Två år ute ur skrivargarderoben

Exakt för två år sedan outade jag på min blogg att jag skriver. Att jag har författardrömmar. Att jag vill bli publicerad. Då hade jag skrivit ungefär ett år och nio månader. Jääättelänge tyckte jag. Hahahaha säger jag nu och fnissar lite åt min naivitet.

Jag har jobbat med mitt manus sedan januari ifjol och är äntligen (!) på slutrakan.

Alltså hahahaha fortsätter jag med. Äntligen på slutrakan. Känns som att jag sagt just de där orden en miljon gånger och varje gång har jag haft lika fel. Men för varje gång lär jag mig: den här processen är långsam och det ska få ta tid. Ingen nybörjare skriver en bok huxflux. Eller kanske finns det genier där ute, men jag är definitivt inte ett av dem.

I går när jag var på Maria Turtschaninoffs releasefest för Naondel (som jag också började läsa i går och förälskade mig totalt i texten) kom en av festgästerna fram till mig och sa att hon läser min blogg, det gjorde mig naturligtvis jätteglad. Och sen sa hon (på ett ungefär):

"Din bok måste ju bli jättebra, så länge som du har hållit på med den. Du vinner säkert nästa Finlandia-pris."

Jag blev naturligtvis smickrad av orden men kände att tja, så är det ju inte riktigt. Ja, jag har hållit på i en mindre evighet, men jag har också gjort allt så fel så fel från början. Mitt första manus har varit mitt testvarv. Jag har skrivit om det nästan från början till slut, tror faktiskt inte det finns många meningar kvar från det första utkastet och ändå är det nästan samma historia. Nästan. Ändå inte.

Men oberoende av hur det går med Vad heter ångest på spanska? så har jag lärt mig hiskeligt mycket som jag kunnat använda mig av när jag skrev Nationen, som jag kommer att kunna använda mig av när jag påbörjar nästa romanprojekt nu i höst. Lärdomar som jag förhoppningsvis hela tiden bygger på och utvecklar.

Ingen skrivtid är förgäves, men visst skulle det gärna få gå snabbare i fortsättningen. Eller åtminstone skulle det vara bra om jag själv hade bättre koll på när jag är där vid slutrakan.

Och det där med att vara naiv. Jag tror det var avgörande att jag var så naiv då för två år sedan och trodde att det snart snart skulle hända. Alltså verkligen trodde. Då skulle jag kanske fortfarande haft en chans att slita mig loss ur skrivandet, nu finns det inte längre någon återvändo från den här galenskapen.

Jag stretar på tills mina ord finns i bokpärmar. Sen tar jag itu med nästa projekt. Det finns inte några alternativ längre. Jag måste få skriva. Och nu hoppas jag från djupet av mitt hjärta att alla som vill snart ska få läsa.