Det står stilla

Jag stirrar på skärmen och försöker komma på nåt smart att skriva. Jag borde fila på mitt inspirationsbrev som jag skickar ut på onsdag (så passa på att prenumerera nu om du inte redan gör det), jag borde skriva veckans inlägg till Debutantbloggen och så borde jag redigera. Haha, fint att jag har det sist på listan. Är ju kanske ändå det mest viktiga av allt.

Eller jag har faktiskt redigerat. Jag har gått igenom Amandas mindre förslag och borde nu ta mig an de större. Men det står lite stilla i huvudet. Eller nästan som om jag stretar emot mig själv. Det handlar liksom inte om att jag inte skulle veta vad jag borde göra, men ändå blir det inte gjort. Det är väl det här som kallas prokrastinering. 

Mutade mig själv med en fastlagsbulle (eller semla som svenskarna säger).

Mutade mig själv med en fastlagsbulle (eller semla som svenskarna säger).

Nåja. Det är ju måndag. Min minst produktiva dag. Jag brukar ta igen det på tisdagar och får då massvis uträttat. Dessutom är ju klockan redan fem, kanske det är okej att slänga sig i soffan en stund. Jag tänkte lyssna på Radioteaterns pjäs Tusenlugn som är skriven av Heidi von Wright och kanske läsa en stund.

Senare i kväll blir det måndagens räddning: handbollsträningar. Är lika seg varje gång jag släpar mig dit, och lika lycklig efteråt. Mår så himla mycket bättre efter svett. Har äntligen fått lite rutin på träningen och det känns så bra. Förutom i min biceps som nu verkar dö en långsam död efter fredagens BodyPump-pass. Aj.