En sommarlördag värd att minnas

västmetron.JPG

I lördags träffades några kompisar och jag klockan fyra på eftermiddagen på restaurangen Funky Burger i Hagalund för att äta burgare och för att se Island spela mot Argentina (fotboll då, för dig som missat). Efter EM-sensationen för två år sen är jag ett jättestort Islandfan och var jättetaggad på matchen – och inte i onödan. Matchen slutade jämnt och var allmänt underhållande. Precis som hela VM hittills varit, så många bra matcher!

Men nu skulle inte det här inlägget handla om fotboll utan om lördagens äventyr. Mina kompisar hade nämligen fått den lysande idén att vi skulle testa ett gäng barer längs med västmetron och det var precis det vi gjorde. Från Hagalund åkte vi till Mattby, sedan vidare till Ängskulla, därifrån promenerade vi till Idrottsparkens station och tog metron till Aalto universitetet, därifrån till Drumsö och till slut åkte vi taxi till Holiday. Det roligaste var när vi steg ur taxin så spelades låten Holiday av Madonna = perfektion.

P1020695.jpg
P1020749.jpg

Sedan dansade vi, skrattade, kramades och hängde. Lite senare bestämde vi oss ännu för att gå till karaokebaren Wallis runt hörnet och kvällen slutade med en efterfest som såg till att jag ramlade ut ur taxin klockan sju på söndag morgon. Jag minns inte när jag senast varit i gång så här sent men så värt det trots att jag är segare än seg ännu i dag, men ibland är sommarnatten för härlig för att en ska vilja åka hem och sova.

Det bästa med varma dagar och nätter i Helsingfors är att det känns som om en är utomlands samtidigt som de ljusa nätterna tillför sin alldeles egna magi. Jag minns inte när Helsingfors senast varit så vackert som då lördagsnatten i sällskap av några av mina viktigaste och bästa vänner. <3 Men är också otroligt sugen på att få åka norrut under sommaren för att uppleva midnattssol. Kolla bara Jennifers bilder, helt otroligt vackert!

P1020807.jpg
P1020821.jpg
P1020839.jpg
P1020852.jpg

Nu ska jag försöka omfamna livet och den här måndagen och bli lite mer människa igen. Jag har ju ett romanmanus att ta tag i. Men också ett jobbmöte och en artikel som är nästan färdig att skickas in. Nog ska det bli en dag av det här också. Hoppas du haft en härlig helg vad du än haft för dig!

P1020860.jpg

Varifrån kom idén till Nationen?

Nästa vecka ska jag börja redigera Nationen – alltså det som förhoppningsvis ska bli min andra roman. Jag tror det blir femte eller sjätte redigeringsrundan nu?! Och förhoppningsvis den sista riktigt "stora" redigeringen. I augusti ska min förläggare läsa och så får vi se vad som händer med Astrid, Mikael och Saga. Fastän jag blivit utgiven tidigare finns det som sagt ingen garanti på att mitt förlag vill ge ut det här manuset. Och även om manuset blir antaget vet jag att det kommer att krävas ytterligare redigering, men jag hoppas på att få de grövsta "missarna" åtgärdade nu.

Nationen är ett projekt som levt med mig i över fyra år. Våren 2014 skrev jag ner de första anteckningarna kring vad jag tänkte mig att det skulle bli och under NaNoWriMo i november 2014 skrev jag det första utkastet. Då var manuset drygt 50 000 ord, nu har det svällt till 75 000 ord och landar väl nånstans kring den här ordmängden i sin slutliga version.

Från början hade jag tänkt att Nationen skulle bli en "galen roman". Titeln hade till och med undertiteln "en akademisk fylla" (haha något oklart vad jag menar, antagligen bara fylla), men för varje redigeringsrunda smyger det in sig mer och mer allvar i texten. Alla karaktärer har drömmar de inte riktigt vet hur de ska uppfylla och problem som hindrar dem från att göra det de vill. Eller så vet de inte riktigt vad de vill. Alltså klassiska ingredienser för en (genre)roman.

P1020675.jpg

Eftersom jag jobbat så länge med projektet är det så självklart för mig vad det handlar om och framförallt varför jag valt att skriva just den här romanen. Jennifer påpekade i våras att jag borde skriva ett inlägg om varifrån idén kommer och nu är det äntligen dags. Så varifrån kommer egentligen idén till Nationen?

Jag har själv varit väldigt aktiv i studielivet – bland annat som ordförande i min studentförening StudOrg. Jag hängde också en del på Nylands nation och älskade överlag min galna studietid fylld av fester, knäppa händelser och framförallt alla fina vänner. Från början var tanken med Nationen att skriva en sorts hyllning till studieliv. Och nån sorts romantiserande hyllning är det väl fortfarande. En studiekompis som läste manuset (i ett ganska tidigt skede) sa att hen aldrig känt lika stor igenkänning med någon text – och det är precis det jag är ute efter.

Nationen utspelar sig i Helsingfors och det mesta finns "på riktigt", men själva nationen, Västra Nylands Nation, har jag hittat på för att kunna ta mig vissa skönlitterära friheter. Jag behöver inte förhålla mig till någon existerande nations traditioner, utan får fritt hitta på vilket har varit så otroligt skönt. Mycket av det jag skriver om baserar sig så klart på mina egna erfarenheter, men har blivit omskrivet i en skönlitterär form och det mesta är faktiskt helt hittepå.

I Nationen får läsaren följa med Astrid, Saga och Mikael som alla studerar olika ämnen och befinner sig på lite olika platser i livet men alla har någon anknytning till Västra Nylands Nation. I slutet av det här inlägget kan du läsa hur början på det första kapitlet ser ut (just nu). Antagligen kommer det att ändras en del, men så där på det stora hela börjar storyn sitta nu. Jag blev förresten intervjuad av Ratata om mitt skrivande och där berättar jag också lite om inspirationen till Nationen.

Det ska bli riktigt spännande att se vad som händer med manuset nu i sommar. Jag har 5,5 vecka tid på tills jag ska åka till Berlin och planen är att jag ska vara klar med redigeringen senast då. Den här veckan har jag känt ett nästan märkligt motstånd eller till och med vemod inför redigeringen. Kanske för att jag tror att det här blir den sista riktigt stora bearbetningen? Men på måndag ska jag läsa manuset från början till slut och sen är det redigering redigering redigering som gäller.

Hoppas det här klargjorde på ett ungefär varifrån idén kommer och vad det handlar om. Fråga gärna om nåt blev oklart så ska jag berätta mer! Och så får ni gärna skicka pepp och inspiration för min stundande redigering. Det känns alltid lika nervöst innan jag kommer i gång. Kan jag fixa det här? Kan det här faktiskt bli en bok? Iihh!

Poesitorsdag – 3 dikter om en ny början

Nystarter känns väldigt paradoxala för mig. Speciellt där någonstans i skarven mellan gammalt och nytt känns det som om jag står och svävar i ett vakuum. Det går inte längre att gå tillbaka till det som en gång fanns, samtidigt som jag riktigt inte vågar kliva in i det nya. Men ett slut är ju ofta början på något annat och exakt det ska veckans poesitorsdag handla om. Tre dikter om en ny början, varav två till och med på rim var så goda!

P1020332.jpg

9.4.2018

Ännu för en vecka sen
fällde himlen ner vit sörja. 
Förtvivlade utrop, 
ska våren nånsin börja? 

Men plötsligt sopas gatorna
från stenar och damm rena. 
Jag susar fram på cykeln
när måsarna sjunga och skräna. 

Ibland är det svårt att tro
att det faktiskt kommer en ny start. 
En ny riktning stakas fram, 
nu frågar jag bara vart?

10.4.2018

skomakaren skakar på huvudet
skorna har levt ut sitt liv
hon hade hoppats på en ny chans
så många oupptäckta vägar
väntar på hennes steg 

men allt behöver inte lappas
ibland måste hon släppa gammalt
välja andra rutter än de tänkta
upptäcka allt och lite till på kartan
hitta till platser hon inte trodde fanns 

11.4.2018

ett slut raderar aldrig det som fanns
våra minnen finns, försvinner ingenstans 

vägar korsas och flätas samman
bryts isär för att ge plats åt en annan

det jag letar efter och tror jag vill
är kanske det som håller mig still

ibland är ett svårt hejdå ett enda sätt
att hitta det som verkligen är rätt

***

Haha, nu märker jag att dikterna är skrivna tre dagar i följd! Tydligen var det mycket sprittande vårkänslor i kroppen de här dagarna i april. Och hoppas ni gillar poesitorsdag, efter det här blir det ännu två gånger. So stay tuned som de säger på amerikanska.

Ett Helsingfors ovanifrån

P1020619.jpg

Fastän jag förälskat mig Berlin och Latinamerika har jag svårt att se att jag i längre perioder skulle bo någon annanstans än i Helsingfors. Här är jag född och uppvuxen. Här har jag gått i skola, blivit förälskad och fått mitt hjärta krossat, träffat en stor del av mina vänner, lärt mig spela handboll, studerat och ja – levt ett helt 31-årigt liv minus vissa perioder i Berlin och på längre resor.

Så Helsingfors är enligt mig en av världens bästa städer. Och det roliga är att Helsingfors bara blir roligare och roligare för varje år. Sen jag köpte min lägenhet hösten 2011 har det hänt otroligt mycket i mina hemknutar. Massa nya kaféer, restauranger, barer och liv. Jag älskar verkligen Berghäll (fastän jag tekniskt sett inte ens bor i Berghäll, men nästan!).

P1020601.jpg
P1020610.jpg
P1020633.jpg

I går var det Helsingforsdag och det ordnades en massa program runtom i stan. Själv hann jag bara med en grej – men vilken grej då! Berghälls höga kyrktorn är ett av Helsingfors landmärken och i går kunde vem som helst klättra upp till tornet. Det var otroligt lång kö, men efter ungefär en timmes köande fick också jag och mitt sällskap klättra upp för trappan.

Alla som ville upp i tornet skulle fylla i ett papper där det bland annat nämndes att det inte rekommenderas för personer med höjdskräck. Ehehehe tänkte jag och skrev under. Det var inte jättehemskt, men inte speciellt trevligt heller. Men jag kom hela vägen upp och det var värt det. Inga bilder kan någonsin visa hur fint det var, men jag försöker ändå. Uppenbarar sig den här chansen igen rekommenderar jag det varmt! Det är alltid något spännande att se på sin stad (eller vilken stad som helst) från ett fågelperspektiv.

P1020654.jpg

Shorts från herravdelningen

Ett par vanliga shorts. Bekväma, lämpligt långa och snygga. En omöjlighet att hitta för en kvinna (i min storlek) verkar det som. Jag har letat och letat och letat. Jag har gått i flera affärer, kollat på nätet men nej, inte ett enda jävla par shorts jag vill ha.

Så i går när jag var och kollade på lite kläder hade jag nästan gett upp. Jag var inne i tre olika affärer tills jag till slut gick in på H&M. Alla (!!) damshorts var modell mini. Inget fel på minishorts, men måste verkligen alla shorts för kvinnor var kortkorta? Jag behöver inte ha superlånga shorts, men ett par sköna, tillräckligt långa och bekväma. Ska det verkligen vara svårt?

P1020667.jpg

Efter att jag frustrerat gått omkring på H&M:s damavdelning gick jag till slut in på herravdelningen och vad hittar jag inte där om shorts efter short efter shorts som är fina, ser bekväma ut och är tillräckligt långa! Och så hände det sig att jag köpte ett par herrshorts. Tack för det killar, jag lär hänga runt på er avdelning också i fortsättningen.

  Love sick and fabulous – också i "herr"shorts.

Love sick and fabulous – också i "herr"shorts.

När inget någonsin är tillräckligt

Den här våren har jag funderat på mig själv, min identitet, mitt skrivande, mina drömmar, min framtid och mitt författarjag mer än någonsin tidigare. Kanske inte så konstigt i och för sig med tanke på att jag debuterade i augusti och hela hösten blev en dimma av jobb, debutantliv och en komplicerad kärlekshistoria. Dessutom är det här frågor jag behandlat tillsammans med min coach och därför tänkt extra mycket på och också blivit utmanad att ifrågasätta mina tankemönster.

En sak har blivit tydlig för mig under den här våren. I min journalistroll tvivlar jag sällan på mig själv. Jag vet att jag skriver bra, sakliga och tydliga artiklar. Jag är en som många gärna anlitar för att jag gör ett gott jobb och för att jag är pålitlig. På sistone har jag fått jättemycket fin respons för mina texter, vilket så klart gläder mig. Jag bloggade om det här för en dryg månad sedan – om hur säker jag är i min journalistroll. Det är väldigt sällan (läs: typ aldrig) jag känner att jag inte får ihop en artikel. Och jag brukar aldrig stirra på en tom sida. Överlag är det min största styrka. Det ramlar alltid ord ur mina fingrar – oberoende av vad jag skriver.

P1020346.jpg

Samtidigt är jag så otroligt osäker i min författarroll. Trots att jag fått många fina recensioner känns det ändå som om jag längtar efter nåt mer. Också det här har jag bloggat om för nån vecka sen, men det är som de här tankarna snurrar och cirklar runt i hjärnan på mig. Jag längtar efter någon sorts officiell bekräftelse för mitt skönlitterära skrivande, men jag är lite osäker på vem som ska ge den bekräftelsen?

De här tankarna dök också upp i och med att jag läste Ellens inlägg där hon skriver hur viktig en recension i en svensk dagstidning var för henne. Och det är stort! Ibland kommer jag på mig själv att avundas Ellens framgång – inte för att jag inte skulle unna henne det, verkligen inte, men ändå. Sen känner jag mig som en fjant. Hon förtjänar den framgången, alla gånger! Plus att: hennes eller någon annans framgång är inte bort från mig. Inte på något sätt. Men ändå finns den där jobbiga känslan av avundsjuka där. Jag skäms men det går ändå inte att släppa, ugh.

  Ett leende på ytan, en storm inormbords.

Ett leende på ytan, en storm inormbords.

Just nu känns det som om jag håller på att växa ifrån något gammalt och in i något nytt. Det är inte så himla mycket som händer på ytan, men det stormar inom mig av osäkerhet, hopp, irritation, glädje. Så många olika känslor som jag inte blir klok på. Jag ömsar skinn på så många plan samtidigt som jag känner att jag är samma gamla jag, men i en lite fräschare förpackning eller nåt (snygg metafor här va). Inför debutantseminariet på Biskops Arnö var jag som sagt mest rädd för att det jag skriver inte ska vara fint nog jämfört med resten av gänget. Att jag borde skriva något annorlunda, på ett annat sätt för att verkligen räknas.

Men räknas av vem? Jag vet faktiskt inte. Den där längtan av en yttre bekräftelse som sist och slutligen inte kan komma från någon annan än mig själv. En bloggare skrev till och med att min debut var den bästa boken hon läste i fjol – det om något borde väl vara tillräcklig bekräftelse? Att någon tycker det jag skrivit var det bästa hen läst det året. Varför känner jag ändå att jag vill ha mer? Varför är det alltid så att inget någonsin är tillräckligt?

Debutantseminariet på Biskops Arnö

P1020524.jpg

Jag måste erkänna att jag inte riktigt visste vad jag skulle förvänta mig av debutantseminariet på Biskops Arnö, men det blev så mycket bättre än jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Innerst inne var jag faktiskt rädd för att det skulle vara jag och ett gäng finlitterära poeter som diskuterar kultur och konst med ord jag knappt förstår.

Så blev det verkligen inte. Den här veckan har jag skrattat så otroligt mycket. Men jag har också varit med om många intressanta samtal om litteratur och kultur och vad som är fint och fult och om det finns någon objektiv sanning om vad som är "bra" när det gäller kultur. Visst var vi ett brokigt gäng personer som skriver på väldigt olika sätt, men vi älskar alla text och det var också det som förenade oss.

  Bästa gänget! &lt;3

Bästa gänget! <3

Jag är så otroligt tacksam över att jag fick ta del av den här över femtioåriga traditionen. Att jag i fem dagars tid fick hänga med sexton andra författare från hela Norden. Det allra bästa var faktiskt att höra folk läsa på sina egna språk. Jag tror inte jag någonsin hade hört färöiska till exempel men förälskade mig direkt i hur språket låter. Och isländska!

Överlag var det en vecka fylld av värme, glädje, många skratt och framförallt alla de intressanta samtalen. En 25-årig Kugge hade antagligen tyckt att vissa samtal var för flummiga, men den 31-åriga Kugge har lärt sig att uppskatta också flummiga och teoretiska samtal. Vi hade sammanlagt tre föreläsningar och den absolut bästa var med danska Kristian Vistrup Madsen som i 45 minuter läste ur utskrivna papper.

  Ett fint gäng debutantböcker.

Ett fint gäng debutantböcker.

Ja du läste rätt. I 45 minuter lyssnade vi på en person som läste rakt upp och ner från sina papper och jag har säkert aldrig varit lika fängslad av någon annan föreläsning. Han satte så många tankar i mitt huvud och var på alla sätt så otroligt inspirerande. Så här antecknade jag under föreläsningen:

Han pratar om Berghain, Grindr och hudhunger i en idyllisk miljö på en ö ute i Mälaren. Det går inte att komma längre ifrån den verklighet han pratar om än den här. Är den tid han pratar om en tid vi alla lever i, eller bara en del? Vad betyder verklighet och finns det något sådant?

  Nästan alla nordiska flaggor, alla rymdes inte i bild.

Nästan alla nordiska flaggor, alla rymdes inte i bild.

Kanske jag själv håller på att förvandlas till en flummig kulturmänniska, men Vistrup Madsens föreläsning var så otroligt gripande och jag ville citera ungefär allt han sa. Två citat som jag fastnade extra mycket var: "If you start going on dates thinking that your'e going to write about it, it's going to change it. [...] What's the difference between research and something that becomes your life."

Alltså sååå bra. Vi pratade också om hur det egentligen är omöjligt att skapa något ur intet. Allt vi skapar finns någonstans inom oss i en form eller annan, men för vissa saker är det så klart svårare att hitta rätt ord och formuleringar. Men mitt liv är mitt största material. Eller som Vistrup Madsen sa: "You have a stupid one night stand and turn it into something beautiful." Känns ungefär som mitt skrivande i ett nötskal.

Vad väcker det här för tankar hos dig? Är det för flummigt eller sätter det i gång något i din hjärna? Obviously kan jag inte förmedla ens en bråkdel av det han sa, men det gjorde ett bestående intryck på mig. Själv är jag som sagt bara så otroligt glad och tacksam för att jag fått ta del av det här sammanhanget och träffat sexton fantastiska personer som förhoppningsvis är mina skrivande vänner för resten av livet. Så om den här texten är extra lyrisk är det nog bara för att jag är lite hög på livet just nu.

Poesitorsdag – 3 dikter om skrivandet

Torsdag betyder ju poesi här på bloggen – eller åtminstone ända fram till slutet av juni. Eftersom den här veckan här på Biskops Arnö där jag fortfarande hänger handlar om att skriva tänkte jag att vad passar väl bättre än dikter om just skrivandet? Det blir kanske lite meta att skriva om att skriva, men ibland blir det så. Om du har missat tidigare veckors poesitorsdag hittar du dem här.

P1020237.jpg

5.4.2018

jag skriver
jag skriver, jag skriver, jag skriver

jag raderar ett ord,
lägger till ett annat
letar
efter rätt formulering
efter en känsla
något som inte vill infinna sig

jag stiger upp och sätter mig ner igen
jag fyller på min tekopp, äter choklad
jag tittar ut, jag tittar inåt
jag lyssnar

men jag skriver
vad jag än gör
så sitter jag här
och skriver


14.4.2018

ibland tystnar det
orden tar slut
i takt med tankarna
som suddas ut

ibland gör jag
faktiskt ingenting alls
för att senare
orka tänka något nytt 

28.4.2018

orden tar väl aldrig slut
inte helt och hållet 

men det finns stunder
då jag tappar dem

famlar efter något
som har betydelse 

i min ordjakt
babblar jag på

tar vilka ord som helst
bara för att säga något

Snälla låt mig skriva

Saknad är hälsosamt sägs det. Att ibland ta en paus, liksom backa lite och betrakta allt lite längre ifrån. Vila hjärnan, vila hjärtat. Att hela tiden få något, göra något, skapa något. Det kan inte sluta bra. Utan pauser kan inget födas, utan saknad finns ingen riktig lust.

Jag tänker på det samtidigt som jag lyssnar på en föreläsning om tid och rum. Han pratar om att lyssna, tolka och ta in. Hans röst fyller rummet men mina tankar vandrar iväg, blicken letar sig ut genom fönstret. Träden svajar av och an, av och an i den hårda blåsten. Jag kan inte höra löven susa, men ändå gör jag det. När det är riktigt tyst i föreläsningssalen hör jag faktiskt hur vinden rasslar. Hur träden slits fram och tillbaka. Jag både ser och hör. Ser och hör.

P1020316.jpg

En annan sommar skulle det här vara en vacker sommardag, i dag är det något annat. Jag säger att det kyligare vädret hjälper mig att tänka, men jag undrar om det är en lögn. Jag undrar om något av det jag säger är sant eller om jag bara pratar för att fylla ut tomrummen. Babblar som vanligt. Babblar tills jag kommer ihåg att jag skulle vara tyst.

Men tystnad och jag existerar sällan på samma sida. Nu också sitter jag och skriver ner det här för att jag inte klarar av att sitta stilla och bara lyssna. Mina fingrar längtar efter text, saknar orden. Det är nästan så det värker, som om orden bara väntar på att få komma ut. Komma fram. När får de komma? Får de komma nu?

P1020313.jpg

En annan föreläsare säger: "Som konstnär är du fri, men du måste veta varför du gör dina val." Hon menar att vi är fria att göra vad som helst, men vi måste veta varför vi gör det vi gör. Hela våren har jag varit fri men först nu påminns jag verkligen om varför jag valt att leva så här. Och fastän jag varit fri, mer fri än någonsin, har någonting skavt den sista månaden. Något har fattats. Något: mina ord. En lust att skriva.

Saknad är hälsosamt sägs det. Men nu har jag saknat tillräckligt länge. Nu är jag redo. Nu måste jag få skriva. Snälla låt mig skriva. För jag mår inte bra när jag inte skriver. Inte längre. Snälla, bara låt mig skriva.

P1020324.jpg

Det här var ett lite annorlunda inlägg än vad jag brukar skriva. Vad tycker du, vill du läsa mer liknande i fortsättningen? Kommentera eller klicka på hjärtat så vet jag. Tack!

Hej från Biskops-Arnö!

  Jag är helt kär i min nya gröna jumpsuit från Monki. Har redan använt den tre gånger!

Jag är helt kär i min nya gröna jumpsuit från Monki. Har redan använt den tre gånger!

Ojoj vilken helg det var! Jag är fortfarande lite trött efter att ha spontanfestat i samband med Hanaholmens sommarfest i fredags. Efter några glas gratisvin och massa snack på själva festen var vi ett gäng som åkte till den relativt nya vegetariska restaurangen Yes Yes Yes på middag och sen dansade vi loss till nittiotalshits på Rymy-Eetu. Att vakna klockan sju imorse för att ta mig till Sverige och Biskops-Arnö var minst sagt tungt.

Fastän jag är en extrovert människa märker jag också att för varje år som går behöver jag mer egentid. Jag har träffat en massa folk under hela helgen och att nu hänga i nästan fem dagar med personer jag inte känner känns ganska extremt. Det är jätteroligt så klart, men jag blir trött på ett helt annat sätt än tidigare. Med tanke på att jag alltid älskat att hänga med folk är det här lite svårt att vänja sig vid. Nån annan extrovert som märker att det blir tyngre och tyngre för varje år?

P1020188.jpg

Men nu är jag här och tänker nog ta ut allt av veckan och vårt debutantseminarium.  Fram till fredag blir det en massa snack om skrivandet – och säkert en del snack om livet också. Vi är sjutton författare från olika håll i Norden: Finland, Sverige, Norge, Danmark, Island, Färöarna och Sápmi. I dag har vi än så länge bara nosat lite på varandra men jag har på känn att det ska bli en riktigt intressant och givande vecka. Dagens diskussioner har i alla fall varit väldigt bra.

Varje kväll blir det också läsningar. I dag fick vi höra texter på nordsamiska, danska, norska och finlandssvenska. Den finlandssvenska biten stod jag för. Jag tänkte att det är lika bra att få läsningen undanstökad så kan jag chilla resten av veckan. Jag läste första kapitlet i Vad heter ångest på spanska? och en av mina kortnoveller i Människohundarna. Lite otaktiskt har jag också en del jobb jag borde få gjort under den här veckan, men nog ska det gå ihop tänker jag. Hoppas du får en fin vecka!

Det är först nu den börjar, sommaren

I morgon är det skolavslutning här i Finland. Det har gått tretton (!) år sedan jag skrev studenten och fick min vita mössa. Sju (!) år sedan jag blev politices magister och gick omkring hela sommaren och kallade mig själv Maisteri von Kügelgen (av nån anledning var det otroligt roligt).

Mina vänner gillade framförallt när jag sa "maisteri maksaa", alltså magistern betalar. Roligaste var ni vi ramlade in på en hamburgerrestaurang cirka fyra på natten efter min fantastiska examensfest och högt förkunnade att "MAISTERI MAKSAA" och vi beställde massor franskisar (pommes). Nåjo, det här var ett sidospår, bara började tänka på det nu. Men alltså sju år sen?!! Fattar inte.

aperolspritz.jpg

I dag är det den första juni 2018. Den första dagen av sommaren men i år har min sommar börjat redan sista veckan i april i Budapest, så det känns som om den redan hållit på i en evighet. I går kväll när jag cyklade genom ett tyst Helsingfors och luften var sval på ett sätt jag nästan glömt bort att den kan vara kändes det mer som den sista augusti än sista maj. Jag fylldes av melankoli och längtan efter fler ljusa kvällar och varma dagar. En känsla av att jag inte ännu hunnit med allt jag vill. Att sommaren runnit som sand genom mina fingrar och jag bara tittat på, inte varit med.

Både min kropp och hjärna verkar tro att sommaren redan håller på att ta slut men det är ju först nu den börjar! Jag har så otroligt svårt att greppa det. Att vi ännu har tre sommarmånader som väntar på oss. Otaliga dagar att fylla med cykelturer, picknickfiltar, solnedgångar, simturer, hångel, fräscha drinkar, kall öl och bastubad. Jag vet det här men det är som om jag ändå inte förstår. Är det den första juni eller första september?

tölöviken-2.jpg

Efter två ganska skräpiga somrar – både vädermässigt och på det personliga planet förhåller jag mig lite skeptiskt till den här sommaren. Men jag har bestämt att sommaren tjugohundraarton ska bli en bra sommar. Jag vill inte vara stressad, ledsen eller oförmögen att koppla av. Jag vill ha en sommar som är värd sitt namn. En sommar som är en sommar med allt som hör till. Men om det blir ens bråkdel så bra som det var i maj så kommer det att bli fantastiskt. Det är jag säker på.

För ja, det är först nu den börjar, sommaren.

Poesitorsdag – 3 dikter om väder

Det sägs att väderprat är det tråkigaste samtalsämnet som finns, men vi finländare gillar nog att snacka väder. Det här året har bjudit på extremt kalla och snöiga dagar och värsta sommarvärmen nu i maj. Att skriva dikter om väder är om möjligt kanske ännu tråkigare än att snacka väder, men det har jag ändå gjort, ha! Så veckans poesitorsdag på #kuggeskriver bjuder på väderrelaterad poesi, var så goda.

***

2.4.2018

minut för minut förvandlas staden
till en polarexpedition

vi krigar fram i slask som gömmer
alla färger
alla leenden
allt hopp om vår 

det smälter snart, lovar meteorologen
snart blir det termisk vår 

snart
ett så behändigt ord
anpassar sig enligt situation
men snart, lovar de på hedersord
snart är allt annorlunda 

  Ändå glad poet på polarexpedition i början av april.

Ändå glad poet på polarexpedition i början av april.

6.4.2018

det är ingen idé att bry sig om väder
det är inte som om vädret bryr sig om mig

men ändå gör jag det
för kanske jag innerst inne hoppas
att vädret en dag
också ska bry sig om mig

P1010501.jpg

20.4.2018

varma dagar med kalla vindar
vårar som alltid blir till sommar
årstider som byts ut
gång på gång 

naturen bryr sig inte om
vad som händer oss
men ändå stannar vi upp
där i skarven mellan vår och sommar 

och förundras över att det
verkligen kommer en sommar
också i år

Måste vi jobba så mycket?

"Jag ångrar att jag inte jobbade mer." Det är väl ingenting en kommer att säga på sin dödsbädd, snarare brukar det ju vara tvärtom. Folk tenderar att ångra att de jobbat för mycket. Förra hösten jobbade jag mer än någonsin. Det syntes i summorna på de fakturor jag skickade ut till kunderna, men också i trötthet. En trötthet som har hängt kvar långt in på våren. Jag vet faktiskt inte hur långt ifrån den ökända väggen jag var, men jag vet att jag jobbade alldeles för mycket. Ohållbart mycket.

Den här våren har allt varit tvärtom. Jag minns faktiskt inte när jag haft så här lite jobb. Inte för lite, men mycket mindre än vad jag är van vid. Jag är så van vid att jobba på i hårt tempo och att hela tiden producera och prestera att det känns konstigt att inte ha en konstant deadline. Att inte ha tre olika artiklar på gång och en inbox som konstant fylls av nya mejl. På en hel månad har jag inte heller skrivit eller redigerat mina skönlitterära manus.

  Måste vi jobba så många timmar? Hur länge orkar kugghjulen (höhö) snurra på?

Måste vi jobba så många timmar? Hur länge orkar kugghjulen (höhö) snurra på?

Jag minns inte när jag senast känt mig så här utvilad och fräsch i hjärnan. Jag minns inte när mina to do-listor varit så korta som nu. Jag minns inte när jag senast känt mig lika "onödig". Ja du läste rätt. Jag har känt mig onödig.

Jag har mått bra av att ha mindre jobb, men samtidigt är jag så van vid att jobba mycket och gillar ett högt tempo (allt har sina gränser så klart) att jag börjar känna mig rastlös. Jag har blivit otroligt glad varje gång det plingat i mejlboxen – jobb, hurra! Jag har också känt dåligt samvete över att jag jobbat så lite när alla verkar pressa på i så högt tempo. Men jag inser också hur viktig den här lite lugnare perioden har varit för mig. Hjärnan har verkligen fått ta en paus.

"Det är mycket nu", är en mening de flesta av oss brukar slänga ur oss. Vi jobbar väldigt mycket i dag. Kanske mer än någonsin? Och det verkar som om vårt människovärde mäts i antalet timmar vi sitter på jobbet. Själv är jag otroligt allergisk för nio-till-fem-dagen som fokuserar mer på hur många timmar vi sitter på kontoret i stället för att fokusera på vad vi egentligen borde åstadkomma. Det är också en av de största orsakerna till att jag inte längtar det minsta efter ett "vanligt" jobb. Men efter förra hösten inser jag att jag också själv måste kunna dra i bromsen när jag tar på mig för mycket jobb.

  Min lilla "kontorshörna på balkongen.

Min lilla "kontorshörna på balkongen.

För mig har det varit svårt att verkligen tillåta mig själv att jobba mindre än de där åtta timmarna de flesta jobbar. Att inse att det är helt okej. Det är ingen tävling i vem som jobbar mest, men ändå kommer det dåliga samvetet krypande. Många dagar jobbar jag inte mer än några timmar – är det faktiskt okej? Får jag jobba så här lite och ändå dra in tillräckligt med pengar för att kunna leva?

Det finns så klart dagar då jag jobbar svinmycket. Hela hösten var faktiskt så, bara att bocka av en grej och fortsätta eller börja med nästa. Men det är inte hållbart, det märkte jag under en arbetsdag i början av april. Under en dag gjorde jag fyra intervjuer och skrev 2,5 artiklar – på knappt åtta timmar. Visst klarade jag av att klämma in så mycket arbete den dagen och texterna blev riktigt bra, men det tog mig flera dagar att återhämta mig efter det. Flera dagar!

Det går helt enkelt inte att jobba åtta timmar med ett modernt "tankearbete". Det är bara supermänniskor som orkar fokusera så länge, varje dag. Som jag skrev, visst går det då och då, men inte hela tiden. Ändå ska de flesta människor klämma in åtta arbetstimmar per dag plus att de antagligen tänker på jobbet utanför arbetstid och kollar mejl. Ska vi verkligen hålla på så här? När ska vi inse att jobbet inte är det viktigaste i våra liv?

  Måndagens office på simstadion.

Måndagens office på simstadion.

Jag antar att det är en sorts paradox. Jag märker ju det på mig själv. Jag inser att jag inte kan jobba på i sånt tempo som under hösten, men nu under våren har jag alltså känt dåligt samvete för att jag haft så lite att göra. Så sjukt alltså att arbete och de galna arbetsmängderna är så indoktrinerade. Vi måste verkligen börja prata mer om det här. Fundera mer på varför vi gör något och vad slutresultatet ska bli, i stället för att fundera på att jobba "tillräckligt" många timmar.

I dag insåg jag också att jag saknar skrivandet. Jag mår helt enkelt inte bra under skrivfria perioder. Men jag behövde också en ordentlig paus från allt skrivande och nu längtar jag efter att få börja redigera Nationen. Nästa vecka ska jag ju åka på Debutantseminariet till Biskops Arnö och tror och hoppas på att det blir en perfekt inspirationskick för att inleda redigering.

Vad tycker du? Jobbar vi för mycket? Hur ska vi göra för att få ett sundare arbetsklimat? Själv hejar jag till exempel på 6-timmars dagar eller fyra dagars veckor. Jag tror faktiskt inte att produktiviteten på de flesta arbetsplatser ens skulle sjunka, snarare tvärtom. Lyckliga och välmående människor brukar göra bättre ifrån sig än överarbetade stressmonster.

Sommaren är till för läsning

När jag tänker tillbaka till barndomens och ungdomens somrar tänker jag främst på alla ljusa nätter som jag låg uppe och läste, läste, läste. Det finns väl inget bättre än att ligga uppe sent och läsa – utan att ens behöva tända lampan! Eller att installera sig i en bekväm solstol, lägga sig i gräset i skuggan och påbörja nästa bok.

En grej som jag som författare nu märkt är att många tycker att böcker är dyra. 25 euro!! Hjälp! Okej jo, det är väl ingen minisumma, men många som klagar på den summan köper gladeligen några specialöl på krogen samma kväll eller har inget emot att köpa biobiljetter (som också känns hutlöst dyra). Det bästa med en bok jämfört med några öl eller biobiljetter är att den går att läsa om, låna ut till en kompis, ställa in i raden av andra böcker i hyllan. Böcker är helt enkelt underbara!

P1000678.jpg

Och nu har du världens bästa chans att köpa billig sommarläsning om du befinner dig i Helsingfors. I morgon och i övermorgon (29-30.5) kan du nämligen shoppa alla Förlagets böcker för halva priset! HALVA PRISET! Tyvärr gäller erbjudandet bara om du tar dig till Förlagets kontor, men om du har chansen tycker jag absolut att du ska göra det. Min bok befinner sig i minst sagt bra sällskap med resten av Förlagets utgivning.

Eller vad sägs om Själarnas ö av Johanna Holmström, Fågeltaken av Sinéad Obrey, vår LittSkap-antologi Människohundarna, lite feminism i Astra-antologin Denna framtid är vår eller Elin Willows Inlandet? Här bara några böcker jag delar förlag med. För att inte tala om alla Muminböckerna och andra Tove Jansson-klassiker!

  Alla böcker i högen förutom Charlottes Midnattsljus längst ner kan du köpa på förlaget.

Alla böcker i högen förutom Charlottes Midnattsljus längst ner kan du köpa på förlaget.

På tal om läsning så har jag fått ett otroligt roligt uppdrag. Jag ska läsa några böcker och skriva ett kort referat så att ett förlag kan fundera vidare på om de kanske vill översätta boken i fråga. Drömjobbet eller hur?! Eftersom det här är ett jobb som är lätt att ha med sig tänkte jag styra cykelstången mot Simstadion som äntligen (!!) öppnat, simma några längder och sen slå mig ner med en av böckerna i solen. Ah, livet, jag klagar inte på dig just nu.

Vad tänker du läsa i sommar? Och om du mot förmodan inte läst min debutroman Vad heter ångest på spanska? lovar jag att det är perfekt sommarläsning. Så här beskrev en läsare den nyligen på Instagram: "Sol, salsa och öl, vad mer vill man ha? Dessutom var det första gången på länge som jag verkligen slukat en roman. Bra med böcker som sätter igång läsivern, så tack författaren!" Ett bättre betyg än så kan jag faktiskt inte tänka mig! Glad måndag gott folk!

Två år är en livstid för ett brustet hjärta

Ganska exakt den här stunden för två år sedan slogs nästan allt jag trott och hoppats på sönder. Killen jag trodde jag skulle vara med resten av mitt liv sa att han inte längre vill vara ihop med mig och så var det plötsligt bara över. Slut. Jag var trasig, ledsen och vilsen. Det var ju inte alls så här det skulle gå. För ett år sedan skrev jag om hur det kändes då för två år sedan. Det är faktiskt ett av mina mest lästa blogginlägg någonsin. Ett brustet hjärta är alltid en bra historia, eftersom alla vet exakt hur det känns.

Men vet ni vad? Två år är en livstid för ett brustet hjärta. Eller åtminstone en sorts evighet. Visst kan jag fortfarande komma ihåg hur det kändes då, hur jag inte kunde sova och hur jag med hela kroppen önskade att det hela var ett misstag. Att allt skulle bli bra och det skulle bli vi två igen. Men det blev det inte och i dag, två år senare, är jag glad och tacksam för att det inte gick så. Och ännu gladare för all den tid vi fick tillsammans.

  En perfekt lördagskväll förgylldes av två svanar som dök upp i precis rätt ögonblick. Nästan magiskt.

En perfekt lördagskväll förgylldes av två svanar som dök upp i precis rätt ögonblick. Nästan magiskt.

Det finns antagligen massvis som hade blivit ogjort för min del om det förhållandet inte hade tagit slut då. Massvis av möten som aldrig hade blivit av, människor jag inte hade träffat. De två senaste åren i mitt liv har krävt hela mitt känsloregister. Jag tror jag aldrig tidigare varit lika lycklig och lika ledsen som under den här perioden. Så otroligt höga toppar och så himla djupa dalar.

Ett liv helt enkelt. Det går inte att leva ett helt liv utan stunder som gör mer ont än vad en någonsin hade kunnat ana. Den goda nyheten är att det ofta också kommer stunder av lycka en aldrig hade kunnat föreställa sig. Allt i en salig röra, precis som det ska vara.

P1010526.jpg

I dag mår jag bra. Bättre än på länge. Jag har hittat en balans som jag hoppas kunna hålla fast vid. Jag har än en gång insett vad som är viktigt för mig och vad som är mindre viktigt. Och framförallt låter jag mig vara både på topp och på botten, jag skyfflar inte längre undan det som känns dåligt bara för att vara "stark". Jag försöker vara modig och ärlig. Och mest av allt försöker jag vara öppen för allt som kan hända. För är det en sak jag lärt mig, så är det verkligen att vad som helst kan hända.

Och kanske den viktigaste lärdomen av alla: det som gör ont just nu, så ont att du knappt orkar stiga upp ur sängen, det kommer att blekna bort. Ibland går det snabbt, ibland går det långsamt. Men så kommer det en dag två år senare och du känner dig bara lycklig och glad. Jag lovar.

Ett misslyckande eller en omväg?

  Är bilden misslyckad för att jag har slutna ögon? Nej det tycker jag inte.&nbsp;

Är bilden misslyckad för att jag har slutna ögon? Nej det tycker jag inte. 

Jag har funderat väldigt mycket på det här vi tenderar kalla misslyckanden. Om att sociala medier oftast visar upp en glansbild och att en person är modig on hen vågar berätta om sina egna tillkortakommanden. Själv är jag egentligen ganska allergisk för att ens prata om misslyckanden. Ett misslyckande är oftast ett försök som inte riktigt gick som en tänkt sig. 

Tidigare i vår lanserade Svenska Yle ett poddlabb där de letar efter nya poddar för den finlandssvenska publiken. Efter att jag själv jobbat många många år med radio och också gjort podd är just poddar ett format jag saknar. Det skulle vara så otroligt roligt att podda igen. Men jag vet också hur tidskrävande det är och har bestämt att jag inte kommer att inleda ett poddprojekt om ingen är villig att betala mig för poddandet. 

  Smurfbajs? Exploderad smurfhjärna? Nej, bara ett kakbotten som Facebook lämpligt nog påminde om i dag. Kunde se ut som ett misslyckande, men det var det inte.&nbsp;

Smurfbajs? Exploderad smurfhjärna? Nej, bara ett kakbotten som Facebook lämpligt nog påminde om i dag. Kunde se ut som ett misslyckande, men det var det inte. 

Som du kanske nu kan gissa så skickade jag in en poddpitch till Yle. Tidigare i veckan fick jag veta att jag inte blivit vald som en av poddarna de vill fortsätta jobba med. Jag blev så klart lite besviken men samtidigt också lättad. Det skulle ha varit otroligt roligt att podda men det är också tidskrävande. 

Min poddidé hänger också ihop med mitt hemliga skrivprojekt som jag började med i Budapest. Podden skulle ha handlat om samma tema men med en annan vinkling. Jag skulle så otroligt gärna berätta vad mitt hemliga projekt handlar om, men jag är inte riktigt redo. Det handlar inte alls om att jag skulle skämmas ifall jag misslyckas, utan... Ja, jag vet faktiskt inte riktigt varför jag inte vill berätta?  

  Kakorna blev lyckade fastän det såg mer eller mindre katastrofalt ut vid bakningen. Här är jag på min examensfest för sju (!!) år sen!&nbsp;

Kakorna blev lyckade fastän det såg mer eller mindre katastrofalt ut vid bakningen. Här är jag på min examensfest för sju (!!) år sen! 

Om två veckor borde jag få veta om jag fått ett stipendium jag sökt för projektet. Blir det klirr i kassan lovar jag berätta vad jag går omkring och planerar. I annat fall får det kanske vänta lite till. I normala fall brukar jag inte tycka att idéer är speciellt heliga (eller behöver hållas hemliga) men av nån anledning går jag omkring och pantar på den här idén. Vare sig jag får pengar eller inte kan det ändå hända att det inte blir något av just det projektet. Eller åtminstone inte i det format jag tänkt mig. Någon annan kunde klassa det som ett misslyckande, själv väljer jag i så fall att se det som en omväg mot något ännu bättre.  

Hur tänker du kring misslyckanden? Tycker du det är lätt att dela med sig av sånt som inte riktigt blev som du tänkt dig eller vill du helst hålla tyst om det? Linn skrev ett superbra inlägg om misslyckanden för en tid sen och fick en massa härliga svar, vi kan väl skapa nåt liknande i mitt kommentarsfält också?  

Poesitorsdag – 3 dikter om kärlek

Nu blir det poesitorsdag! Och inte bara i dag, utan också de följande fem veckorna här på bloggen. Och när poesitorsdag är slut är det redan dags för juli, hur sjukt?! Det har redan gått flera veckor sedan NaPoWriMo, alltså min poesiutmaning som gick ut på att skriva en dikt om dagen, tog slut. Planen var att publicera ett urval av de dikterna här på bloggen. Jag hade funderat på hur jag skulle lägga upp det och Jennifer föreslog att jag skulle välja ut de tre bästa, tre sämsta och så vidare.

Jag tyckte det lät som en bra idé men när jag började gå igenom mina dikter insåg jag att alla vara så suveräna att det inte skulle gå att skrapa ihop tre dåliga. Haha nånejnå, men i stället kör jag sex olika teman. Vi börjar så klart med kärlek – vad är väl grunden till poesi och litteratur om inte (o)lycklig kärlek?

De fem följande veckorna blir det sen dikter som går under följande teman: väder (sexigt va?!), en ny början, rädslor, skrivandet och resor. Hoppas ni tycker det här ska bli kul för nu kör vi i gång. Tre dikter om kärlek av poet von Kügelgen, var så goda!

P1010544.jpg

7.4.2018

när jag kör följer jag regler
stannar för rött
glömmer aldrig säkerhetsbältet

när jag blir kär glömmer jag reglerna
kör hundra kilometer i timmen mot rött
glömmer alltid mig själv 

kör eller kär
bara en vokal som skiljer åt
bara en vokal som ser till att
mitt hjärta glömmer säkerhetsbältet
hur många gånger jag än kraschar

 

12.4.2018

vill du veta hur ditt liv
ser ut om ett år
vill du veta vem du möter
vem som kysser dig till näst? 

eller vill du låta livet
överraska dig
och kanske
ta en plötslig sväng?

 

27.4.2018

senast jag landade i Helsingfors
satt du bredvid mig
men ändå inte 

jag hade så ont i öronen att jag grät
men du lyssnade inte på mina tårar
du lyssnade på något annat

jag grät för att jag hade ont i öronen
och för att jag nog visste
hur det skulle gå 

två och en halv månad senare landar jag
utan tårar och utan dig
nu är det inget som gör ont

***

Jag publicerade också en bonusdikt som en bild på Instagram, lägger också med bilden här. Av nån anledning känns det extra sårbart och nästan pinsamt för mig att dela med mig av de här dikterna. Jag har ju nästan svårt att kalla dem för dikter. Och just därför delar jag dem och kallar dem för dikter. Jag tror det är bra att gå lite utanför sin bekvämlighetszon alltid då och då.

minafötterledermig.png

Blogathon och workcation – åka bort för att jobba

 Gårdagens utekontor får fulla poäng!

Gårdagens utekontor får fulla poäng!

Jag har inte haft några kollegor på flera år, ingen arbetsplats att gå till, inga gemensamma kaffepauser. Många dagar är det bara jag och fastän jag trivs mer än väl med mitt eget sällskap blir det så klart tråkigt i längden. Därför är det fantastiskt att jag under den senaste tiden träffat några fina typer som jag ibland kan jobba ihop med och framförallt få stöd och pepp av.

För en dryg månad sedan åkte Jennifer, Corinne, Malin och jag till mitt lande för att ha ett blogathon – alltså ett dygn då vi satt framför våra datorer och jobbade med våra bloggar. En succé och något som gav mig en ordentlig bloggiver. Samtidigt som vi alla lyckades ge våra bloggar en rejäl skjuts framåt eller bara bocka av saker som funnits på to do-listan i evigheter, var det så roligt att hänga ett dygn med de här tjejerna. Om du klickar på länkarna vid deras namn kan du läsa hur de beskrev vårt blogathon. Speciellt Jennifers inlägg är superfint! <3

P1000525.jpg
P1000547.jpg

Redan före vi hade bestämt om vårt blogathon hade jag gett en workcation på mitt lande som födelsedagspresent till Jennifer och i går var det äntligen dags. Den här gången hade vi lyxen att ha mina föräldrar på plats. Jag handlade maten, men pappa rökte fisken och mamma fixade tillbehör, vilket betyder att Jennifer och jag fick desto mer tid på oss att jobba. Jag har efter några extremt tysta jobbveckor äntligen fått lite jobb så jag behövde inte heller sitta sysslolös.

Som jag skrev i inlägget om mina framtidsplaner så är ett "vanligt" jobb inte något jag vill ha. Jag trivs mer än bra i min frilanstillvaro. Hur osäker och märklig den är. Och bevisligen har jag klarat mig redan i 5,5 år, så jag känner att det ska väl gå bra i fortsättningen också. Däremot är det tråkigt att hela tiden jobba ensam och därför är det guld värt att kunna lura iväg kompisar till lande tillsammans med mig.

P1020141.jpg

Dessutom tycker jag att det är mycket mer motiverande att jobba när någon annan också gör det. I dag gjorde jag till exempel två telefonintervjuer men det kändes segt att börja skriva själva artikeln. Då tittade Jennifer strängt på mig och sa att jag bara ska göra det. Och så gjorde jag det. Så skönt att få den bort från to do-listan. Visserligen måste jag göra ytterligare en intervju, men största delen av artikeln är i alla fall skriven.

Att få vara mitt i naturen är också ett stort plus. Ju äldre jag blir, desto bättre trivs jag också på lande. Så najs att det bara tar en timme att köra hit från Helsingfors. Vi har ju faktiskt två stora hus här och jag drömmer om att en dag ordna kurser här. Kanske någon bloggrelaterad helg?! Kommentera gärna om du tycker att något sånt skulle vara kul så ska vi se om jag kunde få ihop nån mysig kurshelg nån gång. På tal om kurshelger här på lande så är det bara en av mina vidlyftiga drömmar för framtiden. Kanske jag kunde skriva ett inlägg om alla galna planer jag har i huvudet, vad tror ni om det?

Vänner runtom i världen

Tidigare i vår skrev jag ett inlägg om vänskap och framförallt bästisar – och att jag inte har någon bästis. Däremot har jag en hel del vänner och många av dem är utspridda lite överallt. En av fördelarna av att jag rest mycket ensam är ju att jag har träffat en massa härliga människor jag kanske inte annars hade mött.

Och det bästa med vänner här och där är att en kan åka för att besöka dem. Som jag redan skrev så var det så otroligt kul att bara få prata prata prata skrivande med Charlotte när jag hälsade på i Lund. Och inte bara kul, utan också otroligt värdefullt att ha någon att prata om skrivandet med. Någon som vet hur allt fungerar och som framförallt orkar älta allt med mig, haha. Plus att hon alltid peppar mig och kommer otroligt bra kommentarer på mina manus.

  Jag och Charlotte på Lundakarnevalen.

Jag och Charlotte på Lundakarnevalen.

Samma kväll som jag flög hem från Lund fick jag ett meddelande av min kompis Ari i Buenos Aires att han är färdig med sin film. När jag var där i fjol och hälsade på hemma hos honom och hans tjej Ailin (två dagar efter att vi av en slump hade träffats på en bar för att jag råkade beställa in en väldigt stor potatistportion som jag gärna delade med mig av) hade han nämligen filmat mig under kvällen. För nån månad sen bad han mig banda in snack på svenska och nu var då filmen klar.

Det kändes extremt dumt att babbla in något för mig själv på ett språk Ari inte förstår men jag pratade om hur jag saknar dem, vill hälsa på dem och hur jag känner dåligt samvete över att jag reser så mycket som jag gör. Det har han sedan klippt ihop till en liten filmsnutt. När jag klickade upp den och kollade filmen började jag nästan gråta för att jag blev så berörd. Jag frågade om jag fick ladda upp den på YouTube för att den är så fin, och det fick jag! Tänk vilken lyx, att bara få en film skickad till sig?!

I ljudklippet säger jag att jag kanske ska hälsa på dem nästa år men just nu planerar jag faktiskt att åka till Argentina för hela november. De fyra senaste höstarna har jag haft så otroligt stressigt och förra hösten var jag nog inte långt ifrån att gå in i väggen. Det här vill jag försöka undvika i år genom att va borta den gråaste och jobbigaste månaden. Tanken är att jag ska åka dit för att skrivsemestra. Antingen kommer jag att jobba med Nationen eller så något annat projekt, men poängen är främst att åka bort. Och att få hänga med kompisar så klart.

Jag har inte ännu köpt någon flygbiljett eller så (försöker hitta en bra deal), men känner jag mig själv rätt kommer jag snart att ha en flygbiljett i mejlboxen. Har jag bestämt något så har jag bestämt det. Jag älskar verkligen Argentina och i november borde det vara vår där – alltså perfekt klimat för mig. När jag var där i januari ifjol var det nästan för varmt för min nordiska kropp och själ. Jag är nog inte gjord för +30 grader.

  Jag, Ari och Ailin på en takterassfest i Buenos Aires.

Jag, Ari och Ailin på en takterassfest i Buenos Aires.

Det känns som en otrolig rikedom att ha vänner på många håll i världen och det är också en fantastisk orsak att packa väskan och dra iväg än en gång. Som sagt har jag konstant dåligt klimatsamvete för alla flyg jag hoppar på men ur mitt lilla egoistiska perspektiv känns det som en omöjlighet att sluta resa helt och hållet?! Mina resor, och framförallt mina ensamresor, har mer eller mindre format mig som person. Jag har fått så otroligt mycket och lärt mig ännu mer. Dessutom andas jag lite lättare på resor än vanligt.

Hur är du som resenär? Känner du dåligt samvete för att du reser? Om ja, har du i så fall medvetet dragit ner på dina resor för att minska på klimatångesten? Och hur gör en? För jag vet faktiskt inte hur jag skulle fixa att inte resa alls. Jag skulle väldigt gärna resa mer klimatsmart, men att resa klimatsmart till Argentina känns ju inte riktigt som ett alternativ.

Sluta jämföra dig med andra

  Gårdagens solnedgång.

Gårdagens solnedgång.

Hej från Lund! Jag har haft det så otroligt bra här att jag knappt kommit ihåg resten av världen eller haft någon tid över för bloggen, men jag antar att ni alla är ute och njuter av det fantastiska vårvädret i stället för att refresha min blogg stup i kvarten. Åtminstone här har vi haft fantastiskt väder – är sommaren verkligen här för att stanna?!

Först måste jag ju börja med att konstatera hur magiskt internet är. Tänk att Charlotte och jag fått kontakt med varandra via våra bloggar under hösten 2014. Då läste jag också första gången ett utkast till det som till slut blev Middagsmörker och vi började höras då och då. Vi träffades första gången våren 2015 när jag var i Malmö och hälsade på en kompis. Sommaren 2016 åkte jag till Lund för att bo hos henne och hennes familj och nu är jag här igen! Vi har väl inte setts mer än tio gånger i "riktiga livet" men det spelar ingen roll. Att hänga med Charlotte är så himla roligt och enkelt och vi har inte haft en enda tråkig eller tyst stund.

Eftersom vi båda är författare och drömmer om att skriva många böcker fler är det naturligt att cirka 95 procent av vårt snack handlar om böcker, skrivandet och förlagsbranschen. Något vi snackat extra mycket om den här gången är känslan av att inte räcka till. Att inte få tillräckligt mycket uppmärksamhet eller recensioner, att det inte finns ett tillräckligt stort intresse för våra böcker. Att vi känner att vi står lite utanför.

  Charlotte och syrenerna.

Charlotte och syrenerna.

Med andra ord: vi jämför oss med andra författare och är nog lite avundsjuka på dem som det verkar gå så mycket bättre för. Författare vars romaner blir sålda till andra länder, som säljer skitmånga böcker, som uppmärksammas och recenseras gång på gång på gång. Det känns så otroligt småaktigt att vara avundsjuk, men jag antar att det är väldigt mänskligt.

Samtidigt så är det så lätt att bli blind för de egna framgångarna. Charlotte är ju lite längre på sin författarbana än jag med en färdigskriven & utgiven trilogi plus att hon debuterade som barnboksförfattare nu i vår. Fyra böcker alltså och fler på gång! Dessutom ska bilderboken översättas till danska. I mina ögon går det otroligt bra för henne och jag kan ibland känna mig avundsjuk på det. Samtidigt som jag är jätteglad och stolt över henne, hon förtjänar verkligen allt det fina hon fått vara med om och jag vill ju inte att hon ska ha "mindre" av något, men önskar att jag en dag kunde ha en lika fin meritlista.

Så under mina dagar här har vi pratat mycket om att vi måste sluta jämföra oss med författare som blir sålda till 29 länder eller som säljer 100 000 böcker. Vi måste sluta jämföra oss med andra för att inse hur mycket vi själva åstadkommit. Själv har jag ju "bara" gett ut en bok. Inte flera. Bara en. Den boken har inte blivit översatt eller såld någonstans. Den har inte sålt flera tusen. Jag har ingen agent eller någon som vill göra film på boken.

  Ibland tar det en stund för en del blommor att slå ut i blom. Det går inte att försnabba processen, så det gäller att njuta under resan.

Ibland tar det en stund för en del blommor att slå ut i blom. Det går inte att försnabba processen, så det gäller att njuta under resan.

Men. Jag har blivit utgiven. Och inte bara det. Det trycktes en andra upplaga bara någon månad efter att boken kom ut. Jag har fått massvis med fina recensioner. Det är många som har älskat min bok. Och det viktigaste av allt: jag själv älskar min bok och det kommer jag alltid att göra. Jag kanske en dag kan tycka att boken kunde ha varit mycket bättre, men jag kommer alltid att vara stolt över den. Dessutom inser jag att det garanterat finns en hel del människor som är avundsjuka på mig som klarat nålsögat och blivit utgiven.

Min författarkarriär blev väl ingen megasuccé efter första boken. Men det är helt okej. För om jag jämför mig själv med mig själv 2016 när jag senast besökte Charlotte så har det ju hänt en hel del. Liksom bara en sån sak som att min största dröm gick i uppfyllelse: att en bok skriven av mig blev utgiven. Jag måste nog säga det en gång till för att fatta: en bok skriven av mig blev utgiven.

  Självporträtt på en ändå nöjd författare bland skånska rapsfält.

Självporträtt på en ändå nöjd författare bland skånska rapsfält.

Det är så lätt att glömma allt en åstadkommit och fokusera på allt det en inte åstadkommit. På nästa mål och sen nästa och aldrig landa i det som finns. Därför ska jag nu försöka tagga ner lite och bara vara nöjd och glad över att jag kommit så här långt. Och så klart ge mitt allt för att Nationen ska bli så bra jag kan göra den. Mer än så kan jag faktiskt inte göra. Det enda jag verkligen kan påverka är min egen text. Allt annat är en bonus.

Har du nån strategi för att sluta jämföra dig själv med andra? Eller kanske du inte ens gör det? Jag tror ju att sociala medier gör att vi allt mer jämför oss själva med andra och glömmer att sociala medier bara visar en del av helheten. Det är lätt att visa upp framgångarna, mer sällan snackar vi om sånt som inte går så bra. Själv har jag ju ingen aning om Nationen kommer att bli antagen och utgiven. Jag kan ärligt säga att jag är livrädd för att bli refuserad, att inte räcka till. Därför påminner jag mig än en gång: det enda jag verkligen kan påverka är min egen text. Allt annat är en bonus.