Vägen inte målet

upload.jpg

Jag medger, mitt förra inlägg föddes av att jag kände mig lite provocerad. Jag blir provocerad när nån säger att hen absolut inte vill skriva en lista med 100 mål. Jag vet ju inte egentligen varför – om hen inte vill göra det så har det väl inget med mig att göra?

Men kanske ville jag föra fram att det också är okej att skriva 100 mål. Eller fem mål. Eller inga mål. Och jag förstår att ofta är det de som ropar hejaheja! och kämpa vidare! som hörs tydligare än de som säger att det är okej att ta det lugnt.

Samtidigt tycker jag att vi allt mer pratar om hur vi mår och hur mycket det är meningen att vi ska orka och hinna med. Och det är jättejättebra. Som Linn skrev i en Facebook-tråd så blandar jag kanske ihop två diskussioner, men som sagt – blev lite uppeldad. Det finns verkligen många som behöver höra att de kan ta det lite lugnare och det har väl egentligen ingenting med kreativa drivkrafter att göra.

Och än en gång vill jag säga: mina mål handlar om att hitta mitt fokus. När jag vet vart jag är på väg vet jag hur jag ska komma fram. Men egentligen handlar det ju inte om att komma fram, utan att vara på väg. Att göra. För som Ville kommenterade:

Det farliga med mål är att man faktiskt kan uppnå dem. Vad händer sen? Ställer man nya, ambitiösare mål? När är man "färdig"? Kan man inte bestämma att vara färdig nu?

Ja vad händer när vi uppnår våra mål? Är vi nöjda då? Säkert en stund, men knappast så länge. Så därför är det viktigt att ha roligt på vägen dit. Ta skrivandet som ett exempel. Ungefär 99 procent handlar om vägen, inte målet. Det är slitsamt och stundvis jäkligt irriterande att peta på samma ord och meningar om och om igen. Men det är ju liksom lite det som är grejen och det jag tycker om (trots allt).

Eller som Choko Lindgren som citerar sin kompis Calle Byring i Sköna vibbisar: Det bästa med att segla är att när man stiger ombord så är man framme.