Var inte för ivrig flicka lilla

Jag är en sådan där som hoppar jämfota av glädje och tjuter av iver – om det är nåt spännande eller roligt på gång. Jag tycker helt enkelt att det är kul att visa att jag är glad, att det går bra, att jag ser fram emot något. Om jag lyckas med nåt bra vill jag gärna berätta om det för nära och kära – då blir det ju dubbelglädje. Jag skrattar, peppar och hejar för att jag tror på positiva känslor.

Men. Det känns ju som att en absolut inte ska visa sin iver. Det är bättre att nonchalant luta sig bakåt och klistra på en likgiltig min. För det är ju lite pinsamt att vara ivrig. Som om man till och med är lite dum. Likgiltighet är hundra gånger creddigare än iver.

En del av jargongen på sociala medier handlar om att komma med det bästa och roligaste skämtet. Att vara så ironisk som möjligt och skriva lollollol överallt. Då visar man att man är medveten om vad som händer (eller kanske till och med visar upp något man själv gör), men att man ändå inte är så där pinsamt ivrig.

Jag tycker att det är ganska tröttsamt att hela tiden behöva dämpa sig för att inte verka för ivrig. Klart att en inte hela tiden behöver tjoa och tjimma, men visst ska man få vara glad över sånt man åstadkommit eller sånt som är på gång? Eller om man är glad över något ska man gärna göra det lite i smyg, ni vet humble brag.

Gaah. Det finns så mycket som är skit i vår värld så jag tycker att alla stunder då man får chansen att hoppa jämfota av iver ska man absolut ta. Däremot ska man naturligtvis känna efter i stunden och inte vara överdrivet glad och strössla positiva pinterestcitat under varje diskussion, det gör nog ingen nytta.

Känner du igen det här fenomenet? Eller är jag den enda? Och jo, jag karikerar ju lite, men är så trött på det här. Tycker för övrigt att folk på bloggar är i allmänhet gladare och stoltare över det de gör, vilket jag tycker är fint. Det är väl självklart att man ska få glädjas över fina grejer som händer!