Det handlar inte om framgång

Efter att ha läst Linns och Amandas inlägg får jag känslan att jag borde känna mig lite enfaldig. Som att jag är dum som hela tiden strävar efter något nytt när jag bara kunde vara nöjd i nuet och ta det lite lugnt och inte hetsa så mycket. Att jag är en produkt av samhället som lärt mig att jag alltid ska kämpa vidare.

Men kan jag inte göra båda två?

Jag är verkligen jättenöjd med nuet. Jag har intressanta och roliga jobb – i lämplig mängd. Jag får skriva och gå på litterärt skapande. Jag är frisk och kan träna. Jag har på sistone haft mer tid för mina vänner och hunnit med mycket roligt i höst. Allt från träningsdejter och luncher till fina trerättersmiddagar.

Alltså egentligen är inte mitt liv alls spektakulärt men jag är så himla nöjd ändå. Det hindrar mig ändå inte från att jobba vidare. För jag har ju listat mina 100 mål och sedan förklarat varför jag listat 100 mål.

Jag räknade just att 33 av mina mål på något sätt hänger ihop med mitt skrivande. Mitt skönlitterära skrivande som inte efter nästan fyra (!) år lett till något konkret och synligt för resten av världen. Borde jag ha gett upp? Borde jag ha tänkt att äh, det kanske inte var meningen att jag skulle skriva?

Borde jag ge upp det jag tycker allra mest om? Borde Bea Uusma ha gett upp?

En hög med utskrivna manus. Ettan och tvåan i olika versioner.

En hög med utskrivna manus. Ettan och tvåan i olika versioner.

Det finns en gräns

Samtidigt är jag medveten om prestationshetsen många lever i idag. Vi ska bli bättre, snyggare och framgångsrikare. Liksom låta någon utifrån definiera oss och vår framgång. Men mitt skrivande – och allt det andra jag gör – handlar kanske till 5 procent om vad andra tänker eller tycker och till 95 procent om vad jag själv vill.

Nej, alla behöver inte vilja skriva romaner, starta företag eller erövra världen. Men så finns det såna som Malin och jag som verkligen vill. Det är inte för att samhället sagt att vi ska vara på ett visst sätt, utan för att vi är på ett visst sätt. Jag har ju inte känt Malin sedan liten, men kan tänka att hon och jag redan i sandlådan skulle ha organiserat ihop det mesta. För det är såna vi är.

Men så klart finns det gränser och ingen kan göra allt på en gång allt behöver inte hända nu, men det behöver inte heller betyda att en ska ge upp drömmarna och målen. En kan väl bara skjuta upp dem tills ett lämpligt tillfälle dyker upp?

Jag kommer aldrig att vara en som lägger sig i soffan och tar det lugnt om jag inte samtidigt får förverkliga mig själv på något sätt. Om jag inte får skapa, organisera, planera och styra upp. För jag älskar det och det är verkligen den jag är. Och visst, jag inser också mina egna begränsningar, men det behöver som sagt inte betyda att jag måste sluta helt.

Så vi kan väl komma överens om att vi alla är olika och försöka hitta det sätt som funkar bäst för just oss? För precis som med allt annat här i livet så finns det inte ett allmängiltigt "rätt" här som passar för alla.

Förresten – undrar om män som strävar framåt får utstå lika mycket kommentarer om hur de hela tiden orkar? Att borde de inte ta lite lugnt mellan varven? (Och nej, tror inte att varken Amanda eller Linn endast ifrågasätter kvinnor, men det här var bara en tanke som dök upp.)

Vad tycker du om allt det här?