Allt är för bra nu

Hej från Berlin – här har jag hängt sen fredag! Och förlåt för denna outannonserade och plötsliga bloggpaus och tystnad. Men de senaste veckorna har jag drunknat i jobb och annat fix. Efter en lång paus stiger också tröskeln, får väl bara påminna mig själv om att jag inte behöver redogöra för precis allt och bara börja.

Men varför tystnad? Jag har flera gånger i vår skrivit på bloggen om topparna och dalarna, om känslorna som hela tiden bubblar upp till ytan. Så har det varit också de senaste veckorna. Jag kan plötsligt och helt utan orsak brista ut i gråt och jag kan också segla högt över molnen. Jag har flera gånger velat skriva nåt här på bloggen men sen kommit av mig.

I fredags fick jag förläggarens kommentarer på manuset och det var positiva och uppmuntrande ord – och tur är det. Inom två veckor ska boken nämligen i tryck. Jag har i dag beställt fint marknadsföringsmaterial, jag har börjat klippa en bok-trailer och jag försöker styra upp så mycket jag kan.

Men i slutändan handlar det ju ändå om hur läsarna tar emot boken. Hittar den rätt läsare är jag säker på att det går bra – men det gäller att hitta rätt läsare. Det kan vara väldigt knepigt, men jag hoppas jag och förlaget lyckas med det.

  Huvudsakliga orsaken till mitt Berlinbesök var min kompis Steffis möhippa i lördags. På kvällen skulle vi klä oss som våra ungdomsidoler. Jag var Baby Spice och Steffi Michael Jackson.

Huvudsakliga orsaken till mitt Berlinbesök var min kompis Steffis möhippa i lördags. På kvällen skulle vi klä oss som våra ungdomsidoler. Jag var Baby Spice och Steffi Michael Jackson.

Nåja, jag skulle egentligen inte skriva om boken i det här inlägget men det är nog den jag kan skylla på för alla humörsvängar. It's a small step for womankind, but a huge leap forward for me. Så det kanske inte är så konstigt att alla diskussioner och tankar förr eller senare landar i boken. Jag menar – i augusti går en av mina allra största drömmar i uppfyllelse. Och det är stort.

Det jag skulle skriva om är att allt är så bra nu. Alltså verkligen allt. Jag har haft tillräckligt (nästan för mycket, men ska inte klaga) med jobb på sistone, boken är på slutrakan och den kommer att bli så himla fin, jag är i Berlin och det är sommar. Vad mer kunde jag egentligen önska mig?

För exakt ett år sen stukade jag vristen och var nere i en djup grop. Nydumpad och med söndrig fot. Så himla himla förstörd. Helt sjukt egentligen hur mycket hänt sen dess. Och fastän jag inte är pessimistiskt lagd kan jag inte låta bli att undra: när kommer kraschen? Eller får jag verkligen ha det så bra som jag har det just nu?

Varför ska en alltid vara rädd för det värsta?

Festen har dött för längesen
Soffan har blivit till en säng
Jag lånar någons stövlar i storlek 45
Går ut igenom dörren och där är sommaren
I gräset sover någon än, ser ganska obekvämt ut men
Jag knäpper några bilder och skrattar för mig själv
I samma stund så vet jag att allting har ett slut

Allt är för bra nu
Går runt i t-shirt och är trött
Sitter på pianot mellan flaskor, glas och fimpar
Blundar tills jag skymtar lyckan och jag vet att allt är för bra nu
Allt är bra nu