Skapa för pengarna?

Hur känns det när du skrivit så länge men inte fått något betalt för det?

Så här frågade min kompis nångång i början av året. Då hade det gått drygt tre år sedan jag började skriva skönlitterärt och väntade fortfarande på ett antagningsbesked. Och det gör jag ännu också. Väntar på att någon vill publicera de skönlitterära texter jag skrivit (för annat skriv får jag lyckligtvis pengar, det är ju det jag lever på).

Men om (när!) jag blir publicerad betyder det ju inte att det kommer att klirra avsevärt mycket i kassan. Speciellt om jag tänker på hur många timmar jag lagt ner på att jobba med manuset. Skulle vi försöka räkna ut nån timlön skulle den väl kanske landa på någon cent, om ens så mycket. Inget en precis lever på. Det här är också ett ämne jag tidigare skrivit om.

Så vi som skriver gör det väldigt sällan, eller typ aldrig, för pengarna. Vi gör det för att vi inte kan låta bli. Skrivandet är lite som feminismen för mig – när jag väl öppnat ögonen är det svårt att blunda och låta bli att tänka på det. Jag måste helt enkelt fortsätta skriva. Förhoppningsvis kommer det en dag när mina ord finns inom bokpärmar och alla som vill kan läsa.

Just nu väljer jag att skriva för egna pengar (tid är pengar) men hoppas naturligtvis en dag på att kunna få ett stipendium eller två som skulle möjliggöra att jag kunde satsa helhjärtat på skrivandet och inte behöva bekymra mig över ekonomin.

Maria skrev i dag ett bra inlägg där hon diskuterar just det här. De som skapar gör det inte för pengarna och bara för att en skulle få pengar för att skapa betyder det inte att en på något sätt skulle göra det mindre. Snarare skulle jag jobba ännu hårdare (om det nu ens är möjligt) om jag skulle få ett stipendium.

Men ja, jag skriver och skriver och skriver tills det en dag blir något som folk läser. Förhoppningsvis dröjer det inte så länge till. Och då hoppas jag att det är många som vill läsa. Klicka gärna på gilla-hjärtat om du är nyfiken på mina romaner, så vet jag att det finns några där ute som vill läsa sen när det gäller. Lite tisdagskärlek för mitt flunsiga jag, okej?