Bildinspiration

På dagens skrivarkurs på Arbis fick vi en kort skrivövning – vi skulle skriva utgående från en bild. Alla fick en egen bild och så här såg min bild ut:

kaffedamer

Jag älskar skrivarkurser just för att jag får skriva sånt som jag annars inte skulle skriva. Tidigare kunde jag bli irriterad på "onödiga uppgifter", men nu älskar jag dem. Just för att det antagligen aldrig blir något mer än en kort uppgift, MEN däremot sätter det fantasin i gång.

Under en skrivövning blir jag tvungen att fundera ur nya perspektiv och skriva om något som jag inte planerat. Jag kan upptäcka karaktärer och historier jag inte visste att fanns. Jag kan upptäcka nya sätt att skriva.

Vi diskuterade faktiskt det här på dagens kurs. Största delen av vår tid går åt till att diskutera varandras texter – vilket naturligtvis är bra, men jag önskade inför kursen att vi skulle få skriva mer. Nu ska det bli en ändring till våren vilket jag tycker är bra, men det var många som inte tyckte om det. Helst skulle de bara diskutera text hela tiden (vi har alltså skickat in texter på förhand).

Visst gillar jag också textsamtalen – varje gång lär jag mig något nytt, men samtidigt tycker jag det är jättebra med skrivövningar. Just för att det är möjligt att upptäcka sådant som kanske annars inte skulle låta sig upptäckas. Eftersom jag är en uppmärksamhetsjunkie bjuder jag på det jag lyckades skriva ner under fem minuter. Uppgiften var att skriva om vad som hände fem minuter efter att bilden tagits.

Mjölkkaffet var urdrucket och glasen stod kvar på de små assietterna. Jag hörde inte allt damerna sa, men tillräckligt. Det enda jag egentligen behövde höra var det. Namnet. De skrattade och skämtade, hade ingen aning om allvaret i situationen. Visste nog inte vem jag var eller att jag ens lyssnade. Deras klackar klapprade längre bortåt längs de stenbelagda små gränderna. Jag reste mig halvvägs, satte mig ner igen. Reste mig lika hastigt och grävde fram sedlar ur plånboken i jackfickan och lämnade dem på bordet. Klackarnas klapper blandades ihop med deras ljusa skratt, de pratade fortfarande om samma sak. Upprepade namnet flera gånger, som om det inte hade någon betydelse. Som om det var en bagatell. Men de visste inte det jag vet.