Trettiotusen

Ni kanske undrar hur det går i Nano? Det såg lite dåligt ut där i slutet av förra veckan när jag hade tusen andra saker jag måste göra, men nu har jag skrivit nästan i kapp och har bestämt att jag nog ska klara av det här. Vad är nu väl 20 000 ord till, ehe? Har alltså i dag passerat trettiotusen. Det är så sjukt (och jag förstår inte folk som skrivit över femtiotusen redan, hur ÄR det möjligt?). Skärmavbild 2014-11-19 kl. 17.11.24 Skärmdump från Nanosidan.

Skulle jag visa min text för någon i sitt nuvarande format? Nej, knappast för jag skulle bara vilja rätta och ändra och fixa. Det här manuset är råare än rått och det kan bli jobbigt att bygga ihop allt till en helhet. Just nu består allt av mer eller mindre lösryckta scener och jag känner att det kommer att behövas ett antal broar för att få det hela ihop, men det är ju inte mitt problem just nu.

Jag har inte ännu bestämt mig om Nano är fullständig galenskap eller ett utmärkt sätt att kicka igång skrivandet? Kanske både och. För visst har jag producerat text, massvis med text, och det kan väl aldrig vara dåligt hur dålig den där texten än är?

En sak jag också märkt, det här med skrivandet är lite som med bebisar och intresset för egna (har inga) och andras bebisar. De som skriver är antagligen intresserade av andras skrivande, men det egna skrivandet är så klart mest intressant. De som inte skriver alls kanske bara suckar varje gång jag börjar tjata om det här. Så förlåt alla kompisar som utsätts för mitt skrivgnäll. I december kan jag kanske vara normal igen, men jag lovar inget.