Berlin – min bästa stad

Det är något magiskt med den här staden. Jag kommer hit och jag känner mig direkt som hemma. Fötterna styr automatiskt till mina favoritställen, jag äter min bästa mat och bara går omkring och känner mig så där löjligt lycklig för det mesta.

Ibland undrar jag hur jag lyckas få livet att gå ihop med diverse jobb hit och dit och för någon månad sedan hade jag ganska häftig ekonomisk panik. Men det löste sig. Som det alltid gör. De senaste veckorna har jag haft jättemycket jobb så där som det sen brukar vara – allt på en gång. Åtminstone kan jag lägga ekonomikrisen på hyllan (för ett tag).

I dag satte jag mig på en uteservering i strålande solsken och läste andra hälften av mitt manus (första hälften läste jag i går) och postade en bild på mig och en öl på Instagram. Jag fick en kommentar som löd "Kugge jag gillar ditt liv!". Det fick mig att än en gång fundera över alla val vi gör här i livet.

  "Berlin, du bist so wunderbar" står det på ölflaskan och jag är ju benägen att hålla med.

"Berlin, du bist so wunderbar" står det på ölflaskan och jag är ju benägen att hålla med.

Jag kunde leva ett mycket tryggare liv med en fast anställning (om jag skulle lyckas fixa en sån), men jag tror faktiskt att ett sånt liv skulle kväva mig. Jag måste få röra på mig, träffa nya människor och själv få planera mitt liv och vad jag gör (och framförallt hur). Vill jag sticka för tio dagar till Europa ska jag kunna göra det.

Nån kanske tycker jag är självisk, naiv och galen. Själv känner jag att det här är det enda sättet att leva – för mig. Och hittills har det ju gått bra. Jag hoppas det gör det också i fortsättningen.

Nåja nu spårade det här inlägget kanske ut – det skulle ju bli en kärleksförklaring till Berlin, i stället blev det en kärleksförklaring till det liv jag valt att leva. Men kanske de två grejerna ändå hänger ihop. Det var så mycket som sattes i rullning när jag bodde i Berlin med mitt ex och så mycket som jag är så otroligt tacksam för fortfarande i dag.

Och obs obs obs att det så klart finns grejer i mitt liv jag önskar skulle vara annorlunda men för det mesta är jag faktiskt ganska nöjd. Ge mig lite frihet, några öl och ett soligt Berlin och jag är glad ända in i själen. För mig är det faktiskt inte svårare än så just nu.

P.S. Jag får väl lov att inse att det inte blir nåt ESC-bloggande i år, men jag antar att det inte är många kråkor som bryr sig om mina åsikter ändå. Det enda jag säger: Forza Italia! (Fastän jag nu såg att Linn INTE gillar Italiens låt, WHAT WHAT WHAT säger jag!)