“Och ändå vågade jag älska igen”

För exakt ett år sedan var jag så otroligt hjärtekrossad. En vecka tidigare hade ett kort men intensivt förhållande tagit slut och inte nog med det. Den här dagen för ett år sedan var jag nämligen med i ett radioprogram (!) där jag kvittrade om hur lyckligt kär jag var. Vi tar det från början.

I augusti i fjol fick jag följande fråga: Jag undrar om du skulle ha lust o möjlighet att delta i Efter Nio på radio med en viss utmaning. Tanken är att huvudpersonen ska utmana sig själv i en vecka. En utmaning som jag tycker kunde vara intressant – och det är där du kommer in om du fortfarande är singel – är att huvudpersonen skulle gå på en dejt per dag i en vecka, t.ex. via Tinder. Sedan berättar man om sina upplevelser i några korta videodagböcker och i en radiosändning tillsammans med Sonja och Mårten. Hur låter det här i dina öron?

Inte precis en fråga jag får varje dag om vi säger som så. Jag blev ändå nyfiken eftersom jag dejtat mycket och tycker att vi borde avdramatisera dejtandet – det är helt okej om inte alla dejter är guld. Så efter lite överläggande med Frida bestämde jag att varför inte? Vad är det värsta som kan hända?

Nå det som hände var att jag gick på två helt okej dejter och så på torsdag under den här utmaningen spontanbokade jag in en dejt till samma kväll och på söndag samma vecka var jag redan störtkär (ja, det brukar gå fort för mig). Så när själva radioprogrammet bandades in kunde jag lyckligt berätta om hur bra veckan slutat. Vilken härlig historia ändå – att delta i en dejtingutmaning och faktiskt blir kär? Det hade jag aldrig trott. Det gick ändå några veckor mellan inbandning och att programmet faktiskt sändes och när det väl sändes var jag som sagt inte längre lyckligt kär utan i stället riktigt jävla heart broken.

upload.jpg

Samma dag som programmet sändes i radio skulle dessutom två av mina goda vänner gifta sig. Jag var så klart otroligt glad för dem men alla som gått omkring med brustet hjärta vet att det finns stunder när det är svårt att fira andras kärlek. När de sa ja till varandra i kyrkan fick jag nog stryka bort några extra tårar. Så tudelad känsla – att vara glad för dem två samtidigt som mitt hjärta var trasigare än på länge.

Jag har inte tidigare skrivit något om radioprogrammet här på bloggen. Just när det hände kändes det inte rätt (jag vill aldrig skriva något i affekt här), men nu ett år senare när jag är lyckligt kär i min pilot känns det lättare att skriva om. Och jag märkte att programmet fortfarande att lyssna på om nån vill. Det är egentligen bara på sista minuten vi kommer in på hur det gick i min utmaning, men för ett år sedan klarade jag knappt av att lyssna på det.

sandrabeijervågaälska.jpg

Kärlek har alltid varit något jag längtat efter (ibland nästan osunt mycket) och efter mitt första långa förhållande visste jag att jag är en som trivs i tvåsamhet. Det betyder ändå inte att det alltid är lätt att våga tro på det. Faktiskt inte alls lätt. Men jag har än en gång fått mitt lyckliga slut – för att jag vågat tro och helt enkelt vågat. Bara att vi nu sitter i samma soffa och slökollar på tv gör mig varm och lycklig. <3 Det här hade jag aldrig kunnat tro då för ett år sen.

Så du som går omkring med ett brustet hjärta just nu, jag kan inte lova att det kommer att bli bra, men jag kan lova att det kan bli bra om du vågar. Jag vill inte ens tänka på hur många gånger jag blivit avvisad, hur många gånger jag velat ha mer medan killen lyckligt trampat vidare i livet. Det suger varje gång. Det suger jävligt mycket och det är inte alls kul, men jag tänker att det sist och slutligen är väldigt få som klarar sig igenom livet utan hjärtesorger. Eller som Sandra Beijer skriver så klokt:

“Jag har älskat mycket starkt och jag har därför blivit mycket sårad. Jag har sörjt med hela min kropp för att precis så kär har jag också varit, att fallet behövde bli stort. Och ändå vågade jag älska igen. Lika starkt, ännu starkare. Och jävlar vad värt det var.”

Jag kan inte annat än att hålla med Sandra. Jävlar vad värt det är.