Vänner runtom i världen

Tidigare i vår skrev jag ett inlägg om vänskap och framförallt bästisar – och att jag inte har någon bästis. Däremot har jag en hel del vänner och många av dem är utspridda lite överallt. En av fördelarna av att jag rest mycket ensam är ju att jag har träffat en massa härliga människor jag kanske inte annars hade mött.

Och det bästa med vänner här och där är att en kan åka för att besöka dem. Som jag redan skrev så var det så otroligt kul att bara få prata prata prata skrivande med Charlotte när jag hälsade på i Lund. Och inte bara kul, utan också otroligt värdefullt att ha någon att prata om skrivandet med. Någon som vet hur allt fungerar och som framförallt orkar älta allt med mig, haha. Plus att hon alltid peppar mig och kommer otroligt bra kommentarer på mina manus.

  Jag och Charlotte på Lundakarnevalen.

Jag och Charlotte på Lundakarnevalen.

Samma kväll som jag flög hem från Lund fick jag ett meddelande av min kompis Ari i Buenos Aires att han är färdig med sin film. När jag var där i fjol och hälsade på hemma hos honom och hans tjej Ailin (två dagar efter att vi av en slump hade träffats på en bar för att jag råkade beställa in en väldigt stor potatistportion som jag gärna delade med mig av) hade han nämligen filmat mig under kvällen. För nån månad sen bad han mig banda in snack på svenska och nu var då filmen klar.

Det kändes extremt dumt att babbla in något för mig själv på ett språk Ari inte förstår men jag pratade om hur jag saknar dem, vill hälsa på dem och hur jag känner dåligt samvete över att jag reser så mycket som jag gör. Det har han sedan klippt ihop till en liten filmsnutt. När jag klickade upp den och kollade filmen började jag nästan gråta för att jag blev så berörd. Jag frågade om jag fick ladda upp den på YouTube för att den är så fin, och det fick jag! Tänk vilken lyx, att bara få en film skickad till sig?!

I ljudklippet säger jag att jag kanske ska hälsa på dem nästa år men just nu planerar jag faktiskt att åka till Argentina för hela november. De fyra senaste höstarna har jag haft så otroligt stressigt och förra hösten var jag nog inte långt ifrån att gå in i väggen. Det här vill jag försöka undvika i år genom att va borta den gråaste och jobbigaste månaden. Tanken är att jag ska åka dit för att skrivsemestra. Antingen kommer jag att jobba med Nationen eller så något annat projekt, men poängen är främst att åka bort. Och att få hänga med kompisar så klart.

Jag har inte ännu köpt någon flygbiljett eller så (försöker hitta en bra deal), men känner jag mig själv rätt kommer jag snart att ha en flygbiljett i mejlboxen. Har jag bestämt något så har jag bestämt det. Jag älskar verkligen Argentina och i november borde det vara vår där – alltså perfekt klimat för mig. När jag var där i januari ifjol var det nästan för varmt för min nordiska kropp och själ. Jag är nog inte gjord för +30 grader.

  Jag, Ari och Ailin på en takterassfest i Buenos Aires.

Jag, Ari och Ailin på en takterassfest i Buenos Aires.

Det känns som en otrolig rikedom att ha vänner på många håll i världen och det är också en fantastisk orsak att packa väskan och dra iväg än en gång. Som sagt har jag konstant dåligt klimatsamvete för alla flyg jag hoppar på men ur mitt lilla egoistiska perspektiv känns det som en omöjlighet att sluta resa helt och hållet?! Mina resor, och framförallt mina ensamresor, har mer eller mindre format mig som person. Jag har fått så otroligt mycket och lärt mig ännu mer. Dessutom andas jag lite lättare på resor än vanligt.

Hur är du som resenär? Känner du dåligt samvete för att du reser? Om ja, har du i så fall medvetet dragit ner på dina resor för att minska på klimatångesten? Och hur gör en? För jag vet faktiskt inte hur jag skulle fixa att inte resa alls. Jag skulle väldigt gärna resa mer klimatsmart, men att resa klimatsmart till Argentina känns ju inte riktigt som ett alternativ.