Vemodet

Avsked är obligatoriska under en resa. Någon gång tar resan slut och fastän det oftast känns skönt att få komma hem så kan jag inte göra något åt vemodet som sköljer över mig. Det är skönt att åka hem och få rutin på livet igen, men jag vill ju nästan alltid stanna kvar. Min eviga paradox. Jag vill alltid vara både i Helsingfors och nån annanstans. Jag har också skrivit om det förr.

Men Berlin skiljer sig ändå från de flesta andra ställen. Varje gång jag är i Berlin funderar jag nämligen på om jag ska få bo här igen. Ens en litenliten stund. Min ultimata dröm är ett arbetsstipendium av nåt slag som kunde möjliggöra tid och fokus på skrivandet och då är jag rätt säker på att jag skulle styra stegen mot Berlin.

Under 2013 bodde jag knappt 100 meter ifrån den här lilla parken (Boxhagener Platz) och när jag besöker den längtar varje cell av min kropp tillbaka. Kanske en dag?!

Under 2013 bodde jag knappt 100 meter ifrån den här lilla parken (Boxhagener Platz) och när jag besöker den längtar varje cell av min kropp tillbaka. Kanske en dag?!

I går kväll landade jag i Helsingfors. Efter tio dagar på resa kändes det faktiskt skönt att få komma hem, äta rågbröd och dricka gott kranvatten. Jag tycker också det ska bli skönt att kunna fokusera på allt jobb igen. Jag jobbade nog under resan men det känns alltid lite yrt, nu är det full fokus som gäller igen.

Och Berlin är inte längre borta än en knappt två timmars flygresa i juni. Jag ska nämligen dit på en möhippa och bestämde mig sedan att jag väl kan stanna en vecka till och njuta av sommaren i Berlin. Så snart är jag där igen och känner mig så otroligt lyckligt lottad över att jag faktiskt kan sticka iväg för tio dagar igen.