Om att skriva i hemlighet

Något som några av föreläsarna nämnde under sina föredrag på Författarkliniken var att de hade börjat skriva i all hemlighet – inte berättat för någon vad de höll på med. Vi snackade också om det med Charlotte. För oss båda tog det rätt länge innan vi erkände för vår omgivning att vi skriver. Men varför är det så? Är vi som skriver så rädda att det ska bli pannkaka av alltihop eller bara rädda för att någon ska komma in och döma våra ord? Efter att jag börjat dela mina texter och fått hjälp av både vänner och lektör har jag blivit SÅ mycket bättre. Jag påstår absolut inte att jag knäckt koden (för det gör man väl kanske aldrig?), men jag har som jag skrev i det tidigare inlägget fattat så många grejer på sistone.

Skulle jag ha fortsatt i all hemlighet skulle jag väl ännu harva omkring där bland orden i det första och rätt dåliga utkastet. Jag skulle pilla på smågrejer som ordval och sånt när jag egentligen borde jobba med själva helheten. Det tog faktiskt pinsamt länge innan jag började se manuset som en helhet – så långt skulle jag inte ha kommit i min ensamhet.

Den största orsaken för att inte våga är väl rädslan för att misslyckas. Men vad är egentligen ett misslyckande? Har jag misslyckats för att jag inte kom på prispall i novelltävlingen jag deltog i? Har jag misslyckats för att jag blev refuserad? Kommer jag att misslyckas om jag inte blir antagen till Litterärt skapande som jag sökte till?

Det kan ju finnas någon missunnsam person där ute som skulle svara ja på alla frågor, men de flesta jag snackar med brukar i stället säga att jag är modig som vågar prata om mitt skrivande och om mina små misslyckanden på vägen. De flesta ser inte ens de grejer som jag nämnt som misslyckanden utan som etapper på vägen. Så försöker jag också se det och fortsätter att kämpa tills mina ord finns ute i bokhandlar och i folks händer och medvetanden.