Svackan

Berlin har slängt omkring på mina känslor. Å ena sidan känner jag mig väldigt kreativ här, men ändå känns det som om jag är i en svacka (som nog pågått längre än själva resan). Har inte alls hunnit med allt jag hade tänkt mig inför resan, men jag hade väl kanske lite orealistiska förväntningar. Oberoende så har det verkligen varit en fantastisk resa och jag har kanske ändå fått lite distans till många grejer (fastän jag antagligen kommer att inse det ordentligt först senare). Så jag har absolut inget att klaga på, ändå är det nåt som skaver.

thebowlNär jag fick äta här på The Bowl kände jag mig bara lycklig och tillfreds. Bättre bilder är på kommande bara jag får dem från kameran till datorn.

Problem nummer ett just nu är mitt andra manus som jag kallar Nationen. Jag läste hela manuset från början till slut här och kan väl konstatera att 2/3 av manuset är helt okej, sista tredjedelen är riktigt skit (jag överdriver inte) och nu måste jag börja tackla texten. Men mer om det i ett annat inlägg.

Problem nummer två, tre och fyra är att jag hela tiden känner att jag borde göra något eller att jag glömt något. Jag tycker också att jag skrivit rätt dåliga artiklar på sistone (vilket inte stämmer, för jag fick beröm senast i dag för en frilansartikel). Försökte också mig på första hemuppgiften för litterärt skapande och tyckte texten blev bara skräp.

Men varför känner jag av den här svackan? I princip går det mesta uppåt och framåt. Jag går på LittSkap, jag har mitt drömjobb, jag skriver, jag har möjligheten att resa, det är otroligt kul att göra podd – i senaste avsnittet snackar vi om misslyckanden vilket känns ganska rätt just nu. Jag borde verkligen inte gnälla, men det känns som om jag skulle ha en spärr i huvudet just nu. Tur att jag är en som ganska snabbt hoppar från en känsla till en annan, så jag räknar med att det här går om fort. Redan i morgon känns allt säkert bättre och jag undrar vad i fridens namn jag bloggade i dag.

Nåja, nu ska jag i väg på en sista middag med Minna här i Berlin. Saknar den här staden redan. Vet inte när jag kommer tillbaka nästa gång. Men jag vet att Berlin finns kvar, det känns tryggt. Mottot på bilden under är också bra att tänka på när en känner sig lite nere.

dasgehtnichtAlla sa: det går inte! Sen kom en person som inte visste det och bara gjorde det.