fbpx

När inget någonsin är tillräckligt

Den här våren har jag funderat på mig själv, min identitet, mitt skrivande, mina drömmar, min framtid och mitt författarjag mer än någonsin tidigare. Kanske inte så konstigt i och för sig med tanke på att jag debuterade i augusti och hela hösten blev en dimma av jobb, debutantliv och en komplicerad kärlekshistoria. Dessutom är det här frågor jag behandlat tillsammans med min coach och därför tänkt extra mycket på och också blivit utmanad att ifrågasätta mina tankemönster.

En sak har blivit tydlig för mig under den här våren. I min journalistroll tvivlar jag sällan på mig själv. Jag vet att jag skriver bra, sakliga och tydliga artiklar. Jag är en som många gärna anlitar för att jag gör ett gott jobb och för att jag är pålitlig. På sistone har jag fått jättemycket fin respons för mina texter, vilket så klart gläder mig. Jag bloggade om det här för en dryg månad sedan – om hur säker jag är i min journalistroll. Det är väldigt sällan (läs: typ aldrig) jag känner att jag inte får ihop en artikel. Och jag brukar aldrig stirra på en tom sida. Överlag är det min största styrka. Det ramlar alltid ord ur mina fingrar – oberoende av vad jag skriver.

P1020346.jpg

Samtidigt är jag så otroligt osäker i min författarroll. Trots att jag fått många fina recensioner känns det ändå som om jag längtar efter nåt mer. Också det här har jag bloggat om för nån vecka sen, men det är som de här tankarna snurrar och cirklar runt i hjärnan på mig. Jag längtar efter någon sorts officiell bekräftelse för mitt skönlitterära skrivande, men jag är lite osäker på vem som ska ge den bekräftelsen?

De här tankarna dök också upp i och med att jag läste Ellens inlägg där hon skriver hur viktig en recension i en svensk dagstidning var för henne. Och det är stort! Ibland kommer jag på mig själv att avundas Ellens framgång – inte för att jag inte skulle unna henne det, verkligen inte, men ändå. Sen känner jag mig som en fjant. Hon förtjänar den framgången, alla gånger! Plus att: hennes eller någon annans framgång är inte bort från mig. Inte på något sätt. Men ändå finns den där jobbiga känslan av avundsjuka där. Jag skäms men det går ändå inte att släppa, ugh.

Ett leende på ytan, en storm inormbords.

Ett leende på ytan, en storm inormbords.

Just nu känns det som om jag håller på att växa ifrån något gammalt och in i något nytt. Det är inte så himla mycket som händer på ytan, men det stormar inom mig av osäkerhet, hopp, irritation, glädje. Så många olika känslor som jag inte blir klok på. Jag ömsar skinn på så många plan samtidigt som jag känner att jag är samma gamla jag, men i en lite fräschare förpackning eller nåt (snygg metafor här va). Inför debutantseminariet på Biskops Arnö var jag som sagt mest rädd för att det jag skriver inte ska vara fint nog jämfört med resten av gänget. Att jag borde skriva något annorlunda, på ett annat sätt för att verkligen räknas.

Men räknas av vem? Jag vet faktiskt inte. Den där längtan av en yttre bekräftelse som sist och slutligen inte kan komma från någon annan än mig själv. En bloggare skrev till och med att min debut var den bästa boken hon läste i fjol – det om något borde väl vara tillräcklig bekräftelse? Att någon tycker det jag skrivit var det bästa hen läst det året. Varför känner jag ändå att jag vill ha mer? Varför är det alltid så att inget någonsin är tillräckligt?

0

8 svar

  1. Mmm känner igen de där tankarna. Även om något "lyckat" händer så är det på något sätt tomma kalorier. Det känns snabbt tomt igen.

    1. Och det är så sorgligt att det är så. Att det hela tiden krävs mer mer mer.

  2. Kan relatera SÅ mycket (även om jag inte debuterat, men tror tankegångarna är samma strukturer oavsett vilket stadium man är i). Att man bara vill ha en "godkäntstämpel" att detta är något riktigt man håller på med. Men ribban flyttas nog lätt hela tiden.

    1. Jo så är det ju. Det som var svårt eller omöjligt för ett år sen är vardag idag. Knepigt att få hjärnan att hänga med och faktiskt INSE utvecklingen som skett.

  3. Oj, vad jag känner igen mig! Det ständiga sökandet efter den slutgiltiga bekräftelsen, då man ska kunna luta sig tillbaka och känna sig nöjd med sig själv och sin insats. Trodde att utgivning skulle ge mig detta, men det gjorde det så klart inte. Jag tror verkligen att det uteslutande handlar om att jobba med sitt inre – för man når aldrig fram på annat sätt.

    1. Ja, när en går upp en nivå så ligger ribban plötsligt litelite högre igen och så börjar allt om från början. Det handlar nog väl mest om att just hitta det inom sig och också inse vad en åstadkommit. Annars blir det en konstant kapplöpning mot något ouppnåeligt. Men skönt att veta att jag inte är den enda. Är väl ganska mänskligt att känna så här.

  4. Jag känner igen mig i dig men med elitidrotten! Jag tror att det beror på att man har en så stor passion för det man gör och att man hela tiden vill mer. Det gör att man hela tiden vill utvecklas och därmed har svårt för att klappa sig själv på axeln och tycka att "fan vad bra jag är". Jag tror som Elin att det gäller att jobba med sitt inre och att påminna sig själv om hur långt man kommit. Att tillåta sig själv att vara nöjd över något man gjort. Att vara tacksam för att man vill mer MEN att påminna sig själv att stanna upp ibland för att inte hela tiden sträva framåt. För då tror jag det kan bli svårt att någonsin vara nöjd. För mig hjälpte det i varje fall att jobba med mig själv, belöna mig för delmål och att inte lägga ribban för högt hela tiden. Vi får helt enkelt snacka om detta någon dag över en kaffe, kramis <3

    1. Ja du har så rätt i allt du skriver och jag INSER ju det på många plan, men sen kommer tankarna ändå. Suck! Men ja, snackar gärna över en kaffe! <3

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Hej!

Det är jag som är den där Kugge som skriver, men på riktigt heter jag Michaela von Kügelgen (ifall du undrar varifrån det där med Kugge kommer). 

Jag är författare, frilansjournalist och företagare bosatt i Helsingfors, Finland.

Du har hittat till rätt sajt om du tycker om att skriva, kanske drömmer om författarskap eller är företagare. 

Det här hörnet av internet handlar nämligen allra mest om att skriva och driva företag – ur mitt perspektiv.

Mina böcker

Relaterade blogginlägg

företag & frilans

Kugge inleder sitt tionde verksamhetsår som företagare

I nio år har Michaela ”Kugge” von Kügelgen framgångsrikt drivit sitt företag. Efter sju år som Pinions kb heter företaget numera Kugge skriver AB. Ett namn som väl beskriver det von Kügelgen i första hand gör – skriver.

Läs mer »
skriva

Det skrivna året 2023

Att summera det skrivna året är en kär tradition här på bloggen. Lika mycket som jag vill summera året för att du som läsare ska få ta del av vad som hänt vill jag skapa ett eget arkiv

Läs mer »