Ett avslut, en början?

Just nu sitter jag på tåget från Åbo mot Helsingfors en sista gång. Eller ja, jag kommer ju garanterat att besöka Åbo nångång senare också, men inte för att åka på Litterärt skapande. I dag har vi nämligen haft vår sista kursdag nånsin, vilket så klart betyder att kursen nu är avslutad.

I ärlighetens namn känner jag mest lättnad. Kursen har ätit mycket av min tid och många gånger har jag tänkt att det kanske var fel kurs för mig. Ändå är jag otroligt tacksam över alla de människor jag träffat och alla texter som blivit till.

Jag har under helgen tänkt på hur mycket som hänt de senaste två åren. Två år känns som en evinnerligt lång tid, samtidigt som det ju kanske inte är det. Men när jag börjar rabbla upp för mig själv allt som hänt sedan kursstart känns det som om att det är en annan version av mig själv som nu sitter på tåget än den där januarifredagen i fjol på väg mot Åbo. Då hade jag några dagar tidigare skickat in manuset för Vad heter ångest på spanska? till förlag, jag bodde ihop med en man och var rätt så nöjd med livet. 

De två senaste åren känns det som om allt ändrats. Jag har gått från aspirerande författare till publicerad författare. Jag har blivit en bättre skribent, skrivit ett råmanus och redigerat otaliga timmar. Jag har blivit dumpad och levt delvis ofrivilligt singelliv, gått på otaliga dejter, blivit dumpad och har dumpat, blivit kär.

Jag har vuxit åt alla möjliga håll, jobbat som en galning, känt mig ensam och känt mig lyckligt lottad bland nära och kära. Jag har rest – massvis. Jag har längtat till Berlin, längtat till något annat, längtat bort och känt mig nöjd med tillvaron. Ibland har jag längtat efter något jag inte riktigt vetat vad det är.

  I går hade vi avslutningsfest och jag klädde mig i glitterklänning och  Hanna  fotade.

I går hade vi avslutningsfest och jag klädde mig i glitterklänning och Hanna fotade.

När Litterärt skapande nu är slut är jag en annan människa. Jag tror jag är gladare samtidigt som jag har hittat en mörkare sida jag inte trodde fanns hos mig. Det här avslutet gör det också klart och tydligt för mig att jag vill skriva, att jag måste få skriva, att det inte finns något annat som är lika viktigt som skrivandet. Att skriva är mitt sätt att vara, förstå och utvecklas. Att skriva är mitt sätt att vara jag.

Jag vill skriva underhållande bladvändare, lättlästa romaner som får läsaren att släppa taget om vardagen. Romaner som inte vinner fina pris, men som gör mig lycklig. Men en dag vill jag kanske skriva den där stora finlandssvenska romanen, jag vill släppa tankarna om att det är pretentiöst med poesi och ge ut en diktsamling. Jag vill skriva i nya genrer, tillsammans med andra.

Bara jag får skriva. Det är faktiskt det enda som har någon betydelse. Mina fingrar längtar efter att få skriva kreativt, min hjärna längtar efter att få ladda om, låta tankarna flöda. Inte bara prestera, utan också skriva för att jag inte kan låta bli.

Som sista hemuppgift på kursen skulle vi skriva en scen ur Litterärt skapande och jag tänkte att ni också ska få läsa vad jag skrev.

skriv en scen, lyder instruktionen
en scen! 

det är som att försöka sammanfatta hela livet i ett ord
ett enda jävla ord

som om livet
eller något någonsin
bara kunde vara en eller ett

skriv en scen, säger de
men jag vägrar
jag vill skriva tusen
om allt som hände
och inte hände

det finns så många möjligheter
det fanns så många möjligheter

vi har skrivit scener
skapat scener
lyssnat, analyserat
scen på scen på scen
alltid en ny idé
eller så ingen idé

en scen!

det är omöjligt
så jag skriver ingen
för ingenting är oftast lättare
än allting

jag önskar att jag kunde välja
men jag kan inte
så ni får nöja er med en icke-scen
en tom scen
en scen som alla kan fylla ut
en scen som alla minns
en scen som är vår
en scen som är alla scener på en gång

en scen!