Den ologiska planeraren

Jag är en sån som älskar att planera. Fester, evenemang, projekt, mitt jobb, livet (ja jag planerar också sånt som inte går att planera). Men när jag skriver ogillar jag av nån anledning att planera. Jag insåg det just nu, för ungefär fem sekunder sen, och började fundera på vad det kan bero på.

Att få ihop ett romanbygge kräver ändå en viss planering (eller en superhjärna som jag definitivt inte besitter). Om romanen ska vara trovärdig och ha en vettig dramaturgisk kurva kan det vara bra att planera. Ens lite.

Inför Nationen trodde jag att jag hade gjort en plan. Nå, eeh tja. Kanske nåt ditåt, men det var absolut ingen synopsis utan mer lösa tankar som jag slängt ner i ett häfte och varit stolt över mig själv för att jag för en gångs skull planerat.

När jag fick Charlottes kommentarer förra veckan insåg jag det än en gång. Jag hade inte planerat. Åtminstone inte tillräckligt. Det mina historier brister på är en viss logik. Ibland gör mina karaktärer saker bara för att jag råkar tycka att det är kul att skriva just då.

Men det funkar inte så! För att det verkligen ska bli bra så måste jag veta varför varför varför en karaktär gör på ett visst sätt. För om jag inte vet blir det bara pannkaka av allt ihop.

Fiilisskrivare

Orsaken till att jag ställer mig så motvilligt till planerandet är säkert för att jag älskar att skriva mig fram till saker. Har nu skissat på antologitexten och hade en lös "plan" och så började jag bara skriva. Ord efter ord efter ord.

Texten rinner ur mig och i något skede insåg jag att jag nog borde veta hur det ska sluta och vad som ska hända, haha. Har redan rätt mycket text och tror inte jag får så många sidor till mitt förfogande – alltså borde jag veta på ett ungefär vad som ska hända.

Inför nästa romanprojekt – min chicklit/romance (vi tar den diskussionen i ett annat inlägg) – har jag bestämt att jag måste planera. Ha ett hum om dramaturgin och vart jag är på väg för att slippa fixa och trixa så mycket efteråt. Men det är ju så mycket roligare att skriva än att planera …

Tänk! Det finns faktiskt saker jag helst inte vill planera, men nu ska jag tvinga mig själv. För jag vet att det innebär mindre jobb i redigeringen om jag har lite bättre koll. Och att avvika från planen kommer definitivt att godkännas. På debutantbloggen finns förresten ett superbra inlägg om synopsis!

Du då? En som planerar allt i minsta detalj eller låter livet/orden bara flöda och ser vart det leder? Och snälla sig att det finns hybrider som jag där ute!

Dagens skrivaroffice som jag sedan blev tvungen att flytta till terrassen där det är vindstilla och varmare.

Dagens skrivaroffice som jag sedan blev tvungen att flytta till terrassen där det är vindstilla och varmare.