Att bli refuserad

Det här är ingen nyhet, men ett flertal av de riktigt kända författarna har blivit refuserade. Många gånger. Astrid Lindgren, JK Rowling, Stieg Larsson, Stephen King och många fler. Att bli refuserad är nästan en del av skrivprocessen men det betyder inte att det inte är mindre jobbigt för det.

När jag fick min första refusering i februari 2015 blev jag så otroligt knäckt. Men jag blev också arg och besviken. Fattar de inte hur bra jag är?! Att jag är ett skrivande geni?! Eeh. Nu kan jag ju konstatera att jag var långt ifrån ett geni då (och är väl inte så himla mycket närmare ett skrivgeni nu heller, men liiite i alla fall). Men just i den stunden var jag besviken och kände mig missförstådd. Jag läste just igenom min refusering och måste erkänna att det inte var så farlig som jag kom ihåg att de var – men just då var det ju det värsta som kunde ha hänt mig och mitt skrivande.

Men hur ska en hantera en refusering? Hur ska en orka jobba vidare? Jag tänker att en refusering kan leda till två saker: att en ger upp eller att en kämpar vidare. De flesta som verkligen vill skriva tänker inte ens tanken på att ge upp. Själv deppade jag några dagar då våren 2015 men kontaktade sedan en lektör och arbetade vidare. 2,5 år efter min första refusering kom äntligen min debut, så det var ingen snabb och enkel väg, men jag visste att jag vill ta mig hela vägen.

 Många som blivit refuserade har nog haft lust att slänga manuset i soporna. Foto: Unsplash.

Många som blivit refuserade har nog haft lust att slänga manuset i soporna. Foto: Unsplash.

Men är alla refuseringar verkligen “berättigade”? En svensk avhandling bestående av 80 intervjuer visar att det här med refuseringar inte är så enkelt. Det finns inga fasta kriterier för ett antaget manus. Trots att det finns många former av litteratur och en del böcker kan anses vara mer “konstnärliga” än andra så handlar det ju ändå om konst.

“Både författare och förlagsanställda i min studie skulle ibland önska någon form av på förhand given måttstock eller mall för ett bra manus. Men ingen har kunnat ge svar på vilka kriterier det är som gäller, och de erkänner sin okunskap.”

Så här kommenterar Henrik Fürst som skrivit avhandlingen och jag tycker de här två meningarna ringar in allt så bra. Det finns inget rätt och fel, men det finns ändå nån sorts riktlinjer och magkänsla för vad som är rätt och bra. Men tyvärr är det inte så att det går att skriva någon modell eller instruktion.

Nina De Geer från podden Debutera eller dö laddade tidigare i höst upp en refuseringsbingo på poddens Facebooksida och jag tyckte den var så genial att jag frågade om jag får posta den här (klicka på bilden nedan om du vill se den större). Nina sa att så klart och berättade sedan att det är hon personligen som fått alla de här refuseringarna. Hjälp! Men jag tycker det är så fint att hon delar med sig, för det här händer nästan alla författare.

Förlagsvärlden är tyvärr inte så enkel att förstå sig på alla gånger och mycket handlar om timing och tur. Ditt manus ska landa framför rätt redaktör vid rätt tidpunkt. Eller så ska det vara helt otroligt fantastiskt och omöjligt att refusera. Men om inte heller Harry Potter och Pippi Långstrump dög första gången så är det kanske inte så konstigt om inte ditt manus heller gör det.

Refuseringar är aldrig roliga och det är okej att bli ledsen och knäckt. Men om din största dröm verkligen är att bli utgiven ska du aldrig ge upp. Skrivprocessen är lång och snårig men också lärorik och spännande. I dag är jag tacksam för de refuseringar jag fått, hur jobbiga de än var just då. Utan refuseringarna skulle jag inte vara den författare och skribent jag är i dag.

Har du blivit refuserad? Hur kändes det och vad gjorde du sen?