Ett manus blir till

Nu när manuset är inskickat tänkte jag att det kunde vara på plats att skriva ett inlägg om alla vändor jag tagit med texten. Det är så himla många och jag har inte dokumenterat min process särskilt bra. Sammanlagt tror jag att det har blivit drygt 10 versioner, vet inte riktigt hur jag ska räkna med alla omskrivningar. I det här (monsterlånga) inlägget försöker jag ge en bild av hur Vad heter ångest på spanska? blev till. Och obsobsobs – jag är medveten om att boken inte är klar, jag är förberedd på bearbetning tillsammans med förlaget om jag blir antagen.

Den 14 januari 2013 klockan 21:29 öppnade jag ett nytt word-dokument i datorn och döpte det till 1. Vi hade precis flyttat till Berlin, Jon var på innebandyträningar och jag var ensam "hemma" – vi bodde några veckor i mina släktingars extralägenhet och hade inget internet där och jag var inte så taggad på att kolla på dubbad tysk tv så jag började skriva.

tevetornet.jpg

Min plan inför vår Tysklandsvistelse var att börja skriva nåt skönlitterärt och jag hade nog kommit så långt att det på ett eller annat sätt skulle handla om Ecuador, men när jag började skriva hade jag nog ingen koll på nånting alls. Jag brukade sitta på kaféer i Berlin och känna mig kulturell med mitt skrivande, hehe.

Det tog ändå rätt många månader för mig själv att medge att jag försökte skriva en bok. I augusti köpte jag skrivprogrammet Scrivener och blev frälst. Någon kväll i oktober eller november när jag inte kunde somna kom jag på titeln – Vad heter ångest på spanska?

scrivener2.jpg

Ungefär ett år efter att jag hade börjat skriva hade jag ett färdigt råmanus. Jag har ett minne av att jag gick till en Kopierladen (finns i varje gathörn i Berlin, ett ställe där man alltså kan gå och printa) och skrev ut ungefär 200 sidor och började läsa igenom allt. Jag gjorde väl en del korrigeringar i texten men i det här skedet fattade jag inget om att kolla på helheten utan korrade mest småfel.

I februari 2014 åkte jag till Ecuador på "researchresa" (bra ursäkt att åka till ett av mina favoritländer). Jag låg i hängmattor och läste mitt manus på Kindlen och antecknade frenetiskt om hur sanden känns mellan tårna och vilka nyanser himlen får när solen går ner. Det här är förresten en intressant detalj – mina miljöbeskrivningar är något som delar folk något otroligt mycket. En del älskar (och säger att de vill boka en resa till Ecuador), medan andra tycker att jag knappt beskriver miljön.

wpid-wp-1392417067217.jpeg

Under våren läste Bianca mitt manus och gav sina kommentarer. Jag skrev om, men koncentrerade mig fortfarande på alldeles för små grejer, fastän Bianca helt säkert kom med antydningar om att det fanns dramaturgiska brister. Jag fick faktiskt Biancas kommentarer i London av alla ställen dit vi åkte tillsammans i maj 2014.

kuggebiancalondon.jpg

Efter att jag pillat klart skickade jag det till några till (bland annat Lisen, Minna, Frida och Mira, kommer inte ens ihåg vem som läst när) under sommaren. Jag fick mycket bra och konstruktiva kommentarer men hade nog fortfarande svårt med helheten.

I september 2014 outade jag på bloggen att jag har författardrömmar. Fram tills det hade jag skrivit i "hemlighet" – eller åtminstone inte skrivit öppet om det på sociala medier. Men jag kände att jag ville blogga om mitt skrivande och bli en del av skrivcommunityn på nätet – och det är jag glad för. Skrivbloggskollegerna, framför allt Charlotte, har varit ett fint stöd och ett spännande nätverk.

I oktober 2014 hade jag bestämt mig för att manuset är klart. Manuset hade ändrats en hel del från det första utkastet och jag var bara väldigt trött på det och kände mig stolt och glad över att skicka iväg det till förlag. Jon bjöd på finmiddag på restaurang Ask och jag trodde och hoppades att jag skulle bli antagen.

manus.jpg

Det gick några månader, jag hade inte hört något från förlaget (eller jo, hade fått två standardrefuseringar av två svenska förlag). I januari ringde jag upp och kollade läget med manuset och fick höra att jag ska få besked inom februari. Den 19 februari 2015 kom refuseringen. Jag blev förkrossad och ledsen och besviken och alla andra negativa adjektiv.

Så klart jag hade varit förberedd på en refusering, men det kändes skit ändå. Jag är ändå inte den som ger upp i första taget. Att få skriva, att bli publicerad är det jag drömmer om. Redan samma dag som jag fick refuseringen kontaktade jag Jenny Bäfving och frågade om hon kunde läsa mitt manus i maj. Och det kunde hon.

Under våren gjorde jag fruktlösa försök att redigera i mitt manus. Det resulterade framförallt i att jag raderade ungefär 8000 ord och hatade det mesta och blundade när jag skickade iväg manuset till Jenny. I slutet av maj fick jag hennes kommentarer och bestämde att jag ska skriva om, skriva bättre. Eller egentligen handlade det om att få fram storyn. Charlotte läste också samtidigt och jag fick jättebra kommentarer av henne.

postits.jpg

De två första veckorna i juni jobbade jag med att tänka om helt och hållet och skrev en ny synopsis (som jag också skickade till Jenny för att kolla att jag uppfattat hennes kommentarer rätt). Fick grönt ljus och inledde en omfattande redigering. Var väldigt peppad på att skriva om.

I juli skickade jag det omarbetade manuset till ett gäng testläsare (Bianca läste bland annat för tredje (!) gången, evigt tacksam för det). Många andra läste för andra gången. Tack tack tack! Jag fick jättefina och konstruktiva kommentarer och skrev om och skickade på nytt till Jenny i september.

manusbunt.jpg

I oktober fick jag Jennys kommentarer, blev så himla glad över alla fina ord. Fixade lite smågrejer och skickade sedan till den finlandssvenska författare som under Göteborgs bokmässa lovat läsa mitt manus. I november fick jag hens kommentarer och blev först lite knäckt, men bestämde mig för att skriva om.

I slutet av 2015 var jag så trött (på mitt manus och annars också) att jag inte förmådde mig att ta tag i texten, det dröjde till januari i år innan jag bearbetade manuset. Under några hetsiga veckor skrev jag om (bland annat 5000 nya ord) och den här veckan blev jag äntligen klar för att skicka till förlag. Bilden är från september men jag är minst lika glad nu som då.

wpid-wp-1442689002153.jpg

Nu väntar jag "bara" på besked om hur det ska gå. Den här processen har stundvis känts som fullständig galenskap och som om att det tagit en evighet. Nu känns det ändå som om att allt hänt ganska snabbt – jag började ju helt från noll då i januari för tre år sedan. Jag och manuset har utvecklats något otroligt under den här perioden och blir det en refusering till har jag redan en plan b i huvudet. Men nu, vänta och se.

Orkade du läsa ända hit? Grattis i så fall! Det blev nästan en roman om romanen, för att komma med ett jättedåligt skämt här på slutet. Jag har säkert glömt en massa detaljer och om du undrar över nåt svarar jag gärna på frågor.