Om att våga misslyckas

Det mesta vi företar oss i livet brukar leda till ett misslyckande på ett eller annat plan. Åtminstone till en början. Testar man något för första gången är det inte så konstigt om det inte genast blir perfekt. För många många många år sedan var jag på aerobictimme tillsammans med min kompis Pupi. Träningen i sig var inget problem, men plötsligt skulle vi svänga hit och dit, framåt och bakåt och allmänt koordinera kroppen att vända sig i rätt riktning. För både Pupis och min del handlade det mer om magmuskelträning i form av nonstop skrattattacker. Alltså jag var så dålig. Helt sinnessjukt dålig. Nuförtiden älskar jag danstimmar som Sh'bam fastän jag fortfarande har svårt att koordinera armar och ben. Ibland skuttar jag bara åt nåt håll och hoppas att jag inte springer in i andra människor.

I våras har jag misslyckats eller blivit refuserad ett antal gånger. Förlaget ville inte ge ut mitt manus (åtminstone inte i dess nuvarande format), jag fick avslag på min ansökan från Kulturfonden och jag är inte nästa stora finlandssvenska litterära hopp efter att inte ha kommit in på prispallen i Arvid Mörne-tävlingen.

Svider det? Ja så klart, men inte så att jag inte skulle komma över det. Mitt liv faller inte på en refusering eller en icke-placering i en extremt hård tävling. Men kanske jag kan lära mig något, och det har jag garanterat också gjort. Dessutom har jag fått en ny kontakt i skrivarvärlden!

I kväll skulle jag delta i ett webinarium med författarcoachen Ann Ljungberg om refuseringar. Ironiskt nog blev det inte något webinarium på grund av strul med tekniken. I stället tipsade Ann om en video. En video som handlar om att bli refuserad, en video om att våga misslyckas.

[embed]https://vimeo.com/70167462[/embed]

Nu känns mina misslyckanden lite mindre. Dessutom finns det massvis som jag (och alla andra) dagligen lyckas med men kanske inte fäster så mycket uppmärksamhet vid. Nu känner jag mig som någon självhjälpstyp som bara pratar en massa självklart strunt, men ibland kan det vara bra att påminna sig om att det är helt okej att misslyckas. Man kan ju till exempel säga sitt namn fel i nationell radio. Ingen skada skedd, utan kanske ännu mer skratt än Pupi och jag lyckades med under den där aerobictimmen för många många år sen.