Havet har inga återvändsgränder

Hej från ett tåg på väg från Åbo till Helsingfors. Ytterligare en helg av litterärt skapande har passerat. Vi har talat om texter och vi har skrivit och så har vi talat lite till. Det är en sann lycka att jag får vara en del av det här sammanhanget, men nu ser jag fram emot att komma hem.

I dag gjorde vi en intressant skrivövning som jag inte tänker berätta desto mer om, men publicerar resultatet här. Glad söndag!

Foto: Unsplash.

Foto: Unsplash.

Morgonen är gråare än i går. Dimman sluter sig kring byggnaderna och lägger sig över ån. Jag blundar. Havet brusar och saltdoften sticker i näsan. En mås skränar.

När jag öppnar ögonen är de enorma lyftkranarna allt jag ser. De ser ut som giraffer på en tom savann där färgerna tagit slut.

Jag tänker på allt de livlösa girafferna lyft och sänkt, lyft och sänkt. De har lastat fartyg som begett sig ut på långa resor över Atlanten. När de startar från Finland lastas de fulla med Fazers blå och på vägen tillbaka är lastutrymmena fulla med bananer. Först är de gröna men ju längre resan lider så börjar de så småningom gulna, som de gamla tidningsarken Pär och hans kompisar samlade in.

I stället för att gå till Litterärt skapande vill jag hissas upp i en av lyftkranarna och sänkas ner på första bästa fartyg som passerar. Jag struntar i att inga fartyg passerar här, just nu öppnar sig havet och det fina med hav är att det finns oändligt med riktningar.

På havet går det aldrig att komma till en vägs slut. Havet har inga återvändsgränder utan vågorna svallar vidare och vidare och vidare och plötsligt har fartyget enorma segel och vinden blåser alltid åt rätt håll, för det spelar ingen roll med vad som är rätt eller fel. Ute på havet glömmer jag liksom bort att jag har ett jobb och ett liv och ett Tinderkonto att ta hand om.

Jag känner hur marken gungar under mina fötter och jag är redan ombord, på väg mot något där jag inte behöver ha exakta svar.

Precis som Pär drömmer jag om något större, något som varar längre än alla de små stunder som livet sägs bestå av. Jag har två utbildningar men undrar vad poängen med dem är om jag i stället kunde kliva ombord och komma iväg. Havet har inga utbildningskrav, det lägger inga deadlines.

Dimman tätnar och jag hör hur havet ropar mitt namn och vill att jag ska ta det där klivet. Bara åka. Inte göra det svårare än så.

”Ville.”

Nu är jag säker på att havet säger mitt namn.

”Ville”, säger havet igen.

Jag blundar och hör hur ett fartyg närmar sig.

”Ville”, ropar rösten. ”Nu måste vi åka.”

Terhi har vevat ner fönstret i sin bil, motorn är i gång. Dimman skingras en smula och jag ser att det bara är Aura å. Havet är längre borta.

Jag sätter mig i bilen och slänger en sista blick mot ån.

”Alla vattendrag leder till slut ut i havet”, säger jag medan Terhi lägger i ettans växel.

”Va?” säger hon och accelererar.

”Nä inget”, säger jag och blundar.

Motorljudet vaggar mig tillbaka till havet. Det finns fortfarande kvar, försvinner ingenstans.