Jante och jag

Under min frågestund i november fick jag följande fråga av NyfikenHar du drabbats av jantelagen? Hur hanterar du det i så fall? Jag inser att jag glömde att svara på – förlåt! Men svaret kommer nu, dels inspirerat av Peppes inlägg och dels av de tankar jag går omkring med nu.

Det handlar så klart om min debutroman. Så gott som varje ny människa jag har träffat sedan början av året har i något skede fått höra (av mig) att min debutroman kommer i höst. Jag har slängt in det i diverse samtal – ibland för att berätta vad jag håller på med och ibland för att jag är så himla stolt över att det faktiskt blir en bok.

Direkt efter att jag berättat om den kommande romanen börjar jag skämmas. Jag känner att jag gör mig till. Det är ju bara en bok. Antagligen får den väl dåliga recensioner också. Jag borde inte hålla på och skrävla så här. Kanske bäst att inte säga något. Och så vidare och så vidare.

Så vi kan väl konstatera att jag lider av jante. Jag vet inte riktigt hur jag hanterar det, ibland bättre och ibland sämre. Beror väl lite på allmänna sinnesstämningen. Ibland känner en helt enkelt sig sämre. Och så gäller det att komma ihåg att en faktiskt får och ska vara stolt över det en åstadkommer. 

Ingen gillar naturligtvis en skrytis – men jag tycker att om en också är intresserad av vad andra gör och inte endast talar om sig själv så är det rätt svårt att bli en fullständigt odräglig skrytmåns. Eller vad tycker du?

Förresten så har jag fått enbart positiva kommentarer och hurrarop av folk då de hört om romanen. Om alla andra är glada och tycker det är najs kan jag väl också försöka göra det. Så ifall du missat det: min debutroman kommer i höst och jag är jätteglad över det!

Hur är det med jante och dig?