Hur svårt är det att skriva en roman?

Hurra! Jag bad er ställa frågor och det gjorde ni. Jag tar lite i valfri ordning, ni får gärna fortsätta ställa frågor. Det här är ju kul! Hanna frågade en fråga som jag själv gärna också vill ha ett svar på: Hur svårt är det egentligen att skriva en roman? Hur jobbigt, hur mycket ångest och hur hur mycket tid tar det egentligen?

För det första måste jag påpeka att jag inte är färdig och långt ifrån expert. Så mitt svar kommer att handla om min process och alla gör säkert olika. Snackar vi om mitt första romanmanus har jag hållit på sedan januari 2013. Allt började  en kväll genast efter att vi flyttat till Berlin. Vi bodde i mina släktingars extralägenhet och hade inget internet. Jon åkte iväg på innebandyträning och jag började skriva. Så här såg mina tre första meningar ut då:

Erika vet inte hur höjdsjuka känns, men hon känner inget konstigt då hon stiger av planet. Klockan är över tio på kvällen lokal tid då planet från Miami landar i Ecuadors huvudstad Quito. Erika har läst i flera guideböcker att det är vanligt att man lider höjdsjuka då man landar på flygplatsen Mariscal Sucre på 2400 meters höjd över havet.

Ja, inget mästerverk precis. Efter ett halvår kunde jag erkänna för mig själv att jag faktiskt försökte skriva en roman, men då hade jag ingen plan utan hackade bara ner ord i någorlunda lämplig ordning. Sedan pressade jag mig ur texten till råmanuset på ungefär ett år. Mycket av det är raderat, omskrivet och omtänkt.

Jag är nu på version nio (tror jag) och i början hade jag absolut ingen aning vad jag sysslade med. Jag gjorde ALLA misstag man som nybörjare gör (antagligen finns det något sådant kvar i min text fortfarande). Jag har slitit mig i håret, haft lust att glömma alltihop och hitta på nåt annat som inte skapar så tudelade känslor. Utan testläsare och lektör skulle jag knappast ha så bra koll på nåt ännu. Dessutom känner jag ofta dåligt samvete för att jag inte jobbar med mitt manus – fastän jag gör det för att det är kul.

Trots alla misstag, all ångest och refuseringar vet jag att det här det jag vill syssla med. Det låter säkert som sjukt länge att jobba med ett manus i nästan tre år. Så klart är jag trött på min text men ändå så glad och ivrig över allt jag lärt mig. Men för att svara på frågan hur länge det tar? Ingen aning! Jag hoppas att boken är tryckt och hos läsarna någon gång under 2016 (gäller att drömma högt!). I något skede gäller det också att släppa texten – den kan alltid bli bättre, men är man aldrig redo så blir det heller aldrig böcker utan bara manus som hänger omkring i mappar på datorn.

manusbunt

Här passar in en fråga av Sofie:

Min fråga är hur lägger du upp ditt skrivande, från idé till färdigt slut? Hur planerar du?

Med ettan planerade jag inte alls och det ledde också till att jag skrev massvis med fullständigt onödigt som jag fått radera senare. Tack vare alla fel har jag lärt mig hur man kunde göra. Det viktigaste tror jag är att veta vem karaktärerna är. Hur är de? Vad tycker de om/inte om? Om de går på en fest med hundra personer – hur beter de sig då?

När man fått koll på karaktärerna kan det vara bra att fundera på dramaturgin. Tänka på att huvudkaraktären ska ha ett klart mål och en massa hinder på vägen. Ingen vill läsa om en person som lyckas med allt. Om huvudkaraktären Jens mål är att bjuda hem Tomas på kaffe kan det gå så att Jens märker att det inte finns något kaffe, butiken är stängd och det verkar hopplöst att få nåt kaffe. Vi vill läsa vidare för att veta hur Jens kommer att lösa sitt problem. Blir det något kaffe? Hur reagerar Tomas om han inte får det lovade kaffet?

För att det ska bli riktigt intressant måste alla hinder och målet hänga ihop. Det kan vara jobbigt för Jens om hans tvättmaskin går sönder samma dag som han kämpar med kaffet, men det har absolut ingenting att göra med kaffeproblematiken. Det här har jag själv kämpat med – se till att varje scen har en betydelse för resten av historien. En  scen ska inte hänga med bara för att det är kul eller att man själv vill berätta en random historia som kanske kunde passa in i storyn.

Och ja – jag har verkligen gjort det. Skrivit sida upp och sida ner riktigt ovidkommande historier. Förhoppningsvis är största delen av det borta nu. Sedan är det ju så klart okej att göra som jag  – bara börja skriva och se vart det leder och sedan fundera på hur man kunde mejsla ut en så bra historia som möjligt. Oftast klarar man det inte utan utomstående hjälp. Så be kompisar läsa eller anlita lektör.

Puh! Det blev långa svar. Orkade nån läsa så här långt?