Singellivets faror

Vi kan väl börja med att konstatera att det är tur att jag tycker om att läsa bloggar när jag går på toa. I morse gick det nämligen så att jag efter att jag hade duschat inte längre kom ut ur mitt badrum.

Handtaget har krånglat och reparerades av husbolagets servicegubbe för nån vecka sedan men i dag vägrade handtaget fungera från insidan. Jag var alltså inlåst på toaletten. Jag hade panik i ungefär en halv sekund tills jag insåg att jag hade mobilen med mig (pga bloggläsandet) och då alltså kunde ringa servicebolaget och blev utsläppt bara nån minut senare.

Så här glad kände jag mig när jag blev utsläppt.

Så här glad kände jag mig när jag blev utsläppt.

Men tänk om jag inte hade haft mobilen med mig, hur länge skulle det ha tagit för nån att larma? Tur att jag har lunch, ett möte och en träningsdejt inplanerade i dag. Nån skulle väl i nåt skede ha insett att nåt har hänt?

Och vad skulle jag ha gjort alla timmar i badrummet då? Jag kunde ha tvättat litet kläder, testat olika frisyrer, städat badrumsskåpet och resten av badrummet. Vatten fanns ju tillgängligt så skulle ju inte ha dött, bara varit lite hungrig (jag är alltid hungrig, tänk då flera timmar inlåst i ett badrum).

Min kompis Lisen kommenterade så här på Facebook: Fick lite fnissattack vid tanken på att nån skulle larma att den inte får tag på dig, sen kommer servicebolaget in i lägenheten och hittar dig på WC - i asfin frisyr!

Ja det vore väl ha varit nånting, hahah! Nu funderar jag mest om jag kan inkorporera morgonens händelse i mitt Nano-manus. Det här är väl klassiskt chicklit-material?