De stora frågorna

Söndag och alla de där stora frågorna har snurrat på i huvudet. I går träffades vi med sushigänget (mitt gymnasiegäng) och för första gången någonsin lagade vi inte sushi utan sommarrullar. Vi försökte komma på när vi börjat med sushitraditionen men ingen av oss fyra på plats (två saknades) kom på när exakt det var. Men vi gissade på ungefär 2007.

upload.jpg

Samtidigt kom vi in på frågor om hur vårt umgänge förändrats för varje år. Vi är alla mer avslappnade och säkra på oss själva. Det är sant att det blir roligare för varje år som går i och med att självsäkerheten växer och vi kanske också litar mer på varandra och verkligen vågar prata om stora saker.

Vi är alla kring 30 och tankar kring att gifta sig, få barn och så vidare är naturliga samtalsämnen. Samhället säger att vi ska föröka oss – helst i går och att en inte ska vänta för länge. Speciellt inte som kvinna, för det kan bli för sent helt biologiskt.

Samtidigt finns det massvis med 30-åringar som inte ens kan tänka sig barn på flera år. De finns liksom inte med i livsekvationen än så länge. Det finns så mycket annat att satsa på. Karriär, resor och andra roligheter. För många är inte ett förhållande något måste och många är hellre ensamma än i ett "dåligt förhållande" – vilket absolut är bra och något som speciellt kvinnor inte hade chansen till tidigare (åtminstone inte i samma utsträckning).

Men det är ett faktum att förstföderskorna bara blir äldre och äldre och jag tror inte pressen från samhället gör något bättre. Jag vet att det inte finns någon rätt tid för att "skaffa barn" (usch så jag avskyr uttrycket) och speciellt som singel är det ännu svårare.

Hur och när ska en partner komma in i bilden? Borde en som singel hela tiden ha förhållanderadarn på och jaga efter någon som vill reproducera sig med en? Och tänk om en dejtar och dejtar men aldrig hittar någon? När är det dags att strunta i förhållandet som aldrig dyker upp, börja fundera på konstbefruktning och göra det själv?

Efter sommarrullarna gick vi ner till Brewdog med Lina för att leva drömmen en lördag kväll.

Efter sommarrullarna gick vi ner till Brewdog med Lina för att leva drömmen en lördag kväll.

Vad är drömmen egentligen?

I dag råkade jag slå på tv:n när dokumentären Den svåra kärleken visades (tyvärr finns den inte på Arenan och jag hittar inte den nån annanstans heller, så kan inte länka, men här finns en text om den). Men det handlade om en 28-årig kvinna och 41-årig kvinna som funderar på det här med barn och förhållanden. Utöver dem intervjuades också en del experter.

En sak som jag började fundera på var att kräver vi kanske för mycket? Jag hatar också uttrycket att en ska "nöja sig", men ibland undrar jag om vi inte har rätt så orealistiska förväntningar på livet. Vi väntar hela tiden på nästa grej och nästa och nästa som ska komma och göra allt bättre.

Det är så himla svårt att leva i nuet och vara nöjd för att samhället skriker att vi behöver få det "alla andra har" för att bli lyckliga. Gräset är alltid grönare på andra sidan (kanske för att en inte kan se den riktiga färgen på gräset förrän en står där själv).

Den här gifen är så beskrivande. Just så här är det ju, eller hur?

Den här gifen är så beskrivande. Just så här är det ju, eller hur?

Jag säger inte att en ska ta första bästa partner och starta en babyfabrik (som om det skulle vara så lätt), men att tro att den stora kärleken ska ha alla trehundra egenskaper som finns på önskelistan är lite att ta i. Men om det är något som inte stämmer med en person tänker många säkert att det bakom hörnet finns en snyggare, smartare och bättre partner och en håller på i all evighet utan att någonsin landa. Tinder i sig är ju som en evig kortpacke med män (eller kvinnor), swipear du vidare hittar du garanterat nån som är ännu bättre.

Det här gäller så klart inte alls alla och jag överdriver lite nu, men jag hoppas att fler skulle vara lite dummare som i Jan Stenmarks klassiska bild för att slippa ha så mycket ångest. Det är säkert de som är "för dumma" för att hela tiden sträva efter nåt mer som är lyckligast i slutändan.

Det här kortet hänger på min toadörr och är ett av mina favoritcitat som jag tänker på ofta.

Det här kortet hänger på min toadörr och är ett av mina favoritcitat som jag tänker på ofta.

Så klart tycker jag att alla ska ha målsättningar i livet och jobba framåt, men det är också viktigt att inse att det inte finns en person eller en händelse som kommer att göra ens liv till den där "drömmen". Att hela tiden vänta på nästa grej gör att en glömmer att uppskatta det en har.

Nu känner jag att jag flummar lite men det är så stora frågor och funderingar och jag tror att det är många i min ålder som går omkring och har lätt söndagsångest över allt det här. Jag vet att det inte finns några universella och rätta svar, mest hoppas jag att folk känner att de har möjligheten att göra som de vill.

Funderar du på när du ska stadga dig och när det är dags för barn? Känner du press på att du måste passa in i samhällets normer?