En stukad fot, ett brustet hjärta

Den här sommaren blev inte precis som jag tänkt mig. Egentligen blev den över huvud taget inte som jag tänkt mig men ändå blev den bra.

I slutet av maj tog mitt förhållande slut efter att mitt ex valde att gå en annan väg. Jag tänker inte gå in på några detaljer här men alla som har varit med om ett uppbrott vet att det inte är så himla kul. Efter nästan fem år tillsammans är vi en enhet som inte längre finns. Jag har varit ledsen, förvånad, arg och ungefär alla känslor det går att känna – ibland under en enda dag.

Inget, absolut inget, blir bättre av ett en sedan en månad senare stukar vristen. Nej då känns det som om någon häller bajs på en från himlen. Speciellt om en stukar vristen just när en bestämt sig för att rycka upp sig och börja träna ordentligt igen för att må bättre och få lite endorfiner i kroppen. 

Men vet ni. Livet går vidare. Inget varar för evigt. Och så vidare. Hela sommaren har jag varit världens största maskin av klyschor, odlat dem runt mig för att påminna mig om att det kommer att bli bra, det kommer att bli bättre. Jag känner redan nu att jag är på rätt väg. Jag har ju så himla mycket roligt att se fram emot, så himla många planer. Så himla mycket eget. 

Det finaste bland all den här skiten har varit alla otroligt fina människor jag omges av. Har säkert aldrig fått lika mycket pepp och kärlek som den här sommaren. Alla ni som varit här för mig vet precis vem ni är och jag är tacksam för varenda en. Jag är stark, starkare än jag kanske tror, men utan allt stöd skulle jag säkert ligga i en pöl på golvet. 

Men hur mår du då kanske någon undrar. Jag mår, utan att ljuga, riktigt bra för det mesta. Klart att det går upp och ner, men jag har verkligen kämpat för att se de ljusa sidorna i situationen – som att jag får kolla på Pretty woman utan att nån tycker jag är larvig eller att jag helt enkelt inte behöver ta en annan människa i beaktande utan helt och hållet kan fokusera på mig själv. För i ärlighetens namn pågår det rätt mycket grejer just nu som kräver mycket av mig.

Och är det nåt jag är bra på så är det nog på att vara singel, jag är liksom i mitt rätta element och kan tycka det är riktigt kul (även om jag naturligtvis hoppas på att få bli kär nåt tag igen, men det får komma med tiden). Men ändå, just nu är alla dörrar öppna och jag är så nyfiken på var jag kommer vara om ett år. 

Den här sommaren blev inte alls som jag tänkt mig, men det blev jättebra ändå. I stället för en några veckors road trip till Norge blev det spontanbesök på folks sommarstugor, spontankvällar i Helsingforsnatten och spontanhäng överlag. Jag skulle knappast ha kommit iväg till England i sommar om det inte vore för uppbrottet. Men nu är jag här och njuter för fullt, jag behöver inte ens låtsas att jag mår bra. Det är ingen lögn utan på riktigt. 

Så, läget är verkligen rätt så bra just nu. Hur svårt det än var att se det då i slutet av maj. Men alla de där töntiga klyschorna är sanna och jag ser fram emot vad livet kommer att slänga framför mig till näst. Just nu känns det som om det bara kan gå uppåt. I alla fall lovar jag ta emot allt med öppna armar och sedan se vart det leder. 

I sommar har det blivit en del gråt, men också mycket skratt och glädje. 

I sommar har det blivit en del gråt, men också mycket skratt och glädje.