När inget någonsin är tillräckligt

Den här våren har jag funderat på mig själv, min identitet, mitt skrivande, mina drömmar, min framtid och mitt författarjag mer än någonsin tidigare. Kanske inte så konstigt i och för sig med tanke på att jag debuterade i augusti och hela hösten blev en dimma av jobb, debutantliv och en komplicerad kärlekshistoria. Dessutom är det här frågor jag behandlat tillsammans med min coach och därför tänkt extra mycket på och också blivit utmanad att ifrågasätta mina tankemönster.

En sak har blivit tydlig för mig under den här våren. I min journalistroll tvivlar jag sällan på mig själv. Jag vet att jag skriver bra, sakliga och tydliga artiklar. Jag är en som många gärna anlitar för att jag gör ett gott jobb och för att jag är pålitlig. På sistone har jag fått jättemycket fin respons för mina texter, vilket så klart gläder mig. Jag bloggade om det här för en dryg månad sedan – om hur säker jag är i min journalistroll. Det är väldigt sällan (läs: typ aldrig) jag känner att jag inte får ihop en artikel. Och jag brukar aldrig stirra på en tom sida. Överlag är det min största styrka. Det ramlar alltid ord ur mina fingrar – oberoende av vad jag skriver.

P1020346.jpg

Samtidigt är jag så otroligt osäker i min författarroll. Trots att jag fått många fina recensioner känns det ändå som om jag längtar efter nåt mer. Också det här har jag bloggat om för nån vecka sen, men det är som de här tankarna snurrar och cirklar runt i hjärnan på mig. Jag längtar efter någon sorts officiell bekräftelse för mitt skönlitterära skrivande, men jag är lite osäker på vem som ska ge den bekräftelsen?

De här tankarna dök också upp i och med att jag läste Ellens inlägg där hon skriver hur viktig en recension i en svensk dagstidning var för henne. Och det är stort! Ibland kommer jag på mig själv att avundas Ellens framgång – inte för att jag inte skulle unna henne det, verkligen inte, men ändå. Sen känner jag mig som en fjant. Hon förtjänar den framgången, alla gånger! Plus att: hennes eller någon annans framgång är inte bort från mig. Inte på något sätt. Men ändå finns den där jobbiga känslan av avundsjuka där. Jag skäms men det går ändå inte att släppa, ugh.

  Ett leende på ytan, en storm inormbords.

Ett leende på ytan, en storm inormbords.

Just nu känns det som om jag håller på att växa ifrån något gammalt och in i något nytt. Det är inte så himla mycket som händer på ytan, men det stormar inom mig av osäkerhet, hopp, irritation, glädje. Så många olika känslor som jag inte blir klok på. Jag ömsar skinn på så många plan samtidigt som jag känner att jag är samma gamla jag, men i en lite fräschare förpackning eller nåt (snygg metafor här va). Inför debutantseminariet på Biskops Arnö var jag som sagt mest rädd för att det jag skriver inte ska vara fint nog jämfört med resten av gänget. Att jag borde skriva något annorlunda, på ett annat sätt för att verkligen räknas.

Men räknas av vem? Jag vet faktiskt inte. Den där längtan av en yttre bekräftelse som sist och slutligen inte kan komma från någon annan än mig själv. En bloggare skrev till och med att min debut var den bästa boken hon läste i fjol – det om något borde väl vara tillräcklig bekräftelse? Att någon tycker det jag skrivit var det bästa hen läst det året. Varför känner jag ändå att jag vill ha mer? Varför är det alltid så att inget någonsin är tillräckligt?