Att känna sig ensam

Fredag kväll i juli för ett år sedan. Helsingfors visar upp sin vackraste sida och centrum fylls av glada, lyckliga och leende människor. Det är par, det är kompisgäng. Och så är det jag. Jag minns inte längre vad jag gjorde i centrum men jag minns hur otroligt ensam jag kände mig. Alla kompisar var upptagna med annat. Med andra vänner, på sommarstugor, på resor. Jag promenerade genom stan och kände att kulissen runtomkring var helt fel. Att jag inte passade in.

Och jag kände mig ensammast i hela världen. Bara någon vecka tidigare hade ett kort förhållande tagit slut och jag var trött på singellivet, trött på att känna mig ensam och utanför. Att vara ensam mitt i vackraste juli är bland det värsta som finns. Speciellt om en börjar bläddra på sociala medier och ser vad “alla” andra gör. Jag gick längs med havet och grät tyst bakom mina solglasögon och gick sen väl hem och gjorde ingenting.

Ensamhet är en känsla som många tyvärr relaterar till. Därför tycker jag att det är otroligt fint att Svenska Yle lyfter upp det som ett tema (och intervjuar bland annat Ellen om det). Alla känner sig ensamma ibland, vissa mer, andra mindre. När jag flyttade till Berlin med min dåvarande pojkvän i januari 2013 kände jag mig så otroligt ensam. Jag kände inte riktigt någon och hade ingenstans att gå på dagarna. Jag har först efteråt insett hur dåligt jag faktiskt mådde den första våren där. Att solen inte visade sig typ en enda gång förrän i mitten av april (okej, kanske tre gånger) hjälpte ju inte heller.

När vi sedan flyttade tillbaka till Helsingfors var jag ivrig på att hänga mycket med vänner – så där som vi hade gjort tidigare. Men på de knappa två åren jag varit i Berlin hade det skett en tydlig skiftning. Många hade slutat studera och i stället börjat jobba, parat ihop sig, fått barn. Plötsligt var alla helt enkelt mer upptagna så där som folk nu är mitt i livet. Att umgås var inte längre lika lätt som att släntra in i studentföreningens rum och alltid hitta en kompis att hänga med.

  En bild från Budapest i april. Jag vet inte om mannen kände sig ensam – åtminstone hade han sällskap av en bok. <3

En bild från Budapest i april. Jag vet inte om mannen kände sig ensam – åtminstone hade han sällskap av en bok. <3

Att jobba ensam/som frilansare har också sina nackdelar. Jag träffar helt enkelt inte så mycket människor. Eller träffade. Nu har jag ju fått en arbetsgemenskap via mitt coworking-ställe och det är jag så otroligt glad för. Dessutom lär jag hela tiden känna nya härliga och spännande personer och har faktiskt ett brett nät av vänner, nära och kära. Det är en stor rikedom och jag vet det.

Ändå kan jag känna mig extremt ensam ibland. Som den där fredagen i juli för ett år sedan eller så en helt vanlig fredag när jag möglar ensam hemma och ser (på sociala medier) vad alla andra gör. Min ensamhet är ändå väldigt relativ och inte alls på någon extremt jobbig nivå, men visst är det ändå en riktigt känsla.

Ensamhetskänslor inte är något en behöver skämmas för. Som sagt, alla känner sig ensamma. Också de framgångsrika och utåt sett lyckliga människorna. Och det är helt okej att känna sig ensam då och då. Men så finns det massvis av människor som verkligen är ensamma. En äldre kvinna som ingen längre hälsar på eller så någon ung kille som inte har någon att prata med. Jag önskar så att alla de här personerna skulle hitta någon att prata med. Livet är ju trots allt mycket roligare om vi kan dela det med andra. <3

Tack vare internet, olika Facebookgrupper eller bloggar osv är det faktiskt lättare att hitta likasinnade och det tycker jag är så otroligt fint. Känner du dig ensam? Fundera på vad du gillar att göra och se om du kan hitta andra med samma intressen. Många av mina mest värdefulla relationer har på ett sätt eller annat börjat på internet, så underskatta inte alls det!

Brukar du känna dig ensam?