Om att gå på djupet

Det är rätt lätt för mig att skapa text. När jag skriver skriver jag så att tangenterna glöder under mina fingrar. Jag använder kanske inte tiofingerssystemet, men kanske sju? Hur som helst så går det undan. Det är ju en fördel i ett yrke där jag för det mesta jobbar med ett skriva och ett fritidsintresse som jag hoppas blir ett framtida yrke.

Men, för det finns ju alltid ett men, så har jag nu lärt mig att när jag skriver skönlitterärt hinner jag inte få med djupet i mina texter. Jag skriver i en sån rasande fart att jag helt enkelt inte hinner göra mycket annat än konstruera ramarna för scenerna och berätta vad som faktiskt händer – men inte berätta det som egentligen händer. Alltså det som berör karaktären och händer hos hen. Det som gör en roman till en roman.

Det här blev jag påmind om i dag när jag hade min handledarträff för ena skrivarkursen. Där ingår lyxen av textgenomläsning. Min kurslärare läste de trettio första sidorna i mitt studielivsmanus. Responsen var positiv och hon hade verkligen tagit till sig mina karaktärer och pratade om dem som kompisar (tips: ungefär det finaste sättet att prata om en bok med en författare, beskriva karaktärerna som riktiga människor som har kommit in i ens liv).

Samtidigt frågade hon vad kärnan i storyn är? Vad är mina karaktärers problem? HUR SKA DET GÅ? Det här är det absolut svåraste för mig. Att fördjupa berättelsen och karaktärerna. Fördjupa deras motiv, drömmar och ambitioner.

Så det är det här jag får jobba med när jag så småningom sätter i gång med redigeringen på allvar. Grunderna finns där, men nu måste jag mejsla ut det viktigaste. Se till att när läsarna får boken i handen verkligen lever ihop med Saga, Astrid och Mikael. Jag kunde känna lätt ångest, men just nu är jag bara så otroligt pepp. Jag har fått bekräftelse för att mina karaktärer är intressanta och mitt tema välvalt och att jag skriver bra. Nu ska jag bara skriva ännu bättre.

katt Min systers söta katt får ta hand om det visuella i det här inlägget.