Din tid kommer

  Foto: Unsplash.

Foto: Unsplash.

Att skriva är att acceptera berg-och-dalbanan. Det går upp upp upp långsamt så att det knakar och knarrar och en undrar om konstruktionen alls ska hålla ett varv till. Det kittlar i magen och en skrattar lite smånervöst. 

Sedan når en toppen och blickar ut över staden som breder sig under ens fötter. Allt är möjligt den där lilla sekunden när vagnen står stilla.

Efter det rusar vagnen ner. Det är spännande tills vagnen kör in i den mörka tunneln som aldrig verkar ta slut. All skit och allt tvivel väller över en och allt känns mer eller mindre hopplöst.

Sedan börjar vagnen klättra igen och kör runt runt runt i all evighet.

Just så här är det för mig och mitt skrivande. Ibland känner jag att fan vad det här ska bli bra, fan vad jag kommer att bli stor en dag – speciellt om jag får respons där jag får beröm för mitt sätt att skriva och uttrycka mig själv. Då känner jag att jag hittat rätt, att jag gör min grej.

Och ibland känner jag mig riktigt skräp och värdelös. Har lust att radera varenda ett ord jag skrivit och söka ett heltidsjobb nånstans där jag inte behöver tänka en enda kreativ tanke.

Men sedan börjar den där vagnen klättra uppåt igen, det kittlar i magen av alla oskrivna texter som måste få komma ut, alla texter som behöver mer omsorg för att kunna möta potentiella läsare.

I dag har jag känt av en svacka, varit riktigt på botten, undrat varför jag över huvud taget blivit antagen till en författarutbildning när jag uppenbarligen inte kan skriva. Jag lade på Håkan Hellströms skiva medan jag laddade upp en ny artikel på Addeto och så kom favoritlåten från skivan – Din tid kommer.

Stig till toppen av världen
Där änglar leker
Res dig efter varje smäll
Du har en ängel på din axel
Din tid kommer
Din tid kommer

Ja så är det. Min tid kommer. Men tiden är inte riktigt mogen för mig än.