Jakten på enkla sanningar och snabba lösningar

Tidigare i veckan var det många bekanta som delade Filters artikel Omgiven av idioti på Facebook. Eftersom artikeln är rätt lång sparade jag den tills i dag och började dagen med att läsa den i sängen. Själv har jag inte läst Thomas Eriksons bok Omgiven av idioter men jag har sett den flimra förbi i flödet. Speciellt det här med vilken färg en är – uppenbarligen går det att kategorisera “alla” människor i rött, blått, grönt och gult.

Jag har inte tänkt desto mer på det, men kanske ändå känt att nåt skaver. Att alla människor på jorden kunde kategoriseras in under fyra olika kategorier är en grov förenkling (och jag fattar ju nog att författaren till boken antagligen beskriver det som mer komplext, men ändå). Det finns också en reklam för bindor som i korthet handlar om att “eftersom det finns massvis med olika kvinnor, kan vi inte anta att en och samma binda passar dem alla”. Och så finns det väl kanske fyra eller fem alternativ att välja mellan. Eh?

“Det är lätt att framstå som von oben och som att man tycker att folk är puckade som köper det här. Men det är inte alls konstigt att många tycker att det är bra. Det är enkla sanningar om sådant som människor vill förstå. Och det är svårt att se igenom.” – Magnus Lindwall i Filter

Eftersom Filters artikel är hundra gånger bättre än vad jag kommer att skriva i ett blogginlägg tycker jag att du ska läsa den. Själv tänker jag fundera vidare på själva fenomenet. Människan är en lat jävel och att jaga enkla sanningar och snabba lösningar är så klart mycket “roligare” än att försöka hitta något djupare än så.

P1030424.jpg

Det finns massvis med folk som vill veta hur de ska gå ner tio kilo på en vecka. Eller hur de ska skriva romanen på en månad, hitta kärlek utan behöva anstränga sig så mycket, få relationen att fungera med några enkla knep och vardagen att rulla på. I en kolumn i senaste numret av tidskriften Image skriver Reetta Räty om hur journalistiken allt mer börjat handla om just experter som “tipsar” om hur det ena och det andra i vardagen ska löpa smidigare. Det är som om många letar efter någon sorts helig sanning eller fem tips för att bli en bättre människa.

I går kväll lyssnade jag slut Nina Lykkes roman Nej och åter nej. I romanen finns en scen där en av huvudpersonerna klantat till sitt liv ordentligt och bokar en tid hos psykologen. Väl på plats vill han att psykologen ska berätta för honom hur han borde göra. Mannen klarar inte av att fatta ett beslut och vill att någon ska säga vad som är rätt. Han är ute efter en enkel lösning, något som ska ta honom vidare i livet. Men det finns ju inget som rätt eller fel i en sådan situation och en psykolog kan definitivt inte berätta för någon hur hen ska agera. Det måste en liksom komma underfund med själv.

Jag kan inte påstå att jag är oskyldig, inte alls. Så klart jag vill höra om hur min vardag kunde fungera bättre eller hur jag ska få ett lyckligt kärleksliv utan att behöva kompromissa. När jag började skriva skönlitterärt läste jag allt om hur en ska skriva böcker i hopp om att bli bra på det. Under min coaching i våras hoppades jag nästan att min coach skulle säga åt mig hur jag ska göra för att lösa ett problem.

Men grejen är ju att det inte finns några snabba lösningar och enkla sanningar som håller i längden. Det mesta kräver arbete och det är väl nånstans där människans lathet kickar in.

P1030425.jpg

Varför läsa en hel utbildning om du kan googla fram en artikel med de tio viktigaste punkterna? Varför jobba för något om det finns en färdig modell som kan användas rakt av? Varför använda flera år på att skriva romanen om det går att göra på en månad? Det är så mycket bekvämare att förlita sig på snabba lösningar i stället för att försöka förstå något på djupet.

Nu skulle jag vilja avsluta med någon snygg poäng men jag vet inte riktigt vad jag vill komma till. Kanske till att vi borde vara mer aktsamma på de enkla sanningarna och ifrågasätta mer. Däremot har jag inget emot att någon vill läsa tips om hur hen ska skriva romanen på en månad eller om hen vill veta ifall hen är gul, blå, röd eller grön. Men det är viktigt att komma ihåg att inget någonsin är så enkelt och att en inte ska bygga sin hela världsbild kring ett personlighetstest (det tror jag iofs inte att folk gör) eller verkligen tro att enmånadsromanen ska bli en bästsäljare utan bearbetning.

Vad tycker du? Jag vill gärna höra tankar och åsikter! Det känns inte heller att ett blogginlägg kan ge rättvisa åt ett så här brett tema, så vi får börja med den här snabba lösningen och förenklingen och jobba vidare med fördjupningen.