Tack och hej sommaren 2017

Den här sommaren har verkligen bjudit på det mesta. Efter förra sommaren, med ett avslutat långt förhållande och stukad vrist, var förväntningarna för den här sommaren höga. Kanske för höga? Det är ju ofta förväntningar som förstör det mesta. Men som sagt, både högt och lågt bjöd sommaren 2017 på.

Jag har blivit blev kär, jag har blivit dumpad. Jag har upplevt monsunregn i Berlin och lajvat Sandra Beijer i en park i Stockholm. Jag har inte simmat alls tillräckligt många gånger på simstadion och jag gjorde knappt några av de sommargrejer jag hade planerat. Jag trodde jag bröt min tå, men slog den bara rejält.

Jag har sett vänner gifta sig, fått gulla med bebisar, hört om nya familjemedlemmar som är på väg. Jag har lyssnat på kompisars kärleksproblem och öst på med egna. Jag har sagt dumma saker till vänner och jag har sagt fina saker till vänner. Jag har påmints om att vi alla har våra demoner och problem. Att vi alla har nåt att gråta för, men också nåt att skratta för.

Jag har skickat in min debutroman i tryck och fått förlossningsdepression. Jag har känt mig nere utan att riktigt förstå varför och jag har ryckts upp ur groparna för att rasa ner i dem igen. Jag har överväldigats av kärleken till min bok, över att närmare hundra personer kom på releasefest och firade den. Jag har sovit dåligt på grund av ångest för dåliga recensioner, jag har tjutit av glädje när jag fått kommentarer som ”årets bästa bok”.

Min nya balkongstol har varit min bästa vän och följeslagare under denna mulna sommar. Jag har ätit frukostar, luncher och middagar ute på balkongen. Jag har hånglat på balkongen och jag har gråtit. Jag har skrattat så att jag fått ont i magmusklerna, insett än en gång att mina vänner är bäst. Jag har druckit vin och skumpa och kall öl. Ensam och med mina finaste. Jag har talat om livet och drömt om livet. Jag har läst och jag har redigerat. Jag har hållit i min bok, beundrat den.

Jag har bestämt mig för att ta bättre hand om min kropp så att den ska orka, jag har lovat mig själv fyra veckor i Centralamerika i januari. Jag har än en gång insett att livet inte alls blir som jag planerar, hur mycket jag än försöker, men att det trots allt blir bra. Gråt, skratt, skumpa, vänner, hångel och små glimtar av hopp – allt detta och mer hör till livet. Och det är väl precis som det ska vara.

Den sista augusti avslutar sommaren och guldgusti med en fantastisk recension, ett mycket trevligt brev gällande skatteåterbäring (resekassa, yay) och min första förlagsfest i kväll. Livet, livet. Du är så krävande, du är så bra. Tack för att jag får vara med om allt det här!