Det oväntade skrivet

I lördags där vid femtiden på eftermiddagen var jag otroligt trött. När en av kursledarna öppnade munnen och började prata hoppades jag på att vi nu skulle få höra att det blir en paus. I stället fick vi en skrivuppgift och tio minuter på oss. Just då hade jag lust att inte skriva ett enda ord. Jag stirrade på pappret (datorskärmen) och hjärnan vägrade fungera.

Det gick väl ungefär en minut och så var jag i gång och lyckades haspla ur mig ett antal ord på den angivna tiden. Uppgiften var att skriva en dialog där meningen ”Det är nånting jag måste berätta för dig” skulle ingå.

Eftersom min hjärna var väldigt trögstartad fick jag nöja mig med första bästa idé som kom i huvudet. Själv tyckte jag att det inte blev så fantastiskt, snarare rätt banalt och töntigt, men jag fick ändå fina kommentarer. Dessutom är det begränsat hur mycket en klarar av att komma på under tio minuter. Men att skriva prisvinnande alster är inte precis poängen med skrivövningar.

Poängen är att en ska komma i gång, skriva något och ganska ofta medför det skrivandet oväntade grejer (åtminstone för mig). Ibland har jag inte lust att skriva ett endaste ord, men när jag väl sätter ner mig och börjar skriva så händer det grejer jag aldrig kunde förutse.

Visst är det magiskt att texten bara kommer någonstansifrån? Ord efter ord dyker upp i huvudet och jag fungerar mer som en sekreterare än en skribent. Känslan är lika häftig varje gång.

Förr tyckte jag att skrivuppgifter var rätt störande och onödiga, nu tycker jag att det är spännande att se vart texten tar mig. Ofta skriver om jag sånt jag inte ens visste att fanns "inom" mig. Tänk att en liten övning kan bidra med så mycket. Vad tycker du om skrivövningar?