När bitarna faller på sin plats

För två minuter sedan avslutade jag genomläsningen av version åtta (eller nio?) av mitt första manus. Hela veckan har jag gått omkring med ett tryck i bröstet, rädd för vad jag skulle tycka om texten. Testläsarna gav positiv och konstruktiv respons, men ändå var jag orolig, rädd för att jag inte skulle lyckas knyta ihop allt. Nu vet jag att jag fixar det. Det finns mycket jag måste åtgärda men det är inget jag behöver riva mig i håret för. Det känns faktiskt kul. Att få se alla bitar falla på sin plats, ta bort de överflödiga bitarna, få ihop det till en helhet jag kan vara nöjd och stolt över.

Skrivandet är en berg och dalbana där man ena stunden älskar det man gjort och nästa stund hatar vartenda ord. Just nu känner jag bara stolthet. Jag har skrivit en bok som hänger ihop från början till slut. Jag har slitit och slitit och det har varit värt mödan.

Än vet jag så klart inte om det blir en publicerad bok, men jag vet att jag hittat rätt. Så himla skön känsla. Nu får vi se vad som händer till näst!

manusbunt En av de tidigare versionerna.