Ett år sedan var jag ett vrak

För ett år sedan kändes allt overkligt. Jag hade blivit lämnad kvällen innan och förstod knappt hur jag skulle hållas ihop. Jag var ledsen, chockad, förtvivlad. Det kändes som om att jag inte längre visste vem jag var eller vart jag var på väg. Jag hade svårt att förstå att det som hände verkligen hände mig.

De första veckorna mådde jag otroligt dåligt. Jag hade svårt att somna om kvällarna och jag grät mycket. Det kändes som om precis varje liten detalj påminde om mitt ex. Allt från att laga frukost till det stundande fotbolls-EM.

I ryggmärgen satt en impuls kvar att höra av sig till honom, skicka töntiga länkar på Facebookchatten eller bara ha en famn att krypa in i. Men allt det fanns inte längre hur svårt det än var för mig att acceptera det.

Jag var så himla himla ledsen men jag gjorde också mitt bästa för att gå vidare och det har jag lyckats med.

Jag var så himla himla ledsen men jag gjorde också mitt bästa för att gå vidare och det har jag lyckats med.

Ganska tidigt av sommaren bestämde jag mig ändå för att uppbrottet inte skulle få förstöra min sommar. Och att det framförallt inte skulle få förstöra mitt liv. Jag visste att allt det som gjorde så fruktansvärt ont så småningom skulle blekna till minnen, inte hamra i bröstkorgen varje dag.

För ett år sedan var jag ett vrak, nu är jag som en annan människa. Jag är bara jag och det är så himla skönt. Men vilket år det sen blev! Jag har gjort fantastiska resor till bland annat Norra England och Argentina. Min debutroman blev äntligen antagen och jag har fått jobba tillsammans med ett förlag. Jag har fått nya arbetsuppdrag och känner att det är så mycket som är på väg åt rätt håll just nu.

Men visst finns det dagar då jag önskar att jag hade någon vid min sida. Någon att prata med om precis allt, någon att somna intill under kvällarna, någon som jag kan skratta med så att jag får ont i magmusklerna.

Den någon lär väl dyka upp förr eller senare men nu är jag mest glad över att jag överlevde det här året. Också under de mörkaste stunderna visste jag ju att allt skulle bli bra, men det är så mycket roligare att vara jag nu än det var för ett år sedan.

Nu känner jag mest att jag är så himla nyfiken på vad som kommer att hända under det följande året. Som jag skrivit tidigare här på bloggen så känns det som om precis allt är möjligt. Och det är en så underbart svindlande tanke. Life, bring it on!