska Kvinnoförbundet i Sörnäs.

Och för det tredje (och det allra allra bästa): jag fick ett biblioteksstipendium från Centret för konstfrämjande (eller Taike som det förkortas på finska! Mejlet kom efter klockan tio i går kväll och sidan krånglade när jag loggade in för att läsa beskedet, men efter att ha klickat mig än hit än dit hittade jag en pdf där det står att jag får 4000 euro! Jag är fortfarande ganska chockad, men mest glad så klart. Nu behöver jag verkligen inte stressa över ekonomin och kan ge Nationen all min kärlek. Tack tack tack Taike, det här betyder så otroligt mycket för mig! 

Jag måste ändå erkänna att jag ganska direkt kände skuld. Behöver jag verkligen så här mycket pengar? länge tar det väl inte att skriva en bok? Klassiskt bluffsyndrom som jag ska skaka av mig. Jag förtjänar de här pengarna och kommer att använda dem för att helhjärtat kunna redigera min andra roman. De här pengarna möjliggör att jag inte behöver stressa och hetsa fram boken, utan verkligen kan ge mitt allt utan att samtidigt bolla hundra andra jobb.  

Fastän framförallt februari och mars var ganska jobbiga månader för mig kan jag inte säga annat än att jag lever min dröm. Mitt liv är så gott som perfekt och jag känner mig så otroligt glad och privilegierad för allt jag har och allt jag får göra. Tänk att jag får jobba med det jag allra helst vill göra? 

Det är farligt att vara rädd

  Ett foto där jag försökte leka med skuggor och samtidigt rama in bilden. Här blev det många olika ramar, linjer och vinklar.

Ett foto där jag försökte leka med skuggor och samtidigt rama in bilden. Här blev det många olika ramar, linjer och vinklar.

Ju äldre jag blir desto mer inser jag hur mycket i livet egentligen handlar om mod. Framförallt om att våga göra sånt som känns skrämmande. Ofta är det mycket lättare att låta bli att göra något än att faktiskt göra det.

Det kan handla om att byta jobb, gå på en dejt, skriva en bok eller ta ett foto. Dagens rädsla handlar om det sistnämnda, jag deltog nämligen i en fotokurs om att fota kreativt på stadens gator. En orsak att jag deltog i kursen var just för att jag tycker att det är lite jobbigt eller till och med pinsamt att fota människor på gatan.

Vi fick fem olika uppgifter under kursen och den tredje uppgiften handlade om händer – vi skulle ta en bild där händerna står i huvudroll. Först försökte jag leka paparazzi men med mina objektiv blir jag nog ingen speciellt bra paparazzifotograf, så jag tänkte att nu ska jag bara gå fram till kvinnan som stod och rökte om jag fick fota hennes händer – och det fick jag! Vår kurslärare sa att de flesta faktiskt inte har något emot att bli fotograferade.

  Det är något speciellt med en människas händer eller hur?! Jag fick också en trevlig pratstund med kvinnan.

Det är något speciellt med en människas händer eller hur?! Jag fick också en trevlig pratstund med kvinnan.

Under dagens kurs insåg jag (igen) hur mycket i fotografering handlar om mod. Att våga rikta kameran mot det som är intressant, kanske gå ner i en märklig vinkel för att få bästa bilden och helt enkelt se till att en inte missar ett intressant ögonblick på grund av att en inte vågar.

Ett av mina absoluta favoritcitat är "Det är farligt att vara rädd" som är med i en liten bok med massa korta och slagkraftiga citat som jag fått i examenspresent av några kompisar. Många saker känns skrämmande men aldrig har jag ångrat något jag vågat göra. Nu hoppas jag att jag ska bli modigare med fotograferandet och verkligen våga gå fram till folk och fråga om jag får knäppa en bild.

Och som med allt här i livet – vad är det värsta som hända? En får ett nej. Absolut inget livsfarligt. Men bra att påminna sig själv om det med jämna mellanrum.

  Den här uppgiften handlade om färg och form. Jag tyckte strukturen på väggen var så fin och så cyklisten som råkade komma in i bild.

Den här uppgiften handlade om färg och form. Jag tyckte strukturen på väggen var så fin och så cyklisten som råkade komma in i bild.

Hur orka skriva en bok färdigt?

Den första mars började jag min hittills största och mest engagerade redigeringsrunda av Nationen och i går kväll skickade jag iväg manuset till min redaktör och några testläsare! Det kändes så klart otroligt skönt att nu ha blivit klar med den här redigeringen, men jag vet också hur mycket arbete som fortfarande väntar, så jag bävar lite inför det. Men ändå: jäääklar vad skönt att slippa manuset en stund nu.

För länge länge länge sen fick jag följande fråga av Anna: "Hur fan motiverar man sig till att göra det sista jobbet, när man är SÅ trött på sitt manus?" Och nu ska jag äntligen försöka svara på det.

Motivation går lite under samma kategori som inspiration. Sällan finns motivationen och inspirationen då när en behöver det allra mest, utan det hänger snarare på envishet. Att skriva en bok är ett jättelångt projekt och både motivationen och inspirationen kommer att lysa med sin frånvaro många gånger under processen. Därför är jag glad över att jag är en otroligt envis människa som vägrar ge upp.

Men när det känns riktigt skit brukar jag fråga mig själv: Varför gör jag det här? Varför utsätter jag mig själv för det här jävla bokskrivandet som tar en massa tid och energi men som inte ger något märkbart tillskott till min ekonomi? Svaret är enkelt: För att jag inte kan låta bli. För att jag bara måste få bli färdig.

  Inget slår känslan av att få hålla sin egen bok i Handen!

Inget slår känslan av att få hålla sin egen bok i Handen!

Därför tror jag att motivationen hänger starkt ihop med att en verkligen vill skriva. När allt känns riktigt hopplöst brukar jag drömma om hur Nationens omslag ska bli, hur det kommer att kännas att få hålla boken i handen och hur jäkla rolig releasefest jag ska ordna. Allt det här känns fortfarande låååångt borta, men det är det som delvis motiverar mig.

Och så klart att jag verkligen verkligen verkligen vill skriva den här berättelsen. Sedan jag började planera Nationen för fyra (!!) år sedan har det hänt mycket på vägen och storyn är inte alls som jag tänkte mig, men jag känner att jag är skyldig Mikael, Astrid och Saga att skriva den här romanen färdig. Jag kommer att tröttna på dem hundra gånger om, men jag vill ju att det här också ska bli en riktig bok. Jag har redan gett Nationen så mycket tid, så lite till skadar väl inte, hehe!

Hur motiverar du dig själv med långa projekt? Försöker du också visualisera hur det ska bli eller har du nåt annat knep?

När ska vi sluta skämmas?

I lördags var jag anmäld till Finlands frilansjournalisters vårfest som skulle ordnas efter föreningens årsmöte. Jag skippade (med helt gott samvete) årsmötet på eftermiddagen eftersom jag kände att jag inte har något att bidra med och helt ärligt kände att jag hellre gör något annat en lördag eftermiddag. I programmet stod att en buffetmiddag serveras 18.30 så jag dök upp då.

När jag kom till festen kände jag direkt att något gått snett. Alla satt till bords och de flesta såg ut som om de strax skulle gå andra varvet till buffetbordet. Min första tanke var: det här är så otroligt pinsamt. Jag skämdes så otroligt mycket för att jag uppenbarligen dök upp för sent. Lyckligtvis kände jag exakt en (!) människa på festen och kunde slinka ner i samma bord, men jag skämdes i minst en timme för att jag var "försenad".

"Vi skäms för att vi känner att vi gjort något vi borde skämmas för."

Som kanske alla gissar så var det ingen som brydde sig om när jag kom. Senare fick jag höra att folk kommit och gått under hela eftermiddagen och att någon knappast ens märkte att jag dök upp "mitt i". Men ändå tog det länge för mig att skaka av mig skammen.

Det här är inte det enda jag skäms för. Jag skäms om jag laddar upp för många selfies, jag skäms och jag säger något dumt, jag skäms om jag citerat ett intervjuobjekt fel och hen måste rätta mig. När jag var liten tyckte jag att det var pinsamt att fråga bibliotekarien (!) om hjälp och ett antal gånger har jag skämts på gymmet om jag inte förstått hur något fungerar. Och så vidare, och så vidare. Skammen är en outsinlig energikälla (med lite fel sorts energivågor då).

  Illustrerar inlägget med en bild på en kvinna som tränar på att skämmas mindre.

Illustrerar inlägget med en bild på en kvinna som tränar på att skämmas mindre.

Nu är jag ju inte det minsta unik, skam är väl en ganska vanlig känsla. Så här definierar Wikipedia skam:

"Skamkänsla är en upplevelse av att förlora sitt anseende eller gillande hos andra, vare sig upplevelsen är korrekt eller inte. Skamkänslor handlar om föreställningar om hur andra uppfattar ens egen person, vad man har gjort, eller vad man har sagt. Skamkänslor beror på självkritik och ångest inför omgivningens åsikter, samt på social kompetens."

Skam handlar ju sällan om oss själva, utan om hur vi tror att andra ser oss. Vi skäms för att vi känner att vi gjort något vi borde skämmas för. Jag tror det är omöjligt att slippa skam helt och hållet, men jag tror det är viktigt att vi inte låter skammen redan på förhand hindra oss från att göra något vi vill göra.

Mitt NaPoWriMo-poesiprojkt är i allra högsta grad en övning för mig för att sluta skämmas. Jag har aldrig fått lika mycket respons på mina Insta stories som nu med dikterna, så med andra ord har det att jag vågat trotsa skammen lett till något otroligt fint och roligt. Många har skrivit att de känt igen sig eller annars bara skickat hjärtan och uppmuntrande ord – helt bäst!

Nej, jag skriver väl fortfarande inte prisvinnande poesi, men det är ju inte meningen heller. Jag skriver för att jag tycker om utmaningar och för att jag tycker att det är ett spännande sätt att betrakta vardagen. För varje dag känns det mindre och mindre pinsamt att ladda upp dikterna. Jag har till och med vågat börja se dem som "riktiga" dikter efter att ha debatterat med en kompis om de ens är dikter. Hon hävdade (så klart) att de visst är det. En dikt är en dikt är en dikt. Inget att orda om.

Nu slänger jag bollen över till dig: vad tänker du sluta skämmas för?

Ny kamera!

Uppmuntrad av Malin bestämde jag mig att okej, jag kör, och så köpte jag en ny kamera förra veckan. Efter att ha funderat lite mellan olika modeller föll valet på en Panasonic Lumix GX800. Jag övertygades bland annat av Rowan Trees recension och tänkte att det också är skönt att ha en lättillgänglig guide.

Jag har inte hunnit använda kameran så mycket ännu men det lilla jag fotat med den så är jag helt kär. Efter att ha fotat med mobilen i flera år är ljuskänsligheten alldeles magisk. Dessutom kan jag fjärrstyra kameran via mobilen (yay, selfies!) och också ladda upp foton direkt på till exempel Instagram genom att ladda ner dem på telefonen. Otroligt behändigt.

självporträtt1_070418.jpg

Jag köpte min kamera på Rajala och då fick jag också en gratis grundkurs på två timmar. Jag har fotat en del tidigare och för tre år sen höll ju Jon faktiskt fotokurs (läs om del ett och del två) för Lisen, Erik och mig och då lärde jag mig lite mer om kamerans inställningar. Men på sistone har jag verkligen inte fotograferat, så jag tänkte att det skulle vara att fräscha upp minnet.

Största delen av tvåtimmarskursen i kväll var sånt jag hade koll på, men visst kom det en del helt nyttiga grejer att tänka på. Kursläraren tipsade också om en sajt där en kan testa hur ett foto blir när en ändrar på slutartid och skärpedjup. Det går så klart att testa på kameran också, men jag tycker att sidan var väldigt tydlig.

självporträtt2_070818.jpg

Jag har ännu myyyycket att lära mig och är så otroligt sugen på att börja leka med kamerans inställningar och väntar ivrigt på att Jennifer, som också fått fotofnatt på sistone, ska komma hem igen så vi kan gå ut på fotoexkursioner tillsammans. I planerna finns också att jag ska lära mig använda Lightroom för att kunna redigera bilderna. Så det finns mycket att lära sig, men det känns skoj.

Nu ser jag också ännu mer fram emot Budapest. Jag tror jag kommer att fota massvis där. Våren och ljuset gör också att fotolusten här hemma väcks. Jag insåg ändå att ja hmm, vad är det liksom meningen att jag ska fotografera? Men det lär väl knappast bli ett problem. I brist på annat kan jag ju alltid fortsätta fota mig själv! Alla stora konstnärer har i alla tider sysslat med självporträtt så why not keep doing that?

  Lekte "artsy" på vägen hem i kväll. Blev ändå lite coolt. skicka prispengarna för årets foto nu bara!

Lekte "artsy" på vägen hem i kväll. Blev ändå lite coolt. skicka prispengarna för årets foto nu bara!

3 x skrivinspiration

Skrivinspiration.png

Som jag skrev i torsdags har skrivenergin och ivern för Nationen lyst med sin frånvaro i och med att all kreativ kapacitet gått åt till att skriva artiklar. Därför känner jag mig inte speciellt inspirerande i andras ögon, men som tur är finns det ju andra som kan fixa den biten.

Tips 1: Monika Fagerholms föreläsning på Umeå littfest är så otroligt bra. Jag såg videon för en vecka sen men känner att jag kunde se den igen och igen. Hon säger så mycket smarta grejer. "Det finns inget rätt och fel."

Tips 2: Rebecka Edgren Aldén skrev ett superbra blogginlägg om de regler som gäller och kanske inte gäller vid skrivande. "Vi tar det från början. Regler är egentligen hjälpmedel. Det är väldigt svårt att skriva."

Tips 3: Podcasten Bakom bokens avsnitt med förläggaren Håkans Bravingers dramaturgiskola. En massa "självklarheter" för mig, men som jag absolut behövde höra. Till exempel att det är bra att ett kapitel börjar och slutar i olika sinnesstämning – det är också ett bra sätt att för sig själva reda ut om det verkligen händer nåt i texten. Och om det inte händer så kan en lika bra stryka hela kapitlet.

Och lite kreativitet har jag ju också hunnit med, har hittills skrivit en dikt om dagen, så NaPoWriMo är fortfarande i gång. Du hittar mina dikter på Insta stories, jag heter kuggekugge på Instagram om du inte redan följer mig. Den här utmaningen gör så otroligt gott. Kanske jag äntligen kan släppa hämningarna kring poesi? Tror jag ska skriva ett inlägg om det här när utmaningen närmar sig sitt slut.

Har du läst/lyssnat på nåt inspirerande skrivrelaterat? Länka gärna i kommentarerna, så delar vi glädjen med andra. Skrivtips hör ju till de bästa grejerna tänker jag.

Skriv och oskriv – längtan efter redigeringstid

Ja ja, aldrig är det bra. Antingen är det för lite jobb eller så är det för mycket jobb. Nu den senaste veckan har det definitivt varit för mycket. Eller egentligen ganska lämpligt – om jag inte samtidigt skulle försöka redigera en roman.

De två senaste veckorna har jag skrivit exceptionellt många artiklar. Jag räknade nyss att det blivit nio skrivna artiklar på sju arbetsdagar. Inte så konstigt kanske att jag är lite seg i huvudet om kvällarna. Däremot har det varit jättemånga intressanta personer och ämnen jag fått skriva om så det har ju också varit roligt.

Men tyvärr innebär så här mycket jobb att jag då knappt tittat på Nationen. Det finns helt enkelt ingen kapacitet i hjärnan efter att jag skrivit så mycket annat. Ibland önskar jag att jag skulle ha ett icke-skrivande "riktigt" jobb så att jag skulle ha mer energi för det skönlitterära. Eller kanske det inte alls fungerar så, men jag kan ju inbilla mig, ehe.

  Ett av många roliga jobbuppdrag har varit att intervjua Ulla-Lena Lundberg i Diktarhemmet i Borgå. Så här fint hade hon dukat upp för intervjun.

Ett av många roliga jobbuppdrag har varit att intervjua Ulla-Lena Lundberg i Diktarhemmet i Borgå. Så här fint hade hon dukat upp för intervjun.

Men å andra sidan är ju allt skrivande sånt som jag så himla gärna sysslar med. Jag får faktiskt lite ångest av tanken på att vara författare på heltid, jag tror till och med jag behöver mitt journalistiska skrivande (inte minst för att överleva ekonomiskt, haha). Så jag klagar inte, jag bara konstaterar att nu har det varit lite väl mycket. Så typiskt att allt jobb kommer på en gång?

Nästa vecka borde jag däremot kunna ägna mig nästan 100-procentigt åt Nationen. Är det nämligen nåt jag lärt mig om skrivandet så är det hur viktigt det är att hållas inne i texten och det kräver arbete så gott som varje dag. Redan efter några dagar utan redigering känns det som om jag glömt vem och vad jag skriver om. Jag brukar också känna ett konstigt motstånd ju närmare "slutet" jag kommer i en process.

Men ett slut ska det bli på den här redigeringsomgången. Få se om jag håller min nya deadline (den 15 april), men senast (!) före Budapest ska det där jäkla manuset iväg till redaktör och testläsare. Så är det nu bara! Och nu när jag sagt det här så måste jag hålla deadline. Ni får hemskt gärna komma med peppande kommentarer eller klicka på det lilla hjärtat så ska jag suga i mig all den energi och kanalisera ut det i redigeringsiver.

Äntligen april - en massa roliga planer

Årets första tre månader är över och just nu är jag mest tacksam över det. Början på året har bjudit på extremt höga toppar och extremt låga dalar så nu hoppas jag på lite lugnare tider till näst. Hela det här årets tema handlar om balans och det känns som om att jag faktiskt börjar hitta (åtminstone nån sorts) balans.

Jag har ganska lämpligt med jobb just nu, jag har mitt skrivrutin i gång, jag har tränat mer regelbundet än på länge och så där överlag börjar jag känna mig någorlunda normal efter en lång hektisk period. Jag tror det senaste året är antagligen det mest händelserika i hela mitt liv och nu känns det som om jag skulle ha nån sorts livskrabbis (bakfylla) som äntligen börjar lätta.

  Exakt så här ivrig är jag på april. Jag hoppas på mycket sol, färger och roligheter.

Exakt så här ivrig är jag på april. Jag hoppas på mycket sol, färger och roligheter.

Förhoppningarna för april är höga, men det blir faktiskt mycket roligt program. Jag ska göra bland annat det här nu i april.

  • Skriva flera intressanta frilansartiklar. Förra veckan fick jag intervjua Ulla-Lena Lundberg och i dag har jag gjort fyra (!) intervjuer och har ett antal andra artiklar på gång. Skoj!
  • Jag ska vara moderator på ett evenemang om kvinnors pensioner
  • En dikt om dagen eller NaPoWriMo (National Poetry Writing Month). Jag publicerar mina femminutersdikter på Instagram stories (heter kuggekugge på Insta om du vill följa) och kanske samlar jag ihop de bästa i slutet av månaden. Det här med poesi känns sjukt svårt för mig, men därför tänker jag att det är bra med en utmaning. Av nån anledning tycker jag också att det är så otroligt pretentiöst och pinsamt att göra det här och just därför gör jag det.
  Dagens dikt, var så goda.

Dagens dikt, var så goda.

  • Bloggen och allt runt den ska få lite kärlek igen. Jag funderar på att återuppta mitt inspirationsbrev som dog en sorglig liten död i all tysthet och skulle också gärna samla mina skrivtips på ett lite tydligare sätt. Har du förslag eller önskemål får du gärna kommentera här. Funderar också på att göra en bloggenkät men undrar om nån i så fall svarar?! 
  • Nationen ska bli färdigredigerad och inskickad till redaktör och några testläsare. Äntligen!!! Men mycket arbete kvarstår ännu ...
  • I slutet av månaden drar jag till Budapest för att påbörja mitt hemliga skrivprojekt och för att dricka vin. Mycket nöjd över detta.
  • Jag funderar på att köpa kamera. Är så otroligt sugen och tänker att Budapest skulle väl vara ett perfekt ställe att börja med den nygamla hobbyn?! Jag funderar mest på om jag a) har råd att köpa en kamera och b) har tid att börja med foto, men jag är så otroligt sugen alltså.

Vad ska du göra i april? Lika höga förhoppningar som jag? Nu hoppas jag att den här månaden inte blir en enda lång kraschlandning, men med de här förutsättningarna känns det nog mer eller mindre omöjligt. 

Missa egen deadline

För fyra veckor sedan läste jag igenom Nationen från början till slut för att ha koll på vad som egentligen står där. Den ambitiösa planen var att jag skulle ha blivit färdig med redigeringen nu till påsk. Jag visste ända från start att min deadline var extremt tight och gissade att det skulle dra ut på tiden – och så gick det.

Eftersom Nationen är skriven ur tre olika perspektiv, Astrids, Sagas och Mikaels, valde jag att redigera ett perspektiv åt gången. Jag började med Astrid eftersom hon var den som helt klart krävde mest arbete och många helt nyskrivna kapitel. Efter det gick jag över till Saga och är nu nästan klar med henne, medan stackars Mikael får vänta på sin tur.

  Den gröna texten är nyskriven – också Saga har fått en del nytt. I kväll kändes det som om jag lajvade Saga när jag satt med mitt manus, min deadline och ett glas rött.

Den gröna texten är nyskriven – också Saga har fått en del nytt. I kväll kändes det som om jag lajvade Saga när jag satt med mitt manus, min deadline och ett glas rött.

Nu har det ändå redan gått fyra veckor sedan jag läste manuset och när jag kollar igenom mina "anteckningar" på Kindlen är jag lite konfunderade (läste alltså manuset på min Kindle, sjukt praktiskt och sparar papper!) Alltså jag har bara markerat textsjok utan att skriva någon kommentar – vet jag inte alltid vad exakt jag menat. Smart va? Oftast betyder det att texten ska bort eller är dålig, men när jag nu kollar på det förstår jag inte vad som är så dåligt. Håhå. Eller kanske haha.

Under de senaste veckorna har jag också pendlat mellan "det här kommer att bli så bra!" och "varför håller jag på och skriver sånhär skit", så allt är väl precis som vanligt. Jag hoppas på mycket skrivtid i påsk, men har också ett antal artiklar att skriva. Men hej, skriva = lifvet så jag klagar inte.

Brukar du ha egna deadlines och är du bra på att hålla dem? Själv tror jag som sagt på att ha en ganska hård deadline för det ser till att en börjar arbeta direkt och inte tänker att det är hundra år till deadline och således ingen panik.

"Tänk inte på vad du förlorar, utan på vad du kan få"

Jag jobbar hemifrån. Det har jag gjort nu i fem år. Ibland smiter jag så klart iväg till ett kafé eller jobbar hos nån kompis, men de allra flesta dagar befinner sig mitt kontor bara några meter ifrån min säng. Jag har hela tiden tänkt att jag i något skede ska tröttna på det här och vilja hitta en kontorsplats. Men det har inte riktigt hänt än.

Mitt största "problem" just nu är att jag bor i en etta och har inte utrymme för ett skilt skrivbord, utan allt arbete sker vid matbordet. Det betyder att jag inte kan ha en massa papper framme och ibland saknar jag verkligen möjligheten att breda ut mig, ha en stor anslagstavla för post it-lappar och planer på hur min nästa roman ska bli en bästsäljare.

Skulle jag ha en större lägenhet skulle jag definitivt ha ett arbetsrum, men just nu är det inte möjligt. Jag har också hela tiden tänkt att jag inte vill lägga ut en stor summa pengar på en kontorsplats. Jag tycker för det mesta att det är otroligt skönt att kunna ramla direkt från sängen till "jobbet" och de allra flesta dagar är jag sunkig och osminkad här på mitt hemmakontor.

  Fördelar med hemmakontor: Kan laga min egen lunch och spara pengar.

Fördelar med hemmakontor: Kan laga min egen lunch och spara pengar.

I lördags pratade vi om det här med min kompis och jag sa att fastän 100 euro i månaden (vilket verkar vara någorlunda rimligt för en kontorsplats på vissa ställen) inte är så mycket, blir det ändå 1200 euro per år. För den summan flyger jag till Sydamerika! Och ja, jag förvandlar alltid alla summor till resor till Sydamerika.

Men då sa min kompis: "Tänk inte på vad du förlorar, utan på vad du kan få." Det fick mig verkligen att fundera en gång till på det här med att hitta ett kontor. Ja, jag kanske har en "extra" utgift på 1200–1500 euro varje år, men kanske jag i stället skulle få ett sammanhang? Kolleger? En möjlighet att lättare skilja på jobb och fritid?

Tanken är lockande men då gäller det att hitta rätt ställe med rätt typer och jag tänker mig att det inte är helt lätt. Och när jag skriver skönlitterärt gör jag det helst ensam och vill inte bli störd, men kanske det ändå kunde funka om jag lyssnar på musik via hörlurar. Jag vet inte?!

Vad tycker du? Hemmakontor eller en kontorsplats? Och om du råkar veta om ett mysigt kontor i Helsingfors med ledig plats är det bara att höra av sig!

Tre bra saker – en utmaning

Jag är en människa som i regel försöker se det goda, härliga och underbara i livet och blev därför glad över den här utmaningen jag fick av Jennifer. Jag ska alltså lista tre bra saker inom olika kategorier. Början på det här året har varit lite av en utmaning på ett personligt plan, så därför var det extrafint att tänka över allt som faktiskt är fint och bra i livet. För det finns ju hur mycket som helst!

 Den garanterat bästa dagen i mitt liv hittills, releasefest för debuten. <3

Den garanterat bästa dagen i mitt liv hittills, releasefest för debuten. <3

Tre bra saker med mina dagar

Ingen väckarklocka. Det är väldigt sällan jag har väckning på morgonen och det är så otroligt skönt. Jag brukar lägga mig vid midnatt och vaknar när jag vaknar. Dagar jag faktiskt har väckarklocka brukar leda till att jag sover dåligt (fastän jag aldrig försovit mig).

Tid att skriva. Just nu har jag en ganska perfekt arbetsmängd. Det finns tillräckligt med arbete så jag överlever ekonomiskt men nu i mars har jag haft tid att skriva/redigera nästan varje dag. Sån otrolig lyx alltså.

Jag gör som jag vill. Jag behöver inte följa någon annans tidtabell eller ta någon annan i beaktande. Jag bygger mina dagar som jag vill. Vissa dagar träffar jag nån på lunch, på kaffe, på en träningsdejt eller middag. Andra dagar sitter jag ensam hemma utan att säga ett ord till någon. Och framför allt: typ inga möten nånsin!

 En bättre sortens arbetsdag på ett favoritställe i Berlin.

En bättre sortens arbetsdag på ett favoritställe i Berlin.

Tre bra saker med mig

Effektiv och pålitlig. Jag får saker gjorda och har jag lovat göra något så gör jag det. Jag ställer också upp för vänner som behöver det.

Bra på fest. Jag älskar att ordna kalas, bjuda in kompisar, samla människor och bjuda på middag. Blir jag själv bjuden på fest tackar jag sällan nej och älskar överlag att få hänga med folk jag tycker om.

Positiv & med framtidstro. Okej, jag har väl inte behövt tackla så enormt stora motgångar här i livet (förutom på kärleksfronten). Visst, jag har blivit refuserad och allt här i livet går inte enligt plan, men oberoende av vad som händer försöker jag ha en positiv inställning och vara nyfiken på framtiden. För det mesta tycker jag att livet är sjukt roligt.

redigeraskriva.jpg

Tre bra saker i mitt liv

Överlever som frilans. I över fem år (!) har jag klarat mig som frilans och byggt upp min vardag och mitt arbete. Fram till december 2017 hade jag visserligen ett 50-procentigt kontrakt som en grundtrygghet, men nu verkar det som att jag klarar den här frilanstillvaron också utan den stadiga inkomsten. Jag har också lärt mig att ta bättre betalt och försöker undvika jobb som känns krångliga eller är dåligt betalt.

Får titulera mig författare. Okej, enligt vissa ska en ha gett ut två böcker för att göra det här, men jag är författare. En av mina romaner har blivit publicerad, jag har nya böcker på gång som mitt förlag visat intresse för (men obs! de har inte läst nåt än), jag fick ett stipendium för att skriva och i juni ska jag få åka på det legendariska debutantseminariet i Biskops Arnö. Skrivandet är så otroligt viktigt för mig och jag märker att jag mår bättre när jag får skriva – fastän det så klart känns motigt ibland.

Mina vänner & familj. Jag har ett så otroligt starkt skyddsnätverk. Vänner som finns för mig när jag behöver den, föräldrar som alltid fixar och hjälper. Fastän jag ibland kan känna mig ensam vet jag att jag har en massa viktiga människor som jag kan lita på. Är väl ändå det viktigaste i livet.

 En av mina favoritbilder från releasefesten med min yngsta gäst Ebba.

En av mina favoritbilder från releasefesten med min yngsta gäst Ebba.

Tre bra saker det här året

Stipendiet från Kulturfonden. Årets bästa nyhet hittills har definitivt varit stipendiet från Kulturfonden. Tack vare det behöver jag inte oroa mig så mycket för ekonomin och har också möjlighet att använda tid på att skriva. Dessutom känns det också som en utomstående bekräftelse för mitt skrivande – något jag verkligen behövde.

Ingen bok i år. Jag är en otålig människa och skulle gärna utkomma med en ny bok varje år, men nu är jag så otroligt glad att det inte funnits någon sådan press från Förlaget. Antagligen skulle jag ha klarat av att pumpa ut Nationen men det är så himla skönt att inte behöva göra det. I stället får jag arbeta med texten i lugn och ro. Det var också psykiskt tungt att bli utgiven. Jätteroligt, men tungt. Så det passar mer än bra med en paus.

Allt är möjligt. Jag vet ärligt inte hur det här året kommer att sluta och vad allt roligt och spännande som kommer att hända. Just nu funderar jag på att dra till Berlin för en månad på sommaren och till Argentina i höst för åtminstone en månad. På skrivfronten hoppas jag bli någorlunda färdig med Nationen och att jag kommit på god väg med mitt hemliga skrivprojekt. Jag ser fram emot att lära känna nya människor, kanske bli kär. Det är så mycket roligt som väntar. Det är jag säker på.

 Min nyaste vän och kollega Jennifer – en av de bästa grejerna med bloggandet är alla underbara människor jag lärt känna.

Min nyaste vän och kollega Jennifer – en av de bästa grejerna med bloggandet är alla underbara människor jag lärt känna.

Tre bra saker med bloggandet

Alla vänner & nätverket. Jag har träffat så otroligt många bra människor tack vare bloggen. Många av dem har blivit nära vänner och viktiga för mig. Bland annat Charlotte, JenniferLina och Malin har jag lärt känna via bloggen – och är säker på att det blir många många fler i fortsättningen. 

Ett eget inspirationsforum. Det här är min kanal där jag får och kan skriva vad jag vill. Jag vill gärna dela med mig av min skrivresa och inspirera och uppmuntra andra. Om jag ens inspirerar en människa med bloggen har jag lyckats.

Ett arkiv på mitt liv. Jag skriver inte dagbok och har ett otroligt uselt minne. Därför älskar jag att kunna scrolla bakåt i arkivet och läsa gamla inlägg. Om jag nån dag ska skriva memoarer (haha, osannolikt) kommer den här bloggen att vara en guldgruva!

 En annan bloggkompis, Charlotte, som blivit ett viktigt stöd i mitt skrivande. Vi läser varandras manus och peppar och hejar. Så otroligt viktigt!

En annan bloggkompis, Charlotte, som blivit ett viktigt stöd i mitt skrivande. Vi läser varandras manus och peppar och hejar. Så otroligt viktigt!

Det var överraskande svårt att formulera sig i det här inlägget. Det är ju många många många saker som är bra, men vad ska jag lyfta fram och hur? Inser än en gång hur lycklig jag verkligen är över min frilanstillvaro. Det finns dagar då jag är trött på att vara min egen chef, men nästan alla dagar älskar jag att det är jag och mina planer som gäller.

Nu ska jag passa på att skicka utmaningen vidare till tre kvinnor jag beundrar: Lina, Ellen och Daniela. Jag ser fram emot att läsa vad ni svarar!

En månad till Budapest & skrivresa

I dag vaknar jag till ett grått Helsingfors som nog blir ljusare för varje dag men våren verkar vänta på sig. Och det är väl kanske helt okej, är ju fortfarande mars, men snart tycker jag faktiskt att vi skulle förtjäna lite vår.

Om våren inte så småningom hittar till Helsingfors så hoppas jag verkligen att den hittat till Budapest om en månad. Då ska jag nämligen åka dit för sex dagar! Jag spontanbokade en skrivresa åt mig själv för några veckor sedan när jag hittade världens gulligaste AirBnb.

  Här ska jag sitta och skriva, måste ju bli fantastisk text i den här miljön?!

Här ska jag sitta och skriva, måste ju bli fantastisk text i den här miljön?!

För det första heter stället Rooftop atelier – bara det är underbart. För det andra verkar det så otroligt inspirerande. Jag kände liksom direkt när jag såg bilderna att här, här kan jag skriva. Jag kollade inte ens (!) var i Budapest lägenheten finns, jag blev så kär i inredningen och balkongen och beskrivningen att jag tänkte att läget inte spelar nån roll. Sen visade det sig att det ligger väldigt centralt så det är ju bra.

Nu är ju förväntningarna rätt så höga, men jag tror att att det här kommer att bli så bra, så bra. Målet är att bli någorlunda klar med Nationen (för den här rundan) ungefär till påsk, men det kan hända det drar ut med nån vecka. I Budapest ska jag däremot skriva på nåt helt nytt. Mitt hemliga projekt. Ja tänk! Till och med jag har hemliga skrivprojekt, would you believe it?

Har du varit i Budapest? Nåt jag absolut inte får missa? Själv tänker jag mig skriv på balkongen, skriv på stämningsfulla kaféer, ett (eller flera) besök i badhus, dricka ungerskt vin och öl, äta flottig mat och bara betrakta människor, promenera längs gatorna, beundra byggnaderna och vid sidan om allt detta låta texten bli till utan större krav eller ångest.

Hur hitta testläsare eller lektör?

Alltså det är så himla bra att ni ställer frågor här på bloggen. Ganska mycket är ju mer eller mindre självklart för en själv och det är ofta de mest självklara grejerna som är intressanta. Till exempel sa Jennifer förra veckan att jag borde skriva ett inlägg om hur jag fick idén till Nationen. Eh, ja så klart! Varför tänkte jag inte på det själv? Så keep them questions coming! 

Johan frågade: 
Hur hittar man testläsare? Jag menar jag tänker på att låta några testläsare läsa igenom mitt manuskript, men problemet är att de flesta jag kommer på antingen är redan upptagna med sina liv eller så är de den sortens personer som är för snälla och säger till mig att det är underbart oberoende vad de tycker. Var hittar man en lektör? Har förlagen sådana?

Först tänker jag att det är bra att klargöra skillnaden mellan en testläsare och en lektör. En testläsare är (ofta) en kompis/bekant som läser ditt manus gratis. På engelska kallas de ofta för beta reader. En lektör är däremot ett proffs du anlitar och betalar hen för att läsa och kommentera ditt manus. Själv har jag använt mig av både testläsare och lektör och rekommenderar bägge.

Hur hitta testläsare?

Mina testläsare har jag hittat på många olika sätt. Det har varit skrivande bloggkompisar, läsvana kompisar och kurskompisar från skrivarkurser. Om det är någon som skriver själv brukar vi "utbyta tjänster" – alltså läser vi varandras manus. Det behöver absolut inte ske samtidigt, utan en kan "betala tillbaka" en annan gång.

Jag brukar ha med ett antal frågor till testläsarna. De här har jag använt för Nationen, så välj de som känns att funkar bäst för dig och den respons du förväntar dig för just din text. Fritt fram att kopiera frågorna/omarbeta dem för eget behov. Antagligen har jag kopierat en del av frågorna själv.

  1. Fångas du av inledningen? Blir du nyfiken på att läsa vidare?
  2. Blir du engagerad av karaktärerna? Gillar du dem?
  3. Känns någon av huvudkaraktärerna luddigare än de övriga, mindre trovärdig? Funkar det med tre växlande perspektiv.
  4. Är miljöerna tillräckligt väl beskrivna också för den oinvigde?
  5. Vad tycker du om handlingen – händer det för lite/tillräckligt/för mycket?
  6. Blir det tråkigt i mitten?
  7. Är slutet för abrupt?
  8. Saknar du något?
  9. Tycker du att något är överflödigt?
  10. Vad är största problemet med texten?
  11. Vad gillar du mest?

Har du ingen kompis du tror att kan ge det du behöver (och obs! helt okej att också få lite uppmuntran och inte så mycket kritik) lönar det sig att kolla i diverse Facebookgrupper. Gå till exempel med i Författare söker testläsare eller i andra skrivar/författargrupper. Fråga modigt, att få ett nej är inte så farligt.

  När jag gick Litterärt skapande ingick handledarträffar då jag fick personlig respons på min text. Så viktigt!

När jag gick Litterärt skapande ingick handledarträffar då jag fick personlig respons på min text. Så viktigt!

Hur anlita lektör?

Det kryllar av lektörer och det ploppar upp nya hela tiden. Under de senaste åren har det bland annat startarts en lektörsutbildning i Sverige. Det här betyder att det finns otroligt många att välja mellan och alla håller så klart inte samma nivå. Om du skriver i en specifik genre är det bra om du hittar en lektör som har koll på den genren. Skriver du poesi ska du kanske inte anlita en lektör som specialiserat sig på fantasy eller tvärtom.

Det är en kostnad att be om proffshjälp, men själv anser jag att de pengar jag lade på Jenny Bäfving var så otroligt viktiga för mitt skrivande. Hon var den första som pekade på det som inte funkade på ett tydligt och rakt sätt. Fastän det kan kännas som en stor summa kan det ge otroligt mycket i längden. Skrivarkurser är jättebra, men jag tror att om en hunnit skriva en längre tid kan respons av en lektör ge mer än en regelbunden kurs – men det beror ju så klart också på vad du vill ha och hur den eventuella kursen är uppbygd. 

Men hur ska en hitta rätt lektör då? Googla, fråga andra och jämför. Rätt lektör för mig är kanske inte rätt lektör för dig. I Sverige finns en uppsjö av lektörer men de finlandssvenska litteraturföreningarna erbjuder också lektörstjänster och så vet jag att ett antal finlandssvenska författare också läser manus mot betalning.

Varför låta någon annan läsa?

Nu kanske någon läser det här och funderar om det nu egentligen är värt att betala en lektör för läsning eller om det är nån poäng i att kompisar läser. JA! Utan hjälp av andra skulle mitt skrivande vara miljoner gånger tråkigare och mina texter skulle vara mycket sämre. 

Det är otroligt skrämmande att låta någon annan läsa, men om en siktar på att bli publicerad kommer det att ske förr eller senare och då kan det vara bra att få hjälp på vägen. Viktigt är ändå att komma ihåg att varken lektörens eller testläsarens kommentarer är någon absolut sanning. Begrunda responsen och ta med dig det du anser är viktigast.

Ibland måste också en viss sorts respons få mogna till sig. Ibland har jag tyckt att den som läst haft helt fel eller varit orättvis, men efter ett tag har jag insett att personen ändå har en poäng. Sen behöver en ju aldrig göra exakt som den andra föreslår, utan kan hitta ett eget sätt att göra texten bättre.

***

Hoppas det här ger en lite tydligare bild av lektörer och testläsare och hjälper dig vidare med ditt skrivande!