Nästan okej, snart, kanske!

Öppnade just mitt Nano-manus för första gången sedan början av december. Egentligen hade jag planerat vänta ännu lite med det, men jag ska söka ett stipendium och tänkte att det kunde väl vara bra att bifoga några kapitel. Jag har nu läst de tre första kapitlen – ett kapitel per huvudperson. Hatade jag det? Nja, nä. Älskade jag det? Nja, nä. Det finns potential, men versionen är råare än rå. För att det ska bli något kräver det alltså mycket jobb, något annat hade jag i och för sig inte heller förväntat mig.

Till näst jag försöka styra upp en genomläsningsplan – ska jag läsa från datorskärmen, printa ut, på Kindlen? Hur mycket ska jag pilla i texten, hur mycket stora strukturproblem finns det? Det är mycket arbete som väntar på mig, men jag ser faktiskt fram emot det. Själva skrivfasen är ju kul, ändå tycker jag nästan att det är roligare att redigera (påminn mig om det här om några månader när jag sitter där i redigeringsträsket och bara hatar allt). Men när jag redigerar berättar jag historien på riktigt, inte så där slarvigt som jag skrivit ner den under Nano.

Den stora frågan kvarstår – ska jag bifoga några halvfärdiga kapitel i min ansökan eller bara köra på en bra ansökan?