Hur hantera sorg?

Förr brukade jag säga att jag aldrig gråtit så mycket som när jag lyckades elvispa mig i håret våren 2004 och blev skallig på ett litet parti (true story). Att bli lämnad efter nästan fem års förhållande kvalar ganska högt upp på den sorgelistan.

I början av sommaren grät jag varje dag, ofta flera gånger om dagen. Jag var så otroligt ledsen och visste inte riktigt vad som hade hänt med mitt liv. Plötsligt var det helt annorlunda och den jag älskade mest fanns inte längre vid min sida.

Samtidigt visste jag att jag skulle klara mig. Jag var ledsen men jag visste att det skulle bli bra. Något som hjälpte mig (utöver allt stöd från nära och kära) var en webbkurs i positiv psykologi (på finska). Fastän kursen handlade om att tänka positivt var kursen inte tuggummirosa. Det bra och det dåliga går hand i hand och det är viktigt att acceptera att en ibland mår sämre.

Via kursen lärde jag mig mycket om tankens kraft. Positiva känslor hjälper oss att orka. Men forskningar visar att de som strävar efter lycka ofta är olyckligare. Så det handlar inte om någon absurd lyckosträvan, utan det handlar om att försöka acceptera och om att leva ett meningsfullt liv. En ny bil eller ett nytt hus kan ge lyckokänslor för en stund, men i nästa sekund är vi ute efter något annat.

Så tanken är inte att hela tiden sträva efter mer, utan försöka se det positiva i vardagen. Jag vet att jag inte behöver en annan människa för att jag ska vara lycklig, det fixar jag själv. Och den (självklara) insikten har varit otroligt viktig för mig. Det handlar om mig, inte om någon annan. Naturligtvis hoppas jag en dag träffa en människa jag faller pladask för, men det är inte vägen till lycka.

Ett bra råd jag fick i sommar var att jag skulle ta två timmar varje vecka då jag sörjer. Två timmar då jag gråter, känner mig ledsen och förtvivlad, men resten av veckan ska jag försöka låta bli att tänka på det som är dåligt och fokusera på det som är bra.

Det här var ett råd som fungerade bra för mig, för jag ville verkligen inte älta sorgen varje dag och varje timme. Det är jätteviktigt att tillåta sig själv att må dåligt, men jag tror också att det är jätteviktigt att tillåta sig att må bra. Att skratta, göra roliga grejer, leva.

Linn skrev ett inlägg om att att en ska lära sig att leva med skiten, att det inte går att sjasa ut de negativa känslorna. Jag håller med Linn. Genom att trycka ner allt mår ingen bättre, men att bara se skiten tror jag inte heller hjälper. Hon skriver också att hon inte tror ett dugg på att vi kan ta makten över känslor, men där vill jag komma med en liten invändning.

Via webbkursen lärde jag mig att känslor faktiskt inte är som vädret – vi kan påverka våra egna känslor. Åtminstone till en viss grad. Bland alla mina tårar där i början av sommaren bestämde jag mig för att sommaren trots allt skulle bli bra. Jag bestämde mig för att fokusera på det som är bra, det jag kan påverka och det som är viktigast för mig.

Det är ingen automatisk väg till lycka och jag hatar uttryck som "ryck upp dig" men jag vet ju att allt det här fungerade för mig (men det behöver inte betyda att det fungerar för alla, vi är så himla olika). Jag ville må bättre och dag för dag mådde jag bättre. För någon vecka sedan skrev jag följande anteckning på min telefon:

Efter ett uppbrott förändras man för varje vecka och månad. Men förändringen sker smygande. Varje sekund tar dig längre bort från det dåliga, det som gör ont. Det kanske inte känns så men för varje sekund blir det bättre. I något skede finns det tillräckligt många sekunder mellan nuet och det som hände och du märker att du mår bra. Det är konstigt men det är sant.

Ja vad försöker jag säga med allt det här? Kanske att det går att hantera sorg och känslor – till en viss grad. Att allt blir bättre. Men inget blir bättre om vi bara trycker undan det som är dåligt och låtsas att vi mår bra. Visst har det var en del "fake it 'til you make it" den här sommaren, men det har också hjälpt mig att fokusera på det fina i mitt liv i stället för det dåliga. Utan att så klart glömma det dåliga mellan varven.

Vad tror du? Kan vi påverka våra känslor?

Foto: Lukasz Szmigiel / Unsplash.

Foto: Lukasz Szmigiel / Unsplash.