Bloggsvada om stukad vrist

På måndag kväll var jag totaleuforisk över Islands vinst och bloggade om stora känslor i idrotten. På tisdag gick jag för första gången i mitt liv på parkjumppa – det var jätteroligt tills jag i ett hopp landade så att min vrist vreds och det gjorde så sinnessjukt ont att jag vrålade och grät som om jag verkligen skulle ha brutit något.

wp-1467373998035.jpg

Vilken tur att jag hade världens mest sansade människa (Hanna) som stöd. Hon tog hand om mig (lagade mat och köpte glass) och såg till att jag skulle ligga med foten i högläge. På onsdag träffades sushigänget hos mig och jag låg mest i soffan medan de andra fixade maten. Väldigt praktiskt!

I går besökte jag läkaren (och en röntgenapparat) och kan konstatera att inget är brutet, men vristen har varit riktigt riktigt svullen. Nu börjar svullnaden lägga sig och jag hoppas jag skulle klara mig utan större åkommor. Jag blir nämligen helgalen om jag inte får röra på mig.

wp-1467373976698.jpg

Oberoende av hur foten mår så blir det på söndag dags för årets fjärde Sverigebesök sedan början av maj (har hunnit med jobbresor till Stockholm och Umeå och Eken cup i Stockholm) och nu ska jag åka till Lund för att hälsa på Charlotte! Jag hade föreställt mig långa vagnpromenader i den vackra skånska miljön men nu verkar det som att jag "tyvärr" måste hänga vid poolen, dricka vin och skriva. Tyck alltså jättesynd om mig, hehe.

Men det här med motgångar och negativa besked är ju aldrig roligt. Jag kan erkänna att jag inte alltid är så bra på att hantera sånt och det blir lätt gnäll och ältande, något som Hannah skrev så klokt om. Det är så lätt att fokusera på det dåliga fastän det finns mycket gott.

wp-1467374014679.jpgPå tisdag innan jag stukade foten och hade två normala vrister och var lyckligt ovetande om att jag skulle skada mig några timmar senare.

Just nu går jag faktiskt en webbkurs i positiv psykologi och den är väldigt givande fastän mycket är rätt självklart. Jag tror att det är superviktigt att komma ihåg alla bra grejer fastän det händer dåliga saker. Visst, jag stukade foten, men jag bröt inget. Och nu har jag tid att läsa böcker som Malin kommenterade på Facebook. Det kunde vara sämre!

Håhhåh. Det är tyst några dagar på bloggen och så kommer det en svada. Jag trodde jag var omotiverad med bloggen, men kanske jag bara borde sätta mig ner och skriva? Är det nåt speciellt du undrar över? Fråga på! Förresten – vilken orgie i fotbilder det här inlägget blev. Det bjuder jag på! Nu – slut svamlat.