Jag stalkar min bok

Jag har blivit beroende. Jag försöker låta bli men jag kan inte. Jag stalkar min bok som vilken galning som helst och går in varje dag på diverse sajter för att kolla hur det går. Jag undrar om det här är normalt? Eller om inte normalt, så är det ens ett okej beteende? Kanske för en nervös debutant som börjar vara i upplösningstillstånd.

Men jag vet inte riktigt hur det ens ska gå att förklara hur det känns efter 4,5 år av skriv och slit att det faktiskt blir en bok. Den där bokdrömmen har funnits så länge att jag inte längre minns en tid före det. De senaste åren har en stor del av mitt fokus legat på att skriva och att bli utgiven.

Och sen när det äntligen händer är det nästan omöjligt att hänga med. Att förstå. Det är väl därför jag måste stalka boken, liksom se att den verkligen finns. Den existerar – om än bara elektroniskt än så länge. Men det är så himla mäktigt att se den dyka upp i bibliotekets register, på Goodreads, på Adlibris.

Det här leder så klart till att tjuter till av förtjusning i diverse sociala medier för varje liten upptäckt. Jag kan inte låta bli att dela med mig av resan och alla känslor som snurrar runt. Det är ju delvis därför jag också bloggat – för att öppna upp processen kring att skriva bok och bli antagen. Och det förvånande är att det är så många som ivrigt följer med och hejar på mig. Nästan varje gång jag laddar upp något bokrelaterat på Instagram får jag jättemånga gillningar (tack för det!).

Skärmdump från Goodreads. Jag registrerade mig som en officiell "Goodreads Author" och det känns så stort på nåt sätt!

Skärmdump från Goodreads. Jag registrerade mig som en officiell "Goodreads Author" och det känns så stort på nåt sätt!

Skriva för att bli känd?

Därför blev jag ärligt sagt lite förvånad när jag lyssnade på senaste avsnittet av bokpodden Mellan raderna. Det var bara ett litet kort snack men det började ändå skava. Peppe och Karin sa att de är så trötta på att halva deras sociala medier-flöde håller på att skriva en bok och sen delar med sig av det i dessa flöden. Att det är så tråkigt att följa med processen.

Nå nu är jag ju då en av de här människorna som spammar sociala medier med min process och mina hurrarop, så jag är ju extremt jävig, men jag följer ju många andra som gör lika och det finns en sån otrolig gemenskap kring det. Det är som ett enormt kompisgäng som hejar på varandra och jag tycker det är så otroligt fint. Allra finast så klart att det finns ett sånt enormt intresse för själva skrivandet.

Sen förstår jag också att folk kan tröttna. Ibland tröttnar jag på mig själv också. Det är ju en evinnerligt lång process och det är så många små saker som händer, jag trodde faktiskt folk inte skulle vara så intresserade, men baserat på kommentarer och gillningar finns det verkligen ett intresse. Men jag fattar så klart att alla inte är lika intresserade och det är ju hur okej som helst!

Det jag blev ännu mer förvånad över var resonemanget kring kändisar/icke kändisar som skriver böcker. De sa nåt i stil med "folk som försöker göra sig kända genom att skriva en bok" och att "det är skillnad på någon som är känd från början och någon som vill bli känd för att ha skrivit en bok". Jag antar att Peppe och Karin inte riktigt menade det så som det lät, men jag hajade till.

Nu kan jag ju bara tala om mig själv men jag skriver definitivt inte för att bli känd eller rik (det är ju mer eller mindre omöjligt på bägge punkter). Utan jag skriver för att jag vill och inte kan låta bli. Jag skriver sånt jag själv gärna skulle läsa. Jag skriver för att skriva är det bästa jag vet. Att det faktiskt blir en bok är som en enorm extrabonus som jag är otroligt glad och tacksam för.