Så kom den, refuseringen

Förra veckan fick jag äntligen förlagets kommentar på mitt manus och det blev en refusering. En refusering som så klart gjorde mig ledsen och nedstämd – helst skulle jag ha raderat hela mitt manus, glömt bort alla författardrömmar och bara grävt mig ner någonstans. Men är man envis så är man. Jag deppade ungefär en dag, smälte kommentarerna som jag fick av redaktören. Kommentarer som jag naturligtvis (åtminstone delvis) håller med om och nu ska försöka jobba vidare med. Jag visste att manuset hade brister, men hade ändå hoppats på att de skulle se potential i det hela.

Men så blev det inte den här gången. Nu gäller det att se framåt, utvecklas, bli bättre. Den senaste veckan har mitt undermedvetna jobbat med att lösa de problem som redaktören såg i min text. Dessutom har jag på riktigt tänkt på egenutgivning som ett alternativ. Varför inte?

För jag ger inte upp. Dels så passar det inte mig alls och dels så är det ju det här jag vill. Det här är bara början och ingen har väl en rak väg till bästsäljartoppen? Nu kanske jag kan bli författare på riktigt när jag faktiskt blivit refuserad, haha.

Allt jobb jag gjort hittills är inte heller bortkastat, jag har ju lärt mig så otroligt mycket sedan jag skrev mina första ord i dokumentet som jag döpte till 1 för drygt två år sedan. Nu har jag redan ett till dokument som heter 2. Jag har planer och drömmar som jag inte är redo att ge upp, snarare förstärktes behovet av att bli bättre på det jag vill.

För några veckor sedan sa min kompis att mitt liv är så spännande. Jag ryckte lite på axlarna och skrattade. Men tja, tråkigt är det ju i alla fall inte!