Tonåren och ångesten

I kväll var jag på Mortified finlandssvensk där ett antal modiga personer ställde sig upp på scen och läste ur gamla dagböcker, läste dikter eller sjöng låtar laddade med tonårsångest. För det mesta blev det en kväll full av skratt, men också många sorgliga historier och jag kände mig helt psykiskt utmattad efteråt. (Men hade också väldigt ont i kinderna och käkarna av allt skratt).

Att höra alla dagbokstexter var som att slungas femton år bakåt i tiden. Det var så mycket jag kände igen mig i och så mycket som gjorde mig ledsen. Mest av allt blev jag ändå väldigt glad och imponerad över alla som ställde sig på scen och vågade dela med sig.

Alltså Anne var helt fantastisk! "Så fråga Axl Rose om jag vill komma med till ett hotellrum. Jag sa nej tack, jag ska till Borgå." Ja på den här biten var det ju kanske inte så hög igenkänningsfaktor, hehe.

Alltså Anne var helt fantastisk! "Så fråga Axl Rose om jag vill komma med till ett hotellrum. Jag sa nej tack, jag ska till Borgå." Ja på den här biten var det ju kanske inte så hög igenkänningsfaktor, hehe.

Som tonåring är allt på liv och död och det bara stormar kring alla känslor. Det är killar eller tjejer en är kär i, det är ibland väldigt komplicerade kompisförhållanden, att försöka passa in, att inte passa in, bli mobbad och i värsta fall utfryst.

Jag tänkte också mycket på det här under det senaste avsnittet av Skam och sen när jag lyssnade på Skampodden. Vilken tonåring har inte känt sig ful, oälskad och utanför nångång? Alla har vi varit osäkra på insidan utan att kanske våga säga det högt för någon annan.

Själv har jag ett antal pinsamma dikter och kärlekssånger nedskrivna i diverse häften. Dessutom var inga killar nånsin kära i mig – och jag var ju så klart kär i alla. Många gånger tänkte jag att ingen nånsin kommer att älska mig eller bli kär mig. Varför skulle nån liksom bli kär i mig?!

Arrangörerna och alla modiga som vågade sig på scen!

Arrangörerna och alla modiga som vågade sig på scen!

Ibland stormar det i livet också som trettioplus men bergochdalbanan är kanske inte riktigt lika brant som när en var femton. Jag är lite mer rationell och förstår att om det inte blir nåt av en tinderdejt så är det verkligen inte på liv och död. Och så har jag också insett att det så klart finns killar (män?!) där ute som kan bli kära i mig. Att jag en dag träffar en person som älskar mig. Just för den jag är. Rätt skönt ändå att inte vara femton längre.