Bara jag

Redan på Helsingfors-Vanda flygplats fick jag första gången säga "nej nej, det är bara jag". Den gången (och många andra gånger) har det handlat om antalet stolar och att jag bara behöver en. Andra gånger har det handlat om diverse biljettbokningar. Inte en enda gång har det känts tråkigt att svara att det bara är jag - det är ju det här jag är van vid. 

Bara jag. Gånger två. 

Bara jag. Gånger två. 

Jag har antagligen rest mer ensam än tillsammans med någon och trivs så himla bra med mitt eget sällskap. Jag får göra precis som jag vill, som att till exempel gå på tangoshow två kvällar i rad utan att behöva diskutera ekonomi med nån annan än mig själv. Klart att det ibland är skoj med sällskap, men inte heller det har det varit brist på under den här resan. Jag har haft en sån otrolig tur och träffat många underbara människor.

Dessutom har så gott som allt överträffat förväntningarna. Det enda som inte gick riktigt enligt plan var övernattningen i Colonia. Det ösregnade nästan hela tiden när jag var där så hann inte alls promenera runt så mycket jag ville men ingen större skada skedd. Fick ändå njuta av staden. 

Jag försöker nu på nåt sätt sammanfatta resan men känns som att det är otroligt svårt. Det har varit jättejättebra och känns som om jag varit borta en längre tid än drygt två veckor. Jag behövde verkligen den här resan och andningspausen. Bara jag. Och är nöjd och glad trots det. Eller kanske just därför.

Resans bästa sällskap: en god öl och jag själv. 

Resans bästa sällskap: en god öl och jag själv. 

Har förresten ungefär hundra historier kvar att berätta från resan. Orkar ni ännu läsa?