Nervositeten

Om ungefär fem timmar ska jag träffa min handledare för Litterärt skapande. Hon har läst igenom hela (!!) mitt andra manus och är den första som gör det. I "normalfall" skulle jag knappast ens ha gett texten till en testläsare och har våndats över hur halvfärdigt allt är.

Men. Är det inte just därför jag har en handledare? Att hon ska hjälpa mig vidare på rätt spår, se styrkorna i texten men också lyfta fram de bitar som inte riktigt fungerar. Än så länge. För det här är en process. Jag vet ju att min handledare inte förväntar sig en helt färdig roman så att hon skulle kunna klappa mig på axeln, säga duktigt jobbat och så kunde vi koncentrera oss på att dricka vin. Nu får vi dricka vin och snacka manus.

https://www.instagram.com/p/BDBNYCSlkjQ/

 

Jag vill absolut inte heller att någon ska tro att jag gnäller. För det här med handledare är en sån otrolig lyx. Tänk, i eftermiddag ska vi snacka flera timmar om min text. Jag kommer att få proffshjälp av en person som verkligen satt sig in i mitt manus och mina karaktärer. Ja, bättre än så här lär det inte bli.

Ska återkomma i kväll med hur responsen såg ut. Det vill säga om jag överlever. Nånej, jag vet att det kommer att gå bra men pirret i magen lyssnar inte på hjärnan just nu.