Hejdå bluffsyndromet – kanske jag inte är så dum trots allt?

Som journalist har jag skrivit om det mesta. Jag har intervjuat en hel del experter och skrivit om svåra ämnen. Varje gång jag ska skriva om något jag inte känner till så bra (ganska ofta faktiskt haha) så blir jag nervös. Jag är alltid rädd för att jag inte kommer att förstå. Och hur ska jag kunna skriva om något om jag inte fattar? Nej, det går ju inte.

Under min hittills över tioåriga journalistkarriär har jag inte klantat till det totalt en enda gång. Eller okej, sommaren 2006 när jag var sommarpraktiktant på Hufvudstadsbladet var jag på en presskonferens på strålsäkerhetscentralen om kärnkraftverket i Olkiluoto och nyhetschefen fick nog skriva om ingressen och nåt annat också. Fun fact: under den presskonferensen fick jag en kapsylöppnare som jag fortfarande har i min nyckelknippa!

Men tillbaka till bluffsyndromet. Trots min erfarenhet är jag som sagt nervös inför svåra ämnen. I dag har jag deltagit i Hanaholmens Business Forum som handlade om artificiell intelligens. Jag har lyssnat på tre key note-tal och så tre paneldebatter. Jag hade på förhand blivit ombedd att kort sammanfatta seminariet inför hela publiken (på engelska!) i slutet. Där satt liksom Peter Vesterbacka (Rovios vd), politiker från Sverige, Finland och Estland och en massa andra smarta personer och jestas så jag var nervös.

upload.jpg

Eftersom jag ska skriva om seminariet för Hanaholmen, en sammanfattning som ska skickas ut till alla deltagare, hade jag så klart antecknat flitigt hela dagen men ändå var jag otroligt nervös för att jag skulle säga nåt helt galet. Lyckligtvis lär jag ändå ha klarat det med hedern i behåll – och publiken skrattade till och med, wow! Finns ju inget som stärker självförtroendet som skratt (så länge de skrattar med mig, inte åt mig, hehe). Efteråt var det också några som sa att det hade varit bra och jag kände mig så lättad.

Varför varför varför går en alltid omkring och tror sig vara en enorm bluff? Så klart är det hälsosamt att ifrågasätta sig själv och inte vara helt kritiklös, men jag var på riktigt rädd att jag inte skulle fatta något av ämnet och att min kommentar på slutet skulle vara tråkig och självklar. Nu handlade det ju trots allt bara om ungefär en minut, inget långt tal, så kanske jag bara förstorar hela grejen, men jag var nervös inför.

Det jag ändå lärt mig är att det värsta som kan hända ofta inte är så farligt. Hade jag sagt något helt tokig – so what? De flesta tänkte nog mest på att de snart skulle få ett glas vin i handen och ingen hade kommit ihåg att om jag skulle ha klantat till det totalt. Nu ska jag “bara” skriva den där sammanfattningen då. Är nervös för det också, men vet att det kommer att bli bra. Jag hade väl knappast fått jobbet om de på Hanaholmen inte skulle lita på mig?

När har du senast klarat nåt du var riktigt nervös för?

Vecka 42 eller “det löser sig”

Plötsligt är det redan den femtonde oktober?! Va? Hösten är verkligen min mest hektiska tid och nu har jag också insett att det är en tid då jag, trots allt som är på gång, suktar efter nåt nytt, känner mig rastlös, vill ha mer. Men mer av vad? Jag vet inte. Trots det fina höstvädret känner jag också en höstdipp, helt utan orsak. Så kanske det bara är höstmelankolin som sätter sina spår i min hjärna? Nån som känner igen sig?

Helgen gick i väldigt lugna tecken och det var precis det som behövdes. Jag har mest hängt för mig själv, lyssnat på ljudbok, läst både Ny tid och Image från pärm till pärm, läst igenom hälften av ett eget manus på bibliotek och kafé, städat, kokat äppelmos och kollat på broadcast-tv som vilken medelåldersmänniska som helst. Liksom älskar Tanssii tähtien kanssa (finska Let’s dance) för att jag blir på så gott humör av det. Är kanske innerst inne en mommo.

Den här veckan har jag också mycket på gång och känner hela tiden att jag borde göra nåt, fastän det där “nåt” är väldigt oklart för det mesta. Sandra Beijer skrev i dag på sin blogg: “Ändå är det som att jag inte hinner ikapp mig själv, det är en frustrerande känsla. […]Men allt löser sig ju! Det kan man alltid veta och det är det fina med att leva.” Blev så upplyft av det där. Allt löser sig. Alltid. Kanske inte som jag vill eller hade tänkt mig, men det löser sig. Onödigt att stressa upp sig så himla mycket på vägen.

  Berghälls bibliotek är en så otroligt vacker byggnad.

Berghälls bibliotek är en så otroligt vacker byggnad.

Nu tar vi en titt på vad som händer den här veckan då

Måndag: Frukost på kontoret, fix med projektjobbet, fortsätta läsa manus. Lunch med min kompis Hilla och efter jobbet kommer Kicka hem till mig. Jag ska bjuda på kantarellrisotto och pannkaka med äppelmos. På kvällen handboll.

Tisdag: Morgonyoga på kontoret och sen snabbt hem, duscha och åka iväg till Hanaholmen och Business Forum som jag ska skriva om för dem. Jag har också blivit ombedd att ge en kort kommentar/sammanfattning (på engelska!) i slutet av seminariet inför 250 extremt smarta personer. Är orimligt nervös och rädd för att jag ska nåt helt sjukt. Tror ändå det går bra. Om jag klarar av att skriva om det måste jag väl kunna klara av att säga nåt kort om det också?

Onsdag: Workshop och möte om mitt nya deltidsjobb (jag är osäker på om jag får säga vad det är, men berättar senare). Skriva klart artikel från seminariet dagen innan. BodyCombat på kvällen.

Torsdag: Hälsokontroll och två möten inom två olika projekt. Förhoppningsvis lite mer skriv- och redigeringstid.

Fredag: Skriva några texter och allmänt småfix. Skriva/redigera. Delta i kontorets afterwork där vi ska göra en egen blombukett. Älskar alla program som ordnas här!

Lördag: Säsongens första match, hjälp! Är nervös men ivrig, ska bli så kul!

Söndag: Yoga med laget och allmänt söndagsmys samt uppladdning för en jobbresa följande dag.

***

Så en lite lugnare vecka men ändå lämpligt med jobb och sånt. Allra mest hoppas jag på att jag skulle komma in i skrivprojektet. Det är lätt att falla ur, så jag hoppas jag hinner tänka på det nästan varje dag. I morgon går nog hela dagen åt till att vara på Hanaholmen, men alla andra dagar hoppas jag på minst en halv timme manustid. Det är viktigt för mig att jag inte tappar kontakten med texten.

Vad har du för planer för veckan?

Jakten på enkla sanningar och snabba lösningar

Tidigare i veckan var det många bekanta som delade Filters artikel Omgiven av idioti på Facebook. Eftersom artikeln är rätt lång sparade jag den tills i dag och började dagen med att läsa den i sängen. Själv har jag inte läst Thomas Eriksons bok Omgiven av idioter men jag har sett den flimra förbi i flödet. Speciellt det här med vilken färg en är – uppenbarligen går det att kategorisera “alla” människor i rött, blått, grönt och gult.

Jag har inte tänkt desto mer på det, men kanske ändå känt att nåt skaver. Att alla människor på jorden kunde kategoriseras in under fyra olika kategorier är en grov förenkling (och jag fattar ju nog att författaren till boken antagligen beskriver det som mer komplext, men ändå). Det finns också en reklam för bindor som i korthet handlar om att “eftersom det finns massvis med olika kvinnor, kan vi inte anta att en och samma binda passar dem alla”. Och så finns det väl kanske fyra eller fem alternativ att välja mellan. Eh?

“Det är lätt att framstå som von oben och som att man tycker att folk är puckade som köper det här. Men det är inte alls konstigt att många tycker att det är bra. Det är enkla sanningar om sådant som människor vill förstå. Och det är svårt att se igenom.” – Magnus Lindwall i Filter

Eftersom Filters artikel är hundra gånger bättre än vad jag kommer att skriva i ett blogginlägg tycker jag att du ska läsa den. Själv tänker jag fundera vidare på själva fenomenet. Människan är en lat jävel och att jaga enkla sanningar och snabba lösningar är så klart mycket “roligare” än att försöka hitta något djupare än så.

P1030424.jpg

Det finns massvis med folk som vill veta hur de ska gå ner tio kilo på en vecka. Eller hur de ska skriva romanen på en månad, hitta kärlek utan behöva anstränga sig så mycket, få relationen att fungera med några enkla knep och vardagen att rulla på. I en kolumn i senaste numret av tidskriften Image skriver Reetta Räty om hur journalistiken allt mer börjat handla om just experter som “tipsar” om hur det ena och det andra i vardagen ska löpa smidigare. Det är som om många letar efter någon sorts helig sanning eller fem tips för att bli en bättre människa.

I går kväll lyssnade jag slut Nina Lykkes roman Nej och åter nej. I romanen finns en scen där en av huvudpersonerna klantat till sitt liv ordentligt och bokar en tid hos psykologen. Väl på plats vill han att psykologen ska berätta för honom hur han borde göra. Mannen klarar inte av att fatta ett beslut och vill att någon ska säga vad som är rätt. Han är ute efter en enkel lösning, något som ska ta honom vidare i livet. Men det finns ju inget som rätt eller fel i en sådan situation och en psykolog kan definitivt inte berätta för någon hur hen ska agera. Det måste en liksom komma underfund med själv.

Jag kan inte påstå att jag är oskyldig, inte alls. Så klart jag vill höra om hur min vardag kunde fungera bättre eller hur jag ska få ett lyckligt kärleksliv utan att behöva kompromissa. När jag började skriva skönlitterärt läste jag allt om hur en ska skriva böcker i hopp om att bli bra på det. Under min coaching i våras hoppades jag nästan att min coach skulle säga åt mig hur jag ska göra för att lösa ett problem.

Men grejen är ju att det inte finns några snabba lösningar och enkla sanningar som håller i längden. Det mesta kräver arbete och det är väl nånstans där människans lathet kickar in.

P1030425.jpg

Varför läsa en hel utbildning om du kan googla fram en artikel med de tio viktigaste punkterna? Varför jobba för något om det finns en färdig modell som kan användas rakt av? Varför använda flera år på att skriva romanen om det går att göra på en månad? Det är så mycket bekvämare att förlita sig på snabba lösningar i stället för att försöka förstå något på djupet.

Nu skulle jag vilja avsluta med någon snygg poäng men jag vet inte riktigt vad jag vill komma till. Kanske till att vi borde vara mer aktsamma på de enkla sanningarna och ifrågasätta mer. Däremot har jag inget emot att någon vill läsa tips om hur hen ska skriva romanen på en månad eller om hen vill veta ifall hen är gul, blå, röd eller grön. Men det är viktigt att komma ihåg att inget någonsin är så enkelt och att en inte ska bygga sin hela världsbild kring ett personlighetstest (det tror jag iofs inte att folk gör) eller verkligen tro att enmånadsromanen ska bli en bästsäljare utan bearbetning.

Vad tycker du? Jag vill gärna höra tankar och åsikter! Det känns inte heller att ett blogginlägg kan ge rättvisa åt ett så här brett tema, så vi får börja med den här snabba lösningen och förenklingen och jobba vidare med fördjupningen.

Fem gånger jag klantat till det

Fredag, ljuva fredag! Jag tänker att vi firar den här bradagen genom att jag berättar om fem gånger när jag riktigt har klantat till det. Jag är i grunden väldigt organiserad och noggrann och kommer ihåg alla datum utantill osv. Men ändå är jag en sån enorm klantare då och då. Här kommer en topp fem var så goda!

1. Elvispat håret

Våren 2004 skulle jag baka min klassiska banankaka för våra tyska gäster. När jag höll på att vispa ägg och socker böjde jag huvudet ner, mitt långa hår fastnade i elvispen som var i gång och fastnade så klart direkt. Jag försökte stänga av elvispen, men lyckades inte och rev till slut ut sladden från kontakten.

Med elvisp i håret ringde jag helt i panik till pappa som knappt förstod vad jag sa. Han lyckades lugna ner mig och jag lyckades dra loss apparaten, men visparna satt kvar. När mina föräldrar kom hem började pappa lossa dem och allt resulterade i att jag blev skallig på ett litet parti på ca 2 x 2 cm. Håret växte ut men jag hade nog aldrig gråtit lika mycket i mitt liv som då. Nu tycker jag det här är ganska festligt. Tyvärr (?!) finns det däremot inga bilder på min skalliga härlighet.

saltöken2.jpg

2. Kollade inte bussanslutning i Bolivia

Efter att ha varit drygt två månader i Sydamerika hade jag lärt mig att det alltid finns en buss. Vart du än ska och när du än ska. Nå, det visade ju sig att det här inte riktigt stämmer. Jag hade bokat en resa till saltöknen Salar de Uyuni och åkte först en buss för att sedan byta till en annan. Den första bussresans sista timme blev förresten en kamp i och med att jag trodde att det fanns en toalett på bussen, men det fanns det inte, så jag var mer eller mindre sprickfärdig när jag klev av bussen och rusade in på toan.

Nöjd och glad gick jag sedan till biljettluckan för att köpa en bussbiljett till nästa destination. Kvinnan i biljettluckan meddelade att kvällens sista buss ska åka strax och att det inte finns en enda ledig plats. Neeejj! Jag fick helt panik och bönade och bad om att få åka med, förklarade att jag redan betalat för en tour på saltöknen och att jag måste få åka. Efter en kort övertalningsprocess sålde hon en biljett åt mig i gången och jag kom i väg!

3. Michaela von Nyheter

Att jobba med direktsänd radio kan vara svårt ibland. En säger saker fel, uttalar en mystisk ort fel, hakar upp sig på ord och så vidare. Men sitt eget namn ska en väl kunna? Jag råkar ha ett relativt komplicerat namn, men ändå. Det är mitt namn.

Men för fyra år sedan döpte jag om mig i en av eftermiddagens radiosändningar. Jag skulle säga “Mitt namn är Michaela von Kügelgen, nyheter igen om en timme”, men det blev ju inte riktigt så. Lyssna själv:

4. Slängde plånbok i soporna på McDonalds

Jag hade nyligen fyllt 18 och älskade att köra bil. Jag var gärna nykter och körde vänner både till och från nattklubben/krogen. Så också den här gången. Vi hade laddat upp med mat på McDonalds och när vi skulle gå in på nattklubben och jag skulle visa mitt ID märkte jag att jag inte hade det!

Jag hade haft min plånbok på McDonalds-brickan och slängt den i soporna tillsammans med allt annat skräp. Helt i panik ringde jag till McDonalds och bad dem fiska ut min plånbok. Först sa de att de inte kan göra det på grund av någon regel, men jag sa att då gör jag det väl själv och till slut fiskade personalen upp den. Sen luktade min plånbok Big Mac och ketchup ett bra tag.

  Kan verkligen rekommendera Budapest, men kom ihåg passet!

Kan verkligen rekommendera Budapest, men kom ihåg passet!

5. Glömt pass eller plånbok när jag skulle resa

I våras när jag skulle resa till Budapest märkte jag på Helsingfors-Vanda flygplats att jag glömt passet hemma. Det fanns inte tid att åka hem efter det så jag fick chansa och åka iväg utan. Allt gick bra tills jag skulle boarda planet hem. De kollade passen och ville inte släppa mig ombord, men också det här klanteriet fick ett lyckligt slut. Läs hela historien här.

Och nu bara för nån vecka sedan när jag skulle på spasemester till Pärnu i Estland lyckades jag glömma plånboken hemma. Jag hade flyttat det från en väska till en annan på grund av handbollsträning kvällen innan och där i den väskan låg plånboken när jag seglade iväg med båten mot Tallinn. Lyckligtvis hade jag sällskap så det löste sig.

***

Så kort och gott kan vi väl säga så här: jag klantar till det med jämna mellanrum men allt löser sig alltid till slut. Och det är inte så farligt att klanta och klåpa, jag tror det snarare är oundvikligt på vissa plan. Dessutom blir det i alla fall roliga historier att berätta! Har du klantat till det nån gång? Berätta gärna!

Glad fredag på dig kära läsare, jag hoppas det här piggade upp din dag och att du har många roliga, avslappnande eller spännande planer för helgen.

Ny font, nytt hår, ny iver

Det händer saker – på flera olika nivåer. Jag hade redan en längre tid stört mig på min font här på bloggen, en rätt så klumpig sans serif (alltså en “rak” font utan krumelurer) och tänkte att det kanske skulle vara dags att testa en serif för omväxlings skull. Ingen har reagerat ännu (varken negativt eller positivt) så kan ju hända att ingen annan märkt något, men själv är jag nöjd med den nya fonten. Hojta till om du tycker att den känns för liten, är oläslig etc.

Det är inte bara bloggfonten som är ny, utan också mitt hår! I våras färgade jag håret för första gången på flera år och gick då till riktigt blond. Den senaste tiden har jag sett på min spegelbild med en allt surare min och känt att något måste hända och i dag hände det! Jag hade skickat några inspirationsbilder till min frissa och efter 2,5 timme i frissastolen gick jag ut ur salongen med betydligt mörkare hår. Det kändes så rätt från första början och känns som bra omväxling.

upload.jpg

Överlag känns det som om att den borttappade energin äntligen återvänder. Nästa vecka börjar ett nytt jobbprojekt som faktiskt ska hålla på i ungefär 5–6 månader och innebär en trygg inkomst under den tiden – väldigt välkommet! I dag har jag också skaffat kontaktlinser och övat med en extremt tålmodig försäljare/optiker. Jag har rätt så små ögon och det tog länge att få in linsen, men till slut lyckades det (bara ena ögat än så länge). Nu har jag fått som läxa att öva så mycket som möjligt, hehe.

I kväll har jag också extra roliga kvällsplaner. Det blir finmiddag på Kolmon3n här i Berghäll i gott sällskap. Jag ska fira mitt nya hår, det nya frilansjobbet och att det senaste halvåret bjudit på så mycket bra och fint. Nya vänner, nya upplevelser, nya möjligheter. Efter några dagars dipp och depp är jag redo att kramas med livet igen.

Och TACK alla som hörde av sig med intresse för en skrivarkurs. Jag ska fundera lite och säkert lägga upp en blankett där du preliminärt kan anmäla intresse så ser jag om det är värt att jobba vidare på. Har ju liksom hundra olika idéer om kurser jag gärna skulle hålla.

Chick lit, romance och feelgood

En underhållande och lättläst roman skriven av en kvinna, med en kvinnlig huvudkaraktär och ett lyckligt slut kallas ofta för chick lit eller romance. Själv har jag fått svara ett antal gånger på frågor om min bok är chick lit – och inte alltid så att den som ställt frågan skulle anse att det är en bra sak. En bok skriven av en kvinna som handlar om en kvinna kan ju liksom inte vara intressant för nån annan än en kvinna. Eller?

Genren feelgood känns lite bredare och termen känns inte lika “dissad” som chick lit och romance. Men speciellt i Svenskfinland känner jag att den här typen av genrelitteratur är rätt ovanlig och osynlig. I en recension av Vad heter ångest på spanska? skrev recensenten att det är “lite av underhållningsroman faktiskt”. Eh, det är ju underhållning?

Facebook påminde mig i dag om en meme som Malin postade för ett år sen på min sida. Visst är det jobbigt med all denna dick lit. Alla dessa män som skriver böcker om män. Men så klart är en berättelse om en man, oberoende av om det handlar om kärlek eller nåt annat, mer intressant än samma historia med en kvinna i huvudroll. Ugh!

dicklit.jpg

I Sverige är feelgood en stor genre som bara växer och växer. Jag är inte alls förvånad över att feelgoodförlaget Printz Publishing köptes upp av förlagsjätten Norstedts. Underhållande, mysiga och varma romaner med lyckligt slut säljer bra – men kommer definitivt inte in i finrummen. Och romance är faktiskt en av världens mest sålda bokgenrer. Många älskar helt enkelt att mysa ner sig med böcker som inte handlar om våld och mord, utan om kärlek och fina möten människor emellan. En sorts verklighetsflykt med lyckliga slut.

En vanlig kritik mot de lyckliga sluten är att det är så förutsägbart. Varför läsa en roman om det går att räkna ut hur det slutar? Ändå har jag aldrig hört någon framföra den här kritiken mot deckare. Där vet ju läsaren också hur det slutar: fallet blir löst, tadaa! Själva spänningen ligger ju i att få veta hur allt går till och samtidigt kunna förvissa sig om att slutet blir på ett visst sätt. Det är en sorts trygghet som åtminstone jag trivs med.

Men vad är skillnaden mellan dessa genrer? För mig är chick lit roligt, underhållande, stundvis pinsamma situationer och mycket värme. Den ultimata chickliten måste väl vara Bridget Jones (som jag faktiskt bara sett på film, inte läst). Storstäder eller gulliga orter på landsbygden, män och krånglig kärlek.

  Hemsnickrat omslag till mitt chick lit-manus som stått mer eller mindre orört sen november 2016.

Hemsnickrat omslag till mitt chick lit-manus som stått mer eller mindre orört sen november 2016.

Och skillnaden till romance? Jag vet faktiskt inte. När nån säger romance tänker jag automatiskt sex och många kopplar till harlequinromaner – vilket bidrar till att “ryktet” kanske inte är speciellt gott. Men i grund och botten handlar det ju om kärlek, lycklig sådan dessutom. Jane Austens Stolthet och fördom anses vara en av de första romanceromanerna och det är väl inte så många som rynkar på näsan till den? I korthet: de två som historien kretsar kring ska få varandra på slutet.

En feelgood behöver däremot inte alls handla om kärlek utan där är spektret lite bredare. Det kan vara vänskap och familjerelationer, men ofta brukar ett litet kärleksspår smyga sig in. Wikipedia definierar det i all sin enkelhet så här: “Feelgood är en genre med syftet att få mottagaren att må bra”.

Vad tycker du om romance, chick lit och feelgood? Själv tänker jag att både min debut och Nationen är underhållning, men kunde säkert klassas in under chick lit. Sen har jag ju också ett helt renodlat chick lit-manus som väntar i datorn på min uppmärksamhet. Jag kallar det för en finlandssvensk Bridget Jones men för att vara helt ärlig minns jag knappt vad min huvudperson heter eller vad som händer, det är ju faktiskt två år sen jag skrev manuset. Men jag ser väldigt mycket fram emot att jobba med det.

Saknar skrivarkurser

Under 2017 använde jag sammanlagt nio (!) helger på skrivarkurser. Sex helger Litterärt skapande utspritt över året, en helgkurs med Mia Franck på VNF, en skrivarkurskryssning till Stockholm med Henrika Andersson och så ytterligare en helgkurs med Hannele Mikaela Taivassalo (klickar du på länkarna kommer du åt korta texter som producerats under dessa kurser).

Rätt sjukt ändå med nio helger skrivarkurs av 52 möjliga helger?! I år har jag inte varit på en enda kurs utöver veckan på Biskops Arnö, som så klart var fantastisk men det känns också som en evighet sedan. Jag blev typ nostalgisk (?!) när jag gick igenom bilder för det här inlägget. Så här skrev jag på bloggen från debutantseminariet:

Saknad är hälsosamt sägs det. Att ibland ta en paus, liksom backa lite och betrakta allt lite längre ifrån. Vila hjärnan, vila hjärtat. Att hela tiden få något, göra något, skapa något. Det kan inte sluta bra. Utan pauser kan inget födas, utan saknad finns ingen riktig lust.

P1020351.jpg

Efter fjolåret var jag (föga överraskande) rätt trött på skrivarkurser men nu märker jag att suget växer fram. Jag längtar efter att få sitta i ett (ofta tråkigt) klassrum med andra, få en uppgift och så fem till tio minuter tid på mig. Att knacka på tangenterna och se vad som hinner hända på den korta tiden. Förr hatade jag verkligen snabba skrivövningar, nu älskar jag dem. Vad som helst kan hända och det är så häftigt!

En kunde tro att alla instruktioner och restriktioner skulle göra det svårt, men det är nåt med regler som väcker kreativiteten. Extremt fascinerande!

Det finns så klart en hel del övningar ute på internet, men det känns inte riktigt som samma grej att sitta ensam hemma och knacka ner ord. En del av det roliga är ju också att höra hur andra tolkat en uppgift. Under LittSkap skrattade jag flera gånger så att jag grät, speciellt till Annes historier. Jag saknar också det där skrivande sammanhanget. Att få prata skrivande och skrivardrömmar med andra likasinnade. Att få fundera på vad som är strålande i någon annans text och ge konstruktiv kritik på det som kunde bli bättre. Att själv höra vad folk fastnar för i mina texter och vad jag kunde utveckla.

P1020325.jpg

Skrivandet är ju i grunden ett rätt så ensamt jobb. Visst har jag hjälp av fantastiska testläsare och redigeringen med Vad heter ångest på spanska? tillsammans med min redaktör var så otroligt givande och rolig. Jag älskar också att diskutera med Charlotte, både hennes och mina manus, för att hon alltid har så bra poänger. Och i morgon ska jag faktiskt få göra det! Vi har bestämt Skypedejt och jag ser så otroligt mycket fram emot att prata med henne. Reda ut skrivtrasslet i hjärnan.

Det jag önskar mig nu är en inspirerande skrivkurshelg men har inte hittat en enda helgkurs här i Finland. Måste jag liksom ordna en själv för att det ska bli av, haha? Det skulle också vara kul att samla ett gäng skrivintresserade vänner, träffas hemma hos nån och så har alla ansvar för att ha med sig någon kort skrivövning. Kanske nåt jag borde fundera vidare på?

P1020394.jpg

Överlag saknar jag skrivandet just nu, det har inte funnits tid eller utrymme för det på sistone. Men den här veckan ska jag äntligen hugga tänderna i ett skrivprojekt! Det ska bli så roligt att sjunka in i den världen och säga ett hej åt mina karaktärer jag nästan glömt bort redan. Jag känner liksom hur pulsen stiger och hur ett leende sprids i ansiktet bara av tanken på att skriva igen. Ofta känner jag ett stort motstånd att sätta i gång, men sen när jag väl är det finns det inget bättre. Och nu längtar jag. Både efter det korta och snabba skrivet och det långsamma och fördjupande.

Har du gått på skrivarkurs? Vad tycker du är bäst/sämst? Och hojta till ifall du skulle vara intresserad av en helgkurs tillsammans med mig (och kanske nån annan). Det skulle vara sååå roligt. Både att leda och gå på kurs. Om du slänger in en skrivövning (eller två) i kommentarerna lovar jag att publicera resultatet här!

P1020287.jpg

Snällveckan eller måste vi jobba så mycket?

Förra veckan var minst sagt galen. Jag vet faktiskt inte om jag nånsin intervjuat så många människor under en vecka eller jobbat med så många olika uppdragsgivare och projekt på så kort tid. I dag när jag vaknade var min första tanke att jag skippar frukosten på kontoret. Det fanns liksom ingen chans att jag skulle orka ta mig dit (fastän jag går dit på några minuter) – eller att jag skulle orka börja jobba genast efter det. I stället bestämde jag mig för att förra veckans kaos måste kompenseras med en snällvecka.

Inget brinner i knutarna så jag behöver inte stressa ihjäl mig, jag hinner gott och väl ta några lugna andetag och sen ta itu med med to do-listan. Jag har på sistone läst flera artiklar som handlar om att väldigt många människor i arbetsför ålder inte återhämtar sig tillräckligt från jobbet – vi jobbar för mycket och vilar för lite och att hela tiden pressa på kommer aldrig att leda till något bra.

Själv är jag helt slut efter en galen vecka. Det blev inte mer än 34 arbetstimmar sammanlagt, men det kändes som minst 70. Jag kan inte låta bli att fundera på om jag är svagare och mer vek än alla andra när jag blir så här slut efter en vecka? Eller är jag bara uppmärksam på min egen ork? Oberoende så tror jag att vi borde fästa mer uppmärksamhet vid hur mycket vi faktiskt orkar med. Dessutom tror jag inte på att allt arbete kan mätas eller jämföras i timmar. Och framförallt tror jag att vi inte ska jämföra oss med andra. Själv råkar jag vara snabb och effektiv när jag jobbar (jag kan faktiskt inte jobba på nåt annat sätt), men det suger också musten ur mig totalt.

  Favoritfrukosten på Roots i Berghäll.

Favoritfrukosten på Roots i Berghäll.

“Du måste jobba hårt för att nå dina drömmar – hårdare än någon annan.” Jag har sett den här (ande)meningen rätt mycket de senaste veckorna. Grundtanken är det väl inget fel på, det är rätt så uppenbart att det krävs arbete för att nå något utöver “det vanliga”. Romaner skriver inte sig själva och ett företag blir inte framgångsrikt utan arbete, men: måste vi verkligen jobba så hårt hela tiden? Jag hör själv till dem som vill så otroligt mycket och skulle gärna ånga på i 100 km/h, men inser att min ork måste vinna över min otålighet. Jag har faktiskt inte så bråttom.

Så den här arbetsveckan inleddes i sängen med nyaste avsnittet av Vår tid är nu och så bjöd jag mig själv på frukost på favoritkaféet. Med lite snällhet i kroppen kändes det i alla fall lite lättare att börja med jobbet. Jag har fortfarande några oskrivna och/eller ofärdiga artiklar från förra veckan som ska bli färdiga plus att nu sätter höstens projektjobb i gång på allvar. Så många bollar i luften fortfarande, men veckan blir inte alls lika galen – tur det! Eftersom många verkade gilla redovisningen av min vecka tänkte jag att jag fortsätter med konceptet.

  Veckans gulligaste intervjuobjekt.

Veckans gulligaste intervjuobjekt.

Vecka 41

Måndag: Skrev utkast till två artiklar, jobbade med en översättning och fixade med projektjobbet. Ser fram emot att nolla huvudet på kvällens handboll. Känns som om att både kropp och hjärna väger minst 500 kg, men det ska väl lite svett råda bot på.

Tisdag: Morgonyoga på kontoret. Läsa igenom artikelutkasten och skriva klart dem & skicka till intervjuobjekten/uppdragsgivare (är i lite olika faser). Börja gå igenom materialet i projektjobbet. Korrekturläsa översättningen.

Onsdag: Möte med projektet. Skriva ut förra veckans sista (och mysigaste!) intervju. Fixa med alla kvitton till min bokföringsbyrå för årets tredje kvartal. BodyCombat och BodyBalance på kvällen.

Torsdag: Layoutmöte om bilagorna/broschyrerna jag är redaktör för. Korrektur av artikeln jag skrev dagen innan. På eftermiddagen ska jag till frissan och är sugen på lite omväxling!

Fredag: Göra klart allt som blivit ogjort under veckan, förhoppningsvis fundera lite extra på bloggen. Eventuellt plocka upp ett skrivprojekt. Om jag orkar.

Lördag: Helsingforsmarthorna ordnar klädbytardag, vilket verkar skoj! Ska nu i veckan försöka samla ihop lite kläder jag inte längre använder och förhoppningsvis byta till mig nåt fint!

Söndag: Läsa bok, laga mat, sova länge. Inga måsten.

  Ett nyvärpt ägg – jag har nog aldrig hållit i ett så färskt ägg och hade lust att stjäla med det hem, men det kanske inte hade uppskattats. I stället fick jag med mig en påse äppel som jag ska koka sylt/mos på.

Ett nyvärpt ägg – jag har nog aldrig hållit i ett så färskt ägg och hade lust att stjäla med det hem, men det kanske inte hade uppskattats. I stället fick jag med mig en påse äppel som jag ska koka sylt/mos på.

Förhoppningen är att vara avsevärt mycket piggare nästa veckas måndag än i dag och känna att min hjärnverksamhet inte är så seg som nu. Dessutom är jag inte en speciellt trevlig människa när jag är trött och stressad (vem är nu det iofs?). När jag är trött har jag inte heller så mycket lust att göra nåt utan vill bara ligga i soffan och slökolla tv – vilket definitivt är bra mellan varven. Men det ska också göra riktigt gott att svettas bort lite trötthet och seghet på handbollsplan om en timme.

Känner du att du får tillräckligt mycket vila? Eller känner du en konstant press att prestera och visa att du är värd din lön/ditt jobb? För sanningen är ju att vi lever i ett sjukt prestationssamhälle och det kan vara så otroligt svårt att tagga ner – speciellt om en upplever att “alla andra” verkar ånga på utan några större problem och når dröm efter dröm. Men så är det så klart inte. Och kom ihåg: inget går sönder av att du vilar en dag. Däremot kan du gå sönder om du inte vilar. Och det vill du väl inte?

P.S. Du har väl inte missat min recension av debutromanen Bara lite till som handlar om just det här. Jennifer skrev också en jättebra recension på boken!

Skogshuggare von Kügelgen

upload.jpg

Min första tanke denna lördag var (sorgligt nog) att jag borde skriva några artiklar. Jobbveckan har nog tagit rätt hårt på, men som tur är så är det bara en vecka och en vecka orkar en ju med vad som helst. I stället för skrivjobb blev det helt annan sorts jobb, nämligen skogsjobb! Känner att jag har skogshuggarlooken on point, med öl och allt, så nu ska jag bara lära mig att bemästra en motorsåg så har jag en back up plan om mitt författarskap inte tar fart, eller hur?

upload.jpg
upload.jpg

Det är förresten så otroligt vackert i naturen just nu. Jag hoppas verkligen att det håller i sig i några veckor för då är det dags för Blogathon igen! Den här gången ska vi vara fem i stället för fyra, så kul att vårt blogg-gäng växer. Finns inget mer givande att hänga med folk som sysslar med samma grejer som en själv. Nu ska jag stirra på brasan och spela ett brädspel. I morgon är det dags för veckans sista intervjun, det ska bli riktigt kul! Hoppas du har en skön lördag! 

upload.jpg

Kaosveckan

  I buss på väg mot Tavastehus. Att vakna 6.30 är inte speciellt kul, men uppenbarligen går det också!

I buss på väg mot Tavastehus. Att vakna 6.30 är inte speciellt kul, men uppenbarligen går det också!

Kaosveckan håller på att kulminera. I dag när jag kom hem från Tavastehus åt jag lunch på en restaurang i centrum, skrev klart en artikel och gjorde de intervjuades ändringsförslag till en annan artikel och skyndade iväg på dagens andra intervju. Väl framme på Svenska litteratursällskapet insåg jag att jag hade glömt mina häften/anteckningsblock på restaurangen! Så jag fick börja intervjun med att be om nåt att anteckna på. Kände mig som ett fullblodsproffs, ehe.

I morgon ska jag “bara” skriva två artiklar och göra en telefonintervju + att jag så klart har en hel del grejer på hög jag kunde göra, men det får antagligen vänta till nästa vecka. Så galet att så gott som allt händer just en och samma vecka. Men jag räknade just att jag för den här veckans arbete kan fakturera närmare 3000 euro, vilket är helt sjukt. Det är liksom mer än vad jag fakturerat flera månader i år (ja, livet som frilans innebär verkligen inga särskilt stabila inkomster). Nästan 3000 på en vecka är nog nåts sorts personligt rekord. Visserligen har jag också intervjuat över 20 (!) personer när veckan är slut, så kanske helt okej.

Det intressanta är att jag trots allt jobb inte jobbat mer än sex timmar i medeltal per dag hittills. Eftersom jag trackar min arbetstid med hjälp av Toggl har jag koll på hur mycket jag jobbat (så intressant arbetsverktyg, ska definitivt blogga om det här asap). Så om vi bara ser på faktiska arbetstimmar den här veckan är det ju inte så mycket, eller mindre än “vanlig” arbetstid, men jag är ändå helt slut. Själv förespråkar jag sex timmars arbetsdagar (med full lön), jag tror det skulle göra mycket gott, men nu är jag för trött för att börja argumentera för det. Så det får väl också bli ett inlägg nån gång senare när hjärnan fungerar.

  Screenshot på veckorapport från Toggl.

Screenshot på veckorapport från Toggl.

Läsvärda blogginlägg skrivna av andra

Tills jag klarar av att formulera nåt smartare slussar jag dig vidare till ett antal bloggkollegor som levererat tankar jag håller med om och skulle vilja fortsätta diskutera. Eller ta fasta på ur min synvinkel och argumentera och kommentera.

Så många bra och tänkvärda inlägg alltså! Tur att andra levererar smarta inlägg samtidigt som min hjärna blir mer mos för varje dag som går. Som tur är det fredag i morgon och jag har bokat in massage, slår på stort med 1,5 timme, aah! Min kropp kommer att tacka mig. Och efter det ska jag köra iväg till lande och får vara ledig på lördag, på söndag blir det veckans sista intervju. Men jag lär väl överleva den här veckan och är tacksam över att nästa vecka inte är alls lika galen. En vecka orkar jag i den här takten, men att hela tiden hålla på så här? Nej tack!

  Fun fact: har ett tvångsmässigt beteende. Varje gång jag går förbi Domkyrkan i Helsingfors måste jag ta en bild.

Fun fact: har ett tvångsmässigt beteende. Varje gång jag går förbi Domkyrkan i Helsingfors måste jag ta en bild.

Fem tips för att hjälpa författare

Att nå ut till potentiella läsare är viktigt för alla författare. Men realiteten är att det finns massvis med bra böcker där ute samtidigt som alla författare inte har ett stort marknadsförinsgmaskineri i ryggen. Den goda nyheten är att du som läsare kan hjälpa dina favoritförfattare! Det är små grejer som kan vara otroligt betydelsefulla. Alla klick och delningar, varje hashtag och recension räknas. Här kommer fem konkreta tips på hur just du kan hjälpa:

Skrivtips (1).png

1. Köp boken
Det här är det mest självklara sättet att hjälpa en författare. Köp boken – till dig själv, till vänner, till släktingar. Till alla som kunde tänkas gilla den. Finns boken inte just i din bokaffär kan du fråga om de kan beställa in några exemplar eller så klart köpa på nätet. Min bok finns bland annat på Adlibris men du kan också beställa ett signerat ex direkt av mig, kontakta mig så fixar vi det!

2. Låna boken på bibliotek
Har du inte råd att köpa boken kan du låna den på biblioteket. För varje utlåning får författaren en (liten) biblioteksersättning. Finns inte boken på ditt bibliotek? Be dem att beställa in boken! På grund av rätt så stor efterfrågan på min bok beställde huvudstadsregionens bibliotek in fler ex av boken – varje bok räknas. När jag kollade läget för nån dag sen såg jag att flera ex av boken var utlånade, så himla roligt fastän boken har över ett år på nacken! <3

3. Prata och skriv om boken 
Berätta om en bra bok för alla som kan tänkas vara intresserade. Själv älskar jag när någon rekommenderar en bok för mig, det känns ju som en personlig gåva! Glöm inte heller hur värdefulla sociala medier är: ladda upp en bild på Instagram eller Facebook, skriv ett blogginlägg – vad som än känns naturligt för dig. Varje inlägg om boken på sociala medier är värdefullt! Glöm inte heller att tagga författaren eller använda boktitelns namn så att andra hittar rätt utan att behöva leta.

  Bilder under hashtaggen #vadheterångestpåspanska på Instagram.&nbsp;

Bilder under hashtaggen #vadheterångestpåspanska på Instagram. 

4. Följ och gilla författaren på sociala medier
Följ författarens Facebooksida och Instagram och gilla gärna uppdateringarna – så syns de för fler människor i flödet och ploppar också upp för dem som inte annars skulle se inläggen. En gillning kan kännas som en värdelös grej, men jag lovar att varje gillning är betydelsefull och genererar mer synlighet. Vill du vara en supermänniska? Dela då ett inlägg. Uppskattas alltid!

5. Skriv en recension
Har du läst boken och gillat den? Skriv gärna en recension på GoodReads, Adlibris och dylika sajter. Många läser recensioner innan de bestämmer sig för att läsa en bok. Men obs! Kom ihåg att skriva ut en spoilervarning om du avslöjar vad som händer i berättelsen.

***

Vill du hjälpa mig? Följ mig på FacebookInstagram och GoodReads. På sistnämnda är medeltalet för Vad heter ångest på spanska? inte speciellt smickrande (just nu 2,85), så en trevlig recension eller ett antal stjärnor är så klart välkommet – men jag vill ju så klart ha ärliga recensioner. Fiskar inte efter fullpoängare hur härligt det än skulle vara. Som sagt, många bäckar små kan hjälpa så otroligt mycket.

Din tur: Vilken författare eller bok vill du boosta i dag?

Dumma människor och fyra andra tips

Dags för tipstisdag! Jag har under den senaste veckan(orna) både sett, lyssnat och läst många bra grejer som jag tycker att du inte ska missa. Hoppas du får många mysiga höststunder med följande tips. Och som vanligt: kommentarsfältet är öppet, så fritt fram att slänga in egna tips!

Och förresten, på tal om att svara i telefon och att vad som helst kan hända i frilanslivet, i dag när jag skulle skynda iväg till ett möte ringde telefonen och jag fick ytterligare ett uppdrag för den här veckan. Tror definitivt att det här blir årets galnaste vecka, men medan jag jobbar på kan du passa på att underhålla dig med något att av följande:

dumma-manniskor.jpg

Podcasten Dumma människor

En ny podd av Lina Thomsgård (som bland annat startat rättviseförmedlingen i Sverige) och psykologen och författaren Björn Hedensjö. De beskriver podden själva så här: “En vetenskapstörstande podd om populärkultur, psykologi och mänskligt beteende. Om vi är så rationella, kunskapssökande och objektiva som vi tror - varför beter vi oss då så omänskligt korkat?” Helt otroligt bra, underhållande och lärorikt. Jag har lyssnat de tre första avsnitten och ser fram emot nya. Lyssna!

denåttondetärnan.jpg

Den åttonde tärnan av Eva Frantz

Förra helgens bästa program gick ut på att ligga i soffan och läsa om hur Anna Glad löser det nyaste mysteriet i småstaden – och lite om Glads kärleksliv. Fallet är kusligt och Frantz vana trogen finns det en parallell backstory som hänger ihop med nutiden. Lättläst och underhållande!

eleanoroliphant.jpg

Eleanor Oliphant is completely fine av Gail Honeyman

Lyssnade på denna som ljudbok inläst på engelska. Det tog en stund att vänja sig vid uppläsaren, men till slut gillade jag stilen. Det tog också en stund att komma in i själva berättelsen och jag kände att den var alltför seg i början. Ändå gillade jag boken jättemycket till slut. En rätt så annorlunda historia som väcker många tankar. Finns också översatt till svenska, men själv föredrar jag originalspråk när det är möjligt. Psst! Vill du också testa ljudböcker? Läs mer om mitt erbjudande!

Filmen BlacKkKlansman

Bra, viktig och sorgligt aktuell film alla borde se. Den baserar sig på verkliga händelser och kopplar också ihop dåtid med nutid. Fastän det är mycket allvar fick jag skratta flera gånger. Skådespelarna är också jättebra! Såg denna på Riviera, den mysiga kvartersbiografen bara några hundra meter ifrån mig. Kan rekommendera både film och biograf. Men den “förnyade” eller kanske snarare försämrade osttallriken på Riviera får ett stort minus. 11 euro för 2 (!) olika och rätt så tråkiga ostar + en miniliten skål med soltorkad tomat och ungefär tre smulor fetaost. Eeh?

var-tid-ar-nu-svt-980x515-c-980x515-c.jpg

Tv-serien Vår tid är nu

Andra säsongen av Vår tid är nu är äntligen här! Första avsnittet visas på finsk tv först på söndag, men finns redan nu på Arenan (är du svensk kollar du så klart på SVT Play). Storyn har hoppat några år framåt i tid och första avsnittet bjuder på en hel del drama, aah!

Jobbtober är här

Den första oktober märks i kalendern och mejlboxen. Nu börjar hösten på riktigt – åtminstone på jobbfronten. Den här veckan jobbar jag för sju (tror jag) olika uppdragsgivare och mejlas med några till om eventuella/kommande jobb senare i höst. Så ibland blir det lite snurrigt i huvudet och väldigt många mejl och andra meddelanden. Men jag klagar absolut inte, just så här måste ju frilanslivet nästan se ut för att en ska kunna överleva ekonomiskt.

Förra veckan fick jag också roliga nyheter. Ni kanske minns att jag skrev om att jag ansökt som mentor vid Helsingfors universitet och i torsdags blev det klart att jag kommer att vara en av mentorerna! Jag är så himla nyfiken på vad mentoreringen kommer att ge – både mina aktorer (som det tydligen heter) och mig. Första träffen blir först i november, men jag är redan taggad. Om du är studerande vid HU kan du söka med i mentoreringsprogrammet här.

  Morgonens frukost på kontoret. Bästa sättet att få mig i gång på måndag morgon!

Morgonens frukost på kontoret. Bästa sättet att få mig i gång på måndag morgon!

Överlag är jag glad för att jag under de senaste veckorna blivit kontaktad av både bekanta och icke-bekanta gällande jobb. Som jag skrivit säkert hundra gånger: så gott som alla mina jobb kommer via en kompis, bekant eller en tidigare kund som rekommenderat mig för någon annan. Därför tycker jag att det är så otroligt svårt att tipsa andra om hur de ska hitta kunder, men här finns i alla fall fem tips för att få frilansjobb. Kanske det i alla fall kan fungera som en liten inspiration?

En otroligt viktig grej: ha en webbsida med kontaktuppgifter. Skriv ut din e-postadress och telefonnummer. Jag blir lika galen varje gång när det enda jag hittar är ett kontaktformulär, gaah! Det måste gå att få tag på dig – ha också med en bild på dig själv. Alltid trevligare att ringa upp nån som en sett ett ansikte på. Viktigt också att svara i telefon. Kanske ett av tio samtal jag får handlar om jobb och resten är telefonförsäljare, men det är viktigt att svara just den där ena gången!

Min mest hektiska arbetsperiod under hela året börjar just nu och jag bävar redan lite för vad jag är för en människa när julen kommer, men kanske det bara är att inse att hösten är min mest hektiska period. Tidigare i år drömde jag om att åka iväg till Argentina i november men på grund av både ekonomiska och helt praktiska orsaker blir det inget av den resan. Kanske i vår? Känns ändå rätt onödigt att åka till andra sidan jorden för att stressjobba. Plus att vissa jobb faktiskt kräver en del närvaro. Dessutom: Argentina finns nog kvar nästa år också. <3 Men nu tänkte jag att vi skulle ta en titt på den här galna jobbveckan:

  Så vackert i naturen nu!

Så vackert i naturen nu!

Min vecka

Måndag: Frukost på kontoret. Skrivjobb med en bilaga/tidning jag är redaktör för. Lunch med min kompis Pupi. En intervju för Svenska litteratursällskapets tidning + skriva ut utkast för artikeln. Bekanta mig med forskningsprojektet jag jobbar med i höst + lite översättningar inom det. Plus ett antal mejl & fakturor att skicka. Handbollsträning på kvällen för att nolla huvudet.

Tisdag: Morgonyoga på kontoret. Korrekturläsa/skriva färdigt måndagens artikel + gå igenom översättningarna för projektet. Möte på Hanaholmen om ett event jag ska skriva om. Delta i Nordvisions hackday på Hanaholmen och skriva artikel om det. Kompisdejt med Hanna på kvällen.

Onsdag: Waffle Wednesday på kontoret, möte med forskningsprojektet + jobb inom det. Skriva färdigt artikeln om hackday. BodyCombat & BodyBalance på kvällen.

Torsdag: Reportageresa till Tavastehus för att skriva om ett projekt, bussen startar 8.05 och så är jag tillbaka i Helsingfors lite efter två. Klockan tre gör jag en intervju på SLS. Om jag inte är helt mosig i huvudet ska jag försöka skriva utkast till bägge artiklar (hoppas på att kunna jobba på tåget hem).

Fredag: Skriva klart alla halvfärdiga artiklar. Skriva några texter för bilagan. Planera kommande vecka så att jag har koll. Åka iväg till lande, aah!

Lördag: Ledig dag, funderar på om vi borde laga pasta själv? Länge sen sist! Ser också fram emot att läsa bok och kanske spela spel på kvällen.

Söndag: Intervju i Pargas för bilagan och sen köra hem. Kanske skriva ut artikeln. Om jag orkar. Men gillar att skriva så fort som möjligt, första versionen blir ändå aldrig bra.

Puust! Så ser alltså den här veckan ut! Obs! Det här är en extremt galen vecka till och med för mig, men vissa veckor blir helt enkelt så här. Dessutom är det ju bara måndag så vad som helst hinner hända före fredag – det kan komma ett plötsligt översättningsjobb eller nåt annat. Jag vet riktigt aldrig hur veckorna blir, men jag kan inte påstå att jag ogillar det. Tråkigt blir det i alla fall inte!

Förresten, vad tycker du? Vill du på måndagar läsa om hur min kommande vecka ska bli? Kanske det också lite öppnar upp mitt arbete på ett tydligare sätt? Ibland känns ju mitt jobb inte ens som ett “riktigt” jobb för mig, hehe. Men där har kontoret hjälpt en hel del! Men kommentera eller klicka på hjärtat så vet jag om du tycker det är yay eller nej att läsa om min vecka!

  I dag kom höstjackan på för första gången. Varför köpa en ny, när den här tio år gamla trotjänaren funkar bra??

I dag kom höstjackan på för första gången. Varför köpa en ny, när den här tio år gamla trotjänaren funkar bra??

Plötsligt är jag en sån som yogar?

Yoga är inte min grej. Det trodde jag väldigt länge. Jag tyckte det verkade så otroligt tråkigt och faktiskt lite tramsigt. Jag gillar fart och fläng – handboll, BodyCombat osv. Men absolut inte yoga. Jag minns faktiskt inte när jag testade yoga för första gången, men jag gissar att min första kontakt med yogan blev på en BodyBalance-timme redan för ett antal år sen, men då tyckte jag inte så mycket om det för att vara ärlig. Jag höll fast vid åsikten: det är tråkigt.

Förra hösten gick jag en yogakurs som min kompis Amanda ordnade och före det hade jag testat på lite YouTube-yoga och börjat tycka att det kanske inte är en så dum grej. Ju äldre (och stelare) jag blivit, desto mer har jag börjat gilla yoga. På mitt kontor har vi faktiskt gratisyoga en gång i veckan och jag tycker det är bra! Det är faktiskt en av mina favoritgrejer på kontoret om jag ska vara ärlig.

Så plötsligt är jag en sån som yogar? Vad har hänt? Kanske mest att jag har gett yogan en ärlig chans. Det som förr verkade tråkigt är nu avslappnande plus otroligt bra för min rygg som konstant krånglar – mest antagligen för att mina höfter är extremt stela. Min kropp verkligen skriker på mig att jag måste ge den lite kärlek i andra idrottsformer än snabba. Veckans största katastrof var att jag missade tisdagens kontorsyoga på grund av resan till Pärnu. Jag har känt mig stelare än vanligt (om det nu ens är möjligt, ehe) och i går vaknade jag med stel och seg rygg. Allt kändes så mycket bättre efter att jag varit på BodyBalance. Aah!

  Yogarummet på kontoret. &lt;3

Yogarummet på kontoret. <3

Jag är sämst i världen på att komma ihåg att tänja och borde överlag ta bättre hand om min kropp och framförallt min rygg. Och där har jag märkt att yogan verkligen hjälpt. Jag kan inte påstå att jag är helt yogafrälst och planerar en meditationsresa till Indien, men jag är väldigt glad över att jag gett yogan en chans. Jag märker vilka effekter den har och hur mycket bättre min rygg mår. Dessutom har jag börjat gilla lugnet yogan ger. För mig är det absolut ingen prestation, utan mest en tid för mig själv (haha, kanske jag ändå börjar låta som de där yogaflummarna jag inte kunde tåla tidigare?).

Har du börjat gilla nån träningsform som du absolut inte trodde att du skulle gilla? Och vad tycker du om yoga? Själv ska jag passa på att göra en liten kvällsyoga för att avsluta kvällen och veckan på bästa möjliga sätt – och för att förhoppningsvis vakna med en rygg som inte är jättesjuk. Bland YouTube-yogan har jag fastnat mest för Adriene (precis som alla andra, hehe). Men rekommenderar om du inte testat det än! Hon känns okonstlad och övningarna är väldigt tydliga.

Framgång med måtta

Jag brukar skämtsamt säga att jag är glad över att min debutroman inte blev någon storsuccé. Visst fick jag många jättefina recensioner, det trycktes en andra upplaga och flera på mitt förlag har sagt att jag ska vara väldigt nöjd över hur bra boken sålt. Trots att allt gick “över förväntan” har jag inte känt någon press med Nationen. Jag har inte ett förlag som flåsar mig i nacken och undrar när nästa bok är klar. Jag får skriva i lugn och ro utan nån som helst press på mig. Ingen spekulerar om min kommande roman på kultursidor – för det finns helt enkelt ingen som “bryr sig” tillräckligt.

Och det kanske är där skon klämmer. Jag vill så mycket och mycket snabbare än det går nu. Jag vill ju att det ska finnas ett (större) intresse för mig och mitt skrivande (och tycker att det är lite pinsamt att erkänna det). Samtidigt inser jag vad priset för framgång är. Stressig tidtabell, alldeles för mycket jobb och en konstant känsla av att inte hinna med, inte räcka till. Hur mycket jag än hade önskat att Nationen skulle ha blivit utgiven i höst, så blev det inte så. Och det är jag tacksam för. Nu har jag inte behövt stressa och mår garanterat hundra gånger bättre så här.

Samtidigt sneglar jag avundsjukt på författarkolleger som utkommer med en bok (eller flera!) varje år, som verkar få mer uppmärksamhet än jag, som är mer framgångsrika, som får sommarprata och som intervjuas “överallt”. Lite dubbelt det här, eller hur? Jag vet hur tungt det är att pressa på i ett rasande tempo och vill inte ha ett sånt liv, men sen så vill jag ändå ha det?

  För mig är framgång att kunna åka iväg på en spasemester mitt i veckan.

För mig är framgång att kunna åka iväg på en spasemester mitt i veckan.

Rafael Donner skrev en kolumn i Hbl om framgång och fick ett motsvar av Helen Korpak. En intressant diskussion med två rätt så olika synvinklar. Donner drömmer i stället om framgång om att bli medelmåttig. Som han skriver: “Inom loppet av ett år har jag kommit ut med två böcker, blivit HBL:s kolumnist och Studentbladets chefredaktör, jag har sommarpratat och avslöjat min pinsamt dåliga allmänbildning i Duellen.” Det har verkligen hänt mycket fint och spännande i Donners liv, men också mycket som orsakat oro och en känsla av otillräcklighet. Så är den sortens framgång verkligen något att eftersträva?

Fastän jag kom ut med “bara” en bok förra hösten så var det tungt och påfrestande. Visserligen hade jag mycket annat på gång också, men Donners år har varit alldeles galet. Och fastän jag fattar det och egentligen inte vill ha det livet så kommer den där jävla avundsjukan krypande. Jag vill inte, men ändå vill jag. Så dubbelt det här.

Helen Korpak å sin sida skriver om hur det krävs en viss framgång för att överleva som kulturarbetare. “Frilansar man inom kulturen är framgång nödvändigt, i alla fall om man vill få betalt för vad man gör. Om man vill kunna leva ett skäligt liv.” Alla behöver vi pengar för att kunna överleva och att konstant leva med en ekonomisk oro är tungt. Att som frilansare konstant vara tvungen att förhandla arvoden uppåt eller påminna uppdragsgivare om betalningar är frustrerande. Jag har haft rätt så bra tur med detta, men vet hur det ser ut i branschen. Så kanske jag är tillräckligt framgångsrik med mitt frilansande, fastän det inte alltid känns så?

  Vi behöver inte följa i andras fotspår – om vi inte vill.

Vi behöver inte följa i andras fotspår – om vi inte vill.

Så hur mycket framgång vill en ha? Vad ska vi eftersträva?

För det första så tror jag inte det finns ett svar på det här, men jag är säker på att mycket framgång sällan betyder mycket lycka. I somras skrev den framgångsrika författaren Fredrik Backman ett långt inlägg på sin blogg om utmattningen, stressen och pressen han känt det senaste året:

“This is the fifth of my novels to make the New York Times Bestseller list. I remember when the first one did, I thought to myself: “I made it”. This time around, honestly, it’s more a feeling of “I made it…out”. Because this book took nearly everything for me to finish, and I ended up in a breakdown late last year.”

Liksom wow, fem romaner på New York Times bästsäljarlista, det måste väl vara den ultimata drömmen. Eller så inte. Därför tror jag att det här med framgång är så knepigt. Hur ska det gå att vara framgångsrik med måtta? Liksom känna sig lyckad och nöjd med det en åstadkommit utan att känna en konstant press att prestera mer? Att inte känna att det finns en armada som river och drar i en, ställer krav och förväntar sig mer? Själv tror jag att det är möjligt, men inte är det lätt.

Jag drömmer om “större” framgångar samtidigt som jag inte alls vill utsättas för allt det innebär. Det är en nästan ofrånkomlig paradox. Jag vill så mycket mer, men jag vill inte må dåligt på grund av det. Visst, min debut kunde ha sålt ännu mer, fått mer uppmärksamhet och mer lyriska recensioner. För det finns alltid en nivå högre att jobba mot och det är det som tar kål på oss. Eller: om vi inte är nöjda med det vi redan har uppnått och åstadkommit kommer vi aldrig att vara lyckliga.

P1040008.jpg

Och för att vara helt ärlig känner jag mig så otroligt nöjd med allt just nu. Jag får syssla med det jag allra helst vill göra plus att jag lever på det. Jag badar inte i pengar, men jag har det så otroligt bra. Och jag vet det. Det betyder ändå inte att jag inte kan känna avundsjuka gentemot andra som det går “bättre” för. Men: jag försöker fokus fokusera mer på det jag har åstadkommit och på hur mitt liv ser ut just nu. Och så gnäller jag här på bloggen som om allt skulle vara riktigt skit, haha. Nä, men jag vill liksom lyfta hur dubbelt det här kan kännas. Att vilja och ändå inte vilja något.

Nu känner jag att jag lite svävat iväg från ämnet och trasslat in mig i rätt så egocentriska tankegångar, men jag tycker att du ska läsa Donners och Korpaks kolumner och sen fundera på vad framgång innebär för just dig. Det behöver inte alls vara samma sak som för grannen, kompisen eller någon annan i samma bransch som du. Dessutom är det sällan speciellt roligt att vara otroligt framgångsrik, känd och eftertraktad. Det visar till exempel Fredrik Backmans blogginlägg eller Aviciis sorgliga livsöde.

Hur känner du? Hur mycket är det värt att kämpa för framgång? Eller vad räknar du ens som framgång? Finns det ett drömscenario du skulle känna dig nöjd med?

Bokrecension: Bara lite till

Boken är ett recensionsexemplar av Förlaget

Bara lite till är Heidi Hakalas debutroman och handlar om Sandra som jobbar på en fiktiv finlandssvensk radiokanal i Helsingfors. Sandra är urtypen till vad som kan kallas en duktig flicka. En som aldrig säger nej, en som alltid presterar och en som inte mår bra. Tyvärr är det här en alldeles för vanlig och sann historia. Boken är väldigt realistisk och ibland känns den nästan för realistisk. Fastän jag (lyckligtvis) inte känner igen mig i Sandra till 100 procent känner jag igen miljöerna och berättelserna.

Och jag blir så ledsen. Det här är en så vanlig historia. Bokens story i sig är inte det minsta originell men det är just det som är kroken. Att så många unga kvinnor i dag mår så här. Själva relationsbiten med pojkvännen och den manliga kompisen är rätt så förutsägbar men jag tolkar det mer som ett komplement till den riktiga berättelsen, den om ångest och prestationskrav. Om att aldrig räcka till.

Jag gillar hur Hakala reflekterar kring fenomenet duktiga flickor. Att vara duktig är egentligen ingen egenskap att sträva efter, det är inte samma som att vara rolig, smart eller kvicktänkt. Duktiga flickor är bara såna som jobbar lite hårdare. Bara lite till. Via Sandras manliga kollega Tin lyfter Hakala också fram hur ofta det är tjejer och kvinnor som får slita medan männen inte behöver ta lika mycket ansvar. Sandra är frustrerad och försöker ta upp det här med chefen men allt viftas mest undan.

  Omslaget är förresten designat av Linn Henrichson (som också gjorde omslaget till min debut). Jättefint tycker jag!!

Omslaget är förresten designat av Linn Henrichson (som också gjorde omslaget till min debut). Jättefint tycker jag!!

Romanen är snabbläst fastän temat är tungt, men just därför är den viktig att läsa. Hakala ger en väldigt sann och rå beskrivning av att jobba mitt i ett prestationssamhälle och att som kvinna försöka ta sin plats bland högljudda män som är vana att ta och plats. Jag gillar vänskapen till den kvinnliga kollegan och önskar att jag hade fått se och höra mer om den, men å andra sidan kommer det en förklaring på slutet. 

Heidi Hakala är journalist och det märks på språket. Det är mödolöst och flyter på. Det finns ett bra tempo och driv i boken och jag känner att jag har svårt att lägga den ifrån mig. Ibland känns dialogerna och replikerna onödigt långa, men å andra sidan är det ett genomgående grepp i boken så det funkar i helheten. Jag tror den här skulle funka jättebra som ljudbok!

Det viktigaste jag tog med mig från boken är att vi aldrig ska anta hur folk i vår omgivning mår. Någon som ser ut att må bra ut på utsidan och har "allt" kan må så himla dåligt på insidan. Bara för att någon har ett fint jobb, en snygg partner och vackert hem betyder det inte att personen mår bra.

Har du läst den här boken eller blev du nyfiken?

Hemma från spasemester i Estland

  Ingen storm i dag, men galen blåst på stranden.&nbsp;

Ingen storm i dag, men galen blåst på stranden. 

De tre senaste dagarna har jag hängt med näsan i telefon och dator så lite som möjligt och i stället tassat runt i badrock, badat, pladdrat och tagit det lugnt bland mjuka hotellakan. Två nätter i Pärnu känns nästan som en vecka och det var en så bra och avslappnande resa! Det började inte så bra, jag glömde nämligen plånboken hemma (alltså jag är en sån klåpare), men som tur är hade jag sällskap så det var ingen större katastrof. 

I går stormade det ute och vi kunde beundra naturens vrede tryggt från det mysiga hotellrummet. Kunde faktiskt inte ha tänkt mig bättre sysselsättning än spahotell en så stormig dag som i går. Att kvällen avslutades med en jättegod middag på hotellets restaurang är inte heller nåt att klaga på. Jag har också fått en del kul jobbmejl under de senaste dagarna så ska bli riktigt skoj att jobba i morgon. Och sen är det ju helg (!) och jag ska försöka hitta tid att skriva utförligare reserapporter. Jag har ju inte skrivit nåt om Köpenhamn heller!

Nu ska jag kolla lite Masterchef Australia och sen däcka i säng, klarar liksom aldrig av att gå direkt och sova fastän jag kommer hem sent från en resa. Är du likadan som jag, behöver en timme eller två för att varva ner också fastän du är trött? Eller är det direkt i säng som gäller? 

  Skumpa på hotellrummets balkong = bäst.&nbsp;

Skumpa på hotellrummets balkong = bäst. 

Ljudböcker på under fem timmar + en rabattkod till Nextory

Reklamsamarbete med Nextory

Jag måste börja med att erkänna en grej: i början hade jag otroligt svårt för ljudböcker. Mitt största problem var nog att jag tyckte att böcker på tio till femton timmar är helt för långa. Det är omöjligt att hänga med i en så lång ljudbok utan att tappa tråden – trodde jag. Men jag hade fel, det går!

Det som totaländrat mitt lyssnande är mina nya bluetooth-hörlurar, nu kan jag verkligen lyssna på böcker när som helst. Jag har lyssnat när jag städat hemma, diskat, fixat med tvätt, åkt spårvagn in till centrum osv osv. Tidigare har jag bråkat med en massa sladdar och det har gjort mig galen, men kanske ni andra är vana vid sladdar och då är kanske inte just själva hörlurarna ett problem, utan kanske snarare längden på böckerna.

Många ljuböcker är långa. Därför tänkte jag tipsa om ett antal bra ljudböcker som inte är så långa, faktiskt är alla böcker under fem timmar! Se det som en mjuklandning i ljudboksvärlden. Ingen springer ju ett maraton på första försöket så att börja med en femton timmars bok är kanske inte rätt väg att gå när det finns en massa bra böcker på under fem timmar. Alltså: vad ska du lyssna på? Jo, varför inte börja med någon av följande. Längre ner i inlägget hittar du en rabattkod till Nextory så du kan börja lyssna direkt.

1.jpg

3 x kärlek och uppbrott

Det är något som inte stämmer av Martina Haag – 4 h 26 min. En roman om att plötsligt bli dumpad medan exet fortsätter livet med en annan. Älskar den här boken! Inläst av Martina Haag själv.

Allt som blir kvar av Sandra Beijer – 4 h 27 min. Ytterligare en roman om att bli dumpad. Älskar framförallt Sandra Beijers språk. Var också rätt så heart broken när jag läste boken så den funkade perfekt just då. Också Beijer läser in romanen själv.

Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen – 1 h 44 min. Fantastiska dikter inlästa av Tikkanen själv. Det är rakt och ärligt, ingen “svår” poesi.

2.jpg

3 x feminism och singelskap

Män visar kuken för mig av Caroline Hainer – 5 h 23 min. En sorts essä om dickpics. Jag gillade verkligen den och rekommenderar för alla som nån gång fått en dickpic – eller som aldrig fått en.

Nuckan av Malin Lindroth – 2 h 28 min. En otroligt ärlig skildring av att leva ensam, inläst av Lindroth själv, vilket ytterligare förstärker hennes ord. Jag tycker Lindroth beskriver skammen och utanförskapet så bra. Tänk att en ensam kvinna fortfarande är så "märklig" eller utanför 2018?

Alla borde vara feminister av Chimamanda Ngozi Adichie – 41 min. En miniessä om feminism som jag av nån anledning inte läst än?! Men nu ska jag äntligen lyssna på den här!

Untitled design.jpg

3 x fängslande berättelser

Muminböckerna av Tove Jansson – ca 3–5 h/bok. Muminböckerna finns inlästa av Tove Jansson och Mark Levengood, så du kan själv välja vilken uppläsning du föredrar och så klart välja vilken du börjar med. Men varför inte börja med till exempel Sent i november? Nya uppläsningar är förresten på kommande, det är Alma Pöysti som ska läsa in böckerna. Jag tror det blir jättebra!

Vänd om min längtan av Ann-Luise Bertell – 4 h 48 min. Det tog en stund att komma in i berättelsen men sen så! Bertell har ett otroligt vackert språk och berättelsen är berörande. Bertell läser själv in romanen.

Maresi av Maria Turtschaninoff – 4 h 55 min. Första delen i serien om röda klostret. En lågmäld och vacker roman som Turtschaninoff vann Finlandia junior-priset 2014. Också hon läser in boken själv.

***

Blev du sugen på någon av de här böckerna? Eller kanske finns det någon annan bok du längtat efter att läsa men inte kommit dig för att köpa eller låna än? På Nextory finns också massvis med nyutkomna böcker, antingen som e-böcker eller ljudböcker. Är du osäker på om just den bok du är sugen på finns? Kika då in på Nextorys webbsida och gör en sökning.

Med koden kugge kan du testa Nextory gratis i 30 dagar (normalt 14 dagar) och läsa och lyssna på så många böcker du hinner med under den perioden!

Efter det avgör du själv om du vill fortsätta lyssna på böcker eller ej. Obs! Registrerar du dig med ett finskt betalkort får du det finska utbudet med i princip hela det svenskspråkiga utbudet plus böcker på engelska, men om du registrerar dig med ett svenskt betalkort får du det svenska utbudet – alltså ett bibliotek utan böcker på finska. Annars är utbudet mer eller mindre det samma oberoende av om du registrerar dig med finskt eller svenskt kort.

Här finns en direktlänk där du kan registrera dig på Nextory.

Happy reading! Hoppas du blev nyfiken på åtminstone några av de här böckerna. Jag märkte nu att sju av nio böcker är inlästa av författarna. Jag tycker alltid att det ger en extra dimension till historien. Älskar speciellt Tove Janssons inläsningar, de känns som en varm och skön filt och som om att hon verkligen sitter bredvid mignär hon läser.

Känns ingen av böckerna rätt? Sök själv i Nextorys utbud och tipsa mig, okej? Du behöver ju inte heller lyssna på korta böcker. Som sagt, det går också att lyssna på längre. Förra veckan lyssnade jag på Eleanor Oliphant is completely fine av Gail Honeyman. Boken var 11 h 28 min och det gick hur bra som helst. Jag tror det mest handlar om att vänja sig vid att ha en sagofarbror (eller kvinna) i öronen så länge.

P.S. Muistathan, että Nextorysta löytyy vaikka kuinka paljon äänikirjoja myös suomeksi? Koodilla kugge saat kokeilla palvelua ilmaiseksi 30 päivän ajan! Lue lisää kaupallisesta yhteistyöstä Nextoryn kanssa. Mukavia kuuntelu- ja lukuhetkiä!

Nio bokmässetips för nybörjare

På torsdag börjar bokmässan i Göteborg och den här gången ska jag inte åka. Jag har varit där de tre senaste åren, så det känns nästan lite tomt att inte åka i år, men jag får hoppas att det blir många fler gånger i framtiden! Dessutom är det inte helt fel att åka på spasemester till Estland i stället.

Men hur funkar allt på bokmässan? Efter tre år har jag fått lite koll på det hela, så här kommer mina bästa tips för dig som ska dit för första gången som författare eller besökare. Fyller inlägget med bilder från tidigare år, blir nostalgisk och glad av att se dem, åh! Bokbabbel brukar prata om #kuggesfamousselfies, haha. Missa förresten inte hur hon beskriver bokmässan i gifs, så roligt! Men här kommer mina tips:

  En höjdpunkt 2016: att träffa Sandra Beijer och få en kompisbild på oss!

En höjdpunkt 2016: att träffa Sandra Beijer och få en kompisbild på oss!

1. Ha bekväma skor och kläder

Det är trångt och svettigt och du kommer att stå och gå så gott som hela dagen. Mässgolvet är hårt så bekväma skor är verkligen att rekommendera! Tänk också på att ha bekväma kläder och lager på lager. Speciellt seminariesalarna kan vara rätt svala ibland.

2. Packa inte med dig några böcker

Som bokälskare är det säkert svårt att åka iväg nånstans utan en bok, men gör det ändå. Eller satsa på ljudböcker i stället! Väl på plats kommer du ändå att köpa så många böcker. Verkligen många böcker, många fler än du tänkte dig. Jag lovar! Tänk också på att ha utrymme i väskan för dem.

  Jag och min bästa skrivkompis    Charlotte   .

Jag och min bästa skrivkompis Charlotte.

3. Försök inte hinna med allt

Programmet är späckat av intressanta samtal och föreläsningar men det finns inte en chans att du hinner med allt. Välj några programpunkter som är extra viktiga och så kan du ha några bonusprogram som du lyssnar på om du orkar. Kom också ihåg att avstånden är långa. Har du bara fem minuter på dig kan det bli tight att hinna springa från ena sidan mässan till den andra.

4. Satsa på seminariekort

Det finns jättemycket gratisprogram på mässan – och mycket är jättebra! Men jag skulle ändå rekommendera att satsa på ett seminariekort (om du är författare med seminarium borde du få kortet gratis, annars är kortet rätt så dyrt). Seminarierna är bra, inte minst för att du då kommer bort från mässvimlet och hjärnan och öronen får vila en stund. Det är nästan en religiös upplevelse att sitta i de mörka och svala seminariesalarna.

  Underbara Annor (ahlund, Arvidsson och Jakobsson Lund) och deras böcker.    Anna Jakobsson Lunds    nyaste bok Czentes Omega kom bara för nån vecka sen, så den kan du köpa på mässan. Själv fick jag den hem på posten och ser fram emot att läsa!

Underbara Annor (ahlund, Arvidsson och Jakobsson Lund) och deras böcker. Anna Jakobsson Lunds nyaste bok Czentes Omega kom bara för nån vecka sen, så den kan du köpa på mässan. Själv fick jag den hem på posten och ser fram emot att läsa!

5. Missa inte torsdagens montermingel

Många förlag och andra utställare bjuder på dryck och mat på torsdag när mässan skastänga så passa på att mingla iväg (obs! på torsdag är mässan inte öppen för allmänheten utan det är bara branschfolk). Själv älskar jag mingel och vet att många däremot kan tycka att det inte alls är så kul. Jag brukar satsa på att le och se trevlig ut och förr eller senare finns det alltid nån att prata med. Det är också ett utmärkt sätt att försöka träffas med alla internetkompisar – själv har jag stött på både en och annan under minglet! Överlag under mässan kommer du säkert att få chansen att träffa andra bokälskare du hittills bara snackat med över sociala medier, alltid lika roligt att träffas på riktigt!

6. Förbered dig på att köa

Antagligen måste du köa in till mässan, till toaletten, för att köpa kaffe och bulle, till lunchrestaurangen, till signeringar, till kassan när du ska köpa en bok. Själv är jag inget fan av köer men försök vara så zen som möjligt. Så gör vad som funkar bäst för dig så att blodtrycket inte stiger alltför mycket i alla köer.

räkmackan.jpg

7. Räkna inte med gourmetmat

Maten på mässan är inte precis något att hurra för. Buffetlunchen på andra våningen är helt okej men det är väldigt stökigt och en massa människor. Runtom mässan finns också små stånd där du kan köpa en smörgås eller bulle, men det är rätt dyrt. Och vill du äta nåt jättedyrt ska du köa upp till 23:e våningen i Gothia Towers och äta den berömda räkmackan Förbered dig på kö också här. Och ett stort hål i plånboken. Men kanske det ändå är värt det, för mackan är ju faktiskt god!

8. Vila alltid när du kan

Att vara på mässan är jätteroligt men också slitsamt. Fastän jag älskar att mingla och träffa människor brukar jag vara ett människovrak när mässan är över. Det är ansträngande att hänga med folk så mycket en gör under en mässa, så passa på att vila alla chanser du får. Och räkna med att du behöver några dagar efter mässan för att återhämta dig.

  Jag är så glad för att jag träffade    Helena    förra året på mässan. Varmare och klokare människa får en leta efter!

Jag är så glad för att jag träffade Helena förra året på mässan. Varmare och klokare människa får en leta efter!

9. Ha det så roligt!

Bokmässan i Göteborg är fantastiskt rolig! Du kommer att träffa så många bra och fina människor, köpa en massa härliga böcker och överlag andas in bokbranschen på dess roligaste och mest späckade fest.

***

Jag är nog liiite avundsjuk på er alla som ska få åka, men jag var ju i Köpenhamn under helgen (rapport kommer så fort jag hunnit gå igenom alla foton) och i morgon åker jag som sagt på en liten spasemester till Pärnu i Estland. Det måste förresten vara den raka motsatsen till bokmässan kom jag på nu. Tystnad och lugn. Men böcker så klart, ser fram emot att bara slappa och läsa. Aah! Ska du på bokmässan?

  Jag måste ju avsluta med den här fan girl-bilden med Veronica Maggio från ifjol! <3

Jag måste ju avsluta med den här fan girl-bilden med Veronica Maggio från ifjol! <3

Hur mycket är det okej att redigera en bild?

Vad är sant, vad är en förbättrad verklighet och vad är en lögn? Stora filosofiska frågor som det nog inte alltid finns ett rätt svar på. Tidigare i veckan publicerade jag en bild från Helsingegatan i Helsingfors som jag knäppte med mobilen. Det var magiskt kvällsljus men kameran klarar ändå inte riktigt av att fånga bilden helt. Så jag redigerade bilden en del med appen Snapseed som jag laddat ner för länge sen men av nån anledning inte använt så mycket.

upload.jpg
upload.jpg

Den redigerade bilden blev mycket snyggare och effektfullare men samtidigt kunde jag inte låta bli att tänka på hur mycket som är okej när det kommer till bildredigering. Nu var det här ju ingen drastisk redigering. Jag har inte raderat nåt från bilden eller lagt till något, men jag har förstärkt färgerna och lagt på några filter för att skapa något jag tycker blev finare. All den "informationen" finns i bilden, men genom redigeringen har jag tydligare plockat fram det. 

Jag ställde också en fråga på min Instagram story, är det här okej? Närmare 90 procent svarade att det så klart är okej. Jag fick också ett antal meddelanden av folk som höll med och filosoferade vidare. Några påpekade just att kameran helt enkelt sällan klarar av att fånga färger på "rätt" sätt och att plocka fram dem i redigeringen är mer än okej. Dessutom tror jag att vi är så otroligt vana vid att se redigerade bilder att vi inte ens reflekterar över det. 

upload.jpg

Vad tycker du? Hur mycket är det okej att redigera? Och är det viktigare att vara helt "sann" eller att skapa nåt vackert? Jag tänker ändå att foto är en konstform och att det är roligt att leka och pröva sig fram för att se hur en bild kan förändras och bli mer ett konstverk än ett foto. I går kväll knäppte jag en snabb bild här i Köpenhamn och lekte sen lite med den i Snapseed och tycker resultatet blev som en vacker målning. Jag tror att de flesta förstår att bilden inte såg ut riktigt så i kameran, eller hur?