Måste vi jobba så mycket?

"Jag ångrar att jag inte jobbade mer." Det är väl ingenting en kommer att säga på sin dödsbädd, snarare brukar det ju vara tvärtom. Folk tenderar att ångra att de jobbat för mycket. Förra hösten jobbade jag mer än någonsin. Det syntes i summorna på de fakturor jag skickade ut till kunderna, men också i trötthet. En trötthet som har hängt kvar långt in på våren. Jag vet faktiskt inte hur långt ifrån den ökända väggen jag var, men jag vet att jag jobbade alldeles för mycket. Ohållbart mycket.

Den här våren har allt varit tvärtom. Jag minns faktiskt inte när jag haft så här lite jobb. Inte för lite, men mycket mindre än vad jag är van vid. Jag är så van vid att jobba på i hårt tempo och att hela tiden producera och prestera att det känns konstigt att inte ha en konstant deadline. Att inte ha tre olika artiklar på gång och en inbox som konstant fylls av nya mejl. På en hel månad har jag inte heller skrivit eller redigerat mina skönlitterära manus.

  Måste vi jobba så många timmar? Hur länge orkar kugghjulen (höhö) snurra på?

Måste vi jobba så många timmar? Hur länge orkar kugghjulen (höhö) snurra på?

Jag minns inte när jag senast känt mig så här utvilad och fräsch i hjärnan. Jag minns inte när mina to do-listor varit så korta som nu. Jag minns inte när jag senast känt mig lika "onödig". Ja du läste rätt. Jag har känt mig onödig.

Jag har mått bra av att ha mindre jobb, men samtidigt är jag så van vid att jobba mycket och gillar ett högt tempo (allt har sina gränser så klart) att jag börjar känna mig rastlös. Jag har blivit otroligt glad varje gång det plingat i mejlboxen – jobb, hurra! Jag har också känt dåligt samvete över att jag jobbat så lite när alla verkar pressa på i så högt tempo. Men jag inser också hur viktig den här lite lugnare perioden har varit för mig. Hjärnan har verkligen fått ta en paus.

"Det är mycket nu", är en mening de flesta av oss brukar slänga ur oss. Vi jobbar väldigt mycket i dag. Kanske mer än någonsin? Och det verkar som om vårt människovärde mäts i antalet timmar vi sitter på jobbet. Själv är jag otroligt allergisk för nio-till-fem-dagen som fokuserar mer på hur många timmar vi sitter på kontoret i stället för att fokusera på vad vi egentligen borde åstadkomma. Det är också en av de största orsakerna till att jag inte längtar det minsta efter ett "vanligt" jobb. Men efter förra hösten inser jag att jag också själv måste kunna dra i bromsen när jag tar på mig för mycket jobb.

  Min lilla "kontorshörna på balkongen.

Min lilla "kontorshörna på balkongen.

För mig har det varit svårt att verkligen tillåta mig själv att jobba mindre än de där åtta timmarna de flesta jobbar. Att inse att det är helt okej. Det är ingen tävling i vem som jobbar mest, men ändå kommer det dåliga samvetet krypande. Många dagar jobbar jag inte mer än några timmar – är det faktiskt okej? Får jag jobba så här lite och ändå dra in tillräckligt med pengar för att kunna leva?

Det finns så klart dagar då jag jobbar svinmycket. Hela hösten var faktiskt så, bara att bocka av en grej och fortsätta eller börja med nästa. Men det är inte hållbart, det märkte jag under en arbetsdag i början av april. Under en dag gjorde jag fyra intervjuer och skrev 2,5 artiklar – på knappt åtta timmar. Visst klarade jag av att klämma in så mycket arbete den dagen och texterna blev riktigt bra, men det tog mig flera dagar att återhämta mig efter det. Flera dagar!

Det går helt enkelt inte att jobba åtta timmar med ett modernt "tankearbete". Det är bara supermänniskor som orkar fokusera så länge, varje dag. Som jag skrev, visst går det då och då, men inte hela tiden. Ändå ska de flesta människor klämma in åtta arbetstimmar per dag plus att de antagligen tänker på jobbet utanför arbetstid och kollar mejl. Ska vi verkligen hålla på så här? När ska vi inse att jobbet inte är det viktigaste i våra liv?

  Måndagens office på simstadion.

Måndagens office på simstadion.

Jag antar att det är en sorts paradox. Jag märker ju det på mig själv. Jag inser att jag inte kan jobba på i sånt tempo som under hösten, men nu under våren har jag alltså känt dåligt samvete för att jag haft så lite att göra. Så sjukt alltså att arbete och de galna arbetsmängderna är så indoktrinerade. Vi måste verkligen börja prata mer om det här. Fundera mer på varför vi gör något och vad slutresultatet ska bli, i stället för att fundera på att jobba "tillräckligt" många timmar.

I dag insåg jag också att jag saknar skrivandet. Jag mår helt enkelt inte bra under skrivfria perioder. Men jag behövde också en ordentlig paus från allt skrivande och nu längtar jag efter att få börja redigera Nationen. Nästa vecka ska jag ju åka på Debutantseminariet till Biskops Arnö och tror och hoppas på att det blir en perfekt inspirationskick för att inleda redigering.

Vad tycker du? Jobbar vi för mycket? Hur ska vi göra för att få ett sundare arbetsklimat? Själv hejar jag till exempel på 6-timmars dagar eller fyra dagars veckor. Jag tror faktiskt inte att produktiviteten på de flesta arbetsplatser ens skulle sjunka, snarare tvärtom. Lyckliga och välmående människor brukar göra bättre ifrån sig än överarbetade stressmonster.