Två år är en livstid för ett brustet hjärta

Ganska exakt den här stunden för två år sedan slogs nästan allt jag trott och hoppats på sönder. Killen jag trodde jag skulle vara med resten av mitt liv sa att han inte längre vill vara ihop med mig och så var det plötsligt bara över. Slut. Jag var trasig, ledsen och vilsen. Det var ju inte alls så här det skulle gå. För ett år sedan skrev jag om hur det kändes då för två år sedan. Det är faktiskt ett av mina mest lästa blogginlägg någonsin. Ett brustet hjärta är alltid en bra historia, eftersom alla vet exakt hur det känns.

Men vet ni vad? Två år är en livstid för ett brustet hjärta. Eller åtminstone en sorts evighet. Visst kan jag fortfarande komma ihåg hur det kändes då, hur jag inte kunde sova och hur jag med hela kroppen önskade att det hela var ett misstag. Att allt skulle bli bra och det skulle bli vi två igen. Men det blev det inte och i dag, två år senare, är jag glad och tacksam för att det inte gick så. Och ännu gladare för all den tid vi fick tillsammans.

  En perfekt lördagskväll förgylldes av två svanar som dök upp i precis rätt ögonblick. Nästan magiskt.

En perfekt lördagskväll förgylldes av två svanar som dök upp i precis rätt ögonblick. Nästan magiskt.

Det finns antagligen massvis som hade blivit ogjort för min del om det förhållandet inte hade tagit slut då. Massvis av möten som aldrig hade blivit av, människor jag inte hade träffat. De två senaste åren i mitt liv har krävt hela mitt känsloregister. Jag tror jag aldrig tidigare varit lika lycklig och lika ledsen som under den här perioden. Så otroligt höga toppar och så himla djupa dalar.

Ett liv helt enkelt. Det går inte att leva ett helt liv utan stunder som gör mer ont än vad en någonsin hade kunnat ana. Den goda nyheten är att det ofta också kommer stunder av lycka en aldrig hade kunnat föreställa sig. Allt i en salig röra, precis som det ska vara.

P1010526.jpg

I dag mår jag bra. Bättre än på länge. Jag har hittat en balans som jag hoppas kunna hålla fast vid. Jag har än en gång insett vad som är viktigt för mig och vad som är mindre viktigt. Och framförallt låter jag mig vara både på topp och på botten, jag skyfflar inte längre undan det som känns dåligt bara för att vara "stark". Jag försöker vara modig och ärlig. Och mest av allt försöker jag vara öppen för allt som kan hända. För är det en sak jag lärt mig, så är det verkligen att vad som helst kan hända.

Och kanske den viktigaste lärdomen av alla: det som gör ont just nu, så ont att du knappt orkar stiga upp ur sängen, det kommer att blekna bort. Ibland går det snabbt, ibland går det långsamt. Men så kommer det en dag två år senare och du känner dig bara lycklig och glad. Jag lovar.