Rädd, ivrig och rastlös

Jag har känt det hela våren. Känslorna som slänger mig än hit, än dit. Allt med boken, singellivet och dess svängar, de ljusare kvällarna och morgnarna. Jag skrev om växtvärken för några veckor sedan. Det känns som om hela kroppen och huvudet håller på att tänjas och så småningom explodera.

Jag är rädd, ivrig och rastlös om vartannat. Jag är rädd att boken ska floppa, jag är ivrig över att det verkar finnas ett intresse för boken och jag är rastlös för att – ja jag vet faktiskt inte. Kanske för att bokprojektet snart är över. Eller åtminstone arbetet med texten, sen börjar ju en helt annan del med marknadsföring, bokmässor och sånt. Men sen finns texten till allas förfogande och är inte längre min. Det är precis det jag vill, men ändå.

Allt är så förbannat bra just nu och det är så mycket spännande som händer men ändå är det kaos i min hjärna. Jag vill trycka på stoppknappen samtidigt som jag vill spola framåt i tiden. Jag inbillar mig att det är nu som mycket i mitt liv kommer att avgöras fastän det antagligen inte alls är så.

Kanske det mest handlar om förväntningar och förhoppningar och sånt jag inte alls kan styra hur mycket jag än vill. Det är som om mina maniska försök att organisera livet krockar med alla drömmar och det som bara händer hur jag än försöker planera.

Hur gör du när du känner dig förvirrad? Känns som att jag inte klarar av att vara så här upp och ner hemskt länge till. Det är hela tiden nån tanke som processas och det är sällan jag känner fullständig ro.

Jag längtar redan efter att få åka tillbaka till Berlin, luften och stämningen där brukar göra under med mig. Älskar speciellt Maybachufer som bilden är ifrån. Men det är ännu 3,5 vecka tills jag är i Berlin igen. Ska försöka låta bli att explodera så länge.